Häggspinnmalsfest

Fotografierna i det här inlägget är tagna 26 - 27.6. Jag är med andra ord en dryg månad efter i min rapportering.

2023 har varit ett häggspinnmal-år. Överspunna häggar har rapporterats från allehanda hörn av Finland. Även den stora häggen i bloggredaktionens trädgård har varit rejält angripen. De översta kvistarna klarade sig ändå och några gröna blad har häggen trots allt bibehållit över sommaren. Redan förra året kom rapporter om inspunna häggar men här i trädgården har häggen inte varit helt inpaketerad sedan någon gång före 2010.

Häggspinnmal (Yponomeuta evonymellus) har vi ändå haft nästan varje år. Mestadels har det handlat om enstaka "påsar" ute på en del kvistar. En viss ökning kunde ändå konstateras förra året.

Mot slutet av juni var det alltså dags för larverna att förpuppa sig och det är i samband med det som silkesväven täcker in hela träd när larverna är riktigt många. 

Många larver betyder mycket mat

Mycket mat lockar rovdjur.

Ett sådant rovdjur... eller egentligen en parasitoid... är Pimpla turionellae (underfam. Pimplinae, fam. Ichneumonidae).

P. turionellae har jag beskrivit lite närmare både i text och bild här. 

Det är en art som observeras i trädgården hyfsat ofta. Dels beror det sannolikt på att arten är flexibel vad värddjur beträffar och dels är trädgården rent allmänt ett biodiversitetsprojekt vilket innebär något av stekelns olika värddjur har större möjlighet att finnas i trädgården vilket i sin tur kan hålla P. turionellae-populationen på en viss miniminivå. Att häggen oftast hyst en liten mängd häggspinnmalar under årens lopp har säkerligen också hjälpt till.

När häggspinnmalarnas populationstoppar sker betyder det att flera exemplar av P. turionellae - åtminstone rent teoretiskt - inte är långt borta. Det blev bekräftat den här sommaren. Jag besökte några andra inspunna häggar som står isolerat på gräsöknar ("välskötta", kortklippta gräsmattor) och hittade avgjort färre parasitsteklar än på den hägg som står i vår trädgård. Någon definitiv slutsats kan inte dras av den lilla mängden observerade häggar, men en liten indikation upplever jag ändå det är. Antalet steklar på den egna häggen var nämligen stort. Jag försökte räkna men kunde inte räkna mer än de som befann sig inom synhåll. Trädet är ganska högt. Femton till tjugo honor rörde sig i alla fall på de nedersta tre-fyra metrarna När jag räknade den ena dagen. Fler steklar fanns högre upp i trädet. På häggen i den intilliggande "parken" (gräsmattan) hittade jag två steklar.

Här ovan syns något jag tidigare endast läst om. Det är en stekelhona som inte är på väg att lägga ägg i spinnmalspuppan. Hon petar bara hål i huden på en prepupa (larv på väg att förpuppas). 

När hon rispat hål med ovipositorn vände hon sig om och började lapa i sig av hemolymfan. 

Många idiobionta (även här) parasitsteklar ägnar sig åt dylik sk. host-feeding, dvs. de inmundigar vätska och näring från de larver och puppor de parasiterar. Hos Pimplinae verkar det som om näringen från värddjurens hemolymfa primärt används för fortsatt äggbildning. 

Studier (Ueno 1999) av host-feeding hos Pimpla nipponica visade att stekelhonorna totalt kunde producera avgjort fler ägg (ca 60 st) om de tilläts host-feeding jämfört med dem som inte fick äta (ca 20 st ägg). 

Strategierna gällande host-feeding varierar hos olika taxonomiska grupper. En del steklar äter av den puppa de antingen lagt ägg i eller ska lägga ägg i. Om så är fallet får de inte skada värddjuret så att det dör. Andra äter bara av puppor de inte parasiterar och då gör det inget om puppan dör. En del tycks äta av puppor som andra stekelhonor redan lagt ägg i. Då gör det inte heller något ifall puppan dör... enligt den som äter alltså.

Det är ett intensivt rännande hit och dit i sökandet efter puppor. Samtidigt trummar stekelhonorna tätt med antennerna mot spinnmalsväven. De letar rätt "eko". Doftspår är också centrala för parasitsteklar eftersom de måste avgöra huruvida pupporna redan är parasiterade eller inte.

Utöver ett ägg injiceras även giftämnen som förlamar spinnmalslarven/puppan.

Några bilder på äggläggande honor:

Under mina observationsstunder var P. turionellae den enda parasitstekeln jag kunde se. 

Inte omöjligt att fler arter var verksamma andra tider. Hyperparasitoider kunde rimligen också vara potentiella besökare, men jag har inte läst in mig på om några sådana kunde tänkas vara aktuella och i så fall vilka.

Spinnmalslarverna bör oroa sig för mer än enbart ägginjicerande nålstick i ryggen. 

Regelrätta rovdjur nedlägger gärna larver som vandrar omkring på fel sida - alltså yttersidan - av väven. 

Bl.a. kunde jag notera en del trädgårdsmyror (Lasius niger) som verkade samla på sig enstaka spinnmalslarver. Trädgårdsmyrorna har bo precis nedanom häggen.

Mest glupska var ändå larver av tvåprickig nyckelpiga (Adalia bipunctata) som patrullerade stammen i försvarlig numerär. 

Referenser:

Donald L. J. Quicke

The Braconid an Ichneumonid Parasitoid Wasps. Biology, Systematics, Evolution and Ecology

Wiley Blackwell 2015.

Ueno 1999

Reproduction and host-feeding in the solitary parasitoid wasp Pimpla nippocina (Hymenoptera: Ichneumonidae)

Invertebrate Reproduction and Development, 35:3 (1999) 231-237