Under färden längs den sandiga skogsvägen på östra sidan av järnvägsspåret (mellan Sorvist och Kovjoki) snappade min vänstra ögonvrå upp rörelse inne bland de små tallar som utgör skog i området.
En tjädertupp spelade ca 50 meter från skogsvägen.
Något teleobjektiv hade jag inte med mig. Enda alternativet var att komma tillräckligt nära för att mitt 100 mm makro (Laowa) skulle få tjädertuppen att täcka in mer än några enstaka pixlar på sensorn.
Jag sökte mig sakta och försiktigt i riktning mot tuppen som förstås fick korn på mig i ett tidigt skede. Fanns ingen chans att gömma sig i den glesa skogen.
Han vaggade lite hit och dit. Sökte sig tidvis snett bortåt men aldrig särskilt långt. Mest drog han sig bara in bakom små buskar och enstaka trädstammar.
Till slut lät han mig ändå komma så pass nära att han började fylla upp allt större del av sökaren. Då var det bara att ställa skärpan manuellt (för objektivet har enbart manuell fokus), upprepat trycka av och hoppas att ögonen fokuserade rätt i sökaren samt att fingrarna var tillräckligt rappa med fokusringen.
Tjädertuppen var märkbart "hes". Fanns liksom inte så mycket kvar av något ljud överhuvudtaget i hans vokala repertoar. Det oaktat var föreställningen magnifik eftersom han bjöd på alla tänkbara uppburrningar, sträckningar och små rusningar.
Det tog inte särskilt länge innan jag insåg att han inte var lika imponerad av mig som jag av honom.
Min tanke när jag först lämnade skogsvägen och började gå emot honom var att han antingen skulle ta till sjappen eller möjligen ge mig stryk. Det stod så småningom klart att alternativ två började bli allt mer oundvikligt. Det här var en kille som inte hade minsta tanke på att fega ur.
Dessutom verkade han helt sakna humor. Men å andra sidan är det tveksamt om "härmande" är så himla humoristiskt och roligt. Det var ju nämligen det... härma honom... som jag inte riktigt kunde låta bli att göra. Jag skäms eftersom min egen humor inte alls inbegriper härmande av andra.
Jag formligen tiggde stryk helt enkelt.
Och stryk fick jag!
Upprepade gånger rusade han fram och lät sitt skarpa bröstben ta första smällen i den tunga frontalkrocken. Direkt därpå följde de formidabla slagserierna av stenhårda höger- och vänsterkrokar.
Det borde vara vapenlicens på tjädertuppars vingknogar.
Efter ett antal rejäla omgångar däng drog jag mig till slut undan och lät honom triumfera.
Föreställer mig att han var synnerligen nöjd med sin insats och att hans summering av arbetsdagen sannolikt inbegrep stor belåtenhet.
Hoppas någon höna såg honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar