torsdag 14 maj 2020

Kopparsnabblöpare

Ännu ett inlägg med kryp som blev dokumenterade i skogen intill banvallen mellan Nykarleby och Andra sjön 3.5.

Egentligen cyklade jag dit för att fotografera brokig barksnabblöpare. Jag tänkte ordna bilder av deras undersida i likhet med dem jag tog av lavsnabblöparna vid Bådaviken. Dels handlade det om undersidans utseende rent generellt och dels jämförelsebilder av deras tibia-taggar. Utöver det skulle jag förstås också dokumentera deras utseendevariation och se vilken färgorm som eventuellt var vanligast i det valda området.

Men min vana trogen hade jag glömt en del utrustning hemma. Den här gången var det något att ha som uppsamling medan jag skakade och bankade grenar och kvistar. Att hitta brokig barksnabblöpare enbart med synen är onekligen svårt på beställning. Jag försökte men det bidde inget av det.

Däremot hittade jag en annan snabblöpare som trots sin vanlighet inte tidigare blivit dokumenterad.
Här kommer således kopparsnabblöpare - Philodromus fuscomarginatus.

Kopparsnabblöpare hittar man på tallstammar.

Hanarna som ofta går i gråbruna toner sitter på den nedre delen av tallstammarna där de smälter fint in mot den omgivande barken. Honorna hittas ofta lite högre upp på stammen där barken är mer gulbrun (orange). Men så är honorna ofta vackert orange också.

Likt många andra snabblöpare finns det färgvariation individerna emellan.



En (1 st) hona fick jag ögonen på. (ovan). Hon satt tillräckligt lågt för att jag skulle kunna få en bild.
Dessvärre hade kamerablixtens batterier tröttnat betänkligt när jag hittade henne och bildens ljussättning fick ordnas av solen. Därav de skarpare skuggorna. Helt OK ändå.

Många hanars grundfärg är kanske inte så värst mycket mer dämpade än honornas, men däremot påverkar deras olika behåring slutresultatet. Hanen på bilden nedan är t.ex. hyfsat orange men helhetsintrycket blir ändå att han inte har samma lyster som honan ovan. Dessa båda satt för övrigt på samma stam ca 10 cm från varandra.

Batterierna orkade ladda blixten till en sista ansträngning och resultatet syns nedan. Ganska intressant att jämföra de båda ljssättningarna i dessa två bilder. Solen är inte alltid helt fel även om jag ändå föredrar blixten som bjuder på mer valmöjligheter gällande kontroll och ljusdiffusering (mjukhet). 



onsdag 13 maj 2020

Jag är G-blind

På en stor grov tallstam satt detta nattfly ägnade sig åt osynlighet. Jag ville inte vara någon glädjedödare och brydde mig sålunda föga om att avslöja sanningen. Flyet fick leva kvar i orubbad villfarelse. 

Dessutom tänkte jag som så att man lätt fixar artning av denna fjäril bara på basen av en dylik bild. 
Det brukar nämligen vara småpotatis. 
Tji fick jag.

Jag rotade igenom Sveriges fjärilar och jag spanade i Vilkenart.se utan några som helst napp. Njurfläckens form kändes bra för något sälgfly (släktet Orthosia) och formerna som bildas mellan njurfläcken och ringfläcken tänkte jag mig borde vara prima vägledning. 
Men näe! Jag gav upp med sälgflyna och vinglade iväg till andra släkten utan några napp där heller. 

Till slut resignerade jag och slängde upp bilden på en fb-sida befolkad av fjärilsnördar som kan artbestämma på basis av ett par vingfjäll och ett antennsegment.

Två blixtsnabba svar ploppade upp innan mitt högra "skicka-inlägget-med-enter-ringfinger" ens lämnat tangenten.

Duuhh!

För det är ju gotiskt sälgfly - Orthosia gothica.

Det här är ett tokvanligt nattfly. 
Nu skrev jag inte "duuhh" pga. att det var en vanlig art. Det hade jag räknat med. Men däremot var det duuhh för att jag inte hade upptäckt det så karakteristiska G:et som den där markeringen vid de båda vingfläckarna bildar.

Till mitt  - om än klena - försvar ska väl tilläggas att G:et ofta är mörkare och nästan svart hos många individer - speciellt då de gråa färgvarianterna. Men dylika fladdersaker finns ofta i flera färgformer och det gäller att ha det i beredskap när man letar sig fram bland alternativen.

Om jag missar mig på gotiskt sälgfly en gång till så ska jag byta hobby och börja med Hikaru dorodango i stället.

Förresten... larverna lever på allehanda olika växter (mest lövträd och buskar).


tisdag 12 maj 2020

Ljusstreckad nyckelpiga

Ljusstreckad nyckelpiga - Myzia oblongoguttata - på tallstam i skogen bredvid banvallen mellan Nykarleby och andra sjön fotograferad 5.3. Det här är en vanlig art som håller till bland barrträd och björkar.

Likt de flesta andra nyckelpigor håller den sig mätt med hjälp av bladlöss. Längden är mellan sju och nio millimeter. En förhållandevis stor nyckelpiga således.



söndag 10 maj 2020

Ett till parasitflugefrågetecken

När jag jämförde den här flugan med den jag fotograferade vid Bådaviken 25.4 noterade jag att det finns en del olikheter och att de inte tillhör samma art - vilket jag först misstänkte. 
I samband med det noterade jag också att artbestämningen av den förra inte verkade korrekt.

När det handlar om steklar har jag god uthållighet gällande nyckling och jämförelser av små detaljer arterna emellan. Men den uthålligheten har jag av någon anledning inte inför artbestämning av flugor.

Jag kunde ladda upp dem på Diptera.info, men av någon tokmysko anledning får jag inte bilder infogade i mina inlägg hur mycket och noggrant jag än ser till så jag gör rätt enligt direktiv och bestämmelser. 
Får psykbryt med det och orkar inte jobba så mycket med saken för närvarande. 

En vacker dag kanske...

Fotografierna togs i skogen intill banvallen mellan Nykarleby och Andra sjön. Miljön är hällmark med tallskog och en del lövträd bland små blöta mossbeväxta gölar. 
Jag jagade en spindel där. Återkommer med den.

Edit 11.5.2020: Lypha dubia. Hona. Fick in bilderna via omvägar till Diptera.info och svar erhölls omedelbums.

Självfallet måste jag ändå kolla vad arten parasiterar på. Det visar sig vara främst mindre frostfjäril (Operophtera brumata). Olika vecklare nämns på några ställen också men det har jag inte sett bekräftat i källor som känns tillförlitliga. så den uppgiften får väl tas med ett visst frågetecken.



torsdag 7 maj 2020

Bådaviken 25.4. Del 9 - Lavsnabblöpare

Håll i hatten! För här vräker jag på med en rad bilder som gör att du får skrolla bort skinnet från fingertopparna innan du kommit fram till nedersta ändan av detta inlägg.

Det är dessutom inte vilket inlägg som helst. Den som tycker att jag bara postar simpla vardagskryp som prickvargspindlar och annat trivialt krafs kan vakna upp och skärpa till sig nu.

Men först backar vi bandet en smula och letar oss tillbaka till besöket i Bådaviken 19.4. då skrev jag bland annat så här: "Jag hann dock upptäcka par tjusiga brokiga barksnabblöpare satt och försökte se osynliga ut på stammarna. Det hade onekligen varit prima att få dokumentera dem för just deras varierande utseendes skull."

Men det var ju något som inte riktigt stämde. Dessa snabblöpare noterades ute i den glesare strandskogen bestående av alar och björkar där miljön inte kändes klockren för brokig barksnabblöpare. Men spindlar tenderar ju tidvis dyka upp på ställen utanför sina normala habitat. Så jag tänkte inte mer på det då.

När jag återkom till Bådaviken en vecka senare (på lördag 25.5) hade jag med mig makroutrustning eftersom jag ville dokumentera småkrypslivet rent generellt och samtidigt se om de där snabblöparna fortfarande var anträffbara på alstammarna.

Det var de.

När jag hade tagit fotografier av den första snabblöparen jag hittade (bilden ovan och nedan) noterade jag att den inte riktigt kändes som en brokig barksnabblöpare. Det var alltså mer än bara habitatet som inte var klockrent. Något alternativ kom jag ändå inte att tänka på eftersom jag inte alls hade programmerat in någon alternativ i skallen.

Det är nu som du förstås begriper att detta inte alls är en brokig barksnabblöpare (Philodromus margaritatus). Vattrad barksnabblöpare (P. emarginatus) är det inte heller.

Jag släppte tanken på alla andra småkryp och började leta fler spindlar.

Man kan lugnt konstatera att dessa spindlar var galet svåra att få korn på. Kroppslängden är inte mer än 4-5 mm. Men med någon slags inställning på vilka former ögonen skulle försöka lirka loss bland laven på alarnas stammar så blev det lättare vartefter. Dessutom hade de den goda smaken att sitta på relativt bekväm ögonhöjd på mellan 1,5 m och 2,3 m upp från marken. Jag spanade ordentligt även under och över de måttangivelserna utan resultat. Speciellt högre upp är det förstås svårare att få syn på dem och då är det väl bäst att inte med bestämdhet hävda något kring deras existens högre upp längs stammarna.

Alla hittades på solsidan och ganska snart bemödade jag mig inte ens om att se på trädens skuggsidor. Det är iofs typiskt för snabblöpare att sitta på solsidan av trädstammar. 

Alla observerade individer satt på alstammar. Jag sökte noggrant på björkarna också, men på dem kunde jag inte hitta några. Visserligen är björkarna lite brokigare i sina kontraster och det kan eventuellt vara ännu svårare att få syn på spindlarna mot den bakgrunden. Men jag är ändå ganska säker på att björkarna inte var ett omtyckt alternativ. 

Alla träd de återfanns på hade en diameter från 15 cm och mera. Mindre träd undveks tydligen också. Dessutom hittades alla spindlar utom en på döda stående alar. Endast en individ återfanns på ett levande träd. 

"Graden av alarnas dödhet" verkade inte vara av större betydelse och spindlar hittades med ganska jämn spridning på träd som stått och och varit döda olika länge. Möjligen var det en gnutta övervikt på träd som började släppa bark och således var av äldre död modell. Vad det beror på kan man förstås spekulera i. Men en sådan spekulation är att sådana träd erbjuder fler gömställen och också lockar fler byten.

Intressant var att alla spindlar hittades inom ett relativt begränsat område av strandskogen. Jag sökte genom ett ganska stort område och i olika delar av strandskogen. Längre in i skogen och således i de mer täta och skyddade delarna hittades inga spindlar. Alla var på träd relativt nära den yytre trädgränsen mot strandängen i viken. De hade alltså inga bekymmer med kylig snålblåst som gärna pinar den delen av skogen så här års.

De flesta av spindlarna förlitade sig totalt på sin osynlighet. Enstaka individer var av lite mer skärrat slag och sökte nya positioner eller möjliga flyktvägar in under någon barkflaga.

Variationen var inte så stor individerna emellan. Det gjorde att jag - fortfarande ovetandes om arttillhörighet - blev allt mer förvissad om att det faktiskt inte rörde sig om varken brokig eller vattrad barksnabblöpare.

Planen var ändå fortsatt att söka fler spindlar och dokumentera så många jag kunde hitta under den stund jag hade till förfogande. Samtidigt ville jag ringa in området inom vilket de kunde hittas vilket innebar att jag spenderade ganska mycket tid på att söka på ställen där de lyste med sin frånvaro.



Det blev totalt åtta dokumenterade individer. Sju stycken honor (de första 13 bilderna) och en hane (bilden ovan och nedan). Han är enl. uppgift subadult.

När jag kom hem blev det förstås aktuellt att se över artalternativen. Bitarna förr dock snabbt på plats eftersom enda alternativet kunde vara Philodromus poecilus - lavsnabblöpare.

Jag slängde upp några bilder på svenska fb-sidan spindelnätet med frågan kring huruvida denna kan spikas som nämnda art. Det kan den tveklöst enl. expertis som ägnat en del tid åt spindeln.

Det här är en art som bara hade två registrerade observationer på Laji.fi. När detta skrivs har en ny observation precis rapporterats efter artning på en finländsk fb-spindelsida (Suomen hämähäkit ja muut hämähäkkieläimet). Det verkar dock tidigare ha varit en del osäkerhet kring artbestämning av lavsnabblöpare och ett antal äldre bilder av spindlar med karakteristiska lavspindel-drag har lämnats obestämda. I vissa fall har spindeln sammanblandats med brokig barksnabblöpare som ju har ett variabelt utseende. Det verkliga antalet observationer (enl. fotograferade individer) är således en smula fler än vad som hittills rapporterats. 

Arten har alltså ansetts vara sällsynt och den har NT (nära hotad) status i Finland. I Sverige är den klassad som VU (sårbar) och inte heller i övriga Europa är den någon dussinspindel.

Möjligen är den inte fullt så ovanlig som rapporterna tycks förmedla. Spindeln är troligen förbisedd med tanke på att den är så svår att upptäcka och beroende på vilka biotoper den potentiellt föredrar.

Lavsnabblöpare är främst förknippad med lövträd och en del andra rapporter informerar också att den hittas på döda lövträd. Huruvida den generellt föredrar just döda och/eller döende träd har jag inte sett information om. Men om så är fallet så kan det förstås vara en orsak till att den inte förekommer i så stor utsträckning. Just döda stående träd har inte så stor plats i våra skogar längre. Men det här är bara lös spekulation jag nu tillåtit mig att göra och det ska inte dras några stora växlar på det. 

Däremot kan spekulationen i alla fall fungera som ett litet tips på var det eventuellt kan löna sig att söka efter lavsnabblöpare. Albestånd längs kusttrakter kan vara goda altenrativ med tanke på var jag hittade "mina" spindlar. Asp lönar sig säkert att kika noggrannare på också.

Med visshet om att det rörde sig om lavsnabblöpare baserat på bakkroppens bekräftat karakteristiska mönster och den svarta rand som sträcker sig över huvudet och tvärs över de centralt belägna bakre ögonen (posterior median eyes), letade jag mig följande dag åter till Bådaviken för att kika på undersidan. Jag hade på lördagen nämligen inte med mig utrustning för sådan aktivitet och dokumentation. Det medfördes på söndagen.

Variabiliteten hos brokig barksnabblöpare må vara stor, men just det här utseendet verkar inte vara noterat hos arten. Andra skillnader arterna emellan finns som vanligt under spindeln.

Jag hade inte så mycket tid till förfogande på söndagen men hann hitta två stycken som dokumenterades. De var båda subadulta precis som hanen från dagen innan. Rimligen är/var merparten av individerna i Bådaviken subadulta ännu den helgen.

Att de är subadulta innebär att epigynet inte ännu fått sitt karakteristiska utseende och att det ännu inte är något att gå efter. Men en annan detalj som skiljer lavsnabblöpare från brokig barksnabblöpare är paren av taggar på de främre "skenbenen" (tibia). Lavsnabblöpare har där 4-5 par taggar medan brokig barksnabblöpare har 3 par (Tullgren).

Den första honan jag dokumenterade på söndagen ( de tre bilderna ovan) hade en hel drös små kvalster på sig. Jag utgår från att det var foretiska larver eller nymfer.

Jag gav mig tid för ytterligare dokumentation av en hona innan jag åter begav mig hemåt.

Epigynet var som sagt inte nödvändigt att dokumentera eftersom de var subadulta, men det gjordes ändå.

Totalt dokumenterades 10 olika spindlar. Jag jämförde mönstret på söndagens spindlar med dem jag hittade på lördagen och det var klart och tydligt två nya individer jag vaskade fram. 
Planen är att åka tillbaka i mitten och/eller slutet av maj för att se om de blivit vuxna och då ta nya bilder.

I övrigt är det väl bara att fröjdas över fyndet - som var aningen slumpässigt - och försöka spana efter arten i lite fler biotoper. Ut och leta du också!



Referenser:

BRYJA VÕTÃZSLAV et al.

söndag 3 maj 2020

Bådaviken 25.4. Del 8 - Stamhoppspindel

Mitt besök vid Bådaviken lördagen 25.4 hade ett specifikt syfte. Det var att fotografera en viss spindelart som jag tidigare sett på några alstammar i strandskogen. De spindlarna ska jag återkomma till i nästa inlägg.

Medan jag sökte de nämnda onämnda spindlarna stötte jag på en del stamhoppspindlar.

Stamhoppspindlar - Salticus cingulatus - verkar inte vara särdeles kräsna vad miljö beträffar. De dyker upp lite här och var.
I Bådaviken håller de till på björkstammarna i strandskogen på östra sidan av viken. 

Här i Finland har vi tre arter i släktet Salticus. Utöver stamhoppspindel finns här även sebraspindel (S. scenicus) och barkhoppspindel (S. zebraneus) som bara påträffats några enstaka gånger i sydligaste delarna av landet.  

Jo, det är förvirrande att S. zebraneus heter barkhoppspindel medan sebraspindel heter S. scenicus. Men så heter de och så är det bara. 
För att skilja stamhoppspindel och barkhoppspindel från varandra bör man kolla fortplantningsorganen (epigyn & palper).

Barkhopspindel är alltså inte så nordlig av sig och är i Sverige observerad norrut till Uppsala-trakten. Sedan kan man fråga sig huruvida alla stamhoppspindlar norr om Uppsala verkligen fått sina könsorgan kontrollerade och om artningen således är korrekt. Samma gäller alla rapporterade stamhoppspindlar i Finland. Är de verkligen bekräftade stamhoppspindlar eller kan någon barkhoppspindel ha missats? 

Nu är det kanske ganska tryggt att kalla den här typen av Salticus-spindel för just stamhoppspindel här i Nykarleby även utan epigyn-kontroll. Men man ska väl aldrig säga aldrig. Det vore kanske skäl att verkligen göra en del mer noggranna kontroller av de stamhoppspindlar som påträffas norr om barkhoppspindlarnas utbredningsområde.



Bådaviken 25.4. Del 7 - Parasitfluga

På en stor björskstam i gränsområdet mellan strandskog och tät granskog satt en dylik parasitfluga (fam. Tachinidae).

Ibland blir jag lite lätt lat med det där artbestämmandet. Speciellt då det handlar om familjer vilka jag har dålig koll på. Dessutom bör jag ju erkänna att mitt intresse väger tyngre gällande steklar än tvåvingar. Jag är således inte heller alltid så inspirerad att lägga ner mycket tid på artning av flugor och mygg. Tröskeln att helt enkelt bara slänga upp bilden på en expertsida och önska artbestämning blir lägre då.

Efter konsultation visar det sig att dt här är Lypha dubia.

Edit 9.5.2020: Efter närmare granskning är bedömningen för närvarande att nämnda art troligen inte är svaret. Får återkomma kring detta om nya uppgifter erhålles.

Jag bör nog försöka engagera mig mer i tvåvingarna också någon gång. det är trots allt ett fascinerande gäng insekter det också.

Edit 11.5.2020: Hane av Botria subalpina. Svar erhölls på Diptera.info. Ett nordligt fynd om man jämför med observationsrapporterna på Laji.fi.

Botria subalpina parasiterar (ref.) på Cozmia trapezina (ockragult rovfly) som är en vanlig nattfjäril (fam. Noctuidae) vilken kan hittas i stora delar av landet.


Referenser:
Erikas Lutovinovas et al.
Tachinidae (Diptera) of Vráž nr. Písek (Czech Republic)


Bådaviken 25.4. Del 6 - Purpurmal av något slag

Purpurmalar (fam. Eriocraniidae) är vackra små fjärilar med sina glansiga fjäll i brons och purpurtoner.

Artbestämning får jag antagligen glömma. Har utan napp metat med bilderna på en sida där expertis huserar. Man ska antagligen gräva djupare i dessa småkryp för att nå några resultat på bestämningsfronten.

I Finland är sju st arter i släktet Eriocrania påträffade. Bilderna visar troligen någon av de tre vanligaste vilka samtidigt verkar vara oerhört svåra att särskilja från varandra. Jag får återkomma om ny information erhålles.

Alternativen är - troligen - E. semipurpurella (vårpurpurmal), E. sangii (tvillingpurpurmal), och E. cicatricella (hagpurpurmal). Alla tre lever på björk, alla tre flyger den här tiden på året och alla är teoretiskt möjliga i den biotop som Bådaviken bjuder på.
Alla har också vingspann inom varandras storleksmarginaler (ca 9-15 mm. Vårpurpurmal verkar generellt vara den största av dem).

Hagpurpurmal ska väl kanske gå att skilja från de två övriga på utseendet. Men när jag inte är så bevandrad i dessa vågar jag inte fälla några domar. Antennerna torde hjälpa till i avgörandet men fotografierna är högst bristfälliga gällande dem.


lördag 2 maj 2020

Bådaviken 25.4. Del 5 - Vedflugan och barkborren

Under lös bark på en död och liggande al hittades detta ca 7-8 mm långa rovdjur.

Det är någon av vedflugorna i släktet Xylophagus men vilken av våra 6 arter låter jag vara osagt. Har inte koll på om det går att artbestämma larver utgående från dylika bilder.

Vedfluglarver är rovdjur i död ved. Deras favoritbyte är skalbaggslarver. Likt många andra insekter i behov av död ved för dessa numera en allt mer tynande tillvaro rent populationsmässigt. Flera av Xylophagus-arterna är sällsynta.

Bär kanske tillägga att den spetsiga ändan är huvudet - ifall det finns frågetecken kring det.

Barkborren såg jag visserligen i sökaren, men av någon anledning koncentrerade jag mig inte mycket på den då när fotograferandet skedde. Borde förstås ha tagit lite fler bilder på den.

Vilken barkborre det är vet jag inte. Albarkborre - Dryocoetes alni - är väl ett tänkbart alternativ. Jag har dock inte fått bekräftelse på det. Den som har för vana att kolla etiketterna (nedan om inlägget samt kolumnen till höger) noterar att detta inlägg nu fu återfinns i etiketten Insekter - Skalbaggar - Vivlar. Det beror på att barkborrarna (underfam Scolytinae) ingår i familjen vivlar (Curculionidae).

Jag velade en smula angående etiketteringen av det här inlägget. Barkborrarna är ju en ganska speciell och stor grupp som i viss mång skiljer sig ganska mycket från övriga vivlar. Det skulle alltså kunna finnas argument för att skapa en egen "etikett" för dessa. Jag har ju också en del andra etikettindelningar som avviker från den generella regeln att indela enligt familjer. Vi får se. En dag när det är sanslösa mängder vivlar under vivel-etiketten så kanske...

I övrigt kan man ju tillägga att just barkborrarna - åtminstone larverna - lever farligt när vedflugor finns i närheten.

Redigering 21.3.2022: Underfamiljen barkborrar (Scotylinae) har fått egen etikett.