Trädgården 2.8. Furcoribula furcillata

Furcoribula furcillata (familj Astegistidae, underordning Oribatida) kryssade jag vid Hysalhedet 23.5 och nu är arten, vad det verkar, även ett trädgårdskryss.

Miljöerna skiljer sig rätt mycket från varandra. Hysalhedet är sandig tallmark medan bildernas kvalster fanns på murknande lövträdsved hemma i den skuggigare och fuktigare trädgården.

Av den anledningen har jag i bägge fallen synat eventuella förväxlingsrisker ett par gånger extra men utan att hitta något som tyder på annat än att F. furcillata är korrekt för båda. 

Visserligen syns långt från alla detaljer i bildmaterialet men så vitt jag kan bedöma är ändå tillräckligt många diagnostiska karaktärer möjliga att pricka av.

Sedan tillkommer förstås frågan kring hur välstuderade dylika organismer är beträffande mängden dna-sekvenseringar. Sådana undersökningar tenderar ju tidvis kunna belysa potentiella anspråk på att lyfta ut nya arter ur gamla beskrivna sådana. Men det är förstås en hypotetisk frågeställning i det här fallet.

Referens:

Weigmann, Gerd. (2006)

Hornmilben (Oribatida)

Verlag Goecke & Evers, Keltern

 

Skogssafari 31.5. Liacarus sp.

Tog rätt många bilder av det här hornkvalstret (underordning Oribatida) men besvärande få hade skärpan på önskat ställe.

Det oaktat blev det trots allt möjligt att komma en bit på vägen och nå släkte Liacarus i familjen Liacaridae.

Stort tack till Ilya Smelansky för bekräftelse!

Längd ca 750 μm.

Fyndad i mossa på större stenbumling.

Två arter är listade i Finland. L. coracinus och L. subterraneus. Den sistnämnda kan med rätt stor säkerhet avfärdas på basis av habitus men att därefter okritiskt slå fast att det dokumenterade kvalstret är L. coracinus bör undvikas även om det är en god kandidat utgående från vad som syns på bilderna. Det finns "bubblare" i form av arter som hittats i grannländerna och som blir svåra att utesluta i avsaknad av mer ingående granskning av diagnostiska karaktärer.

Hysalhedet 23.5. Furcoribula furcillata

Hornkvalster nummer två från mossan bland tallarna på Hysalhedet är Furcoribula furcillata som tillhör familjen Astegistidae i överfamiljen Gustavioidea.

Hornkvalster nr. 1 var för övrigt Camisia biurus.

Litteratur som förtäljer vad arten lever på har jag inte lyckats lokalisera. Någonting som finns i den mossa den lever i måste det ju förstås vara, men exakt vad kan jag inte förmedla. Typisk föda för hornkvalster är svamp, alger, lavar, detritus och motsvarande. 

När man tar en näve mossa är det ju som om man tog en hektar regnskog - inklusive översta markskiktet - och skakar ner alla djur över en gigantisk uppsamlingsyta. Alla djur från lyor nere i marken och upp till trädkronorna blandas ihop. 

De hornkvalster jag hittar kommer från olika nivåer i mossan och de har alla sina egna anpassningar. Exakt vilka arter som lever var i mossans olika skikt vet jag inte. Det är säkerligen undersökt för åtminstone några av dem, men sannolikt inte alla. För tillfället drar jag också en gräns för hur mycket tid jag kan sätta på att söka litteratur.

Bådaviken 3.5. Adoristes ovatus

3.5 anordnade jag ny kvalstersafari i Bådavikens primärskogsförna.

Första kvalstret framför kameran var  Adoristes ovatus vilket tillhör familjen Liacaridae bland hornkvalstren (underordningen Oribatida).

Tack till Ladislav Miko för bekräftelse!

Fullvuxna A. ovatus "betar" diverse organiskt material på ytan av vad som nu än ligger och "mognar" nere i förnalagren. 

Larver, däremot, borrar in sig i uppblött och förmultnande floem i barr, kvistar och bladstjälkar. Där lever de gömda, äter och utvecklas tills de blir vuxna och för ett friare liv runtom i förnan.

Arten verkar vara någorlunda flexibel men här hos oss är det sannolikt mest gran (Picea abies) som gäller. 

Vilket granbarr som helst på marken kan potentiellt alltså innehålla A. ovatus-ynglingar.

Tyvärr inte så skarpa bilder och jag tappade bort kvalstret efter bara några enstaka fotografier.

Kvalstrets kroppslängd är ca 0,7 mm (700 μm)

Referens:

Anna Seniczak, Stanisław Seniczak, Sławomir Kaczmarek, and Bogusław Chachaj (2017)

Morphological ontogeny and ecology of Adoristes ovatus (Acari: Oribatida: Liacaridae), with comments on Adoristes Hull.

Systematic and Applied Acarology 22(12), 2038-2056, (13 November 2017).

Och ännu en vårspindel

Bloggen hostade igång med ny fart så fint med flera spindelinlägg i rad, så jag fick för mig att helt enkelt fortsätta på det spåret när tempot ändå något så när uppe. Spindlar är förresten ändå en grupp småkryp som snabbt är i gång nu på senvintern/våren. Många av dem har övervintrat som "ungar".

Här ovan ser ni resultatet av en sinnrik konstruktion - araknoskopet. Jag ska be att få återkomma till det i ett senare inlägg. Kan i alla fall berätta så mycket att jag här om dagen tog ut detta araknoskop för en första provomgång ute i fält. Araknoskopet i sig fungerar hyfsat. Bilder fick jag inte riktigt till. Det har till stora delar att göra med att blixtljuset reflekterade och "grumlade" merparten av bilderna. Ska se vad jag kan göra för att ändra på det. Som sagt. Mer om det senare.

Väl fri ur detta araknoskop fick den lilla spindelhonan (1,5 mm) löpa runt och bli fotograferad innan hon återbördades till den plats där hon hittades. Här har hon nyss hastat förbi ett kvalster ur underordningen Oribatida (hornkvalster).

Redigering 27.12.2023: Hornkvalstret tillhör släktet Ceratoppia (fa. Peloppiidae).

Jag gick bet på artbestämningen - eller rättare sagt, jag vågade inte spika. Tyckte nämligen hon innehöll diverse olika "fel" som gjorde att jag inte fick henne inmutad i ett definitivt artfack. Expertis fick avgöra och svaret blev Neriene clathrata (tuvbaldakinspindel). En sådan har jag i ett tidigare inlägg. Ben-randning och övriga färger skiljer sig en del från t.ex. exemplaret i det tidigare inlägget men eftersom sådant kan variera, handlade mitt största frågetecken främst om att den här unga honan har förhållandevis bredare prosoma (framkropp, el. carapax) än vad jag skulle förvänta av arten i fråga. Men det verkar som om de typiska proportionerna uppstår vartefter tillväxten och ömsningarna fortskrider. Alltid lär man sig nya grejer. Vilken tur!

Om det är svårt att artbestämma vuxna spindlar (på basen av fotografi) så är det verkligen inte lättare med små spindelbarn. Hon ska förresten växa till sig med ca 3,5 millimeter ytterligare innan hon blir klar att uppvaktas av någon förhoppningsfull hane.