Brun stenkrypare

Lite revsmörblomme-rensning i trädgården resulterade här om dagen i en olycka som bragte en mångfoting om livet. När sådana missöden sker, kan man ju trots allt utnyttja situationen och kolla lite närmare på den förolyckade.

Mångfotingar (Myriapoda) är en urgammal (> 400 milj. år) understam bland leddjuren (Arthropoda) och med alla sina ordningar, familjer och släkten förekommer de förstås i stort sett överallt på planetens landområden med undantag för Antarktis.

För att till slut komma ner på artnivå vad bildens mångfoting beträffar, så är det härmed skäl att slopa hela den "mångfoting-halva" som går under namnet dubbelfotingar (Diplopoda). Det är dem vi till vardags ofta benämner som tusenfotingar. Särskilt många olika dubbelfotingar hittar man för övrigt inte i Österbotten - typ fyra stycken ifall man går efter Nationalnyckelns utbredningskartor. Kan ju hända att det finns chans på ytterligare någon. Det handlar ju som sagt om att de ska upptäckas också.

Men vi skulle ju lämna dubbelfotingarna... Den här hör ju nämligen till klassen enkelfotingar (Chilopoda). Jag vågar påstå att alla som någonsin petat i lite jord eller lyft något som legat på marken, har mött en enkelfoting. Med många kvicka ben kilar de snabbt iväg på jakt efter nytt skydd. Enkelfotingarna delas förstås också in i en hel massa grupper.

En ny titt på Nationalnyckelns utbredningskartor ger vid handen att vi har åtminstone sex stycken olika enkelfotingar i Österbotten. Det är ju faktiskt inte särskilt många. Kalla breddgrader är inte deras tekopp. På svenska sidan finns det något fler och fynden av flera arter är oerhört fläckvisa. Det skulle alltså eventuellt kunna hittas ytterligare någon art även hos oss. 

"Våra" enkelfotingar kan delas in i Stenkrypare (Lithobiomorpha / 4 arter) och jordkrypare (Geophilomorpha / 2 arter). Med allt detta sagt, ska jag härmed be att få landa vid det oerhört vardagliga dussinkrypet Lithobius forficatus - brun stenkrypare. 

Brun stenkrypare kan bli drygt 3 cm och den är därmed störst av våra stenkrypare. I Finland breder de ut sig till Kemi-trakten ungefär. Söderut sträcker sig utbredningsområdet ända till Nordafrika. Med människor har de dessutom spridit sig till stora delar av övriga världen.

Alla enkelfotingar är rovdjur. Här under huvudet syns bl.a. de två stora käkfötterna med sina giftklor. Särskilt bytes-specialiserade är de inte. Alla möjliga småkryp av lämplig storlek ska vara på sin vakt när enkelfotingar är hungriga. 

Hur vet jag föresten att det är Lithobius forficatus och inte någon av de andra tre stenkrypararterna man kan hitta här? Jo, den där så kallade höftplåten, som fyller ut merparten av huvudets undersida, har ett antal "tänder" längst fram mot munnen. Brun stenkrypare är den enda av de nordiska stenkryparna som har fler än två par tänder.

Och behöver vi vara oroliga över de där giftkrokarna? Absolut inte! Det ska mycket till innan en stenkrypare ska lyckas bita hål på ditt skinn. Skulle det mot förmodan hända, så är giftet inte alls det minsta farligt.

... och alla trådarna på bilderna är förstås spindeltråd som jag inte lyckades städa bort manuellt och som jag inte heller retuscherade bort digitalt.

Referens:

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.

Mångfotingar. Myriapoda.

Svenska artprojektet / Artdatabanken 2006.