Bådaviken 11.4. Neriene peltata

I föregående inlägg skrev jag att det inte blev någon dokumentation av de många granbaldakinspindlarna som skadades fram ur granskvistarna. 

En annan Linyphiid (familjen täckvävarspindlar) som hittades i mängd var kvistbaldakinspindel, Neriene peltata. Här är två unga hanar.

Den andra hanen kommer inte bli vuxen eftersom han så småningom lär bli uppäten av sin parasitoida ryggsäck. Larven torde rimligen, troligen, förmodligen vara Acrodactyla degener (Pimplinae, Ichneumonidae) men med reservation för att jag riskerar ha missat någon annan tänkbar kandidat.

Här sista delen i en tio år gammal tredelad följetong med A. degener på skogsmattvävare, Bathyphantes nigrinus. Länkar till de två tidigare delarna finns i respektive inlägg.

Oxyrrhexis carbonator

Två artfränder plockades upp ur lådan med insamlade steklar (2020) vilka jag för närvarande går igenom, artbestämmer och dokumenterar.

Eftersom deras diagnostiska karaktärer tydligt hör ihop med underfamiljen Pimplinae (fam. Ichneumonidae) plockade jag upp Fitton et al., 1988 (se ref.) för att först ta mig till släkte och sedan art.

Nycklandet fram till släkte Polysphincta gick smärtfritt. Tyckte i och för sig att Polysphincta inte kändes klockrent. Ovipositorn är t.ex. kort och mina båda steklar är liksom lite "grövre" än intrycket man får av Polysphincta-arterna, men extra granskningar i nyckeln resulterade inte i några upptäckta misstag.

Sålunda var det dags att sålla ut arten ur släktet och där landade jag på Polysphincta rufipes. Kände mig fortfarande inte riktigt bekväm med svaret på grund av att mina exemplar hade lite annan generell "karaktär" men så länge jag inte kunde upptäcka något i nyckeln som talade emot resultatet hade jag heller inget annat att komma med.

Laddade upp bilderna i en stekelgrupp och då följde omedelbart kommentaren Oxyrrhexis carbonator varpå självkänslan drog rätt ner i källaren. Ridå!

Oxyrrhexis carbonator ser jag ofta i trädgården - i och för sig vanligen hanar. 

Det är en "gammal bekant". 

Jag känner igen dem i fält och på fältfotografier. 

Artens vanlighet beror på den stora mängden av fettspindel Steatoda bipunctata vilken är värdart för stekelns larver.

Så hur i hela fridens namn kunde det bli P. rufipes när jag kan artbestämma O. carbonator i fält och således på basis av långt färre synliga karaktärer än när jag har insamlade exemplar under mikroskopet?

*Mental fosterställning runt skämskudde*

O. carbonator finns inte i nyckeln eftersom den inte hade påträffats på brittiska öarna när nyckeln sammanställdes. I artbestämningsnycklar följer man vissa karaktärer. De enskilda valmöjligheterna råkade på denna nyckelstegsresa "fungera" och leda till helt fel slutdestination eftersom nyckelsteget som annars hade sorterat fram Oxyrrhexis inte existerade. 

Av någon helmysko anledning kopplade hjärnan aldrig in mina tidigare observationer av arten och jag började helt enkelt från noll... eller från noll med Pimplinae då alltså.

Tack till Oleksandr Varga som rättade till det hela!

Båda honorna är ungefär 7 mm långa.

Referens (som sist och slutligen inte blev en referens):

M. G. Fitton, M. R. Shaw, I. D. Gauld

Pimpline Ichneumon-flies. Hymenoptera, Ichneumonidae (Pimplinae).

Royal Entomological Society of London. 1988

Zatypota percontatoria

4-4,5 mm brokparasitstekel (Ichneumonidae) med lite bångstyriga ben.

Jag lägger inte ner tid på att blöta/mjuka upp dem för att justera kroppsställningen. Limmar bara den "sämre" (där benen skymmer mera) sidan mot spetsen på den för ändamålet anpassade kartongbiten och får därefter försöka hitta bra fotograferingsvinklar för att man ska komma åt att se detaljer behövliga för artbestämning.

Ingen närbild av ovipositorn då denna är inne i sitt hölje och jag valde att inte riskera söndra stekeln genom att bända upp höljet. Måhända finns fler exemplar i det insamlade materialet och då finns möjlighet att rätta till denna dokumentationsbrist.

Insamlade insekter är exemplar som självdött i någondera växthus i trädgården.

Stekeln tillhör underfamiljen Pimplinae och arten är Zatypota percontatoria (bestämd enl. Zwakhals 2006. Se ref.).

Tack till Oleksandr Varga för bekräftelse!

Z. percontatoria är en holarktisk art som parasiterar en rad olika arter bland klotspindlarna (Theridiidae) beroende på deras förekomst inom stekelns utbredningsområde.

I Korenko et al. 2011 (ref.) räknas följande bekräftade arter upp.

- Brynklotspindel Theridion varians (ung individ från trädgården).

- Tallklotspindel Theridion pinastri.

- Strutklotspindel Phylloneta impressa (Phylloneta sp. från Frill, Storsand, trädgården).

- Vitbandad klotspindel Neottiura bimaculata (från trädgården 2015).

- Bläckklotspindel Platnickina tincta.

- Heterotheridion nigrovariegatum (Finns inte i Norden. Sydligare utbredningsområde).

- Dvärgklotspindel Paidiscura pallens.

- Marmorhjälmspindel Dipoena melanogaster.

- Kustklotspindel Enoplognatha latimana.

- Äggspindel Enoplognatha ovata (från trädgården 2023).

- Fröspindel Parasteatoda lunata (P. simulans, Bådaviken 2023).

Släktet har sju arter listade i Finland.

Finlands Artdatacenter och Artdatabanken följer placeringen av Zatypota i tribus Ephialtini. Släktet hänförs ibland till tribus Polysphinctini vilket främst består av spindelparastiterande släkten. Polysphinctini är dock inte accepterat av ovan nämnda instanser.

Referenser:

Kees Zwakhals. 2006

The European species of the genera Zatypota and Sinarachna (Hymenoptera: Ichneumonidae, Pimplinae, Polysphinctini)

Entomologische Berichten 66(2): 34-37. 2006

Korenko S, Michalková V, Zwakhals K, Pekár S. 2011.

Host specificity and temporal and seasonal shifts in host preference of a web-spider parasitoid Zatypota percontatoria.

Journal of Insect Science 11:101 available online: insectscience.org/11.101

Stanislav Korenko, Vera Potopová, Jitka Satrapová, Stano Pekár. 2016

Life history of the spider parasitoid Zatypota percontatoria (Hymenoptera: Ichneumonidae)
Entomological Science, vol. 19, issue 2, 2016. p. 111-116

Vad häggspinnmalsfesten resulterade i.

Dessa bilder togs 22.7 och är således fotograferade nästan en månad efter dokumentationen av äggläggande Pimpla turionellae-honor 26-27.6. 

Vad som syns här är hanar vilka nyss kläcks ur sina puppor.

Hos många steklar kläcks hanarna före honorna och samlas då i mängd för att trängas runt honornas puppor inför deras kläckning. 

I det här gamla inlägget syns exempelvis hanar av Rhyssella approximator vänta på en hona i färd med att gnaga sig ut ur veden där hon levt som larv, övervintrat och förpuppat sig.

P. turionellae-hanarna var aningen svårfotograferade med sitt yra och hastiga rörelsemönster. 

Det här exemplaret satte sig tack och lov ner för att putsa sig. Måhända var han alldeles pinfärskt nykläckt och i färd med att förbereda sig inför friarstråt.

Alla häggspinnmalpuppor hade förstås inte parasiterats även om stekelhonorna var mångtaliga då när det begav sig. Här en som klarat sig.

Häggspinnmalsfest

Fotografierna i det här inlägget är tagna 26 - 27.6. Jag är med andra ord en dryg månad efter i min rapportering.

2023 har varit ett häggspinnmal-år. Överspunna häggar har rapporterats från allehanda hörn av Finland. Även den stora häggen i bloggredaktionens trädgård har varit rejält angripen. De översta kvistarna klarade sig ändå och några gröna blad har häggen trots allt bibehållit över sommaren. Redan förra året kom rapporter om inspunna häggar men här i trädgården har häggen inte varit helt inpaketerad sedan någon gång före 2010.

Häggspinnmal (Yponomeuta evonymellus) har vi ändå haft nästan varje år. Mestadels har det handlat om enstaka "påsar" ute på en del kvistar. En viss ökning kunde ändå konstateras förra året.

Mot slutet av juni var det alltså dags för larverna att förpuppa sig och det är i samband med det som silkesväven täcker in hela träd när larverna är riktigt många. 

Många larver betyder mycket mat

Mycket mat lockar rovdjur.

Ett sådant rovdjur... eller egentligen en parasitoid... är Pimpla turionellae (underfam. Pimplinae, fam. Ichneumonidae).

P. turionellae har jag beskrivit lite närmare både i text och bild här. 

Det är en art som observeras i trädgården hyfsat ofta. Dels beror det sannolikt på att arten är flexibel vad värddjur beträffar och dels är trädgården rent allmänt ett biodiversitetsprojekt vilket innebär något av stekelns olika värddjur har större möjlighet att finnas i trädgården vilket i sin tur kan hålla P. turionellae-populationen på en viss miniminivå. Att häggen oftast hyst en liten mängd häggspinnmalar under årens lopp har säkerligen också hjälpt till.

När häggspinnmalarnas populationstoppar sker betyder det att flera exemplar av P. turionellae - åtminstone rent teoretiskt - inte är långt borta. Det blev bekräftat den här sommaren. Jag besökte några andra inspunna häggar som står isolerat på gräsöknar ("välskötta", kortklippta gräsmattor) och hittade avgjort färre parasitsteklar än på den hägg som står i vår trädgård. Någon definitiv slutsats kan inte dras av den lilla mängden observerade häggar, men en liten indikation upplever jag ändå det är. Antalet steklar på den egna häggen var nämligen stort. Jag försökte räkna men kunde inte räkna mer än de som befann sig inom synhåll. Trädet är ganska högt. Femton till tjugo honor rörde sig i alla fall på de nedersta tre-fyra metrarna När jag räknade den ena dagen. Fler steklar fanns högre upp i trädet. På häggen i den intilliggande "parken" (gräsmattan) hittade jag två steklar.

Här ovan syns något jag tidigare endast läst om. Det är en stekelhona som inte är på väg att lägga ägg i spinnmalspuppan. Hon petar bara hål i huden på en prepupa (larv på väg att förpuppas). 

När hon rispat hål med ovipositorn vände hon sig om och började lapa i sig av hemolymfan. 

Många idiobionta (även här) parasitsteklar ägnar sig åt dylik sk. host-feeding, dvs. de inmundigar vätska och näring från de larver och puppor de parasiterar. Hos Pimplinae verkar det som om näringen från värddjurens hemolymfa primärt används för fortsatt äggbildning. 

Studier (Ueno 1999) av host-feeding hos Pimpla nipponica visade att stekelhonorna totalt kunde producera avgjort fler ägg (ca 60 st) om de tilläts host-feeding jämfört med dem som inte fick äta (ca 20 st ägg). 

Strategierna gällande host-feeding varierar hos olika taxonomiska grupper. En del steklar äter av den puppa de antingen lagt ägg i eller ska lägga ägg i. Om så är fallet får de inte skada värddjuret så att det dör. Andra äter bara av puppor de inte parasiterar och då gör det inget om puppan dör. En del tycks äta av puppor som andra stekelhonor redan lagt ägg i. Då gör det inte heller något ifall puppan dör... enligt den som äter alltså.

Det är ett intensivt rännande hit och dit i sökandet efter puppor. Samtidigt trummar stekelhonorna tätt med antennerna mot spinnmalsväven. De letar rätt "eko". Doftspår är också centrala för parasitsteklar eftersom de måste avgöra huruvida pupporna redan är parasiterade eller inte.

Utöver ett ägg injiceras även giftämnen som förlamar spinnmalslarven/puppan.

Några bilder på äggläggande honor:

Under mina observationsstunder var P. turionellae den enda parasitstekeln jag kunde se. 

Inte omöjligt att fler arter var verksamma andra tider. Hyperparasitoider kunde rimligen också vara potentiella besökare, men jag har inte läst in mig på om några sådana kunde tänkas vara aktuella och i så fall vilka.

Spinnmalslarverna bör oroa sig för mer än enbart ägginjicerande nålstick i ryggen. 

Regelrätta rovdjur nedlägger gärna larver som vandrar omkring på fel sida - alltså yttersidan - av väven. 

Bl.a. kunde jag notera en del trädgårdsmyror (Lasius niger) som verkade samla på sig enstaka spinnmalslarver. Trädgårdsmyrorna har bo precis nedanom häggen.

Mest glupska var ändå larver av tvåprickig nyckelpiga (Adalia bipunctata) som patrullerade stammen i försvarlig numerär. 

Referenser:

Donald L. J. Quicke

The Braconid an Ichneumonid Parasitoid Wasps. Biology, Systematics, Evolution and Ecology

Wiley Blackwell 2015.

Ueno 1999

Reproduction and host-feeding in the solitary parasitoid wasp Pimpla nippocina (Hymenoptera: Ichneumonidae)

Invertebrate Reproduction and Development, 35:3 (1999) 231-237