Skogssafari 31.5. Polyxenus lagurus

Sista maj, söndag och tid för en mindre safari i skogsområde knappt två kilometer från centrum av stan. Skogsområdet i fråga är en plätt av någorlunda gammal grandominerad skog. På platsen där jag stannade för att börja leta småkryp står träden ganska glest, stora stenbumlingar ligger lite här och var och mossan är tjock och tät.

Först kikade jag bakom lös bark på en död stående gran och där rände denna penselfoting, Polyxenus lagurus, omkring. 

Tyvärr endast denna bild där den är aningen bortsvängd. 

Medan jag positionerade om barkbiten och kameran för fler fotografier hittade penselfotingen en liten springa i barken och trollade bort sig själv. 

Brydde mig inte om att leta reda på den igen och återplacerade barkbiten försiktigt inkilad under halvlös bark på granstammen.

Hysalhedet 23.5. Proteroiusus fuscus

Proteroiulus fuscus, även känd som barkpärlfoting och/eller kaarnatuhatjalkainen, är den enda cylinderdubbelfotingen (ordn. Julida) som numera tycks rapporteras här "norrut" i landet.

I och för sig är det inte många barkpärlfoting-rapporter heller och jag inser att t.ex. jag själv inte rapporterat mina fynd på Mickelsörarna. En vacker dag kanske jag skärper mig och då kommer nog den här också in på laji.fi.

Det finns ett fåtal gamla insamlade bandkejsarfotingar, Ommatoiulus sabulosus, från trakterna häromkring men de är runt hundra år gamla. Ett exemplar är t.ex. insamlat på Alholmen (Jakobstad) 1895. 

Enligt litteraturen vid sidan av laji.fi borde arten vara möjlig att hitta här - vilket de gamla fynden visar - men nya observationer verkar lysa med sin frånvaro... om jag inte missat någonting. 

Bandkejsarfoting är ju en storvuxen mångfoting och man tycker den borde observeras lite lättare än de små barkpärlfotingarna som rimligen är underrapporterade då de lever lite undanskymt och kräver en gnutta aktivt eftersök.

Tyvärr kom jag inte hem med bilder där fokus låg exakt där jag ville ha fokus.

De exemplar jag såg var alla ganska ljusa och ännu inte av fullvuxen längd.

Referenser:

Andersson, G., Meidell, B.A., Scheller, U., Winqvist, J.-Å., Osterkamp Madsen, M., Djursvoll, P., Budd, G. & Gärdenfors, U. (2005).

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Mångfotingar. Myriapoda. (CF).

Uppsala: ArtDatabanken, SLU.

SLU Artdatabanken (2026).

Artfakta: cylinderdubbelfotingar (Julida).

https://artfakta.se/taxa/3000159 [2026-06-09]

Kort trädgårdssafari 22.4. Del 3 - Taggplattfoting

Inget nytt under trädgårdssolen. Taggplattfoting, Polydesmus denticulatus, hittas nästan överallt i de delar av trädgårdens markskikt som inte är planterade områden (blomrabatter eller köksträdgård) och som har lager av förmultnande löv samt en del död ved liggande på marken.

Dess vanlighet innebär att den även varit på bloggen tidigare.

När denna var dokumenterad ville jag inte utsätta mig för ruggvädret längre och därmed var trädgårdssafarin över nästan innan den påbörjades.

 

Mickelsörarna 12-14.8. Del 2

För introduktion till det här inlägget är det skäl att först läsa detta inlägg.

Sista dagen höll jag lite större fokus på småkrypen än föregående två dagar. Det ska dock sägas att provrutorna var många totalt och någon särdeles omfattande tid fanns helt enkelt inte för att rota mer ingående under bark, mossa och i ved.

En av provrutorna skilde sig radikalt från de övriga. Här var åtgärden endast ringbarkning av björkar och inget annat. Det handlar om björkar med en stamdiameter på 10 till 20 cm. Inga stora träd med andra ord.

Dynor - alltså någon svamp i den taxonimiskt splittrade samling svampar som på svenska inbegriper ordet dyna - fanns här och var på björkarna. Jag vågar inte svara på om det är björkdyna, Jackrogersella multiformis, björkskiktdyna, Daldinia loculata, eller någon annan "dyna". Den enda bilden jag tog var inte så värst informativ.

Vad jag däremot kan vara säker på är att skalbaggen är alplattnos, Platystomos albinus, som lever på skiktdynorna i släktet Daldinia.

Alplattnos är ingen ovanlig art. Jag har påträffat den i Bådaviken några gånger också. Den har för övrigt bytt trivialnamn sedan det inlägget skrevs.

Bland dess släktingar inom familjen plattnosvivlar (Anthribidae) finns dock ett antal arter som är rödlistade och som onekligen kan tänkas gynnas av ett naturskogsrestaureringsprojekt likt det på Mickelsörarna. Med förberedelse och teoretisk idé om vilka sällsynta arter som kan tänkas påträffas i de olika provrutorna kunde man utföra mer specifika undersökningar. Den här gången vista vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss och eftersom det var första riktiga återbesöket på tio år handlade allt mer eller mindre om att få god överblick.

Typiska invånare under bark på liggande stammar var förstås mångfotingarna. Stenkryparen (Lithobius sp.) ovan är troligen en ung individ av ordinär brun stenkrypare, Lithobius forficatus, men artbestämning görs inte utan specifik detaljbild.

Andra talrika mångfotingar var barkpärlfoting, Proteroiulus fuscus. Det är rent allmänt en vanlig dubbelfoting men Österbotten är långt norrut om man beaktar dess utbredningsområde och här är de inte riktigt någon dussinvara på alla ställen.

Varför de unga exemplaren befinner sig i boliknande kamrar här i bilden ovan vet jag inte (än).

De större individerna (honorna) kan närma sig 15 mm. I bilden ovan skymtar även några suddiga hornkvalster (Oribatida) och något som ser ut att vara ett foretiskt Mesostigmata-kvalster nära barkpärlfotingens bakända. Dock osäkert eftersom det syns så dåligt.

Barkmattvävare, Drapetisca socialis, är vanlig på stående döda trädstammar. Man hittar dem på levande träd också, men jag tycker mig oftast påträffa dem på just död stående ved. De är inte så nogräknade vad trädslag beträffar. Björk, gran, tall... you name it.

Här är en bladlusätande barkmattvävare från Bådaviken, Här är en vackert rödaktig hane (också från Bådaviken) och här flera individer på en död tall i skog nära Nykarleby.

Slutligen fuktögonlöpare, Notiophilus palustris, som inte är typisk för död ved, men som inte har något emot att ränna efter byten under den lösa barken på liggande stammar.

Summa summarum kan jag konstatera att det lite lätt slumpmässiga sökandet efter småkryp varken genererade några särdeles spännande fynd eller ens någon mångfald. Mer ingående granskning skulle med största sannolikhet ha gett bättre resultat. 

Den spontana konklusionen är ändå den att naturskogsprojektet verkligen har potential att göra skillnad. Slutgiltig rapport kring provrutorna är än så länge inte färdigställd och på basis av den görs knappast heller långt gångna slutsatser angående biodiversitet. Om möjlighet görs (allt är på frivillig basis) är det hur som helst skäl att göra nya besök. Dels finns ännu ett antal ogranskade provrutor från åren 2013-2015 och dels kunde man försöka göra specifika sökningar efter rödlistade arter av bl.a. lavar, mossor, svamp och evertebrater. 

Nu har vi i alla fall lite bättre bild av vad man kan tänkas förvänta sig och var (i vilka provrutor) man kan koncentrera fortsatt monitorering.

Taggplattfoting

Taggplattfoting - Polydesmus denticulatus - är hittills den enda arten bland plattdubbelfotingarna (fam. Polydesmidae) jag hittat. Det är också den art som har det nodligaste utbredningsområdet i Finland - åtminstone enligt observationer. 

Med lite tur kunde man kanske även hitta skogsplattfoting (P. complanatus) och med enorm tur möjligen smalplattfoting (P. inconstans) här i Österbotten. Skogsplattfoting är rapporterad upp till Tammerfors-trakten och smalplattfoting är enbart funnen i landets sydligaste delar. Men utbredningskartorna för dessa är förmodligen påverkade av underrapportering.

Samma gäller rimligen den vita dvärgplattfotingen (Brachydesmus superus) som inte är rapporterad på laji.fi, men som är känd från fynd längst i söder (i Finland).

På tal om att rapportera fynd. Taggplattfoting är på laji.fi inte heller så flitigt rapporterad. Nordligaste rapporteringen är från Jyväskylä. Det kunde jag ändra på genom att rapportera mina observationer. Min tumme tenderar dock fastna någonstans när det handlar om just rapportering.

Den här taggplattfotingen dök upp medan jag höststädade lite i trädgården. Brukar oftast vara då jag hittar dem.

Här är ett tidigare inlägg med en taggplattfoting fyndad i april 2018

Brun stenkrypare

Näe...

Jag hade fram tills nyligen inte tagit en enda helbild av brun stenkrypare.

Fascinerande med tanke på att de är så vanliga.

Den här bilden (och några andra) rättar till den bristen.

Här finns närbilder och information om krypet och här är en bild där stenkryparen fungerar som transportmedel för foretiska kvalster.

Brun stenkrypare med liftare

Senaste gårdssafari renderade också i en brun stenkrypare - Lithobius forficatus. 

Föregående mening kan eventuellt tydas som att fyndet är något att höja ögonbrynen över. Men brun stenkrypare är så tokvanlig att jag snabbt fiskar upp en sådan vilken dag som helst under sommarhalvåret. Av någon anledning har jag bara inte tagit så många bilder av dem. Den här bilden är ju heller inget att hänga i julgranen, men den får komma med på bloggen oberoende. Hela den nästan 3 cm långa individen fick inte plats på sensorn.

I det här inlägget från 2015 finns några närbilder och mer information om krypet i fråga.

Notera de sju småmojängerna på sidan av stenkryparen. Det är liftande (foretiska) deutonymfer av någon sort bland Uropodina-kvalstren (Mesostigmata). 

Det häftiga är att de ur analen sprutar en slags vätska - ett "lim" - som fastnar på det djur de vill lifta med. Vätskan stelnar i kontakt med luften och bildar en slags stjälk. Detta syns ju inte så värst bra på den här bilden.

Jag har ett annat Uropodina-kvalster på en död och tillvaratagen skalbagge jag tänkt fotografera inom kort. Om kvalstret också dött, så att det inte släpper taget i samband med någon förvandling till nästa utvecklingsstadium, så är planen att också få det ordentligt dokumenterat.

Tätborstdvärgfoting

I den här samla-på-arter-branschen blir man ju tidvis perplex. Det finns ju helt enkelt så brutalt många livsformer man nästan drar sig för att plocka fram och försöka rota i. Ofta handlar det förstås om familjer och släkten som är svårartat svårartade. Sådana finns bland tvåvingarna, bland steklarna, bland dvärgspindlarna (inom täckvävarfamiljen), bland bladlössen och... Bland flera andra. Det är helt enkelt arbetsamt att arta representanter ur vissa djurfamiljer.

Klart den där lilla latmasken i mig ringlar fram i bland. Hela detta göromål med att "samla arter" ska ju vara kul. Jag ska inte känna press att hitta si och så många per vecka och jag ska inte ägna alldeles för mycket tid åt saken om jag inte känner för det. 

Därför tenderar jag blunda i bland. Lyfter jag på en planka ute i trädgården samlas inte alla kryp upp för fotografering. En hel del organismer får helt enkelt ringla i väg i lugn och ro. Men här om dagen tog jag ändå fast denna fem millimeter lilla mångfoting (Myriapoda) och tog ett par bilder. Tänkte att det sannolikt finns ett flertal arter som endast kan artbestämmas om man på skottårsdagen eldar upp sjunde benparets tars och sedan analyserar färgen på röken.

Med Nationalnyckelns mångfoting-band uppslagen kunde jag dock inom kort konstatera att det måste handla om familjen Scutigerellidae (snabbdvärgfotingar) och släktet Scutigerella (norddvärgfotingar). Bland dem finns tre arter att välja mellan. Några avgörande kännetecken är andra ryggplåtens bakkant samt borsten (en del av behåringen) på plattorna och vissa ben. Jag fick för mig att det här är Scutigerella causeyae - tätborstdvärgfoting - och fick det bekräftat av tillförlitliga källor på en specifik facebook-sida.

Nationalnyckeln säger att de är vanliga i Norden och att de i Finland åtminstone finns i den "södra delen". Kartan visar en utbredning som sträcker sig typ mellan Kotka,Tammerfors och Åbo.  I Sverige är de konstaterade upp till Umeå. Nu kan vi notera att deras utbredning i det här landet är en bra bit norr om Tammerfors och alltså i höjd med nämnda Umeå. Men det betyder inte att jag gjort ett fynd man behöver skriva om i tidskriften Nature. Säkerligen har de påträffats tidigare på dessa breddgrader även i Finland och säkerligen finns de ännu längre norrut också. Allt handlar ju bara om att observera och registrera.

Norddvärgfotingar gillar lucker och lite fuktig jord där de kan mumsa på växtdelar. Kul att få en artning på ett djur som annars ter sig aningen anonymt och därmed blir en presumtiv kandidat för något jag lätt skulle kunna ignorera pga. den där latmasken.

Cyanidmördare

Polydesmus denticulatus - taggplattfoting - hittar man bland multnande löv på marken. Hade två stycken framför näsan här om dagen (sö 22.4). En av dem förvarade jag i ett insamlingsrör några minuter före fotograferingen. Efteråt är det kanske skäl att låta det röret ligga utan kork en tid för att skydda efterföljande tillfälligt förvarade småkryp. De här mångfotingarna utsöndrar nämligen cyanid när de blir stressade. Vet inte hur länge giftet eventuellt "lever kvar" i röret, men för att vara på säkra sidan lades det åt sidan och får vädra ur innan det åter tas i bruk.

Mer om plattfotingarna i det här inlägget från hösten 2016.

En av troligen bara två - men vilken?

"Piece of cake! Den här artar jag med en gäspning!" tänkte jag när jordkryparen dök upp på insamlingsfatet efter lite vaskning i lövförna. Enligt Nationalnyckeln har vi två av dessa jordkrypare (Ordningen Geophilomorpha) i Österbotten. Det är skogsjordkrypare (Geophilus proximus) och blodjordkrypare (Pachymerium ferrugineum). Båda är långa. Den förstnämnda blir uppemot 40 mm och den andra kan vara kring 50 mm. Med stark betoning på alla tänkbara vaghetsförstärkande adverb, kunde det finnas små, puttinuttiga chanser att ytterligare någon art skulle kunna påträffas här. Men njä...?

Med MP-E65-objektivet var det omöjligt att få plats med hela jordkryparen på bildsensorn. Jag borde ha rullat ihop djuret eller... typ... ja... Det gjorde jag inte. Att få med hela djuret skulle ha inneburit att jag kunde räkna kropssegmenten. Men eftersom jag så lätt skulle arta den ändå, så brydde jag mig inte.

När jag slog upp Nationalnyckelns mångfotings-band, blev jag ändå väldigt osäker. Plötsligt kändes det som om den fotograferade jordkryparen utseendemässigt var någonting mitt emellan de två lokalt förekommande.

Har konsulterat typer med större kunskap om dessa kryp och den bistra sanningen är att jag förstås borde ha räknat benpar och eventuellt tagit några bilder av undersidan också. Därmed är det ingen spikad artning på den här. Får söka nya, göra om och göra rätt.

Taggplattfoting

Har under dagen ägnat mig åt en smula höststädning i trädgården. Det har varit en del grejande med allt möjligt under sommaren och stora prylar i stil med en kajak har legat ute och drällt den senaste tiden. Mellan kajaken och marken fanns ett slags vitt och kraftigt bubbelplast-förpackningsmaterial. När jag hade fått in kajaken under tak och blottade marken där den legat, blottades även en del småkryp. Mestadels var det förstås daggmaskar, men ett ca 15 mm litet långsmalt djur fångade mitt intresse.

Plockade upp djuret och sprang in med det till stereoluppen. Det visade sig vara precis vad mina numera skraltiga ögon fick mig att misstänka ute på gården - nämligen någon ur ordningen Polydesmida (banddubbelfotingar). 

Eftersom jag inte tidigare har tagit någon bild av kryp ur ordningen blev det förstås aktuellt att fylla det tomrummet. Här i Österbotten är det kanske inte helt helt vanligt att man påträffar dem heller. Vi har nämligen inte så många arter på våra breddgrader. Enligt Nationalnyckelns utbredningskartor har vi endast en.

Polydesmus denticulatus (taggplattfoting) blir inte mycket större än 15-17 mm. Det är den nordligaste representanten för familjen Polydesmidae (plattdubbelfotingar) här i Finland och dess norra utbredningsgräns går antagligen någonstans norr om Österbotten. Utbredningskartor är förstås baserade på observationer. Det är oerhört många småkryp som aldrig observeras eller än mindre rapporteras. Så det är skäl att inte riktigt lita på kartorna. Dessutom är många organismer stadda i vandring norrut och en observerad varelse behöver nödvändigtvis inte alls vara den som man normalt förväntar sig. Vi har t.ex. ytterligare två Polydesmus-arter i landet, så det kan alltid löna sig att kika lite noggrannare på de små kräken. Plötsligt en dag står man där med ett nordligt fynd av en sydligare art.

Mångfotingar (Myriapoda) är en stor understam. De djur vi till vardags kallar tusenfotingar, och i vissa fall kanske slarvigt "skolopendrar" (vi har egentligen inte riktigt skolopendrar i Finland), ingår i nämnda Myriapoda. Plattfotingar påminner en aning om våra vanliga små stenkrypare vid första anblicken. Kikar man närmare ser man ändå snabbt att de skiljer sig rejält från varandra. Kroppens tvärsnitt är runt och segmentens ryggsida har en platt sköld (Metazonit) som hos bl.a. Polydesmus-arterna är knölig. Dessa kryp hör som synes också till Myriapoda-förgreningen Diplopoda (dubbelfotingar), vilket avslöjas av två benpar per segment.

Småkrypssamlare som sållar förna och samlar in krypen, brukar få hålla koll på om det finns plattdubbelfotingar med i fångsten. De är nämligen utrustade med försvar i form av cyanid-utsöndrande körtlar och kan därmed döda de andra leddjuren. Nu glömde jag sätta näsan mot taggplattfotingen för att kolla om den klämde ur sig någon bittermandel-luktande blåsyra, men det får väl bli en annan gång. Plattdubbelfotingar är närmast allätare inom området nerbrytning. De kan också mumsa på svamp. Bildens taggplattfoting är en hane om jag räknat benparen korrekt. Hanar har 30 benpar och honor 31. 

Italienresan del 8 - Skolopender

"It uses its antennae, to feel for its victims." Tänk dig den meningen uppläst med en slags intensiv men ändå lågmäld karaktär - och förstås Sir David Attenboroughs röst - så har du en kort ljudsekvens tagen ur ett klipp med en 35 cm lång enkelfoting som jagar fladdermöss i en grotta. I engelskspråkiga naturfilmer med enkelfotingar (Chilopoda) från varmare länder talas det oftast om Centipede eller Scolopender. På svenska används också ibland namnet Skolopender för dessa djur - kanske för att de ju är just skolopendrar.

Här i Norden är det i egentlig mening ont om just skolopendrar. Endast två arter lever i Norden. Parkskolopendern (Cryptops hortensis) hittas i södra Skandinavien och växthusskolopendern (C. parisi) där var namnet antyder (i växthus - inte Paris). Den senare har högst sannolikt följt med importerade växter. I Finland är de bara sporadiskt observerade.

"Men så fort man gräver i trädgården eller lyfter på en sten så rusar ju dessa djur omkring i alla riktningar" - kanske du då tänker. 

Mycket riktigt! Rota omkring i marken och inom kort kutar en enkelfoting omkring i jakt på skydd. De enkelfotingar vi har i mängd och massor här hos oss, hör till ordningen Lithobiomorpha och kallas stenkrypare på svenska. Här är en väldigt vanlig sådan. En annan grupp som ofta syns är jordkryparna - Geophilomorpha. De är smalare än stenkryparna och antalet benpar är mycket större. Särskilt många arter jordkrypare har vi inte i Österbotten.

Skolopendrarna  (ordn. Scolopendromorpha) liknar förstås stenkryparna rätt rejält. Den kanske tydligaste skillnaden är antalet benpar som hos skolopendrarna är 21 eller 23 medan stenkryparna har 15. Det finns förstås även andra skillnader (ryggplåtarna t.ex.) men det går jag inte närmare in på den här gången.

Skolopendrar hör främst tropikerna till. Där förekommer verkligt storväxta arter och även sådana som är fantastiskt vackert tecknade i klara färger. Redan i Italien hittar man enkelfotingar som är rena rama bjässarna i förhållande till våra stenkrypare. Och indeed (som Attenborough skulle säga) är de skolopendrar.

Den här något olyckliga skolopender-representanten hade sett bättre dagar. Kroppslängden var ungefär 5,5 cm men det här var ändå bara en liten individ. Arten - Scolopendra cingulata - kan nämligen i fullvuxet tillstånd ståta med hela 15 stycken centimetrar. Likt de flesta av sina släktingar är de synnerligen aktiva och intensiva jägare som fångar allt i bytesväg upp till deras egen kroppslängd. I enlighet med enkelfotingarnas avlivningsmetoder, tas offret av daga med hjälp av de giftförsedda käkfötterna. En vanlig fråga beträffande dylika kryp är ju om de är farliga. S. cingulata kan i och för sig nypa till och giftet sägs göra ganska ont en stund. Men farligt? Nej!

Italienresan del 3 - Husspindelfoting

Spindelfotingar - Scutigeridae - är långbenta enkelfotingar och således besläktade med våra stenkrypare. Familjen hör tropiska och subtropiska områden till. Husspindelfotingen Scutigera coleoptrata hör hemma i medelhavsområdet. Likt större dallerspindel håller den sig gärna inomhus och har med hjälp av människan således spridit sig till platser långt utanför sitt normala utbredningsområde (även till USA). I Norden har den påträffats på några fåtal ställen inomhus.

Även det fotograferade exemplaret befann sig inomhus trots att klimat och väder inte skulle vara ett bekymmer utanför husets väggar. Snarare handlar det säkerligen om tillgång på lämpliga bytesdjur i den lilla toalett där den här husspindelfotingen satt på väggen.

Kroppslängden var ca 2 cm. Till det plussas rejält långa antenner och två likaledes långa bakersta ben, vilka även de tjänstgör som känselspröt.

Spindelfotingar är snabba rackare som kan fånga kvicka byten. Insekter och spindeldjur är deras normala föda.

Förutom benen skiljer sig spindelfotingarna från övriga enkelfotingar bl.a. på ögonen som är av väl utvecklad facett-modell.

Översta bilden togs med kamerahusets inbyggda blixt (o-diffuserat) och andra bilden utan blixt och med lång slutartid. Det är i möten som detta man önskar man hade tagit med sig den vanliga makro-utrustningen - samt haft tid och möjlighet att jobba lite extra med motiven. Men jag får väl vara glad att överhuvudtaget ha sett spindelfotingen. Det var första "krysset" och den syntes inte igen under de två dagarna jag var kvar och nyttjade samma dass.

Brun stenkrypare

Lite revsmörblomme-rensning i trädgården resulterade här om dagen i en olycka som bragte en mångfoting om livet. När sådana missöden sker, kan man ju trots allt utnyttja situationen och kolla lite närmare på den förolyckade.

Mångfotingar (Myriapoda) är en urgammal (> 400 milj. år) understam bland leddjuren (Arthropoda) och med alla sina ordningar, familjer och släkten förekommer de förstås i stort sett överallt på planetens landområden med undantag för Antarktis.

För att till slut komma ner på artnivå vad bildens mångfoting beträffar, så är det härmed skäl att slopa hela den "mångfoting-halva" som går under namnet dubbelfotingar (Diplopoda). Det är dem vi till vardags ofta benämner som tusenfotingar. Särskilt många olika dubbelfotingar hittar man för övrigt inte i Österbotten - typ fyra stycken ifall man går efter Nationalnyckelns utbredningskartor. Kan ju hända att det finns chans på ytterligare någon. Det handlar ju som sagt om att de ska upptäckas också.

Men vi skulle ju lämna dubbelfotingarna... Den här hör ju nämligen till klassen enkelfotingar (Chilopoda). Jag vågar påstå att alla som någonsin petat i lite jord eller lyft något som legat på marken, har mött en enkelfoting. Med många kvicka ben kilar de snabbt iväg på jakt efter nytt skydd. Enkelfotingarna delas förstås också in i en hel massa grupper.

En ny titt på Nationalnyckelns utbredningskartor ger vid handen att vi har åtminstone sex stycken olika enkelfotingar i Österbotten. Det är ju faktiskt inte särskilt många. Kalla breddgrader är inte deras tekopp. På svenska sidan finns det något fler och fynden av flera arter är oerhört fläckvisa. Det skulle alltså eventuellt kunna hittas ytterligare någon art även hos oss. 

"Våra" enkelfotingar kan delas in i Stenkrypare (Lithobiomorpha / 4 arter) och jordkrypare (Geophilomorpha / 2 arter). Med allt detta sagt, ska jag härmed be att få landa vid det oerhört vardagliga dussinkrypet Lithobius forficatus - brun stenkrypare. 

Brun stenkrypare kan bli drygt 3 cm och den är därmed störst av våra stenkrypare. I Finland breder de ut sig till Kemi-trakten ungefär. Söderut sträcker sig utbredningsområdet ända till Nordafrika. Med människor har de dessutom spridit sig till stora delar av övriga världen.

Alla enkelfotingar är rovdjur. Här under huvudet syns bl.a. de två stora käkfötterna med sina giftklor. Särskilt bytes-specialiserade är de inte. Alla möjliga småkryp av lämplig storlek ska vara på sin vakt när enkelfotingar är hungriga. 

Hur vet jag föresten att det är Lithobius forficatus och inte någon av de andra tre stenkrypararterna man kan hitta här? Jo, den där så kallade höftplåten, som fyller ut merparten av huvudets undersida, har ett antal "tänder" längst fram mot munnen. Brun stenkrypare är den enda av de nordiska stenkryparna som har fler än två par tänder.

Och behöver vi vara oroliga över de där giftkrokarna? Absolut inte! Det ska mycket till innan en stenkrypare ska lyckas bita hål på ditt skinn. Skulle det mot förmodan hända, så är giftet inte alls det minsta farligt.

... och alla trådarna på bilderna är förstås spindeltråd som jag inte lyckades städa bort manuellt och som jag inte heller retuscherade bort digitalt.

Referens:

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.

Mångfotingar. Myriapoda.

Svenska artprojektet / Artdatabanken 2006.