26.5 var en regnsjuk dag. Då gick jag ut och hälsade på några av trädgårdens många fläcklundsnäckor, Arianta arbustorum, som gillade läget mitt på blanka dan. Annars väljer de normalt att sitta instängda och sova hela dagarna för att sedan glida runt på nätterna. Tonårsfasoner.
"Elände och förödelse!" utbrister en del när de stöter på fläcklundsnäckor i trädgården - eller när de ser bilder av fläcklundsnäckor på sociala medier. Arten kan tidvis föröka sig kopiöst och mumsa i sig omhuldade växter i såväl blomrabatt som köksträdgård.
Det är självfallet inte alls kul. Här i bloggredaktionens odlingar är "skadorna" ändå märkvärdigt begränsade och trots att fläcklundsnäckorna trivs storligen inom tomtgränserna tycks de varken föröka sig eller ödelägga växtlighet. Min hypotes är att den till närmast överdrift djungelifierade trädgården erbjuder tillräckligt av "naturlig" mat de hellre äter än det vi odlar i rabatterna och trädgårdslanden. Varför de inte förökar sig vet jag inte heller. De kanske jagas och äts i tillräcklig mängd av någon? Måhända snäckjägarna är tillräckligt talrika för att hålla fläcklundsnäckpopulationen stången? Jag måste förresten verkligen ta bättre bild av snäckjägare någon dag.
Hur som helst tror jag på att låta biodiversiteten i trädgården vara så hög som bara är möjligt. Rent teoretiskt ska det ge rovdjur och parasitoider levnadsförhållanden som gör att de trivs och skapar jämnare pendling i populationskurvorna. Saknas naturliga ställen där snäckorna och deras fiender gärna håller till och gömmer sig kan man antagligen hoppa upp och sätta sig på att snäckorna njuter av köksträdgårdsland och rabatter om det är det enda gröna i trädgården, samt att snäckjägarna och andra rovdjur inte alls trivs och därmed inte eller finns. Våra monokulturer gynnar liksom bara de där krypen vi inte vill ha i våra odlingar.
Här bekämpas alltså inga fläcklundsnäckor. Jag upplever dessutom att de oftast befinner sig på olika former av död ved och rimligen gärna väljer att skrubba sin radula, den "raspiga tungan", mot förmultnande växtmaterial och svamphyfer. Undervegetationen i trädgården är full av sådant material som går genom en uppsjö av olika organismers tarmsystem. Nedbrytarna är ett viktigt gäng.
I bilden ovan syns under skalkanten andningshålet som går in till mantelhålan där lungan är belägen. Ändtarmen och urinröret mynnar vid samma hål. Som om vår ändtarm skulle mynna ut inne i vår näsa. Då skulle vi sitta på huk med huvudet över pottan när vi bajsar.
Jag tror dock inte att snäckor och sniglar har särskilt många doftreceptorer i själva andningshålet så som vi har. Deras känselreceptorer (inkl. doft) sitter primärt vid tentaklerna, särskilt de nedre, samt runt munnen och vid krypsulans söm. En del receptorer är också utspridda här och var på övriga kroppen.
Här har vi en en yngling. Genom det halvtransparenta skalet skymtar man en del av lungans vener som sammanstrålar längre bak där hjärtat sitter och pumpar syresatt blod vidare ut till kroppens olika organ innan det åter letar sig mot lungans ytterkanter för ett nytt varv i blodomloppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar