Silltrutsinventering 2023

Arbetet med monitorering av antalet häckande silltrutar och deras häckningsframgång fortsätter i den lokala skärgården. Kollar man etiketten "Fåglar - Silltrut" dyker en del äldre inlägg om detta upp ifall man skrollar ner. 

Jag använder sällan dessa tillfällen för någon mer omfattande fotografering men ibland hänger kameran med och då kan det bli en eller annan bild. Dessa slentrianfotografier blev tagna i början av juni under räkning av bon och ägg. De vuxna fåglarna spanar från avstånd.

Silltrutens situation i Finland är oroväckande då populationen drastiskt gått ner under lång tid och fortfarande verkar minska. I de lokala kolonierna är minskningen också noterbar. I de sju kolonier vars inventering jag medverkat i har antalet häckande par minskat med 20% mellan åren 2016 och 2022. Antalet flygga ungar per par har inte visat någon specifik tendens över dessa år. 2022 var ett riktigt lyckat år med 0,79 flygga ungar per häckande par vilket är en hög siffra. Mestadels har den siffran varit under 0,4, något som beräknas vara minimum för upprätthållande av populationsstorleken.

Vitkindad gås hör till standardutbudet nära silltrutskolonierna. 

En lövsångare poängterade sin förträfflighet med arttypisk sångrepertoar.

Sjöfågelinventering

I helgen blev det en dag av sjöfågelinventering i en del av den lokala skärgården. Tre holmar hann vi med under dagen. Det finns gott om holmar som ska kontrolleras men för min del måste jag försöka balansera mellan arbete (även helger) och inventering på ett sätt som innebär att det senare nämnda är lågprioriterat. Det är dock onekligen härligt att komma sig ut med jämna mellanrum.

Kameran var med men särskilt många bilder tog jag inte eftersom annat var i fokus. Här är i alla fall två ruvande grågäss (bild ett och tre är av samma individ)

Bo av vitkindad gås mitt i ett gammalt nät. Man får väl hoppas att ingen trasslar in sig (dassig mobiltelefon-bild).

I de fall där den ruvande fågeln lämnat boet täcks äggen över med dunen. Inventeringen (räkningen) tar inte länge och föräldrafåglarna är snabbt tillbaka på boet.

Edit 31.5.2020: Det är kanske skäl att än en gång poängtera att man givetvis inte ska störa häckande fåglar vare sig man inventerar eller bara rent allmänt rör sig i naturen. Inventering är dock värdefullt för att få åtkomst till populationstrender och för att få data vilket kan ge insikter i hur miljön för tillfället mår. Inventeringar kan alltså ligga som grund för olika åtgärder. Inventering ger t.ex. svar på om mink och/eller mårdhund rör sig bland kolonierna, varpå erforderliga åtgärder kan utföras.

Att fotografera bon är inom naturfotografi ett stort "no, no!". Ingen av bilderna i det här inlägget har tagits bara för att få en "fin bild". Det handlar enbart om snabb dokumentation under själva inventeringen. Fotograferandet har således ingen extra påverkan i dessa sammanhang.

Ämnet har varit, och kommer fortfarande att vara, behäftat med kontroverser.

Fler dassiga mobiltelefonbilder. Här ovan resterna av en måltid. En grågås som blivit slagen på sitt bo.

Kvarlevorna nedan. Högst troligen havsörn som festat loss.

Vem som ätit fiskmåsen ovan är kanske mer osäkert. Enbart huvud och bröstkorg var ätna. Finns dock några misstänkta kandidater.

En av de tre besökta holmarna hyser en gråtrutkoloni på ca 350 par. Ungen ovan är en av dem som redan kläckts. Merparten av bona innehöll fortfarande enbart ägg.

Senaste inventeringarna i området gjordes 2015 och 2011. I nuläget är det ju många holmar kvar i inventeringen och det går förstås inte att uttala sig kring eventuella trender hos olika arter förrän arbetet är klart för sommaren.

Fastnar inga fåglar på hans kamerasensor längre?

Håller han bara på med insekter och småkryp på sin blogg numera?

Svaret är njaäejajomennääeemen. Det tenderar mest bli småkryp eftersom det hos dem dyker upp fler "nyheter" än bland de större djuren. Då jag ganska sällan stöter på några "nya" fåglar så tycker jag att det ofta är onödigt med fler bilder av gamla bekanta. Men visst finns det ändå lägen när det är berättigat. Och vad är kriterierna för "berättigat"? Jo det är när jag bestämmer att det är berättigat. Det gör jag vartefter och med makalös fingertoppskänsla.

Men visst har jag även i år varit med och assisterat i arbetet med den lokala silltrutinventeringen och uppföljningen av ungproduktionen.

Har nyligen arbetat med att försöka rädda bilderna från de gömsletillfällena. Lyckades i ett tillstånd av mental sinnesförvirring radera minneskortet. Men tack och lov finns det mjukvara som kan gräva fram de raderade bilderna så länge kameran inte skrivit över dem med nya. 

Det ser lovande ut och jag ska väl peta ihop ett inlägg eller två om gömslesittningarna.

Här är i alla fall en del bilder från några tidigare vändor ut till silltrutkolonierna. Skräntärnorna är som vanligt i farten och fick sina två ungar flygga.

Roskarlarna varnade. Hur deras häckningsresultat blev vet jag inte.

Skräntärnan är en fågel som har väldigt stor personlig bekvämlighetszon. Även när man är långt borta från boplats eller ungar låter de sina underbart klingande varningstoner ljuda ut över stenar och vatten.

Silltrutarna har "gått ganska bra" i år och det har jag skäl att återkomma till.

Tänka sig att även gråtrutarna fick ungar. Det kunde man inte tro men så är det.

Avslutningsvis en bild av vitkindad gås som ju numera också är en karaktärsfågel på dessa skär.

Ringmärkning i trollträsket

Editerat 13.7. kl 16:26

"Förstår inte varför fåglarna skall störas med ringmärkningar, han försäkrar att fåglarna inte störs, klart att dom störs, allt för eget intresse. Åk ut till holmarna var de finns Skarvar och stör dom, det får han inte göra men måsarna får han störa utan att bördlife blandar dig i. Slut upp ned ringmärkning och låt fåglarna leva ifred, basta."

Tidningen Vasabladet har under försommaren haft ett antal artiklar om ringmärkning och citatet här ovan, är en kommentar i anslutning till en av dessa artiklar. Kommentaren är förstås skriven under anonym signatur - som de allra flesta. Här följer ytterligare några:

"Varför ska fåglarna störas i sitt bo ? Vem har gett er rätten till den saken alla som bor på landsbygden respekterar sånt men bongarna tror sig veta mer o tar sig rätten o störa."

"All märkning av djur är djurplågeri och borde omedelbart förbjudas. Låt dessa djurplågare göra något vettigt i stället. Deras jobb är i bästa fall fullständigt onödigt."

Att örnar beskattar sjöfåglar är obestridligt, andfåglar samt deras fågelkullar går dom hårt åt. Även tärnkolonier m.fl beskattas ordentligt, inte många lämnas kvar. Men örnen hör till faunan, så den må få hållas. Minken ock mårdhunden skall hållas efter. Båda är stora ock då menar jag stora marödörer. Skarven som inte hör till faunan skall utrotas, men för att få förståelse för detta, bör man ha överseende med örnarna. Fågelbongare eller vad dom kallas har jag ingenting till övers för, ringmärk er själva med en ring om vänstra eller högra benet. Ni skall inte ha möjlighet att ta bort ringen.

Uttalanden som ofta dyker upp i dessa debatter... nej vänta... någon riktig debatt är det inte fråga om. Debatt är inte en korrekt benämning på nätdiskussioner där så många kommentarer består av unken gas som bubblat upp ur ett trollträsk.

Alltså, jag börjar om...

Återkommande i dessa textuella käftslängningar är att ringmärkning och forskning kring fåglar är bongande, miljötalibanism, miljöterrorism, "fågelkyttande" och allmänt vedervärdig aktivitet. Det verkar också vara helt klart att dylika omdömen härrör från "skribenter" som säger sig ha säte i landsbygden - dvs. "naturnära" boende personer. Dessa individer har levt hela sitt liv i direkt närhet till den aktuella naturen och till de berörda djuren. De låter läsaren veta att de därmed vet exakt hur miljö och fauna ska skötas om. De känner i detalj till hur ett lokalt ekosystem ser ut och fungerar.

Problemet är bara det att de aldrig någonsin förmedlar en vetenskapligt hållbar förklaring - eller lösning ifall något behöver "lösas". Förvisso är ju också ståndpunkten den att vetenskapen har fel och att deras obefintliga förklaringar räcker till.

"Ringmärkarna/bongarna/miljötalibanerna" är alla från stan. Det är sk. balkongbiologer eller helt enkelt bara stadsbor som roar sig med att kika på fåglar för sitt eget höga nöjes skull. Det är i alla fall intrycket man får ifall man tar del av kommentarsfloran.

Gång på gång har jag utvecklat ett stort frågetecken inför dessa påståenden. Faktum är att jag inte känner en enda "miljötaliban" som bor eller är född i någon stad - inte vad jag kan komma på i alla fall. Jag känner i och för sig inte många - men de där några pinnarna är i alla fall typiska österbottniska "lantisar" (precis som jag själv) vilka levt i samma miljöer som de skrikande nättrollen. Förhållandet ("lantis") gäller faktiskt både de som samlar observationer ("bongar") som hobby, de som har biologi som yrke och de icke-biologer som ändå ägnar sig åt naturvetenskaplig verksamhet. Och för den delen... varför i hela fridens namn skulle folk födda/boende i en stad besitta sämre biologisk kunskap än någon annan?

Alla aggressiva kommentarer bottnar troligen i auktoritetshat. Ingen ska så att säga komma hit och hävda något om den miljö var och en anser sig kunna sköta om på bästa sätt. Om jag själv tillåter mig att fläka ut en förutfattad mening så vill jag hävda att ingen av dem som skriver "djurplågeri" i samband med ringmärkning egentligen bryr sig om själva fåglarna i fråga eller om naturen i sig. Allt skrikande och alla inlägg är bara uttryck för det myndighetsförakt som råder. Att myndigheter oftast - tack och lov - följer forskningsresultat i sina beslut, resulterar i att själva forskningen/vetenskapen även den blir föremål för förakt och hat.

Motsvarande skeenden syns i ett flertal olika sammanhang och resultatet är givetvis den gamla klassiska populismen..

Var ställer sig dessa agitatorer upp och skriker "djurplågeri" när någon oansvarig jägare skjutit änder över vassen efter mörkrets inbrott? Var skriver dessa demagoger "djurplågeri" när mink/räv-fällan inte kontrollerats tillräckligt ofta och det fångna djuret dött av dehydrering eller svält? Står dessa uppviglare på barrikaderna när det handlar om motstånd mot skadliga utsläpp i Östersjön? Var håller trollen hus när stränderna grävts bort, fyllts upp och "avnaturaliserats" in till absurdum? Frågorna kan fortsätta.

Och jag bör förtydliga...

Jag har  absolut inget emot jakt och jag har inget emot sommarstugor - av vilket jag själv är ägare av det senare. Men angående sommarstuga (eller "villa" som det ju heter i Österbotten - inte att förväxla med svenska "villa" dvs. egnahemshus) så har jag en hel del frågetecken när det handlar om de radikala ingrepp vissa sommarstugetomter genomgår. Att "flytta ut till naturen" över sommaren verkar nämligen inte vara det centrala när vissa bygger sommarstugor. Jag tänker då främst på hur allt det naturliga skövlas bort med grävmaskin och marken omkonstrueras till strikt ordning och reda. Tack och lov hör det dock till undantagen. Jag brukar dock fundera på om dessa antinatur-skapelser är gjorda av de självutnämnda naturälskande landsortsborna vilka skriker "miljötaliban" så fort tillfälle ges. 

Så om jag tillåts raljera och vädra mina egna fördomar, har man här att göra med en hel del stenar i glashus.

Men jag ska förstås inte dra alla ruralt boende personer över den där berömda kammen. Faktum kvarstår dock att de grövsta utsagorna i nätdiskussioner postas av sådana som själva hävdar sin närhet till naturen eftersom de är födda och bor i anslutning till den.

... något som alltså även jag är.

Självfallet störs fåglarna under ringmärkningen - om än så lite som möjligt och på så kort tid som möjligt. Det har jag skrivit om en hel del i tidigare inlägg där ämnet behandlats. Därmed onödigt att repetera den saken.

Nu ska man (jag) förstås akta sig för att bestämt hävda orsakerna till varför den ena eller den andra personen ägnar sig åt ringmärkning. Syftet och huvudintresset kan se lite olika ut. Man bör också hålla begreppen inventering och ringmärkning isär (nämner det eftersom jag ordat en hel del om just inventering tidigare på bloggen). Viss ringmärkning görs i samband med inventering, men en hel del ringmärkning sker i annat forskningssyfte. All ringmärkning är således inte liktydig med inventering. Vem som helst kan ansöka om att bli ringmärkare. Det gör man hos Naturhistoriska Centralmuséet, vilket agerar myndighet i frågan. Man bör genomgå en assistent-period och via den visa att man kan identifiera och hantera fåglarna på vederbörligt sätt. Handledaren bedömer. Beroende på om det är bounge-ringmärkning eller ringmärkning av fåglar fångade i nät ser kriterierna lite olika ut.

Upprepad inventering (räkning) är förstås den typ av kontroll som främst återspeglar miljöns tillstånd. En viss fågelart minskar i antal och en annan ökar. Då kan man försöka utröna orsakerna till förändringarna. Vad är det i miljön som gör att gråtruten blir vanligare och antalet silltrutar minskar? 

Behöver vi silltrutar i Kvarken? Vilken nytta gör de egentligen?

Använder silltruten som exempel bara för att den varit aktuell i mina tidigare inlägg. Byt gärna ut silltrut mot valfri annan organism.

Svaret på första frågan är ja och svaret på andra frågan finns inte. Man kan i och för sig tänka sig att fågelinventeringar främst handlar om att kontrollera och notera ifall någon art börjar löpa risk att utrotas, för att sedan försöka agera så att det inte sker. Visserligen har vi människor nog ett ansvar över att upprätthålla artrikedom, eftersom vi i vår verksamhet de facto tränger undan och decimerar djurlivet på ett omfattande sätt. Den naturliga vilda miljön är idag så oerhört fragmentiserad att det är rent av svårt att förstå. Vi fortsätter också fragmentisera i rasande takt. 

Ska vi ha mångfald bara för att ha mångfald? Ska djuren finnas bara för att glädja några naturintresserade som samlar observationer? Självklart inte. Biodiversiteten behöver vara stor helt enkelt för att naturen är långt mer hälsosam då. Det är vetenskapligt bekräftat många gånger om. Det är t.ex. också helt omdömeslöst att tänka sig att silltruten är vanlig på annat håll i världen och att vi därför inte nödvändigtvis behöver ha den här i trakten. "Vi måste inte upprätthålla djurstammen X eftersom den finns i stora mängder på annat håll", är en repeterad åsikt i ett flertal olika miljörelaterade debatter. Djurarter har utplånats från jordklotet i kraft av den tanken som utgångspunkt (t.ex. vandringsduvor). 

Jo, jag anser att vi har skyldighet att försöka följa upp och bevara så stor biodiversitet som möjligt - absolut även på ett lokalt plan. Huvudorsaken handlar faktiskt sedan inte om att vi ska ha många olika djur att se på. Det är inte därför de finns där ute i naturen.

Deras primära uppgift - och således deras "nytta" - är att de i sin mångfald upprätthåller en någorlunda balanserad miljö och ett fungerande ekosystem. Detta ekosystem sitter även vi människor fast i, även om vi (eller vissa) tycks tro oss självständiga från allt vad biologi inbegriper. När ekosystem kollapsar drabbas även vi. Det har skett på olika håll världen och det kommer att ske igen.

Olika organismers nyttoaspekt sitter alltså i deras position i den komplicerade väv som ekosystemet består av. Till och med fästingarna har sin givna plats i den väven. Det förlegade synsättet om att djur är mer eller mindre nyttiga måste helt enkelt skrotas och skickas många sidor tillbaka i historieboken. 

När fåglar (eller vilka organismer som helst) inte kan reproducera sig och/eller när de på annat sätt minskar i antal, betyder det att något inte står riktigt rätt till med livsmiljön. Natur/ekosystem är i något slags hänseende förvisso aldrig riktigt i balans. Biotan pulserar oftast rytmiskt med ner och uppgång hos de inblandade - åtminstone så länge livsbetingelser är någorlunda statiska. Att människan som organism förändrat just dessa livsbetingelser både lokalt och globalt, är ett obestridligt faktum. Det minsta vi kan göra är väl absolut att försöka följa med och vetenskapligt observera våra planetära medboende - vilka vi med rekordfart decimerar både vad mångfald och antal beträffar.

Jag må uttrycka mig pessimistiskt angående den nuvarande miljöhälsan och det ser onekligen inte ljust ut inför framtiden. Hopp hyser man som brukligt ändå alltid. Djur och natur äger trots allt en förunderlig förmåga att justera sig och återta förlorad mark bara chansen uppstår. Det finns massor av positiva små skeenden att ta fasta på. Men med den generella trenden så tydligt framför oss, är det anmärkningsvärt att det uppstår sådana mängder gravt ignoranta - ja rentav imbecilla - åsikter och påståenden bland lokala nätdiskussioner. Även pressen i sig visar tyvärr dessutom diverse populistiska drag i valet och vinklingen av naturrelaterade artiklar.

Bilderna i det här inlägget är en påse blandat och de illustrerar alltså inte texten i sig.

Silltrutarna ringmärks

Uppföljningen av silltrutarna fortsätter med ringmärkning. Ett par ljusmantlade silltrutar syntes också. Man kan kanske inte bestämma dessa till någondera ljusmantlad underart, men klart intressant ändå. 

För eventuella frågetecken kan jag tillägga att nominatformen Larus fuscus fuscus häckar i Östersjön, Bottenviken och upp mot Nordnorge samt Kolahalvön, att L. f. intermedius häckar på svenska västkusten, i södra Norge, Danmark och ner en bit längs Europas västkust, att L. f. graellsii hittas ute vid Island, Färöarna, Brittiska öarna, Irland och nere vid franska kusten samt vidare söderut i Spanien och Portugal, och slutligen finns även L. f. heuglini som är en rysk tundratrut. Graellsii och heuglini är ljusmantlade - dvs. de har en skiffergrå ton på ryggen och vingarnas ovansidor. Det finns ställvis dock en hel del variationer och blandningar former emellan. Många av dem kan alltså inte hänföras till en specifik underart. 

Här ovan är i alla fall en alldeles typisk L. f. fuscus.

Skräntärnan är klassad som nära hotad och även det lokala paret har fått sina ungar ringmärkta.

Skräntärnan har likt silltrutarna minskat i antal under de senaste decennierna.

Vitkindade gåsen går det bättre för numera. 

De har av någon anledning gjort en slags omvänd spridning. Tidigare var dessa gäss  huvudsakligen häckfåglar långt uppe i norr. Grönland, Svalbard och Novaja Zemlja var deras ursprungliga hemvist. Klimatförändringarna har ju gjort att många arter justerar utbredningsområdet norrut. Vitkindade gåsen har gjort tvärtom och fick för sig att inleda häckning i Östersjön. Den är numera någorlunda vanlig på sina ställen även här i skärgården.

Roskarlen hör till dem som minskar. Den är klassad som sårbar.

Silltrutbo med en dygnsgammal unge och ett okläckt ägg. Den äldsta ungen trycker någonstans bland växterna i närheten.

Unge nummer två får sin ring, den vägs och återbördas därefter omedelbart till boet. Någonstans mellan 60 och 70 gram väger denna ålderskategori.

Mitt i silltrutkolonin har en vitkindad gås kastat veven. Antagligen har en havsörn slagit gåsen vid boet som ligger precis intill alla fjädrarna. Men äggen sköts om och är varma så antingen har örnen slagit hanen eller så kan även han ruva. Jag har ingen aning om huruvida det finns någon relevans i det senare alternativet.

Ett annat silltrutbo. Här kurar både A och B-ungen. Ägg nr tre har kollapsat och visade sig vara ett rötägg (längst till vänster).

Döden går stenhårt åt alla fågelarters ungar. Faktum är att oerhört få ungar överlever första året och stora delar stryker med när de ännu är små dunbollar. Några döda silltrutungar har ännu inte påträffats men bland gråtrutarna, som fått ungar något tidigare, är liken redan många. Då bör man dessutom tillägga att gråtrutarna är skickliga och anpassningsbara opportunister som ju gynnas starkt i våra kusttrakter just nu. Ändå har även de stor dödlighet bland sina små.

Givetvis stryker även vuxna fåglar med. 

Precis som jag skulle till att ordna till det här inlägget, dök en artikel om havsörnsringmärkning upp i Vasabladet (kan säkerligen bara läsas av prenumeranter). Den fortsatta debatten i kommentarsfältet fylls av oförstånd gentemot ringmärkning och uppföljning av populationer. Ringmärkningen är förstås inget självändamål för någon fågelintresserad person. Allt handlar i första hand om hälsovårdskontroll av miljön i stort, samt om uppföljning av djurarter vi riskerar förlora. Debatten lär gå vidare.

Silltruts-inventering

Läser man dagspressen och diverse kommentarsfält under miljörelaterade artiklar får man snabbt konstatera att olika miljöundersökningar och/eller inventeringar är totalt bortkastade pengar och värre miljöterrorism än vad någonting annat kan tänkas vara. Med andra ord är "gröngölingars" rännande i naturen är skadlig för den samma. Senaste måndagskväll var jag således med ut på ett par fågelskär och terroriserade naturen.

OK. Nu är det kanske inte exakt riktigt just på det viset. Givetvis orsakar inventeringar och ringmärkningar viss störning hos häckande fåglar. Men dessa aktiviteter passas förstås in på ett sådant sätt att störningen ska bli så minimal som möjligt, så kort som möjligt, att inga fåglar eller ägg kommer till skada och att den ska bli effektiv ur vetenskaplig synvinkel - dvs. att inventeringen ska ge så exakta siffror som möjligt. Det här är heller inga arter som överger sina bon och lämnar äggen vind för våg som t.ex. havsörnar lätt gör ifall de störs vid fel tillfälle. 

Att inventera/räkna innebär att uppföljning av olika djurs populationer verkligen kan göras utan rena gissningar. Populationer är goda indikatorer på hur miljön mår och vilka trender som råder. Dessutom har vi allt ändå ett visst ansvar när det gäller andra organismer. Vi har ju trots allt försatt många av dem i trångmål och nu har vi närmast en viss skyldighet att också se till så att all tillgänglig kunskap finns tillhanda så att vi även kan hjälpa hotade djur.

Här i trakten var det dags för silltrutarna att få sina bon räknade. Silltruten lever lite farligt hos oss. De har genomgått en stadig minskning under relativt lång tid. Orsakerna är antagligen flera. Dels har de uppenbarligen varit relativt känsliga för miljögifter eftersom deras levnadssätt antagligen utsätter dem för skadliga doser. Ett sådant exempel är silltrutens övervintring i Afrika där de riskerar exponeras för kraftigare (giftigare) bekämpningsmedel och andra hälsovådliga produkter fortfarande i bruk.

Gråtrutarnas ökning är förstås heller ingen höjdare för silltruten. Dels väljer gråtrutarna säkrare och bättre boplats på holmarna/skären och dels tenderar den större släktingens predation på silltrut-ungar ställvis bli tuff.

Som grädde på moset har de två senaste säsongernas häckning dessutom gått väldigt fel och det blev oerhört magert med återväxten. Förra våren tog högvattnet en hel del bon och dessutom var det ruggigt kallt.

När vi räknade bona i måndags var de glädjande nog en aning fler än förra året. Det är en positiv detalj. Vi får hoppas att vattenståndet hålls i schack och att gråtrutarna inte beskattar silltrut-ungarna för hårt.

Det var förstås inte bara trutar som tillfälligt fick lämna sina bon. Några andra arter häckar på samma skär men mångfalden är tyvärr inget att skryta över. Några par vitkindade gäss var upprörda över vårt intrång och samma gällde ett par skräntärnor, enstaka fisktärnor, någon fiskmås. några strandskator och två par roskarlar. Ja, en knölsvan också förresten.

Kameran hängde med men det var verkligen inte alls mycket fokus på att fotografera. Stannade bara upp ett par korta sekunder och tryckte av några exponeringar. Det känns liksom så fel att fotografera i dessa sammanhang, men lite dokumentation kan kanske ändå inte vara helt galet. Därmed är dessa bilder heller inga "naturbilder" utan snarare bara snabba dokumentationer. Etiskt tvivelaktiga bilder i något slags hänseende eftersom man helt enkelt aldrig någonsin får störa häckande fåglar bara för att ta bilder av dessa. Men och andra sidan var det ju alls det som gjordes heller.

I form av biprodukter från inventering och som dokumentation kan bilderna kanske ändå få en viss upprättelse. Vad man däremot borde ha haft med sig var en mindre pocketkamera för att dokumentera andra fynd - t.ex. näbben av en vuxen fisktärna intill ett gråtrut-bo. De är rena rama rovfåglarna de där gråtrutarna. På tal om rovfåglar. Precis intill ett vitkindad gås-bo låg fjäderskruden av en gås. Havsörnen hade högst antagligen slagit gåsen på boet. Äggen var varma så partnern ruvade tydligen vidare.

Riktigt långt drar de inte iväg - fåglarna. Och de är kvickt tillbaka vid boet så snart man återplacerat sin akter i båten och börjar navigera bort från stranden.

Det viner av luft runt vingar och skränar, ja alltså skränar tokhårt, när vår största skränare tärna dundrar rakt emot en med kraft och fart. Mössa är bra att ha. Man kan förstås inte fokusera på luftanfallen eftersom man måste se efter var man placerar fötterna samtidigt som man spanar efter bon.

En skräntärna i skalpen är antagligen hyfsat smärtsam. Närmare än en knapp meter från mössan kom de ändå inte den här gången.

Kvällen blev effektiv och silltrut-bona räknades och markerades snabbt. Sedan återstod bara att stiga snett så att vattnet kom in över stövelskaftet när vi skulle i båten efter sista ilandtagningen. Den sista skärpan lämnade huvudet när sista boet registrerades där lite över elva på kvällen.