Codrus picicornis / niger

I mitt icke-samlande av småkryp har jag trots allt lyckats få en liten kollektion. För nytillkomna läsare är det kanske skäl att påpeka att jag inte aktivt samlar in småkryp genom håvning, fällor eller liknande traditionella metoder. Det har inte med någon form av etiskt ställningstagande att göra, utan snarare viss lathet. Att entomologer faktiskt genom fällor aktivt undersöker artförekomst i olika områden är av största vikt för fortsatt vetenskaplig översikt av hur det ser ut med biodiversitet och mängd småkryp. Några metoder som kan ersätta sådan inventering finns ännu inte. En stor del av småkrypen är helt enkelt inte möjliga att artbestämma på basis av fotografier tagna i fält.

Mitt samlande handlar om att ta tillvara sådana som självdött på olika ställen där småkryp har en tendens att självdö. Det betyder att jag gör kontinuerliga kontroller av insidan av fönster (inkl. våra växthus), vattentunnor och motsvarande platser. Nya döingar tas om hand och införlivas i min lilla kollektion. 

Den här stekeln på ca 5 mm (kroppslängd) hade hittills förblivit okontrollerad och "o-artad" sedan den hittades drunknad i en vattentunna sommaren 2018. Nu försöker jag återuppta dokumentationen av samlingens insekter och därmed även artbestämning av krypen i fråga. Det är tidsödande verksamhet. Insamlig går snabbt men att sedan arta krypen tar länge. Jag hamnar alltså på efterkälken. Det är med den insikten jag inte använder traditionella fällor (typ. malaisefällor, fallfällor och annat) eftersom jag inte skulle ha ringaste chans att hinna gå igenom allt material.

Visserligen kunde jag snabba på artningsprocessen genom att sitta med bestämningsnycklar och enbart kika i mikroskopet. Men eftersom jag också vill dokumentera krypen blir det ytterligare extra arbete. Var och en av bilderna tar ofta mer än en timme i anspråk från fotografering till sista efterbearbetning. 

Bildernas stekel är en svartstekel - familjen Proctotrupidae. De är lätta att känna igen på vingmärket (stigma) och radius-nerven relativt tätt bakom (sista bilden). Typiskt är också det ofta tydligt framträdande och neråtböjda ovipositorhöljet. I övrigt ser de väl ungefär ut som vilka små, anonyma midjesteklar som helst.

Svartsteklarna är en smula trixiga (understatement) när det gäller artbestämning. En del släkten behöver sannolikt bli reviderade och få nya artbeskrivningar med efterföljande artbestämningsnycklar. I skrivande stund kan jag dock förstås enbart följa existerande, tillgänglig information.

Enligt Laji.fi har vi i Finland totalt 33 arter fördelade i 13 släkten. Det är ju faktiskt en förvånansvärt hanterbar mängd jämfört med många andra små stekelgrupper. Men svartsteklarna är svåra ändå.

Artbestämningsyckeln som använts (se referenser) är enkel och tydlig. Den största problematiken när man ska nyttja nycklar upplever jag är definitionen av vad som exempelvis är "si eller så mycket hår".  I dylika lägen vore det prima med bildmaterial för att kunna avgöra mer tydligt vad som avses. Som lekman och nybörjare gällande artbestämning av ett specifik grupp småkryp vet man liksom inte vad som är specifikt för gruppen (familjen eller släktet) som sådan. Vad betyder "gles behåring" i det specifika sammanhanget? Problemet är förstås att det inte riktigt finns så mycket bra illustrativt bildmaterial att utgå från - än i alla fall. Eller så finns det, men det är bara inte tillgängligt på internätet.

Beträffande stekeln på dessa bilder torde det ändå inte råda så stor tvekan om var man landar i Proctotrupidae-träsket.

Till de detaljer man får kika på hör bl.a. vingmärket (stigma) och vingnervernas placering, längd och vinklar. 

Käkar - en eller två tänder? 

Finns det en ås i "pannan" mellan antennerna? 

Hur är behåringen på pronotum och petiole (första "bakkroppsegmentet" efter midjan)?

Finns det sporrar på fötterna?

Om jag inte cyklat fullständigt vilse så ska dessa detaljer på den här stekeln leda till släktet Codrus.

Nästa steg blir själva artfrågan. Två Codrus-arter (P. niger & P. picicornis) är listade i nyckeln (referenser) och samma två är registrerade på Laji.fi. Nyckeln lyfter bl.a. fram hårlängden i ögonen (jo det finns hår där) samt vinkeln mellan radius (vingnerven precis ytter om stigma) och costa (vingnerven längs vingens framkant) som två artkaraktärer att se närmare på. 

Vinkeln som kan mätas på bilden ovan är inte helt tillförlitlig eftersom det kan uppstå viss skevhet när vingen har viss vridning i förhållande till betraktningsvinkeln. Det lutar dock mot P. picicornis på den punkten. Bakkroppens "skaft", petiolus, ska hos P. niger ha ett längd-höjd-förhållande på 1,1 medan det är 1,4 hos C. picicornis. Petiolus verkar stämma med förstnämnda arten om man mäter den kortaste längden, men bakkanten är inte rak och således aningen knepigt.

Slutsatsen är således att detta troligen rör sig om Codrus picicornis, den mer sällan rapporterade av de två arterna i Finland. 

Redigering: Victor Kolyada (entomolog, specialiserad bl.a. på Proctotrupidae) har bekräftat C. picicornis.

Redigering 11.1.2024: I samband med ny genomgång av bestämningsnyckel och artbeskrivning (Townes & Townes, 2981) uppstor tveksamhet kring artbestämningen och jag granskade ånyo denna hona. Vinkeln mellan radius och costa är större än tidigare uppmätt. Jag har med största sannolikhet inte hållit haft rätt betraktningsvinkel mot vingen i samband med mätningen. 

Således pekar de diagnostiska karaktärerna mer gemensamt på C. niger. Jag tippar att den skeva mätningen (radius & costa) förvillade i samband med bekräftelsen av art.

Stekeln är knappa fem millimeter lång men har en gnutta ihoptorkad och därmed kortare bakkropp (metasoma) än vad den skulle ha i levande livet.

Codrus picicornis parasiterar på larver av jordlöpare (fam. Carabidae) I släktet Notiophilus. 

I Townes & Townes, 1981 nämns N. biguttatus och rufipes som värdarter. Den sistnämnda är inte med på Finlands checklista men däremot är N. biguttatus ofta rapporterad.

Redigering 11.1.2024: C. niger parasiterar på ett flertal olika jordlöpare.

Referenser:

Henry and Marjorie Townes, 1981

A Revision of the Serphidae (Hymenoptera)

American Entomological Institute, No. 32, 1981

Hackston 2018

Family Proctrtrupidae. Keys to genus and species (mostly adapted from Townes and Townes, 1981).

From Broad (2016) Checklist och British and Irish Hymenoptera - Proctotrupoidea

2019. Ett improviserat nyårsaftonsinlägg med alternativt fyrverkeri

Dags för den årliga sammanfattningen - eller vad vi nu ska kalla den här typen av inlägg. Varje år funderar jag på vad det här inlägget kunde tänkas ha för typ av parallell tematik. 
Dvs. ska jag enbart sammanfatta året eller ska jag orda om något annat också?
Vad är i så fall "det andra"?
Ska jag göra en liten utflykt för att ta bilder speciellt till detta inlägg?
Vilken typ av bildmaterial vill jag ha?
Har jag alls någon plan?
Vet jag vad jag håller på med?
Är det här relevant bloggande?

Sak samma! Nu improviserar jag och så får jag se vart det bär.

Natur-/miljöåret har precis som 2018 handlat främst om klimat. Det finns inget som tyder på att 2020 ska bli något annat heller. Mänskligheten och resten av planeten står helt enkelt inför det vetenskapligt belagda faktumet att vår omdaning av atmosfärens sammansättning har obehagligt långt gående konsekvenser för biosfären och ekologin. Ordet omdaning låter kanske dramatiskt och egentligen handlar det ju inte om stora saker rent procentuellt i atmosfären som helhet. Däremot är förändringen procentuellt större om man enbart ser till andelen växthusgaser och framförallt den effekt som CO2 de facto innebär.

Sedan har Greta Thunberg formligen exploderat ut i alla tänkbara skrymslen och vrår av såväl "gammelmedia" som nya, sociala media. Det har varit FN-möten, seglatser, Time Magazine-omslag (person of the year), massdemonstrationer, TV-intervjuer, tal och hela köret. Hon må ha varit gigantisk redan 2018, men det gångna året måste väl ändå ha toppat alla tänkbara spådomar om vad hon skulle åstadkomma.

Thunberg kan på gott och ont inte röra ett lillfinger längre utan att folk går bananas i allehanda kommentarsfält och some-diskussioner. Även klimatförvillande typer som är tokleda på att höra nyheter om Thunberg drar själva upp henne i än det ena och än det andra sammanhanget. Thunberg själv håller sig fortsättningsvis fokuserad på sitt och håller sig till sin vetenskapsnära "plan". Belackarna ägnar hon ingen energi åt men kan tidvis nypa elegant och intelligent tillbaka då t.ex. USA:s president i all sin patetiska infantilitet twittrar förvirrade stolligheter i sandlådan.

Väderfenomenen som radar upp sig världen över fortsätter belysa klimatsituationen. Visserligen kan allt beskrivas som enbart väder, men forskningen står ju klar med sin beskrivning av hur klotets "grundklimat" tydligt ökar den statistiska förutsättningen för att extremväder ska inträffa. De stora stormsystemen rör sig långsammare och innehåller mera vatten med utdragna, häftiga skyfall som följd. Värme och torka kan utspela sig under längre tid på året och samma gäller perioder av förhöjd brandrisk. Jetvinden här uppe i norr är allt oftare svag och mycket mera meandrande än tidigare. Det innebär rejäla förflyttningar av varm luft mot norr och kall luft mot söder på olika platser över norra halvklotet och Nordpolen. Inlandsisarna visar allt tydligare tendenser att minska sin massa och ekologiska system verkar ha stora funktionsproblem på sina ställen runt om. 

Den här bloggen är väl primärt inte ägnad åt globala miljöfrågor, men jag berör ju trots allt ämnet från och till. Det är bara för dig att klicka på etiketten "Debatter - Klimat" för att kolla vad jag ordat om i ämnet. Det blir mer om det inom kort. Som jag nämnde i förra inlägget har jag en längre text på gång. Den dyker säkert upp i inledningen av januari (om jag får den färdig någon gång).

För att nu hålla den här årsreflektionen lite närmare själva bloggen - och därmed mig själv - kan jag väl t.ex. lista ett inlägg från respektive månad 2019. Det är några inlägg som åtminstone jag tyckte var roliga och som känns helt OK att ha prånglat ut på bloggen.

Januari: Lek med klimatdiagram.

Februari: Emberiza citrinella citrinella.

Mars: Damaeus cf. onustus.

April: Luftakrobatik à la havsörn.

Maj: Typisk dyngstump.

Juni: Nära fästingen-upplevelse.

Juli: Är det måhända Xiphydria picta?

Augusti: Silltrut anno 2019.

September: Bådaviken 24.8. Del 4 - Rhyssella approximator.

Oktober: Venedigresa. Del 5 - Flygplan.

November: Ribbgrynna.

December: Inget inlägg värt att länka till.

Mitt "observationer-i-trädgården-projekt" är nu uppe i 613 arter. Fjolårets siffra låg på 576 och därmed har jag adderat 37 "trädgårdsarter" detta år. Det är ett förvånande lågt antal men en hel del av mina småkrypsexpeditioner har detta år skett utanför den aktuella trädgården.

Några exempel på totala artobservationer i trädgården.

Spindeldjur: 90 arter. 6 st nya arter 2019. (7 nya arter 2018)

Insekter: 450 arter. 30 st nya arter 2019. (51 nya arter 2018)

Fåglar: 43 arter (inga nya under de senaste två åren).

Däggdjur: 7 arter (inga nya under de senaste två åren).

Ytterligare lite traditionsenlig statistik:

I detta nu torde bloggen inbegripa 792 olika djurarter.

För ett år sedan var det 717 arter och året dessförinnan 635 st.

Således är det 75 nya arter som letat sig in till dessa sidor under 2019. Det kan jämföras med 82 st 2018 och 116 st 2017.

Under det här året har jag i och för sig börjat slänga in mera svamp på bloggen också. Borde nog även börja samla och registrera observationer av dem. Måhända 2020 är året då det sker?

Det bör dock tilläggas att jag fortfarande har ett antal icke artbestämda, insamlade insekter som väntar på närmare studier. Hoppas under vintern få tid att mata ut de krypen här på bloggen också. Två steklar är så gott som dokumenterade och den ena är artbestämd. Så den dyker sannolikt upp i ett inlägg om några dagar.

När jag för någon dag sedan kikade på några gamla bilder (2010-2013) i halvt bortglömda hörn av gamla hårddiskar hittade jag en del småkryp som inte heller "registrerats" i mina listor. Fanns lite halvdassiga bilder på dem också. Misstänker att jag även petar ihop ett inlägg med dem så småningom. 

Jag vill önska alla ett riktigt gott nytt år och hoppas det nya decenniet för med sig någon slags vändning gällande de ekologiska realiteterna världen över. För att det skall ske krävs aktiv handling. Så handla aktivt! Det ska jag försöka i alla fall.

PS. Om någon funderar över bilderna så är det bara några makrofotografier av några mineraler (eller?) jag för närvarande inte alls har koll på. De får ersätta nyårsfyrverkerierna för min del. Känns som om mänskligheten kunde komma över det där med att skjuta raketer jämt och ständigt. Jo det är vackert med fyrverkerier. Men ändå liksom.

Jag måste i något skede nog också börja plugga bergarter, kristaller och mineraler. De är också intressanta.

Jo, bloggen lever

Utgångspunkten är under inga omständigheter nerlagd. Men dess historiskt längsta uppehåll är härmed ett faktum och det här inlägget är mest bara ett litet livstecken mitt i den stora tystnaden.

Nytt material att blogga om har jag inte skapat sedan 27.10 då jag tog de bilder vilka tjänade som bas för alla inläggen under november. Får konstatera att min mentala förmåga helt enkelt inte inbegripit energi för bloggande denna senhöst. Några utevistelser har jag inte heller lyckats åstadkomma. November och första halvan av december var ett enda långt, mörkt vädermässigt molntöcken. Snön orkar ju inte precis lysa med sin närvaro heller.

Men, men...

Visst har jag inlägg på gång. Bl.a. ett vansinnigt utdraget inlägg där jag försöker analysera en ledartext publicerad i Österbottens Tidning. Arbetet med inlägget tenderar vara tidsdrygt och går i etapper eftersom jag följer upp en hel del källhänvisningar och liknande. Troligen publiceras det inte förrän i mellandagarna.

På kommande är även något slags inlägg om prylarna i bilden ovan. Det är några mojänger inhandlade den senaste tiden och som förstås har med makro-fotografering att göra. Speciellt den lilla plutten uppe i mitten är spännande. Det ska bli testfotografering med den så småningom. Mellanringar och adaptrar är tillbehör för att kunna nyttja olika linser med olika förstoringsgrad. Det inlägget är alltså inte ens påbörjat för närvarande och ligger lite längre fram i tiden.

Annat som rimligen ska få plats på bloggen så småningom är dokumentation av en rad insamlade insekter. Den som läst om mitt insamlande tidigare har koll på att jag inte aktivt samlar småkryp, men att jag brukar vittja diverse platser där insekter har en tendens att ofta självdö. 

Innan det blir något mer på dessa sidor ska ändå kommande högtid firas. Särmed ska jag passa på att få önska alla en riktigt fridfull och fin jul.

Uppdaterat ett gammalt inlägg

Här gör jag bara en liten notis kring ett gammalt inlägg från 30.11.2017 som jag nu två år senare uppdaterat ganska rejält. Hade då när det begav sig nämligen endast bristfällig information om vad som kunde ses på bilderna. Mer om Stemonitis-slemsvampen och en hel del annat således i denna länk till nämnda inlägg.

På häckkaragan

Här är fjortonde och sista inlägget med de (14 st) svampar jag fotograferade under en kort rundvandring i trädgården 27.10.

Dessa fruktkroppar sticker upp ur barken från levande och stående gamla stammar av häckkaragan (Caragana arborescens). Om svampen är barklevande eller om den har hyferna i stammarnas murkna innandöme vågar jag inte svara på.

För egen del hade jag tippat på någon Mycenoid, men på ett svampforum kastades släktet Pluteus ut. Bland Pluteaceae är sporskivorna ofta färgade av rosatonade sporer vilket kan uppfattas i bilden ovan. Ingen bekräftelse på Pluteus ännu dock.

De två större fruktkropparna (första och tredje bilden) är ca fyra centimeter höga. Bild två och fyra visar en tredje och mindre fruktkropp.

Mera anamorfa kluttar

Det här måste rimligen vara den högst vanliga Nectria cinnabarina. Viss osäkerhet har jag ändå bakat in i mitt antagande. Det svenska namnet är cinnobergömming.

På bilden syns de anamorfa fruktkropparna (sporodochium) som är svampens könlösa konidiestadium. Deras "vuxna" fruktkroppar (perithecia) är mera bjärt röda och bildar små täta kluster av skaftförsedda sporbärande "kulor".

Cinnobergömming hittas ofta på allehanda döda kvistar och grenar. De syns även på skadade kvistar hos levande träd. Svampen är parasit och kan i en del fall vara skadliga för en del träd.

Anamorfa kluttar

Dessa bruna högar kunde vara resultatet av förbipasserande fyra centimeter hög hund med galet krånglande mage.

Men så små hundar rör sig inte i trädgården och någon näbbmus är heller inte den skyldiga.

Givetvis är det en svamp. Här rör det sig om någon svamp som hör till en av de många grupperna vilka har benämningen dyna i det svenska namnet.

Jag är fortfarande gravt obevandrad i dena stora - och för mig svåra - grupp som i alla fall ingår divisionen sporsäcksvampar (Ascomycota). Men att hitta rätt i de "undre" klassificeringarna av dessa svampars släktträd är än så länge inget jag lyckas med. 

Att det rör sig om någon dyna har jag fått hjälp med i en svampgrupp på fb.

Jag borde förstås ha fotograferat de svarta fruktkropparna närmare och mer noggrant. Det är nämligen de som är mogna. De bruna har inte nått "vuxet" reproduktionsstadium än och är alltså anamorfa.

Litet stort svampfrågetecken

På en gammal lövträdsklabb som legat ute i trädgården flera år och mognat, växer bl.a. den svamp som har fruktkroppar av detta utseende.

Svampen är fortfarande ett frågetecken och några svar har jag inte erhållit. I vissa karaktärer känns den eventuellt som någon Cortinarius (Spindling) men samtidigt stämmer det inte heller på alla punkter.

Fruktkroppen är genomgående "torr" och storleken blygsam. Höjden på den här fruktkroppen var kring 3,5 cm.

Hoppas på att framledes få editera detta inlägg med något slags närmande i termer av artbestämning.

Vinterticka. Eller möjligen kanske eventuellt?

Svamparna fortsätter sprida sig i bloggen.

Här är det tre små frågetecken som eventuellt kunde tänkas vara vinterticka - Polyporus brumalis (eller synonymen Lentinus brumalis)

Växer på död och liggande Salix-stam. Får försöka se om nya och större fruktkroppar dyker upp nästa säsong. De fotograferade (större) exemplaren var inte mer än drygt två centimeter höga.

Någon slags Corticioid - typ.

Är för närvarande långt ifrån att ha någon slags vettig bäring på vilken slags Corticioid svamp som sprider sig längs sidorna på de gamla Salix-stammar vilka i några år legat på marken. Stammarna tillhör den samling av död ved som får åldras här och var i trädgården. 

Svampen är relativt slät och det finns en del släkten och arter som uppvisar dylika egenskaper. Någon karaktär som ger mig ledtrådar har jag hittills inte lyckats hitta. Har heller inte fått några svar i den svampgrupp jag normalt konsulterar.

Får väl återkomma ifall frågetecknet rätnar.

Notera gnagmärkena efter en snigel i bilden nedan.

Vedplätt

Vedplätt - Dacrymyces stillatus - hör till en grupp svampar som påminner långt om gelésvamparna i exempelvis släktet Exidia. De verkar dock inte ens vara särskilt nära besläktade men jag har heller inte rotat närmare i dessa svampars fylogeni. Får en viss känsla av att det kan vara en smula stökigt eftersom jag snabbt fick upp olika typer av släktträd och indelningar för dem båda.

Vedplätt syns tydligt där den lyser i sin klara orange färg. Bildernas till konsistensen relativt lösa fruktkroppar är - om jag förstått korrekt - asexuella medan de sexuella fuktkropparna är ljusare gula och mer stadigt geléaktiga.

Svampen är vanlig och kan dyka upp under hela året om luftfuktigheten är tillräckligt hög.

Släktnamnet Dacrymyces är en konstruktion av Dacry som kommer ur ordet tår (från ögon/gråt) och myces som betyder svamp. Artnamnet stillatus betyder ungefär ungefär droppe/droppad eller hälld.

Till skillnad från många av de vitrötande svamparna i tidigare inlägg är vedplätt en sk. brunrötare.

Grönmussling

På en gammal Salix-stam (S. fragilis 'Bullata' - bollpil/klotpil/systerbäckpil) vilken numera ligger på marken och tjänar som rabatt-avgränsning hittades denna lilla mussling. Hattens diameter är bara kring 3 cm och svampen växte antagligen till sig ytterligare om den inte tog illa upp av kölden som rullade ner över nejden dagarna efter fotograferandet.

Efter konsultation i en svampgrupp är slutsatsen att detta torde röra sig om grönmussling - Sarcomyxa serotina. Det är ingen ovanlig svamp och jag tycker väl att jag borde ha klarat den med hjälp av den litteratur jag har till förfogande. Men arten uppvisar lite olika färgskiftningar beroende på ålder och typiskt nog är det ofta fullstora och äldre fruktkroppar som syns på artbilder.

Grönmusslingens fruktkropp är närmast orange när den är riktigt liten men skiftar dsedan över till mer gråa eller gröna färgtoner vartefter den växer. Arten hittas på flera olika lövträd och är en vitrötare likt många av svamparna i de föregående inläggen. De vita fläckarna på hatten i bilden ovan är blänk av kamerablixten

Någon barklevande hätt-liknande sak

Norra sidan av trädgårdens stora alm brukar årligen fruktkroppar av någon barklevande liten "hätt-liknande" svamp sticka ut.

Min gissning är i alla fall att det inte handlar om någon som rötar trädet, utan att det är någon art vars hyfer (mycelet) håller sig i barkskiktet. Släktet Phloeomana är ett alternativ som flimrar lite här och var bland synapserna, men det är bara en halvdan gissning som känns minst sagt svajig. Dra alltså inga växlar på det.

Storleken på fruktkropparna är av försiktigt slag. De större exemplaren är mellan 1,5 och 2 centimeter höga.

Ribbgrynna

Phlebia radiata, på svenska känd som ribbgrynna, sprider sig bland barkfårorna på några grova ek-grenar som numera ligger på marken och tjänar som någon slags avgränsning i trädgården.

I Finland är 21 arter i släktet Phlebia rapporterade. Rynkskinn (P. centrifuga) och ribbgrynna är de två absolut vanligaste.

Ribbgrynna är rimligen den tjusigaste av dem alla. Jag har i och för sig inte sett så många i verkligheten.

Oftast växer den (fruktkropparna) i en någorlunda jämn cirkelform, men på ekstockarna håller den sig gärna nere i sprickorna - dalgångarna - på den grova barken.

Ribbgrynna hittas på död ved av många olika lövträd och hör till de svampar som skapar vitröta.

Borstticka

Tickorna tickar in på bloggen. På tur står Trametes hirsuta - borstticka - vilken är ytterligare en art som syns här och var på murknande döda grenar och grövre kvistar i trädgårdens undervegetation. 

Dessa fruktkroppar sitter fast på en grov ekgren och den dokumenterade är ungefär 7 cm bred.

Den vita filten på ovansidan i kombination med gula (ibland lite grönaktigta eller bruna) toner invid basen och relativt platt form ska knappast leda till förväxling med andra tickor - åtminsonte inte i den här delen av jordklotet. Äldre exemplar har på samma ekgren fått en del algpåväxt (?) och blivit mustigt gröna på ovansidan. Borde förstås ha fotograferat några av dem också.

Borsttickan är en vitrötesvamp.

Rökticka

Den senaste tidens svampinlägg har kretsat en hel del kring tickor - dvs. de svampar vi känner som vedlevande men som egentlligen inte behöver vara överdrivet nära besläktade. 

Bilderna i det här inlägget visar en svamp som växer i en kvarstående och relativt hög (ca 1,5 m) stubbe av ett gammalt äppelträd som tyvärr bröts sönder förra hösten. Skörden var stor och tyngde grenarna samtidigt som marken var så torr att rötterna släppte på sina ställen varpå träden började luta och en del av dem bröts sönder.

En delorsak til att de rämnade handlar också om att de redan tidigare varit angripna av olika svampar som t.ex. denna Bjerkandera fumosa - rökticka.

Stubben står som sagt kvar och något liv är det i den. I somras har den nämligen skjutit ett antal vattenskott. 

Jag fick hjälp med artbestämningen i en svampgrupp. För precis som jag skrev i föregående inlägg ät mina svampkunskaper bara i barnskorna.

Rökticka är parasit på flera olika lövträd och sägs föredra relativt fuktig miljö. Klustren av fruktkroppar i bilderna ovan är kring 20 cm breda. Fruktkropparna i bilden nedan är enbart småttingar på några centimeter.

Rökticka är en vitrötesvamp.

Purpurskinn (upp och ner)

Senaste vår tog jag hand om lämningarna av en björk som blåste av i någon höststorm förra året. En del av stammen är uppsågad i meterlånga bitar i vilka vi borrade hål och slog in "mycel-besmittade" träpluggar. Stam-bitarna ska med andra ord tjäna som substrat för en svampodling.

Svamparna som hoppeligen ska ge fruktkroppar om ett eller två år är Lentinula edodes (shiitake / ekmussling) och Pleurotus eryngii (kungsmussling). Detta förutsatt att allt fungerat och fungerar enligt plan med pluggarna, vaxningen av pluggändarna samt skötseln av björk-klabbarna. Den skötseln innebär att se till så att de inte torkar ut. Mycket svårare än så ska det inte vara.

Det finns dock andra svampar som levererar fruktkroppar mer omedelbart. Chondrostereum purpureum - purpurskinn - är en som omedelbart fått fotfäste i klabbarna och som nu pryder några av sågytorna samt ett par ställen med småskador i barken.

Bilderna visar svamparna upp och ner. Ovansidan är den "håriga" - dvs. den med filt. Klabbarna flyttades en smula i samband med lite höstplock i trädgården och för att fotografera dem rätt väg borde jag antingen ha svängt klabben eller vinklat ljussättningen annorlunda och sedan svängt bilden. Jag försökte svänga bilderna men det ser knasigt ut med skuggor på ovansidan. Så de fick vara som de är. Man kunde förstås göra ta nya bilder med bättre ljusriktning men det har jag inte kommit mig för att ordna.

Purpurskinn är typisk för sågytor eller barkskador på diverse lövträd.

En gång i tiden fick jag någon slags medalj i svampkännedom. Min gamla rektor i lågstadiet var svampnörd och varje höst skulle alla elever plocka allehanda svampar som vi sedan spred ut i gymnastiksalen. Sedan hade vi lektioner kring vilka svampar det rörde sig om. Ett år hade vi tävling i vem som kunde namnge (artbestämma) svamparna och jag tror jag fick en andra- eller tredje-plats (måste söka fram den där medaljen). Mina kunskaper har dock fallit alldeles galet i glömska och jag har i stort sett fått börja från början.

Purpurskinn och andra vedlevande svampar hade vi inte med i lågstadielektionerna. Så den här svampen är kollad genom expertis i en svampgrupp - trots att jag har en gruvligt bra svampbok där den ingår. Nu vet jag att den knappast kan förväxlas med någon annan art och att jag lär känna igen den nästa gång jag observerar den. 

Det finns mycket roligt här i världen. En sådan sak är att få dra igång ett nytt (eller nygammalt?) kunskapsområde och få nya fräscha insikter kring det vi har runtom oss.