lördag 20 januari 2024

Macrocheles glaber

I samband med kylan som rådde här runt nyår blev det läge att frosta ur frysen. Där förvaras tidvis diverse insamlingsrör med småkryp. Rören plockades ut och tömdes. Två av dem innehöll varsitt kvalster. Jag har inget riktigt minne av varifrån kvalstren kommit eller när de samlats in.

Intressant var i alla fall att de frystorkats på ett sätt som gjort att de bibehållit sin kroppsform hyfsat väl. Jag tror några av lederna på åtminstone första benparet kan ha tryckts ut och isär av expansion när de frusit, men i övrigt är de närmast intakta. 

Frystorkning tycks därmed fungera ganska bra med kvalster av den här modellen och det kommer jag garanterat att. sporta med även i framtiden. Sprit, glasskivepreparat och motsvarande "bökigt pill" är annars kutym. Men då tappas ofta färg, form eller bådadera. För den här typen av fotografi var det här en ypperlig lösning. Visserligen har jag kört metoden med fästingar tidigare, men aldrig tänkt på att det kunde fungera med andra kvalster.

Det vore riktigt prima om även kvalster i ordningen Trombidiformes (bl.a. sammetskvalster, Erythraeidae, Anystidae) kunde genomgå motsvarande behandling med lyckat resultat, men det är eventuellt att hoppas för mycket eftersom de saknar stadiga sköldar som kan vara till hjälp med att hålla kroppsformen. Jag får testa helt enkelt.

Båda kvalstren är av samma art. Ett av kvalstren fick bli modell för alla bilder utom den där undersidan är synlig. 
Jag testade limma dem på spetsen av en bit "entomologi-kartong" precis som jag gör med insekterna. Det fungerade ganska bra men det ena kvalstret "drog" lite snett. Svårt att få tillräckligt liten limdroppe.

Kvalstren är i princip 1 millimeter långa och med den optik jag har går det någorlunda bra att ta helbilder av så små objekt även om gränsen för objektivets förmåga börjar vara passerad.
Skärpan har redan tappats en del i uppförstoringen och ännu större förstoring är i princip omöjlig... eller onödig... pga. riktigt snabbt försämrad skärpa.

Objektivet är Nikon 10x 0.25 160/- WD5.6 (finite conjugate) på Canon FD Bellows (bälg) där bälgens utdrag påverkar uppförstoringsgraden. Objektivet presterar bäst resultat runt 10X vilket är förståeligt, men med större bälgutdrag går det att "pressa" det till större förstoringar. Gränsen nås förstås så småningom när skärpan snabbt blir sämre. 

Kvalstren tillhör familjen Macrochelidae (ordningen Mesostigmata) och min misstanke var att släktet är Macrocheles.

I "kvalstergruppen" Acarology på Fb bekräftade Dave Walter nämnda släkte och tillade att det ser ut att kunna vara M. glaber eller M. perglaber, två närstående arter svåra att skilja från varandra. Speciellt honorna (och dessa två är honor) tycks ha artskillnader av det mer subtila slaget som t.ex. utseendet på hår s5 nära bakkanten av främre ryggskölden samt formen på anal-skölden (ventrianal shield på engelska).

Främre ryggskölden? Det är ju bara en (1 st) ryggsköld?
Hos dessa är ryggsköldarna sammanväxta. Ganska centralt tvärs över ryggen ser man den rundade fogen.

Längs sidorna syns en peritreme (har inte hittat någon svensk benämning) vilken inbegriper stigmata/spirakler som alltså är andningsöppningar. Hos Macrochelidae bildar peritremen en "krok" i bakre ändan. En annan diagnostisk karaktär för Macrochelidae är avsaknaden av klor på första benparet (de långa, tunna framsträckta extremiteterna).

Enligt beskrivning i Özbek et al., 2015 (se ref.), närmare koll på hår s5 och mätning av analskölden har jag dragit slutsatsen att det handlar om M. glaber. 

M. perglaber är för övrigt inte på Finlands artlista, men för dylika småttingar är sådant ingen garanti och artbestämning bör inte ske med alldeles för nitisk koll på artlistor när det handlar om kvalster.

Macrochelidae är rovdjur. I lateralbilderna längre upp skymtar man chelicererna (käkarna) som är två "saxklor" med vilka de kan hantera och finfördela byten.

Özbek et al. nämner att M. glaber påträffats som foretisk på insekter. I samband med artbestämningen dubbelkollade jag mina tidigare, foretiska, exemplar av Macrocheles utgående från artbeskrivningen och kunde då konstatera att även dessa är M. glaber.



Referens:

Hasan Hüseyin ÖZBEK, Durmuş Ali BAL, Salih DOĞAN
The genus Macrocheles Latreille (Acari: Mesostigmata: Macrochelidae) from Kelkit Valley (Turkey), with three newly recorded mite species
Turk J Zool (2015) 39: 768-780
doi:10.3906/zoo-1409-14



torsdag 18 januari 2024

Pteromalus sp. (P. puparum?)

Sista puppglanssteklarna från insamlingen 2020 för dokumentation och artbestämning ("typ") är två exemplar av samma art i släktet Pteromalus.




Första exemplaret ovan och andra följaktligen nedan.






Även i det här fallet bad jag om hjälp och svaret - tack till Yeong Yoo! - är att det kunde tänkas vara P. puparum. Jag har gått av och an bland nyckelstegen i Graham 1969 (se ref.) för att se om jag har kapacitet att få förslaget bekräftat. Konklusionen är att jag inte kan bekräfta, men att nyckeln stärker antagandet att det rör sig om nämnda art. Antagandet stärks även av existerande bildmaterial på exemplar artbestämda av expertis. Någon kassaskåpssäker bedömning vågar jag mig ändå inte på.

P. puparum parasiterar på en mängd olika fjärilar, ofta dagfjärilar, som t.ex. Pieris spp., Nymphalis spp., nässelfjäril, tistelfjäril och amiral. Arten uppträder också som parasitoid på en del getingar och rovsteklar samt som hyperparasitoid på brokparasitsteklar (Ichneumonidae) och bracksteklar (Braconidae). Flexibel liten stekel med andra ord.



Referenser:

M. W. R. de V. Graham
The Pteromalidae of North-Western Europe (Hymenoptera: Chalcidoidea)
Bulletin of the British Museum (Natural History) Entomology 1969


onsdag 17 januari 2024

Stenomalina micans (?)


Familjen puppglanssteklar (Pteromalidae) består i finländska artlistan av sju underfamiljer vilka i sin tur innehåller totalt 118 släkten och 345 arter. Det känns kanske magert jämfört med brokparasitsteklarnas (fam. Ichneumonidae) 34 underfamiljer och 2799 arter. Men av någon anledning ser jag mycket mera i kors när jag ska försöka nyckla puppglanssteklar. Det är rimligen en (o)vanesak eftersom jag inte befattat mig med dem särdeles ofta.

Jag gav ganska snabbt upp med den här 3 mm lilla tingesten redan när det handlade om att komma till rätt underfamilj.



Ger man upp postar man bildmaterialet i rätt nördgrupp och om bildmaterialet är tillräckligt informativt brukar det vanligen inte dröja mer än högst någon timme innan svar dyker upp i kommentarsfältet.

Tack till Yeong Yoo som hänförde stekeln till släkte Stenomalina!

Därefter kunde jag artnyckla (se ref.) och kom fram till att det torde vara S. micans. De övriga sju art-alternativen i Finland ramlade med relativ tydlighet bort i nyckelstegen. Ett litet frågetecken håller jag ändå fegt kvar.

S. micans parasiterar på fritflugor (fam. Chloropidae) och bekräftade arter är Chlorops pumilionis och Meromyza saltatrix.

Bakkroppen är för övrigt ihopknycklad på typiskt glansstekel-manér. Dessa bör behandlas på speciellt sätt för att undvika den effekten när de torkar. Steklarna jag samlar har oftast redan torkat i växthuset där de hittats.


Referenser:

M. W. R. de V. Graham
The Pteromalidae of North-Western Europe (Hymenoptera: Chalcidoidea)
Bulletin of the British Museum (Natural History) Entomology 1969


måndag 15 januari 2024

Lamprotatus annularis (?)

Ur lådan med steklar insamlade 2020.

Första puppglansstekeln (fam. Pteromalidae) presenterades tidigare i det här inlägget och nu kommer nummer två. Den tillhör också underfamiljen Miscogastrinae.





I samband med porträttbilderna skedde en liten olycka. 
Insekterna är limmade längst ut på spetsen av en för ändamålet anpassad kartongbit. Kartongbiten är trädd på en insektsnål. Läs mer om hur jag monterar insekterna här.

När de dokumenteras är nålen nerstucken i en skumplastbit som i sin tur står på en vit liten skiva ovanpå ett litet saxbord framför kameran. Över (runt) insekten placeras en ljusdiffuserande "tunnel" som mjukar upp inkommande ljus. När det första porträttfotot hade tagits och jag skulle börja arrangera om inför nästa detaljbild stötte mina fumliga fingrar till underlagsskivan så att allt hoppade mot objektivet. Eftersom arbetsavståndet bara är några millimetrar var krocken ett faktum.

Att det blev en andra, nästan identisk, porträttbild hade med vinkeln och inte med antennförlusten att göra. Jag ville bara vinkla upp clypeus (munskölden) en smula.


Vingarnas position är problematisk eftersom de döljer propodeum och petiolus (bakkroppsskaftets). Här ovan skymtar man ändå petiolus och kan notera en kort upphöjd tvärgående "ås". Jag borde egentligen knycka bort ena sidans vingar för att få bättre dokumentation.

Konsultation i en stekelgrupp resulterade i släkte Lamprotatus och L. annularis som förslag på art. Därefter har jag synat stekeln och Lamprotatus-nyckeln av och an varpå slutsatsen är att L. annularis verkar vara det det allra mest rimliga svaret. Ett frågetecken får ändå dröja kvar.

Tack till Koorosh Mccormack och Paul Vignac för vägledning!

En snabb koll på värddjur ger inte mycket men verkar i alla fall vara någon tvåvinge (Diptera) knuten till våtarv Stellaria media.



Referenser:

M. W. R. de V. Graham
The Pteromalidae of North-Western Europe (Hymenoptera: Chalcidoidea)
Bulletin of the British Museum (Natural History) Entomology 1969


 

lördag 13 januari 2024

Stictomischus obscurus (?)

Det minskar sakteliga bland steklarna i insamlingslådan 2020 vartefter de dokumenteras, artbestäms och förpassas vidare till sina "taxonomiska" förvaringslådor. Nu har turen kommit till glanssteklarna (överfamiljen. Chalcidoidea). De är bara fem till antalet.

Först denna 3 mm lilla puppglansstekel (Pteromalidae). 
"Som vanligt" innebär artbestämningen att tungan ska hållas rätt i mun, att koncentrationen måste vara på topp och att man synar de mest puttinuttiga detaljerna noggrant. Det finns goda artbestämningsnycklar, men de bjuder läsaren på ganska svår orientering i en väldigt stor skog. 



Att puppglansstekeln tillhör underfamiljen Miscogastrinae utgick jag från. Likheten med denna (Lamprotatus) är slående på flera väsentliga punkter... eller detaljer.
När jag nycklade landade jag inte på Lamprotatus, utan på ett släkte som inte finns i Finlands artlista.
Då blev det dags att dubbelkolla med personer som är mer bevandrade i den nämnda skogen.

Efter diskussion, i vilken just Lamprotatus var ett tänkbart släkte, dubbelkollade jag nyckeln igen och noterade att jag egentligen nycklat rätt, men att trötta ögon i ett av stegen hade sett fel nummer för därpåföljande steg varpå riktningen blev galen. 
Nytt försök och plötsligt var jag framme vid Lamprotatus.

Men då dyker en ny person upp i diskussionen och noterar att den här stekeln inte alls har ett stort hårlöst speculum. Speculum är ett område på utsidan av basalribban vilken är den böjda tvärribba som går från framkantens submarginalribba mot vingens bakkant. Basalribban syns ungefär en fjärdedel av vingen ut från vingfästet.

Då faller Lamprotatus bort. Det nya förslaget för släkte är Stictomischus.

Jag inser samtidigt att jag blandade bort mig själv genom att jag i nyckelskedet (och i huvudet) hade rört in den gamla (ovan länkade) Lamprotatus-stekeln (med hårlöst speculum) samt en annan nydokumenterad Miscogasterinae och som också den har speculum utan hår. Den sistnämnda kommer på bloggen så småningom.

Det visar också på knepigheterna med orienteringen i den här skogen. Jag hade gått fel i ett tidigt nyckelsteg (vingarnas hårighet), men därefter tycktes alla resterande nyckelsteg passa riktigt bra för att landa på Lamprotatus - alltså helt fel.

Men Stictomischus ska det vara. Arten är förmodligen S. obscurus men för att få det helt bekräftat borde jag enligt uppgift komma åt att se antalet tänder på båda käkarna. Det ska vara fyra tänder på vardera käke. En del arter har tre på ena käken och fyra på andra.
"Min" stekel har fyra tänder på vänstra sidan men antalet på den högra syns inte om jag inte bryter upp käkarna. Ett sådant beslut har jag inte tagit än. I dagsläget är det med andra ord S. obscurus med frågetecken.

Tack till Koorosh Mccormack och Paul Vignac för diskussion och vägledning!

Värdarter för S. obscurus är enligt Narendran et al., 2010 (synonymer bytta till rådande namn) Scolytus ensifer (Scolytinae, barkborrar), Botanophila seneciella (Anthomyiidae, blomsterflugor), Trypeta zoe (Tephritidae, borrflugor) och Hyalopterus pruni (Aphididae, långrörsbladlöss).
Försnämnda barkborre verkar inte finnas i Norden och B. seneciella är på svenska artlistan men inte på den finländska. 



Referenser:

M. W. R. de V. Graham
The Pteromalidae of North-Western Europe (Hymenoptera: Chalcidoidea)
Bulletin of the British Museum (Natural History) Entomology 1969


fredag 12 januari 2024

Phaenoserphus chittii

Sista tre svartsteklarna (av sju) i lådan med insamlade steklar 2020
De första fyra (Codrus niger) finns i föregående inlägg.

Även dessa tre är hanar. 
I Townes & Townes, 1981 nycklades de relativt enkelt till släkte Phaenoserphus. När man därefter går vidare till artnyckeln möts man av texten i bilden ovan.

Jag tog ett djupt andetag, övergav allt hopp och steg in i artnyckeln.





Till slut var jag framme vid Phaenoserphus chittii. 
Det passade bra i den bemärkelsen att det är en av släktets tre arter i Finlands checklista (laji.fi). P. chittii är dock den enda av de tre som än så länge inte har någon observationsrapport på laji.fi. Kikar man på de övriga är alla rapporter gamla. Den senaste artbestämda är från 1940 och därefter (2021) finns endast en icke artbestämd Phaenosephus-observation. 

Rapportbristen kan inte bero på annat än just rapportbrist. Möjligen är det få i landet som engagerar sig med att artbestämma svartsteklar.
Härmed påminns jag om att jag kanske borde skärpa mig med mina egna rapporteringar.

Av de tre arterna i Finland faller P. borealis ganska snabbt bort ur ekvationen - alltså tidigt i nyckelstegen. Däremot är P. chittii och P. viator lite trixigare att särskilja från varandra. Men bakkroppsskaftet (petiolus) hos P. chittii är tydligt längre än brett jämfört med P. viator vars petiolus är lika lång som bred. Här passar den karaktären klockrent på förstnämnda art. Även andra karaktärer, vilka kan vara mer "subtila", passar bättre med P. chittii. Storleken på den hårlösa fläcken på sidan av pronotum är ett sådant exempel.

På grund av makarna Townes parentes i inledningen av artnyckeln kändes det ändå bra att få bekräftelse på vad jag kommit fram till. Den bekräftelsen erhölls av Victor Kolyada. Tack!

P. chittii parasiterar på larver i jordlöparsläktet Carabus.



Referenser:

Henry and Marjorie Townes, 1981
A Revision of the Serphidae (Hymenoptera)
American Entomological Institute, No. 32, 1981