Det kan med fördel läsas innan du fortsätter läsa vidare här.
Har du läst del 1 färdigt nu?
Bra! Då kan du fortsätta med det här inlägget.
Särskilt många försök har jag inte gjort under sommaren. Men när sammetskvalstren åter försvann ner i marken var det bara att vänta på Anystis-kvalstren som här hos oss brukar vara fullvuxna och aktiva i juli.
Särskilt många andra röda kvalster brukar inte vara så vanliga här i bloggredaktionens absoluta närhet och projektet har inte varit av det slag att jag aktivt sökt mig till platser där olika röda kvalster kan tänkas hittas. Jag har helt enkelt bara tagit vara på möjligheterna då när de uppstått.
Jag hade haft ett par Anystis-kvalster springades på armarna i mitten av juli. Några bett erhöll jag inte. Men till slut, första augusti, fick jag korka champagnen och ställa till med fest. Jag blev biten!
Kvalstret hittades medan det rände omkring på ett litet hagtornsträd. Jag lotsade över det från trädets blad till högra handen och sökte mig in efter kameran samtidigt som jag kämpade med att hålla det millimeterlånga, toksnabba kvalstret i ögonvrån. Jag ville nämligen inte att det skulle springa upp längs armen och in under ärmen. Då skulle det ju inte längre vara möjligt att fotografera.
Plötsligt stannade det upp på Eminentia thenaris - alltså tummens muskler i handflatan - och då kände jag ett svagt brännande stick. Kvalstret bet.
Vid det laget hade jag kameran redo. Men blixten var inte riktigt korrekt positionerad och dessutom bet kvalstret i den hand jag behöver hålla kameran med. Så när kvalstret bitit färdigt och ånyo började ränna omkring lirkade jag över det till vänstra handen.
Där fortsatte det springa precis så som dessa kvalster gör. De är kvalstrens motsvarighet till irländsk setter i termer av planlöst, hysteriskt springande. Att få en skarp bild var helt enkelt omöjligt. Slutligen stannade kvalstret upp på lillfingertoppen och verkade försöka sticka till. Då satt det still så pass länge att jag hann få en exponering som blev någorlunda skarp.
På bilden ser det ut som om chelicererna hålls mot huden. Något stick kände jag inte den här gången, men fingertopparna har ändå ganska tjockt skinn. Exakt hur stickverktyget ser ut vet jag inte. Har inte hittat beskrivningar eller bilder på detta än.
Hur som helst är det nu bekräftat att de röda kvalster som bits är arter i släktet Anystis. Det visste jag i och för sig redan tidigare. Tillräckligt många anekdoter och beskrivningar av de bitande kvalstren pekade tydligt på att det gällde just Anystis-kvalster. En del av anekdoterna kom dessutom från personer med en del koll på dessa små kryp. Anystis-kvalster är radikalt mycket mindre än sammetskvalster. De beter sig också på helt olika sätt. Men ändå tenderar ganska många människor förväxla dem. Det beror kanske på att man tror att alla röda kvalster är sammetskvalster och att sammetskvalstren således får stå som syndabockar i samband med kvalsterbett - av röda kvalster bör tilläggas.
I min egen bokhylla fanns svaret sedan tidigare. Jag hade bara inte läst det stycket förrän långt efter jag "testade" sammetskvalstren.
I A manual of Acarology (G. W. Krantz & D. E. Walter) är följande beskrivet:
"Lee (1961) and Southcott (1976) noted that Anystis sp. (probably baccarum) pierces human skin and has no difficulty in feeding to repletion on subdermal fluids. Southcott (1976) described the effect of an Anystid bite as consisting of a stinging sensation followed in some cases by swelling and localized hemorrhaging"
Den boken - samt en hög andra - borde jag förresten göra inlägg om någon gång. Kanske när det blir kallare och mörkare utomhus.
Men hur kändes bettet frågar du dig.
Njah... får jag svara. Det kändes inte mycket måste jag säga. Men kvalstret bet som sagt i handflatan - om än inte där huden är som tjockast - och det gjorde kanske att effekten inte var påtaglig. Hade varit bättre om bettet skett på insidan av underarmen. Det blev heller ingen efterklang eller reaktion av bettet. Jag kommer sannolikt att testa igen om jag hittar någon lämplig kandidat.
