måndag 8 februari 2021

Bådaviken 7.2.

Här kommer ett inlägg som mest påminner mycket om hur inläggen såg ut i den här bloggens barndom. 
Jag slängde mig ut i någon skog, slängde iväg en rad exponeringar åt olika håll, slängde mig hem och slängde ihop ett blogginlägg med information kring enstaka fåglar som skymtats bakom ett grenverk 400 meter bort. 
På senare tid har blogginläggen mest blivit artpresentationer och inte så mycket "dagboksinlägg". 

Det känns som år och dagar sedan jag stuvade ner kameran i en väska och drog ut till jaktmarkerna. Faktum är att det nästan stämmer. 
När jag kikar på min historik verkar senaste natur-utfärden ha skett 18.8. Snacka om länge sedan! Då - för snart ett halvt år sedan - var jag ute vid Bådaviken och spanade efter hjulspindlar och diverse andra småkryp.

Sedan dess har jag suttit vid skrivbordet och stirrat på olika organismer i en skärm. Med andra ord mer än hög tid att lirka loss tummen och masa sig ut i den värld som för tillfället är full av snö.

Ville inte avvika från mina bekväma tvångstankevanor och styrde sålunda cykeln åter mot Bådaviken. Jag har ju försökt följa med hur det ser ut med den döda veden ute i vikens albård och en tanke var att se ifall hackspettar och mesar kunde tänkas undersöka stammarna en dag som denna. 

"Död ved" blev temat så snart jag var ute på stigen mellan skogsvägen och fågeltornet. Under en av höstens stormar hade flera av de riktigt stora gamla björkarna i strandskogen fallit. Gigantiska rotvältor tornade upp sig här och var.

Skogen är Forststyrelsens och efter hemkomsten hörde jag mig för kring vad som ska ske med träden. Till min glädje ska de ligga kvar. Det betyder att det nu finns suverän möjlighet att få ta del av den stora vedmassans långsamma väg ner i myllan. Redan i vår får man utgå från att vissa skalbaggar och möjligen steklar börjar lägga ägg i veden. Vartefter svampar och andra organismer rötar träet kommer inskekterna att bytas ut i takt med ekologi och anpassning. Parasiterna/parasitoiderna tar i sin tur vara på alla vedlevande småkryp - precis som på alarna en bit bort.

Några av stammarna ligger på marken och några (inkl. grova grenar) är en bit upp i luften på grund av rotvältan och trädkronan. Det betyder att processen troligen inte är identisk träden emellan. Även det blir intressant att följa. 

Med andra ord har här ett litet "projekt" uppenbarat sig och nu vet jag vart jag kan tänkas styra kosan hyfsat ofta under de kommande sommarhalvåren. Det lär förresten ta ganska många år innan de här stora björkarna är förmultnade.

Det var väldigt stilla ute vid viken. Något annat hade jag inte väntat mig. Det brukar nämligen vara stilla på vintern här ute. I dag var det dessutom en något kylig snålblåst från norr. Då är inte småfåglarna särskilt intresserade av att kolla läget ute i strandskogen.

Passade på att ta några dokumenterande "miljöbilder". Det är en annan grej jag borde börja göra när jag är ute. Miljödokumentation kan vara bra att ha i en del sammanhang. Tyvärr trycker man ju ofta fast diverse specialobjektiv på kameran när man är ute på jakt efter fåglar eller småkryp. De objektiven är sällan - nej aldrig - lämpliga ifall man vill fotografera platsen.

Byta objektiv på systemkamera? Ja det går väl. Men ofta är inget lämpligt objektiv ens med i väskan. Lathet är en svår motståndare.

Vyn från fågeltornet mot sydväst in i Bådaviken.

Vyn från fågeltornet mot nordväst ut mot "öppningen" till Bådabukten och Alörsfjärden längre ut.

Kaveldun och vass ute i viken. 

Jag funderade ett tag på att ta med mig lite insamlingskärl för att plocka hem diverse växtdelar i vilka jag kunde söka efter övervintrande småkryp. Beslöt dock skrota den idén. Jag har tillräckligt med ogenomgånget material jag samlat in tidigare. Någon borde ta hand om det först.

Pulsade genom härligt hög snö de 300 metrarna fram till området med de många döda alarna. Där var det också lugnt. Inga hackspettar och inga mesar. Under ett fåtal träd låg barkflagor som avslöjade tidigare besök av hackspett. Men den stund jag var på plats var det alltså ingen aktivitet.

Några meter upp på en alstam lyste denna vackert rosa svamp. Den torde höra till någon art som parasiterar på lav. Det är alltså en sk. olicheniserad svamp - dvs. en som inte ingår i någon mutualistisk förening med andra svampar, alg och/eller cyanobakterie.
Art kan troligen inte bestämmas på basis av dylik avståndsbild.

Tack till medlemmar i Fb-grupperna Svamp-klapp och Mossor och lavar för information!

När jag konstaterat att inga fåglar genomsökte strandskogen vandrade jag längs ett skoterspår ut på den öppna viken och vidare mot mynningen mot havet i norr. Tänkte bara kort kika ifall havsörnar var synliga på isen utanför viken.
I en avlägsen björktopp satt en varfågel och spanade ut över vikens vasshav.

Så småningom flög varfågeln ut över vassen och ryttlade i några omgångar. Det brukar vara en hel del gnagarspår på snön inne bland vassen och man kan förmoda att fågeln har koll på sådant. Någon jakt blev det dock inte och efter en stund drog den vidare.
































Uppe i grantopparna bredvid vägen ut mot Bådaviken kunde jag sedan fixa årets första kryss på svartmes och kungsfågel vilka i liten gemensam grupp skannade efter ätbart. Några vettiga bilder blev det inte av de hopplösa små fågelskrällena som ständigt envisas med att bete sig så himla kvickt och raskt bland täta grankvistar.


5 kommentarer:

  1. Tack för den trevliga rundturen vid Bådaviken och som alltid är det en upplevelse att läsa dina reflektioner över det du betraktar.

    Jag blir ju nostalgisk över glimten av Alörsfjärden, jag var väl kanske 6 månader gammal när jag första gången passerade fjärden i roddbåt till Torsö. Sedan dess har många färder ägt rum, så småningom i en liten segelbåt som till slut ersattes med en öppen motorbåt. Är numera pensionär så det var oändligt länge sedan.

    Svartmesen är en riktig sprinterflygare, jag roar mig nu på vintern med att fota vinterfåglarna som jag matar, mest mesar och fyra koltrastar och så svartmesen, en enda individ tror jag det är. Men attans så snabb den är, jag vet vilken väg den kommer, vilken gren den sätter sig på men hur väl förberedd jag än är hinner jag inte fokusera innan den är borta. Talgoxar och blåmesar är ena riktiga slöfockar i sammanhanget.

    Ha det gott!

    /Gunilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar!
      Jag har min båt vid Bådahamnen och passerar förstås alltid både Alören och Torsön när jag ska ut. Bruka också ofta ta kajaken från Bådahamnen.
      På webadressen nedan finne en del filmklipp från dessa vatten, men det är inte så enormt informativt filmat på det sättet att det blir lätt att känna igen sig. Men Alörsfjärden, Torsöfjärden, Granskärssundet, Hällgrund och en del andra ställen skymtar förbi ibland.

      https://www.youtube.com/channel/UCBILGRA6J3iJoS8kNpQwStA/videos

      Radera
    2. Att vara ute på sjön är för övrigt en av mina svåraste laster och det är alltid lika underbart att passera nämnda fjärdar såväl på väg ut som på väg hem. Speciellt Alörsfjärden brukar vara ytterst vacker på kvällarna. Det såg dock säkerligen ganska annorlunda när du åkte över fjärdarna - möjligen ännu vackrare kan jag föreställa mig.

      Radera
  2. Den sista gång jag åkte över Torsöfjärden var vid midsommar 1975 så jag antar att mycket har förändrats från de minnesbilder jag alltid burit med mig. Hällgrund var en exotisk plats när jag växte upp och så ett stort stenröse mitt i sjön mellan Torsö och Hällgrund som kallades gör gubbas grundet. Där fiskade jag och min pappa harr när havet låg stilla men vågorna fortfarande rullade in. Fågellivet var enormt på den tiden, alla sjöfåglar som häckade bland stenarna och flög upp när man gick iland.

    Vi hade båten i älven så det var ungefär en timmes båtfärd ut till Torsö. Torsöfjärden var inte att leka med när vinden låg på, många minnen har jag från när vågorna sköljde in över båten och motorn stannade. Flytvästar fanns inte på den tiden.

    Alöön som vi kallade det var en vacker plats, där på udden hade sotare Andersson sin stuga och längre in i viken mot Torsöfjärden hade Lilly och Guido Nylander sin sommarstuga, villa hette det i Nykarleby. Idag är det familjer med god ekonomi som har råd med sommarstuga men i Nykarleby hade de flesta på den tiden en "villa" i skärgården eller vid Andra sjön.

    Jag tänker ofta på Torsö, på alla stenar vid stranden som jag klättrade på, jag känner dom varenda en och de står fortfarande kvar. Mycket förändras men inte stenarna.

    Om du tar dig ut dit i sommar skulle det vara väldigt trevligt att få se bilder, även av det vackra Hällgrund. Jag har letat efter bilder på Nykarlebyvyer men inte hittat så många från den delen av skärgården.

    /Gunilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, Torsöfjärden kan vara väldigt gropig när det blåser från norr. Vågorna har tryckts ihop och upp när de kommit in dit. Ännu värre vill det vara lite längre ut runt Hällgrund och på västra sidan av Torsön (ut mellan Torsön och Tornskäret).

      Älven har jag bara åkt på med kajak (från kraftverket och ut till yttre sidan av Torsön).

      Man (jag) borde absolut dokumentera miljöer lite mera. Det är något jag lätt glömmer.

      1975 var jag fyra år :)
      Men då vistades jag i en annan del av den österbottniska skärgården.

      Radera