Kort trädgårdssafari 22.4. Del 2 - Trachelipus rathkii

Jag har sagt... skrivit... det förr (senast 2019) och skriver det igen. En vacker dag måste jag ta itu med gråsuggorna i trädgården. Det handlar då alltså om en mer ordentlig genomgång av exakt vilka arter jag kan hitta och var i trädgården de huserar.

För tillfället är tre arter registrerade. 

Trachelipus rathkii är tidigare dokumenterad och fastnade som synes på sensorn även denna dag. Det här är ett ungt exemplar.

Porcellio spinicornis är den andra, i trädgården, observerade landgråsuggan.

I trädgårdsdammen huserar Asellus aquaticus.

Den där vackra dagen får dock bli en annan dag. Kanske framförallt en varmare dag när inte skönt inomhusklimat och varm dryck lockar in mig från fuktig förna i den finska aprilvintern.

 

Äntligen skorv!

Äntligen dags för ett djur som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Skorv.

Någon gång i vintras fick jag helt plötsligt stort sug efter vad som här i trakten går under namnet grundskorv (uttalas förstås olika på olika lokala dialekter). Fram tills dess jag flyttade hemifrån mer permanent var jag ofta delaktig i att vara ute och vittja nät på vintrarna. Det är då inte särskilt ovanligt att grundskorvar följer med näten upp på isen. Det har oftast att göra med att de angriper fiskar som fastnat i nätet nära botten - gärna fiskar som dött. Vintertid tenderar näten vittjas med några dagars mellanrum (beroende på väder) och det finns alltid viss risk att en del fiskar får gällocken så klämda i maskorna att de inte erhåller tillräckligt med syre och därmed hinner dö innan näten vittjas. Då lockas dessa små rovdjur och asätare upp i nätet. Jag minns att sik och nors var fiskar de verkade speciellt förtjusta i. Ofta äter de fiskens gälar först.

Etersom jag numera inte är involverad i något vinterfiske slog det mig att jag kanske kunde efterlysa några grundskorvar i en specifik Fb-grupp som rör skärgården i Nykarleby. Det blev napp nästan omedelbums och en tid efteråt fick jag tacknämligt tre grundskorvar hemlevererade.

Suget efter grundskorvarna handlar primärt inte om att fotografera dem och göra blogginlägg av och med resultatet. Mitt huvudsyfte är att ha dem som referensmaterial för eventuella illustrationer framöver. Men eftersom de nu är införlivade i min "småkrypssamling" kan de självfallet även få utrymme i bloggen.

Egentligast egentligen borde de kanske uppbevaras i sprit. Men den typen av sprit är numera svår - rent av hopplös - att få tassarna på ifall man inte har en institution i ryggen. Dessutom ville jag ha dessa tre tillgängliga för närmare koll på ett aningen mer praktiskt sätt än som spritbevarade. Torkade går därför också an. Segmentplåtarna, benen och antennerna ändrar trots allt inte form.

För att de skulle behålla formen någorlunda väl lade jag dem med ryggsidan neråt på vit ["entomologi"]skumplast och placerade ut nålar på strategiska ställen för att låsa ben och antenner i någorlunda bra positioner. Jag placerade även ut nålar som låste kroppen så satt den inte skulle komma åt att vika ihop sig under torkningsprocessen.

Givetvis tappar de sina bruna toner och blir blekgula när de torkar. Det är dock inget bekymmer för det ändamål jag ska ha dem till. Däremot irriterade jag mig en smula över att jag inte sköljde av dem ordentligt och de har därmed en del fasttorkat skräp på sig. Men... ska tilläggas... det var kanske bara positivt. Mer om det längre ner.

Grundskorv heter inte grundskorv officiellt. De två namn som har officiell prägel är skorv och ishavsgråsugga. Ishavsgråsugga har status som synonym medan skorv är det accepterade svenska trivialnamnet. I min skalle känns det nästan som sill och strömming - dvs. att de nordatlantiska skorvarna lätt heter ishavsgråsugga och Östersjöpopulationen blir skorv. Dålig taxonomisk relevans i den "föreställningen" - men ändå.

Taxonomin (den riktiga alltså) verkar vara aningen rörig och både Saduria entomon och Mesidotea entomon (stavas ställvis Mesidothea) används av olika institutioner. Linné (som är auktorn) namngav skorven 1758 till Oniscus entomon. Oniscus är i dag förbehållet ett släkte landlevande gråsuggor Alla gråsuggor som ursprungligen gick under det släktnamnet fick nya namn vartefter man insåg att taxonomin behövde justering. Saduria beskrevs av Adams 1852 och Mesidotea av Richardson 1905. Sålunda borde det vara Saduria som gäller, men jag hörde nyligen något rykte om att det eventuellt finns orsak till varför Mesidotea kan bli aktuellt som det nya giltiga och accepterade. Vi får se vad som händer. WoRMS (World Register of Marine Species), Artdatabanken och Finlands Artdatacenter använder sig av Saduria än så länge.

Skorv är i Östersjön en sk. relikt. Åtminstone är det en slags utgångspunkt gällande dess existens i Östersjön. Den lever på mjuka dy- och/eller sandbottnar på djup mellan en meter och ner till några hundra meter. I Östersjön har de alltså möjlighet att leva nästan över hela bottnen, men kan rimligen begränsas av dålig syrehalt på många ställen. Skorv uppges hur som helst ha god förmåga att klara sig i relativt syrefattig miljö.

Mina tre exemplar är inte riktigt fullstora enligt de mått de kan nå häromkring. Men med 38 mm (den minsta) och 42 mm (de två större) är de antagligen ändå i "könsmogen" storlek. Möjligen kan de ha tappat en millimeter eller två i längd när de torkade. Jag har inte öppnat flikarna på undersidan av "stjärtsprötet" (telson) för att kolla om det är hanar och/eller honor. Hanar blir generellt större än honorna. Möjligen kommer jag i något skede att försöka få tag på fler för att ha mera referensmaterial för isärplockning. De jag hittills fick ville jag hålla intakta.

Skorv "nr 1" ovan och nedan. 42 mm (kroppslängd).

Skorv "nr 2" ovan och nedan. 42 mm.

Närbilder av ätapparaten på "nr 2". Här finns gott om olika verktyg.

Skorv "nr 3" ovan och nedan. 38 mm. Ögat (som förstås är lite intorkat) i inläggets första bild är den här skorvens högra öga.

Skorvarna passerade självfallet under mikroskopet. Det visade sig att "nr 3" hade liftare på undersidan. Två stycken 1 millimeter små kräftdjursliknande kryp fångades upp av ögonen. Jag har för vana att spana efter dylikt på insekter eftersom jag hyser viss fäbless för kvalster som ju ofta sysslar med sk. foresi (liftande). Det var alltså mest någon slags "automatik" i mitt sätt att glo på skorvarna i mikroskopet som ledde till upptäckten. De är nämligen inte helt lätta att se om man inte vet var man ska kolla. När den första hade upptäckst började jag förstås leta efter fler varpå den intill benet också hittades.

Jag lyckades på egen hand inte alls få någon ordning på vilken grupp liftarna kunde tänkas tillhöra, men i samband med ett jobbrelaterat ärende dristade jag mig till att fråga Matz Berggren som kunde upplysa mig om att det är hoppkräftor i ordningen Harpacticoida.

Enligt det lilla jag hunnit läsa på om dessa lever en del av dem i mer ingående samröre med andra organismer. Har dock i nuläget inte sett om det finns rapporter om sådana förhållanden med skorv. Att hitta två individer på undersidan av ett exemplar är inget man kan dra några stora växlar på heller. Tål kanske att följas upp hur som helst. Samma gäller huruvida jag bör se till att få dem artbestämda vilket i så fall förstås måste ske av någon expert på området. När jag såg dem var jag i alla fall glad att jag inte hade sköljt av av och "tvättat" skorvarna. Då hade nog hoppkräftorna försvunnit.

Jag vet... I mina bilder har skorvarna huvudet mot höger. Vanligen strävar man till att ha huvudet till vänster i dylika habitusbilder, men av diverse dåligt underbyggda anledningar bidde det så här den här gången. Jag kunde ha spegelvänt bilderna men sådan bildmanipulation ägnar jag mig bara åt ibland.

Referenser:

T. C. Hiebert

Mesidotea entomon. A large idoteid isopod

University of Oregon Libraries and the Oregon Institute of Marine Biology. 2015

Sandberg, Bonsdorff

On the structuring Saduria entomon (L) on shallow water zoobenthos

Ann. Zool. Fennici 27:279-284. 1990

Asellus aquaticus

Ett av alla tusen små projekt jag tänkt utföra, men som aldrig verkar bli av, är att håva upp bottenmaterial från trädgårdsdammen och hälla över det i ett litet akvarium så att jag får möjlighet att prova fotografera djuren som följer med.

För en vecka sedan fick jag äntligen tummen ur och gjorde ett snabbt försök. Det börjar dock vara aningen sent på säsongen och krypen är inte längre så aktiva eller talrika.

Aellus aquaticus kan man ändå lita på. Under högsommaren formligen täcker dessa vattengråsuggor dammens botten där de mumsar på sjunkna växtdelar. Nu var de ändå tydligt färre men några enstaka individer kunde jag ändå se genom akvariets glas och ett par av dem var så pass nära glaset att jag kunde ta några bilder.

Huvudsyftet med testet var att se om det alls var möjligt att få någorlunda skarpa bilder genom akvarieglaset. Det är ett gammalt litet hemmabygge vilket en tid fungerade som yngelakvarium. Glaset är väl allt annat än optimerat för fotografering. Men i de fall där jag kunde hålla kameran vinkelrätt mot glaset blev resultatet ändå inte galet katastrofalt. Men kan i alla fall se vilket djur som rör sig där bakom rutan.

Syfte nummer två var att snabbt och simpelt addera ytterligare en art till listan över dokumenterade trädgårdskryp. Mission accomplished och det lär väl antagligen bli mer av den här varan nästa säsong.

Asellus aquaticus är vanlig i allehanda olika vatten och klarar viss salthalt vilket gör att de även lever i Östersjön. Arten är en av de viktigare nedbrytarna av organiskt material i våra vatten.

Trachelipus rathkii

Alla dessa "borden"!

Ett sådant "borde" är att någon gång göra en mer metodisk genomgång av de gråsuggor som hittas i trädgården och försöka utröna vilka arter det rör sig om.

Här är hur som helst Trachelipus rathkii och tillsammans med Porcellio spinicornis finns således åtminstone två arter på nämnda yta.

Taggig knölskalle

Varför plockar man inte upp de allra vanligaste trädgårdkrypen som t.ex. gråsuggan Porcellio spinicornis och tar några närbilder? 

Frågan är motiverad. Det är ju nämligen busenkelt att utföra och väldigt skoj. Ändå gör jag det sanslöst sällan trots att det finns mycket att upptäcka i dylika porträtt av världens mest vardagliga dussinkryp.

Efter skymningen

Ett relativt effektivt sätt att hitta småkryp är att ta med sig ficklampa ut efter mörkrets inbrott. Man behöver i och för sig inte vänta tills det blir helt mörkt. Så fort skymningen fått lite fart börjar en hel del varelser röra på sig. De är då också ganska lätta att få syn på - förutsatt att man alltså har den där ficklampan. Spindeln ovan är en riktig dussinspindel i trädgården - Gongylidium rufipes - som jag fotograferat vid ett flertal tillfällen. Hanarna är hyfsat kännspaka i sitt orangeröda carapax med svart huvud. Morotsdvärgspindel heter den på svenska.

Gråsuggor är mer än bara gråsuggor. Jag menar bara att gråsuggor inte bara består av en art "gråsugga". Man har möjlighet att hitta ett antal arter även i Österbotten. Hur många vet jag inte just nu (måste läsa på) men för den som samlar artkryss finns det alltså en del att hämta här. Själv har jag hittills lämnat ordningen gråsuggor väldigt mycket åt sidan. Men kul att ha något att se framemot. Bildens gråsugga hade klättrat upp längs en alm-stam. Den är artad som Trachelipus rathkii - gråsuggan alltså - men jag är aningen osäker på hur det egentligen förhåller sig.

Här har vi Finlands nordligaste dokumenterade fynd av Theridion mystaceum (barkklotspindel). Den slog förra rekordet med 20 cm. Den på bilden är en hane.

Slutligen (för den här gången) en liten 3,5 mm lång skalbaggshane ur familjen Ptinidae - Tjuvbaggar... Om man hör till ett visst entomologläger vill säga. Det finns nämligen de som räknar tjuvbaggarna till underfamilj (Ptininae) inom Anobiidae (trägnagarna) också. Jag tänker inte lägga mig i den debatten.

Hur som helst. Ptinus subpilosus torde vara korrekt för den här lille gynnaren. Artbestämningen har jag fått via kompetent kunskap i ett skalbaggsforum. Hans artfränder gillar dött organiskt material och de kan t.ex. hittas inne i fågelholkar, men förstås även på ett flertal andra ställen där deras mat uppstår.

En släkting som man kan stöta på inomhus är Niptus hololeucus vars svenska namn är mässingsbagge eller gulhårig tjuvbagge. Notera de båda släktnamnen Ptinus och Niptus.

Låg mysfaktor?

Som välbehagsframkallare hör väl gråsuggorna inte till de mest lämpliga hjälpmedlen. Har man många ben och vanan att kila omkring bland ruttet trä i mörka hörn är det inte säkert att man gillas av alla människor.

Men en aning estetiska får man väl ändå försöka påstå att gråsuggor är - speciellt Porcellio spinicornis som är en av de vanligare gråsuggorna här omkring.