Fortsättning från föregående inlägg.
Jag var så småningom på väg att ge upp och leta mig hemåt. Men så lutade jag mig bakåt i kajaksätet och tänkte som så att jag ju egentligen inte alls hade bråttom. Vädret var perfekt, det var oerhört skönt att bara sitta och driva i ultrarapid samtidigt som tärnorna fångade sin mat till tonerna av försiktiga små läten. Varför skulle jag skynda iväg från en alldeles fantastisk sommarafton på vattnet?
Det är precis då som den dyker upp - dvärgmåsen (Hydrocoloeus minutus)
Nu är ju dvärgmåsarna inga dussinfåglar i likhet med t.ex. skrattmås. Men speciellt ovanliga är de ju inte heller om man bara har lite pejl på var man kan få syn på dem. Det är ju trots allt någonting speciellt med dessa fåglar. Hur vanligt på en skala är det egentligen med så mörka vingundersidor och ljusa ovansidor. Det är ju lite som om vingarna är färgmässigt upp och ner. Jag har själv ännu inte rotat bland några eventuella spekulationer eller eventuella förklaringar på varför de kan tänkas ha denna färgsättning. Kommentarsfältet är öppet för diskussion och/eller svar ifall någon läsare vet eller har tagit del av relevant information.
Dvärgmåsens lite "egna" utseende och karaktär gjorde sig ju verkligen inte sämre i skymningsljuset där ute på vattnet. Jag använder mig sällan av uttryck eller ord som "magiskt" eftersom jag anser att verkligheten i sig är så genomfantastisk och spännande att man närmast banaliserar den genom att nyttja ord med anknytning till övernaturlighet. Det blir liksom som om man då inte bryr sig om att gå längre i sin förståelse för hur naturen i sig ser ut och fungerar.
Men det är jag det.
Men visst fanns det absolut ett inslag av något magiskt eller övernaturligt i situationen där och då. Denna säregna fågel i absolut närhet under en sen afton vars vädermässiga omständigheter inte uppstår särskilt många gånger per sommar. Magin ligger givetvis i blandningen av de intryck man får och hur de etsar sig fast i minnet. Situationen inbegrep dramaturgi och inramning som förstärkte upplevelsen radikalt.
Magiskt ja - men även oerhört verkligt.
Endast en enda dvärgmås uppenbarade sig - något som egentligen inte gjorde upplevelsen sämre. Tvärtom kanske.
Den flög runt med konstanta täta och snabba girar mot allehanda småkryp som frekventerade luftrummet de två-tre metrarna närmast vattenytan.
Allt fotograferande av fågeln var behäftat med knepigheter. Skymningen i sig gjorde förstås att kamerainställningarna behövde skruvas till ordentligt. Måsens instabila fladdrighet krävde blixtsnabba reflexer och exakthet för att hålla autofokusen på motivet. Det lyckades sisådär - för att beskriva det med lite understatement. Att den ibland flög förbi på bara några meters avstånd var ingen större hjälp i sammanhanget.
Det blev en lång och tjusig afton tillsammans med dvärgmåsen. Därmed kan jag med bestämdhet säga att jag numera äntligen sett dvärgmås både ordentligt och på riktigt - även om det allt var en smula magiskt.
