Totalt tre steklar i släktet Crossocerus (fam. Crabronidae) fanns i det insamlade materialet 2020. Trevligt nog är de också tre olika arter. Här är C. varus och här är C. annulipes.
Detta inläggs Crossocerus är arten C. leucostoma vilken likt de båda andra hör till landets oftast rapporterade och således rimligen även hör till de vanligaste och mest spridda.
Båda antennerna har tappat sina yttersta segment.
Hos flera av arterna i släktet skimrar det svarta i blå toner. Bäst syns det i aningen skarpare belysning men så fort man diffuserar ljuset vid fotograferingen tenderar det försvinna. I bilden ovan skymtas det dock på sina ställen.
I samband med dokumentationen av C. subulatus (hane) för ett par år sedan tog jag även några fotografier utan ljusdiffusering för att få fram lite mer av färgtonerna.
I ett artnyckelsteg bör man bl.a. spana efter huruvida mesopleuron inbegriper en tand framför andra benparets höft (coxa). Här syns den i vy snett ovanifrån.
C. leucostoma har hyfsat "egen" skulptur på propodeum och det är ett av artens mer tydliga diagnostiska karaktärer. Det som kallas area cordiformis (centralt i den triangulära formen lite till höger i bild) kantas av breda gropar/fåror och har även en ordentligt tilltagen central fåra som gör att "inramningen" tar över i omfattning. Jämför t.ex. med C. varus.
C. leucostoma verkar nyttja flyghål av vedlevande skalbaggar för byggandet av boceller (se ref.). Bland annat flyghålen efter björksplintborre Scolytus ratzeburgii nämns. En bocell per hål och larverna får ett matlager bestående av små tvåvingar (Diptera).
Öppningen förseglas med spån som packas md hjälp av sjätte tergitens ovansida vilken hos många arter har en specifik inramad struktur (pygidial area).
Referens:
O. Lomholdt. 1984
The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)
E. J. Brill / Scandinavian Science Press Ltd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar