Flugbaggar

Förra inlägget handlade om småttingar som uppträder i stor mängd som som därmed blir en stor buffé.

Flugbaggar (fam. Cantharidae) skockades i hagtornsträdet. Cantharis obscura var den med marginal vanligaste. Det är rent allmänt en vanlig art i trädgården på försomrarna. Inte sällan där det den som verkar vara mest talrik av flugbaggarna i släktet Cantharis. Det varierar förstås från år till år.

Jag ansträngde mig inte tillräckligt för att få bilder av dem när de satt bland bladlopporna i hagtornsträdet. Hittade enbart sådana som satt på svårfotograferade ställen. Alltid något som skymde lite eller så satt de på ställen dit blixtljuset hade svårt att nå i tillräcklig omfattning. Dessutom kyller jag på att hagtornskvistarna och bladen var helt täckta av kletig sockersaft.

Därför fotograferade jag i stället de flugbaggar som satt på växtligheten under hagtornet.

Frågan man ställer sig är hur mycket de lockats av sötman och hur mycket de lockats av att de är rovdjur som äter småkryp. 

Förutom C. obscura har även C. quadripunctata varit vanlig i trädgården det här året. De verkade av någon anledning mindre dragna till bladlopporna än vad C. obscura var.

Cacopsylla sp.

Bör man misstänka att dessa bladloppsnymfer är samma art som de vuxna individerna i det här inlägget?

Sannolikheten är i alla fall stor eftersom de vuxna fotograferades på gräs senaste höst intill det lilla hagtornsträd (rosenhagtorn) som nu på försommaren varit totalt nedlusat av nymferna. Min misstanke är att de i höstas ordnade med befruktning och äggläggning i hagtornsträdet.

Varje kvist och varje blomknopp har fått bjuda på växtsaft. Många knoppar har torkat bort helt och hållet. Men så är det här i livet. Mängden mat nymferna bjuder på i form av klibbig sockerlösning och i form av protein är inte en bortkastad födoresurs. Hungriga munnar samlas när och där det blir dylika invasioner. Det ska jag återkomma till.

Notera den blå fibertråden på ena nymfen. Plastfiber?

Släktet torde vara Cacopsylla. Art går inte att avgöra och flera arter gillar hagtorn.

Fotografierna togs 5.6.

Uppsala. Del 12 - Empis sp.

Hoppas din midsommarafton varit av bästa tänkbara slag och att du hunnit spana på så många spännande midsommarorganismer som möjligt.

När det gäller inlägg och uppdatering är jag fortfarande kvar i Uppsalabesöket 1.6. 

Mina inlägg med dokumentationer från midsommaren kommer alltså först senare i sommar. 

Det här är ändå sista Uppsalakrypet. Exakt vad det är vet jag inte men jag vet att svaret finns bland dansflugorna (fem. Empididae). Släktet är i alla fall Empis men mer exakt än så kan jag inte vara för närvarande. Flera arter har honor med dessa utstående breda "fjäll" på bakbenens femur och tibia.

Längden är ca 5 mm.

Uppsala. Del 11 - Rhagio scolopaceus

Snäppflugan Rhagio scolopaceus (fam. Rhagionidae) hittar jag också i Bådaviken där de verkar vara som mest aktiva runt midsommar. I Uppsala har de eventuellt flugit färdigt vid det här laget.

Uppsala. Del 10 - Eldlus

Eldlus, Pyrrhocoris apertus, göre man sig icke större besvär med att leta efter här hemma i Österbotten. I Finland klänger eldlusen tätt intill sydkusten. Eller bör man vara försiktig med det uttalandet? På svenska sidan sträcker sig fynden upp till Örnsköldsvik. Måhända den berömda tidsfrågan trots allt är något att ta i beaktande.

Som så många andra skinnbaggar tycker eldlus om att sörpla växtsaft men varvar ibland med köttsaft ur andra småkryp.

 

Uppsala. Del 9 - Phyllobius pyri

En ensam liten bild av en vivel med who cares-attityd när det handlar om att *orka* vika in vingarna snyggt och prydligt. De ska väl ändå användas inom kort igen. So what liksom.

Viveln heter Phyllobius pyri. För artbestämningen tackar jag Ola Bäckman. 

Min hjärna räcker engagemangsmässigt inte riktigt till för (alla) vivlar och då kommer jag inte alltid så långt innan neuronerna (som atuokorrekt vill döpa om till neuroserna) lägger av och flyr till områden de tycker är roligare att jobba med. Dessvärre är det antagligen samma neuroser neuroner som hindrar mig från att ta fler bilder när jag ser en vivel.

Ska dock nämnas att det pågår en intern konflikt kring det här med vivlarna. Vissa nervcentra i min skalle gillar absolut vivlar och anser att det vore oerhört spännande att grotta ner sig mer ingående i denna taxonomiska grupp. Gänget av trilskande neuroner skyller på att all processorkraft används för steklarna och att de för närvarande vägrar ta emot den här typen av extrauppgifter.

Phyllobius pyri hittas även i Österbotten. Man måste alltså inte dra iväg till Uppsala för att se den.

Uppsala. Del 8 - Knäpparfrågetecken

Knäppare (fam. Elateridae) på ekblad.

Jag har kört fast. Trots den tydliga smalheten som borde eliminera stora delar av arterna i familjen, behåringen och storleken på max 10 mm (8-10 mm om jag minns rätt) så hittar jag inte något spår i knäppardjungeln. Jag har även ropat på hjälp men utan resultat. Är alltså vilse.

Ifall jag hittar ut ur skogen återkommer jag med redigering av informationen.

Uppsala. Del 7 - Kastanjeborre

Kastanjeborre, Melolontha hippocastani, undviker Österbotten.

Beror det måhända på det utbredda och högljudda motståndet mot naturskyddsområden i den här trakten?

På en ek jag passerade under min lilla exkursion satt i alla fall denna individ och spjärnade medan jag böjde kvisten för att komma åt med kameran.

Blir jag tvungen att kommentera det där med naturskyddsmotståndet?

Har man sagt A får man skylla sig själv.

För närvarande råder här i [kust]Österbotten en allt mer ilsken debatt om det eventuella utökandet av naturskyddsområden i Kvarken. Diskussionen tappade sin sista kvarvarande konstruktiva del när en politiker för en vecka sedan tappade förmågan att argumentera i sak och enbart hänföll till argumentationsfel och osmaklig härskarteknik. Han verkade agera i affekt och var antagligen triggad av något nyligen genomfört lokalt möte där församlingen manat till kamp.

Det var synd eftersom ett större, bredare och mer folkligt förankrat naturskydd vore positivt. Nu argumenteras det mot naturskydd med berättelsen om att lokalbefolkningen alltid skött om sin miljö på bästa sätt. Sedan tar man det som en garanti för att det också kommer att vara så framledes och at man därmed inte ska pådyvlas några som helst nya direktiv. Att dåtid, nutid och framtid är lite olika saker tycks vara irrelevant i resonemangen. Biologi, ekologi och annan relaterad vetenskap göre sig icke besvär.

En komplex och svår diskussion som nu gjorts "enkel" och djupt polariserad. Jag hade hoppats att lokalbefolkningen själv initierar till utökat skydd med myndigheterna "i ryggen" eftersom man då torde ha större kraft att stå emot olika former av utomstående ekonomiska intressen och allt större exploateringstryck. Ett exempel är vansinnesidéerna om en bro över Kvarken. 

Allt detta skulle egentligen kräva egna inlägg. En vacker... nej... en regnig dag kanske jag ordar mer ingående om någondera eller båda grejerna. Det görs dock inte i en handvändning och får för tillfället vara.

Borde jag säga något om kastanjeborren då? Inlägget var ju trots allt tillägnat kastanjeborren och det är risk att den känner sig åsidosatt med allt snack om naturskydd och desillusionerade brofantasier.

OK... ja... då nämner jag direkt något om ollonborre, Melolontha melolontha.

Ollonborre är påträffad enstaka gånger i Finland men tycks än så länge inte ha etablerat sig och observationerna är troligen individer som kommit med transporter. Det är en sydligare art. Därför är det skäl att inte ständigt häva ur sig "ollonborre" så snart kastanjeborren dyker upp i flödet i valfri finländsk "vad-är-det-här-för-insekt-fb-grupp". Gör man det är det ännu större risk att den - i Finlands södra halva - vanliga kastanjeborren känner sig än mer negligerad och bortglömd.

En av de små skillnaderna arterna emellan är kastanjeborrens svarta kant på täckvingarnas främre "hörn".

Glöm alltså inte bort kastanjeborre!

... vilket kanske inte alla gör eftersom kastanjeborre tenderar vara en mumsare av växter vi människor gillar för att vi baserar vår ekonomi på dem. De äter alltså pengar (och en del odlad människomat också). Vuxna borrar gillar blad. Gärna ek och andra lövträd. Larverna lever i marken och hyser förkärlek för vissa rötter. Det är förstås larverna som orsakar stirriga ögon, gestikulerande och allmän upprördhet. 

Uppsala. Del 6 - Rapssugare

Rapssugare, Eurydema oleracea, ska man inte behöva åka söderut för att ta del av. Den är rapporterad i Österbotten också. 

Fråga inte varför jag har så få bärfisar (fam. Pentatomidae) på bloggen. Jag har faktiskt inget riktigt svar. Tre arter bärfisar genererar minsann ingen nominering till titeln årets finlandssvenska blogg 2022. Jag måste skärpa mig helt enkelt.

Men i och för sig är det inte så jättemånga arter man kan se i Österbotten heller. Sju arter är "säkra" (dvs. deras utbredningsområde inbegriper Österbotten) och sedan finns det väl tre - fyra arter som rimligen inte ska vara omöjliga. Rapssugare hör till de icke omöjliga. 

Men får jag räkna in rapssugaren nu? Eller står och faller nomineringen med bärfisar observerade i Svenskfinland? Ack denna osäkerhet och okunskapen om vem man kunde fråga.

Det finns förresten en färgform hos vilken de ljusa teckningarna är röda i stället.

 

Uppsala. Del 5 - Tvåfläckig tornbagge

Mera Uppsalafynd.

Dessvärre han den anspråkslösa lilla skalbaggen nästan smita innan jag hann få kameran positionerad och trycka av. Det blev bara en skarp bild och med skalbaggens huvud bortvänt.

Arten är tvåfläckig tornbagge, Tomoxia bucephala, och den är i teorin ett förväntat fynd på de stora trädstammar som även huserade cinnoberbagge och stockvargspindlarna. Arten lever i död ved. Här i Finland verkar många av fynden vara ganska gamla. De flesta observationsrapporterna är samlade i Sydöstra halvan av landet.

Uppsala. Del 4 - Trädgårdssnäcka

Rapporterna från Uppsalaresan fortsätter här med trädgårdssnäcka, Cepaea hortensis, en art nästan lika exotisk som vinbergssnäcka om man är österbottning. 

Den nordligaste observationsrapporten i Finland är gjord nordost om sjön Lestijärvi ca 90 km rakt (fågelvägen) österut från Nykarleby. Observationer här i Österbotten känner jag inte till. Dylika nordliga fynd är sannolikt snäckor som fått lift med människor på ett eller annat sätt.

Som information för Österbottningar kan man kanske nämna att trädgårdssnäcka är i ungefär samma storlek som fläcklundsnäcka. Den senare maxar med några millimeter mer i skalomkrets och höjd.

Det var solig och varm eftermiddag när jag var på den lilla guidade exkursionsrundan. Alla trädgårdssnäckorna höll sig inomhus.

Precis som sin utseendemässigt nästan likadana släkting parksnäcka, Cepaea nemoralis, är trädgådssnäckan variabel i färg. Parksnäcka känns ändå igen på den tydligt mörka kanten runt skalöppningen. Vet inte hur lätt det skulle ha varit att hitta parksnäcka i Uppsala, men det är en något sydligare art än trädgårdssnäcka. Enligt observationskartan är det ändå en hel del rapporter från Uppsala. Norr om Uppsala avtar antalet observationer starkt. I Finland är observationerna av parksnäcka koncentrerade till Helsingforsregionen och Åbo. Enstaka utspridda fynd är gjorda längre norrut men det rör sig med största sannolikhet också om människotransporterade individer.

Som bonus kommer här två vinbergssnäckor som engagerat sig i varandra. Man ser inte så mycket av vad som händer. Men man får förmoda att deras komplexa genitalier är sammanförda och att de påbörjat processen med att skjuta in sina sk. "kärlekspilar" i varandra. Med pilen överförs ämnen som gynnar spermiemottagningsförmågan hos partnern. Mer om biologi och allt annat rörande snäckor och sniglar finns så småningom att läsa i Nationalnyckelns kommande volym Lungsnäckor. Boken är ännu ett par månader från att gå till tryckeriet.

Uppsala. Del 3 - Svensk stockvarg

På samma travar av kapade grova lövträdsstammar som cinnoberbaggen hittades fanns även stockvargspindel, Acantholycosa lignaria. 

Ett förväntat fynd i den miljön. Ovan en hona och nedan en hane.

Vill man jämföra med en finsk stockvargspindel så kan man klicka här och se ett inlägg från tidigare i år.

Nej, det är ingen skillnad mellan svenska och finska stockvargspindlar.

 

Uppsala. Del 2 - Cinnoberbagge

Under jobbresan till Uppsala i månadsskiftet maj - juni hade jag glädjen att hinna gå på en liten guidad småkrypsexkursion i ett för ändamålet bra område nära arbetsplatsen. Nästan omedelbart sprang vi på en cinnoberbagge, Cucujus cinnaberinus (fam. Cucujidae, plattbaggar), vilket minsann inte är fy skam.

Uppsala län är vad det verkar hemvist för ca 80% av Sveriges cinnoberbaggar och förekomsten på annat håll är högst sparsam. Arten är klassad som starkt hotad (EN) i Sverige. I Finland är observationsrapporterna inte många från de senaste åren och här är den klassad som akut hotad (CR).

Cinnoberbagge behöver döda stående eller liggande träd. Helst asp eller andra lövträd. Tall kan uppenbarligen även fungera i vissa fall. Brandskadade träd sägs uppskattas. Avsaknaden av tillräcklig mängd kontinuerlig död ved i våra skogar är den primära orsaken till dess sällsynthet. Dylika miljöer är helt enkelt får små, för få och således allt för fragmenterade för att upprätthålla några större livskraftiga populationer. I Uppsala tycks det dock råda undantag.

 

Uppsala. Del 1 - Vinbergssnäckor och kungsfiskare

Låt mig med viss stolthet leverera två nyheter i denna blogg. 

Inledningsvis arten som kanske står som arketyp för storsnäckorna (fam. Helicidae), nämligen vinbergssnäcka, Helix pomatia.

Nej, dessa vinbergssnäckor är inte fotograferade i bloggredaktionens trädgård. De är inte ens fotograferade i Österbotten. Jag åkte i slutet av maj ända till Uppsala för att få möjligheten att äntligen se och ta några dokumentationsbilder av dessa magnifika varelser.

Eller så åkte jag eventuellt till Uppsala av andra anledningar. Typ jobbrelaterade uppgifter eller något i den stilen. 

Några tomma skal av döda snäckor samlade jag in under en jobbresa tidigare på våren, men då såg jag inga levande individer och dessutom hade jag inte heller någon kamera med mig. 

Jag visste alltså att  det var läge att plocka med mig kameran på kommande arbetsresa och här var jag nu åter.

Vinbergssnäckorna drällde i horder intill gångvägen på Fyrisåns västra sida. Flest snäckor hittade jag i området nära fågeltornet vid Övre Föret. Det var även där jag hade samlat skal en månad tidigare.

Får mig som hemma i Nykarleby enbart ser fläcklundsnäcka som ensam representant för storsnäckorna är vinbergssnäcka allt lite exotisk. I slutändan är det kanske ändå den berömda tidsfrågan innan de är lika oexotiska för en Österbottning som för människor i södra halvan av Norden. I Finland är de än så länge hyfsat bundna till sydkusten.

Den där tidigare resan till Uppsala, då när jag inte hade någon kamera med mig, använde jag min antika telefon för att fotografera kungsfiskare. De sysslade nämligen med häckningsbestyr vid Fyrisån inte långt från platsen där vinbergssnäckorna ovan är fotograferade. Sålunda har jag även glädjen att presentera mitt första fotografi av nämnda fågel.

Eftersom kungsfiskare är så vansinnigt tjusiga tycker jag det är på sin plats med en uppförstoring också.

Magnifikt vacker fågel... eller hur?

Kom ihåg att man kan klicka på bilderna för att se dem i större format.

Oedemera virescens

Hona av Oedemera virescens i maskros. Fotografiet är taget 27.5.

En del arter i släktet Oedemera är svåra eller omöjliga att artbestämma på basis av dylika fotografier, men denna är tillräckligt stor (ca 10-11 mm) för att särskiljas från de mer småvuxna förväxlingsarterna.

Familjetillhörigheten är Oedemeridae, blombaggar.

 

Fläcklundsnäcka, trädgårdsodlingar och näsbajsande

26.5 var en regnsjuk dag. Då gick jag ut och hälsade på några av trädgårdens många fläcklundsnäckor, Arianta arbustorum, som gillade läget mitt på blanka dan. Annars väljer de normalt att sitta instängda och sova hela dagarna för att sedan glida runt på nätterna. Tonårsfasoner.

"Elände och förödelse!" utbrister en del när de stöter på fläcklundsnäckor i trädgården - eller när de ser bilder av fläcklundsnäckor på sociala medier. Arten kan tidvis föröka sig kopiöst och mumsa i sig omhuldade växter i såväl blomrabatt som köksträdgård.

Det är självfallet inte alls kul. Här i bloggredaktionens odlingar är "skadorna" ändå märkvärdigt begränsade och trots att fläcklundsnäckorna trivs storligen inom tomtgränserna tycks de varken föröka sig eller ödelägga växtlighet. Min hypotes är att den till närmast överdrift djungelifierade trädgården erbjuder tillräckligt av "naturlig" mat de hellre äter än det vi odlar i rabatterna och trädgårdslanden. Varför de inte förökar sig vet jag inte heller. De kanske jagas och äts i tillräcklig mängd av någon? Måhända snäckjägarna är tillräckligt talrika för att hålla fläcklundsnäckpopulationen stången? Jag måste förresten verkligen ta bättre bild av snäckjägare någon dag. 

Hur som helst tror jag på att låta biodiversiteten i trädgården vara så hög som bara är möjligt. Rent teoretiskt ska det ge rovdjur och parasitoider levnadsförhållanden som gör att de trivs och skapar jämnare pendling i populationskurvorna. Saknas naturliga ställen där snäckorna och deras fiender gärna håller till och gömmer sig kan man antagligen hoppa upp och sätta sig på att snäckorna njuter av köksträdgårdsland och rabatter om det är det enda gröna i trädgården, samt att snäckjägarna och andra rovdjur inte alls trivs och därmed inte eller finns. Våra monokulturer gynnar liksom bara de där krypen vi inte vill ha i våra odlingar.

Här bekämpas alltså inga fläcklundsnäckor. Jag upplever dessutom att de oftast befinner sig på olika former av död ved och rimligen gärna väljer att skrubba sin radula, den "raspiga tungan", mot förmultnande växtmaterial och svamphyfer. Undervegetationen i trädgården är full av sådant material som går genom en uppsjö av olika organismers tarmsystem. Nedbrytarna är ett viktigt gäng.

I bilden ovan syns under skalkanten andningshålet som går in till mantelhålan där lungan är belägen. Ändtarmen och urinröret mynnar vid samma hål. Som om vår ändtarm skulle mynna ut inne i vår näsa. Då skulle vi sitta på huk med huvudet över pottan när vi bajsar.

Jag tror dock inte att snäckor och sniglar har särskilt många doftreceptorer i själva andningshålet så som vi har. Deras känselreceptorer (inkl. doft) sitter primärt vid tentaklerna, särskilt de nedre, samt runt munnen och vid krypsulans söm. En del receptorer är också utspridda här och var på övriga kroppen.

Här har vi en en yngling. Genom det halvtransparenta skalet skymtar man en del av lungans vener som sammanstrålar längre bak där hjärtat sitter och pumpar syresatt blod vidare ut till kroppens olika organ innan det åter letar sig mot lungans ytterkanter för ett nytt varv i blodomloppet.

Musselöverraskning

I samband med rensning av bottenslam ur trädgårdsdammen började jag fynda små skal av musslor.

Inledningsvis förvånade det mig eftersom dammen är helt och hållet artificiell. Men det slog mig snabbt att musslorna med säkerhet liftat med missne och en del andra växter som hämtats från vattendrag.

Sötvattenmusslor är inte min tekopp och därför laddade jag upp bilderna i en lämplig grupp på Facebook. 

Artbestämning låter sig inte göras på basis av bilderna, men till släktet Pisidium (ärtmusslor) hör den i alla fall. Flera arter är statistiskt möjliga och artbestämning bör på basis av låständernas utseende. Ett par skal är insamlade och med lite tur ska man få en tillräckligt bra bild på de små låständerna. Det större av de båda skalen (bilderna) är 4 mm brett. Gissningen ligger på P. casertanum, allmän ärtmussla.

Dessa musslor är ju introducerade i trädgården. Får jag då räkna dem som trädgårdskryss?

Tack till Jonas Roth för information och kvalificerad gissning!

 

Trädgårdens humlor

22.5. blommade fortfarande vårt prydnadskörsbär (som torde vara Prunus sargentii, bergkörsbär). Blomningen var detta år den mest magnifika under de kanske 15 år som trädet stått i trädgården.

Humlor och enstaka nyvakna sandbin såg till att förse sig av det som bjöds. Sandbina fick jag inga bilder på då de höll sig högt uppe, men enstaka humlor kom inom skotthåll.

Två arter dominerar antalsmässigt i trädgården. Den ena är föga förvånande ljus jordhumla, Bombus lucorum, som här ses i de tre första bilderna. Jag har aldrig gjort någon riktig och pålitlig räkning av observationer, men kan konstatera att ljus jordhumla är en "stabil" boende i trädgården och har så varit sedan mitten av 1990-talet när bloggredaktionen tog fastigheten i besittning.

Det här året är antalet humlor stort, betydligt större än ett genomsnittsår. Min hypotes är att den långsamma och relativt "jämntempererade" våren inte väckt upp humledrottningar till en tillvaro utan blommande växter. Synkroniseringen mellan uppvaknande och blomning har alltså troligen varit i stort sett perfekt. Dessutom har en stor del av våra vårblommor blommat rikligt i år och föda har inte varit en bristvara.

Ljus jordhumla hittar förmodligen gott om lämpliga bohålor under de stora gamla uthusen som finns i kvarteret.

Hushumla, Bombus hypnorum, är trädgårdens andra talrika art. De höll sig generellt lite högre upp i bergkörsbärsträdet. Hushumlorna ockuperar ibland enstaka fågelholkar, men hittar även de sannolikt gott om lämpliga hålrum i kvarterets uthusbyggnader.

I trädgården finns ett par "humleholkar" som rent teoretiskt passar just hushumlor. Den ena av dem fick inneboende för ett par år sedan men den kolonin ödelades av humlemott. Boet blev rensat men tycks hittills inte ha lockat nya inneboende.

Ängshumla, Bombus pratorum, hör till de mera sällan observerade arterna i trädgården. "Sällan" står i relation till de två tidigare nämnda arterna. Ängshumlorna finns sannolikt hela tiden i den absoluta närheten men endast i form av enstaka kolonier.

Den fjärde arten i trädgården är stenhumla, Bombus lapidarius. Några stenhumlor observerades inte i trädgården vid det aktuella tillfället och arten tenderar generellt börja synas i trädgården lite senare än de tre föregående nämnda.

Och när jag ändå räknar upp humlor kan jag förstås samtidigt ta övriga arter som setts i trädgården. Dessa är dock enbart enstaka observationer och inga arter jag ser kontinuerligt.

- Ängshumla, Bombus pratorum.

- Ljunghumla, Bombus jonellus.

- Trädgårdshumla, Bombus hortorum.

- Jordsnylthumla, Bombus bohemicus.

Inalles åtta arter således. Tippar fler arter besökt/besöker trädgården. Det gäller bara att få korn på dem när de gör det. Eftersom den här sommaren verkar vara ett fint år för humlorna (i alla fall här i trakten) är det kanske läge för nya fynd och mer koncentrerad spaning på blombesökarna.