Jag visste att jag spelade galet farligt gentemot en hel drös lagbundna fenomen.
Tanken var huvudlös redan från början. Men det till trots beslöt jag att enbart förse mig med ett teleobjektiv inför dagens besök i Bådaviken. Idén var att koncentrera mig på fåglarna och inte på småkrypen. Fördelarna med begränsad utrustningsarsenal lät i teorin bra. Dels skulle jag ha lätt packning och dels skulle jag verkligen få en annan typ av sinnersro i stället för att erbjuda min hjärna möjligheten att stressa som en yr irländsk setter mellan fåglar och småkryp. Det gör den nämligen om den får härja otyglat.
Jag kom mig iväg onödigt sent. Morgonkaffet blev en fasligt utdragen historia. Det innebar att solen hann försvinna bakom det molntäcke som vid tolvtiden svepte in från norr innan jag var på plats i Bådaviken.
Men jag var inte så bekymrad över den saken. Brukar ändå vara en del rörelse även på eftermiddagen där ute.
Bådaviken är ett ställe där man inte kommer sig så nära fåglarna. Undantagen brukar vara förbipasserande fåglar men någon sådan rörelse skedde inte medan jag var på plats. Därför är bildmaterialet bara i form av enstaka avståndsdokument. Besöket handlade också mera om att se vad som var på plats än att arbeta för att få bildmaterial.
Överlag var det riktigt öde. Inne i skogen tjittrade förstås en del småfåglar (mest mesar, bofinkar och en taltrast) men ute i viken fanns ännu bara enstaka arter. På plats var de sedvanliga tranorna, vikens sångsvanspar samt några gräsänder och enstaka krickor. Sädesärlor fladdrade förstås omkring bland strandalarna och över strandängen spelflög några ängspiplärkor. Två korpar kom lågt över träden med ett ihållande larmande. Jag kunde inte lista ut vad de hade sådant hallå om. Ringduvor hastade tidvis förbi på deras tillsynes bestämda sätt att flyga från punkt A till B.
På önskelistan fanns väl någon av kärrhökarna och kanske havsörn. Den sist nämnda förväntade jag mig se. Det är sällan man återvänder från Bådaviken utan ett havsörnskryss.
Inne bland alarna tänkte jag mig att mindre hackspett skulle kunna ställa upp som modell på ett mer modigt sätt än vad som var fallet förra året. Duvhök och sparvhök brukar också visa sig. Men det var verkligen som om även fåglarna sysslade med coronarelaterad social distansering.
Så småningom hittade jag mig själv knaprandes lite lös bark på några döda alstammar. Det skulle jag förstås inte ha gjort eftersom alla makroobjektiv var kvar hemma. Givetvis dök motiv efter motiv upp. Inga nya sådana dock. Jag såg till att sluta innan det hände.
Jag hann dock upptäcka par tjusiga brokiga barksnabblöpare satt och försökte se osynliga ut på stammarna. Det hade onekligen varit prima att få dokumentera dem för just deras varierande utseendes skull.
Vargspindlar kilade omkring på marken och en del täckvävare (fam. Linyphiidare) var - som vanligt - talrika på sina ställen. Några skinnbaggar hann jag också notera innan jag stängde ögonen för att inte upptäcka något exotiskt.
Eller tja... jag hade några insamlingsrör med mig i händelse av småkrypsobservation som skulle behöva mer ingående kontroll.
Hur som helst vågar jag nu konstatera att det vetenskapligt och empiriskt är bevisat att den medhavda kamerautrustningen dikterar vilka observationer man gör. Tillräckligt många tillfällen då jag enbart haft makroobjektiv har även renderat i fågelobservationer jag gärna skulle ha dokumenterat. Det handlar väl inte helt och hållet om Murphys lag i sin renaste form, men däremot är de lagbundna företeelserna ungefär de samma.
Jag bör således ta mig en rejäl funderare på huruvida jag någonsin ska åka ut med enbart en viss typ av begränsande utrustning framöver.
Sedan kan man tillägga att jag ofta valt att kreera inlägg baserat på utevistelser då ingenting egentligen hänt - i betydelsen att det vardagligt tråkiga skulle vara "ingenting".
I det hänseendet är den här bloggen tidvis lite som serien Seinfeld eftersom ingenting tidvis genererar en del engagemang.
Samtidigt som jag skriver detta har jag upp SVT:s "Den stora älgvandringen" på en annan skärm. Där händer för närvarande heller ingenting - om jag bortser från några knipor vid iskanten, några kanadagäss och sångsvanar vid en annan iskant, samt en bunt renar som passerade kamerorna för en timme sedan. Ingenting är samtidigt en hel massa och väntan på att något ska hända är en händelse i sig. Samma väntan ägde rum vid Bådaviken tidigare i dag.
Första älgarna skymtades förresten den här morgonen. Det var stort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar