Trädgården 17.6. Rhabdomiris striatellus

Vuxna exemplar av Rhabdomiris striatellus dyker upp i medlet av juni vad det verkar.

Lite mer bakgrund (via länkar) hittas i det här inlägget från förra sommaren.

Trädgården 7.6. Rhabdomiris striatellus (?)

Det här torde vara en alldeles nyömsad och outfärgad nymf av Rhabdomiris striatellus.

Arten har observerats i trädgårdens ek sedan 2021. 

Här det senaste inlägget med en vuxen samt länkar till andra inlägg med bilder av samma art.

Helt säker på att det är R. striatellus kan jag inte vara på grund av färgen, men den är i stort sett den enda ängsskinnbaggen (fam. Miridae) jag sett på ekbladen.

Frill 10.8. Del 1 - Adelphocoris quadripunctatus

10.8 återbesöktes Frill. Mer om platsen och första besöket här.

En del av de småkryp jag mötte den här gången är förstås samma som 6.8. 

Eftersom den här bloggen har något av en slags naturdagbokskaraktär drar jag mig inte för att låta arter upprepat dyka upp. Dessutom har individer en vissa utseendemässiga skillnader gentemot varandra och då ser jag ingen skada med att publicera nya bilder av dem.

Adelphocoris quadripunctatus är ett av desa småkryp som ånyo observerades 10.8. 

Här är inlägget med A. quadripunctatus 6.8.

Frill 6.8. Del 17 - Adelphocoris quadripunctatus

Nymfer av ängsskinbaggen Adelphocoris quadripunctatus lever primärt på och av brännässla. Vuxna exemplar, som den på bilden, hittas vanligen på blomsterängar från slutet av juli och en bit in i september.

Vanlig i hela landet förutom längst i norr.

Trådgården 22.7. Phytocoris longipennis

En av arterna i ängsskinnbaggesläktet Phytocoris sågs samtidigt som parasitstekelhanarna i föregående inlägg. Den satt lite otillgängligt placerad med tanke på fotografering men en någorlunda informativ bild åstadkoms innan den kort därefter försvann.

 Det finns några svåråtskilda arter men här rör det sig om P. longipennis. 

Tack till Patrik Hall för bekräftelse!

Trädgården 22.6. Closterotomus biclavatus

Closterotomus biclavatus hittas vanligen i en liten avgränsad del av trädgården. När jag fotograferade den här nymfen slog det mig att det var länge sedan jag senast dokumenterade arten. Närmare koll visade att det är nio år sedan. 

Den gången både vuxna, nymfer och ömsande individer.

Trädgården 20.6. Rhabdomiris striatellus

För två år sedan hittade jag för första gången Rhabdomiris striatellus i trädgården. En art som lever på ek.

Tidigare under sommaren har jag noterat en hel drös nymfer och därmed kunnat konstatera att arten inte var en tillfällig besökare här "uppe i norr". 

20.6 hade åtminstone några av alla de nymferna uppnått vuxen ålder.

Bådaviken 6.6. Del 10 - Stenodema calcarata

De två taggarna på tredje benparets femur är det mest tydliga kännetecknet vilket avslöjar att denna ängsskinnbagge (fam. Miridae) i släktet Stenodema är arten S. calcarata. Tre taggar skulle innebära S. trispinosa och inga taggar skulle innebära tre andra arter vilka i sin tur artbestäms på andra karaktärer.

Vanlig art som hittas i hela landet utom allra längst i norr. Är främst förknippad med olika gräs (fam. Poaceae) och halvgräs (fam. Cyperaceae).

Trädgårdssafari 4.6. Del 4 - Skinnbaggar

Större björkbärfis, Elasmostethus interstinctus.

Eller är det?

Lite slappt har jag alltid tagit dessa som just större björkbärfis. Men i egentlig mening borde man vara vaksam över risken/möjligheten att det är jolsterbärfis, E. brevis, eller trybärfis, E. minor. Dessa båda arter är dock sydliga av sig, men bekräftade fynd av jolsterbärfis har gjorts i Uleåborg och man borde med andra ord vara på sin vakt. Troligen är det så att genitaliepreparation är den enda säkra metoden även om det finns små, närapå subtila, skillnader i teckningen. Inomartsvariation och risk för överlappningar i utseende riskerar måhända ändå orsaka felbedömningar.

Hårigheten hos denna ängsskinnbagge i släktet Lygus tyder på att det är L. rugulipennis. Ingen trädgårdsnyhet.

Nyhet i trädgården är inte heller Rhabdomiris striatellus. 

Däremot har jag inte tidigare dokumenterat någon nymf. Här är bilder av vuxna exemplar samt kort beskrivning om arten. 

 

Bådaviken 16.4. Del 4 - Lygus rugulipennis

En av de där närmast hopplösa ängsskinnbaggarna (fam. Miridae) i släktet Lygus ramlade ner i uppsamlingstyget när jag bankade grankvist i kanten mellan granskogen och lövstrandskogen. Hårigheten i kombination med de lite vaga kännetecknen i teckning gör att jag med viss, halvsäker, vankelmodig tvivelaktighet tvehågset säger Lygus rugulipennis.

Vanlig art som förekommit i bloggen tidigare... om min bestämningsförmåga renderat i korrekt resultat.

 

Plagiognathus arbustorum

Ett tag tenderade jag fotografera en del ängsskinnbaggar (fram. Miridae) men det har av någon anledning kommit av sig och de senaste åren har jag bara registrerat och dokumenterat enstaka arter per år - och knappt ens det. Familjen innehåller ett stort gäng olika arter och bloggredaktionen borde skärpa sig. Inte ens bilden är särskilt lyckad vilket är aningen skamligt när jag ändå bemödat mig att faktiskt rikta kameran mot ängsskinnbaggen och trycka av. Den mentala budgeten har väl kanske inte räckt till helt enkelt.

Det rör sig om en vanlig art vid namn Plagiognathus arbustorum som vanligheten till trots är ett nytt trädgårdskryss. Bland de övriga mörka ängsskinnbaggarna kan man känna igen den här på dess svarta "knän". Kan hittas på en mängd olika växter.

Fotografiet togs 24.7.

 

Miris striatus

Jag tror jag såg en vuxen Miris striatus här om dagen. Är dock inte helt säker. De nordligaste rapporterade observationerna i Finland är gjorda i Karleby. 

Det här är en nymf av just Miris striatus. Den fotograferades 14.6 och därmed borde jag verkligen spana efter vuxna individer för fotografering. Det är en riktigt vacker art.

Miris striatus är en ängsskinnbagge (fam. Miridae) som huvudsakligen är rovlevande. God möjlighet att dess verksamhet i trädgårdens rosenhagtorn handlade om att sticka sugsnabeln i bladloppor.

Storsand 13.8. Del 10 - Globiceps flavomaculatus

Ur ljung skakades också (se tidigare inlägg i denna serie) en hona i släktet Globiceps.

Jag lutar ganska hårt mot att det rör sig om Globiceps flavomaculatus, men bedömningen ska absolut tas med viss skepticism eftersom G. salicicola är förvillande lika.

Hanarna är till utseendet mer i stil med övriga ängsskinnbaggar (fam. Miridae) dit släktet alltså hör och det är bara honorna som har det här lite nymf-aktiga utseendet.

Finska trivialnamnet för släktet är pallopäät (bollhuvuden) och det vetenskapliga släktnamnet (Globiceps) betyder ju i princip amma sak.

Arten hittas vanligen på ärtväxter men kan även dra näring ur andra småkryp i stil med bladlöss.

Referens:

Suomen luteet

Teemu Rintala, Veikko Rinne

Tibiale 2011

Rhabdomiris striatellus

Nordligt fynd av vacker ängsskinnbagge (fam. Miridae).

Det här är nämligen Rhabdomiris striatellus som lever på ek (Quercus robur) och som därför har relativt sydlig utbredning i Norden. Nordligaste rapporterade fyndet i Finland är från Kuopio (två rapporterade fynd) och en rapportering söder om Seinäjoki.

Men bör förstås komma ihåg att rapportering inte är samma som utbredning när det handlar om småkryp. De flesta rapporterar ju inte sina observationer. Jag är också galet kass på att rapportera observationer. Borde kanske skärpa mig med den här åtminstone.

R. striatellus lever i nymfstadiet primärt på ekarnas blommor och som vuxen har den bladlöss, stritar och små fjärilslarver på menyn.

Trädgården har sin stora, gamla gårdsek som sannolikt är planterad i slutet av 1800-talet. Jag har länge fantiserat om att någon gång hitta djur som primärt är förknippade med just ek, men har inte utgått från att ekarna nödvändigtvis står så pass tätt att ek-invånarna obehindrat klarat av att sprida sig till Österbotten. 

Det där varierar förstås från art till art och beror på hur mobila de är rent fysiskt samt hur deras spridningsbeteende ser ut.

Den första skinnbaggen (bilderna med vit bakkgrund) hittades 16.6 av en "redaktionsmedlem" och dagen efter (i går 17.6) fyndade jag själv ett exemplar i beståndet av hundkäx (eller hundloka, Anthriscus sylvestris) under nämnda gårdsek. Ska förresten nämna att eken blommat överdådigt i år.

Storleken uppges i litteraturen vara 7-8,5 mm. De två som varit framför kameran var i den kortare ändan av det spannet.

R. striatellus bjuder som synes på tjusig estetik. Arten kan inte förväxlas med någon annan ängsskinnbagge i landet - möjligen med undantag för Miris striatus om ögonen inte noterar proportioner och kontraster tillräckligt väl.

Dussin-Lygus nummer två

Man borde ju skärpa till sig och faktiskt fotografera dessa så att man kommer åt att se punkturen och behåringen på vettigt sätt. Dylika bilder gör föga nytta ifall man vill arta representanter för släktet Lygus. Det borde jag veta - eller det vet jag egentligen. Ändå slänger jag bara lättjefullt och slentrianmässigt iväg en exponering varpå irritationen sedan uppstår när bilderna kollas.

Chansgissningen på den här är Lygus punctatus. Men det är ingen artning och i egentlig mening får den stanna på Lygus sp.

Dussin-Lygus

Mera skinnbagge från bilder tagna 27.8. En av de fem hopplösa arterna i släktet Lygus. Tycker mig skymta tillräcklig mängd päls för att chansgissa på L. rugulipennis.

Arterna i släktet är möjliga att påträffa året runt. På vintern måste man förstås leta väldigt noggrant eftersom de övervintrar på skyddad plats. Men det rör sig om vanliga ängsskinnbaggar (fam. Miridae) och någon rationell tanke med att leta efter dem på vintrarna känns avlägsen.

Åh... dessa variabla Lygusar

Det börjar vara flera år sedan jag tog någon bild av en ängsskinnbagge (fam. Miridae) i släktet Lygus. När jag nu ser tillbaka på de inläggen från bloggens barndomsår får jag också konstatera att jag högst troligen bör revidera artbestämningarna. 

Får se om jag blir tvungen att även revidera den här artningen? Vad jag kan se och förstå ska det ändå handla om Lygus rugulipennis. De fem Lygus-arterna vi har i Finland är nästan hopplösa då de är så variabla i utseende. I det här fallet torde hårigheten på vingarna ändå vara av den täta och fina pälskaraktär som just L. rugulipennis är begåvad med.

Svenskt trivialnamn har den inte. På finska heter den peltolude.

Längden är ungefär 5 mm. Arten finns i hela landet och lever på ett flertal olika växter.

Intrikat?

Hur snygg på en skala får man vara? Bland småkrypen finns det som bekant nästan inga gränser och den här ängsskinnbaggenymfen håller snygg-fanan högt trots - eller tack vare? - halvkaotisk spräcklighet.

Nästa nymfstadium är nästan ännu stiligare. Som vuxen blir den mer gråbrunmurrig och oansenlig. I och för sig smälter även de här nymferna väl in på rätt underlag.

Jag har för mig att arten är Phytocoris intricatus men släktet inbegriper några arter som är ruggigt svåra att artbestämma. Därmed får det stanna vid Phytocoris sp. Nämnda art (P. intricaus) syns hur som helstsyns från juli till september och gillar främst barrträd - kanske främst granar (Picea). Bildens nymfer är kring 4 mm långa.

Smak för flockblommor

Kanske dags för en ängsskinnbagge. Det är nämligen mer än ett år sedan jag lade upp den senaste och den var den enda under fjolårets ängsskinnbaggesäsong.

Här har vi en liten (ca 5 mm) mörk sak med gult hjärta på skutellen. Den heter Orthops basalis och gillar blommor. Allra mest gillar den flockblommiga blommor (fam. Apiaceae).

O. basalis uppträder i två färgvarianter. Det är den mörkare modellen som sitter på björnlokans knoppar i bilden här ovan.

Halvvingar i bildskörden

Det blev halvtimmes-safari i helgen. Ska se om jag får ut några av de kräk jag dokumenterade på world wide web.

Här är i alla fall första laddningen och den får bestå av de Hemiptera (halvvingar) jag fick ögonen på. Hade ytterligare ett par-tre skinnbaggar framför mig men de blev inte fotograferade.

Överst har vi en nymf på maximala 3 mm - eller kanske snarare 2,5 mm. Exakt vad den är för något är lite osäkert än så länge, men högst troligen är det i alla fall en art ur Anthocoridae (näbbskinnbaggar). Så har även bättre bevandrade skinnbagge-personer funderat.

Sedan en som hör till dem vilka varit lite av ett samtalsämne hittills under senvåren/försommaren. Det har ju nämligen kommit giganorma svärmar bladlöss drivande norrut på hög höjd. 

Rena moln av bladlöss. 

Bladlössen anfaller. 

Undergången är nära.

Flygtrafiken drabbad.

Kan ingen - kära nån - tänka på barnen?

Hur ska det gå?

Jag har inte kollat vad det är för släkte och förstås än mindre art.

Sist för den här gången hittar vi en ängsskinnbagge (Miridae) som går under namnet Monalocoris filicis. Den är lite lätt speciell eftersom den föredrar ormbunkar - gärna Dryopteris och Athyrium.