Äntligen med vingar

För en dryg månad sedan slängde jag upp några bilder på tvenne hjortflugor som liftat hem i frisyren. Här är en artfrände som inbringades samtidigt, men som jag inte dokumenterat förrän nu. Den är ganska ovanlig såtillvida att den inte haft bråttom med att riva vingarna av sig.

Hjortflugan har onekligen ganska långa vingar och man kan tänka sig att den är hyfsat effektiv flygare. Samtidigt förstår man att dylika lakan inte är något man gärna behåller när man landat på en älg och beslutit tillbringa resten av livet i den älgens päls. Den fotograferade flugans totallängd med vingarna bakåtvikta är 8,5 mm och kroppslängden är följaktligen drygt 4 mm.

Några länkar till trevlig läsning om hjortflugor finns i det tidigare nämnda inlägget.

Peter petar vidare i rödlistningen

Vasabladet 15.11.2018.

Det kommer skum lukt ur distriktet. Jag nämnde unkenheten i ett tidigare inlägg och nu är det läge igen eftersom det verkar vara så oerhört svårt med vetenskapsförståelsen hos en del personer.

Verksamhetsledaren för Centerns svenska distrikt tycks ha fått för sig att populationsbedömningar och organismers hotbilder ska få påverkas av personer med subjektiva åsikter. Sannolikt har han den ståndpunkten eftersom han förmodligen tror att karteringar och undersökningsresultat som hotbedömningen baseras på just åsikter - men förstås från "grönt" håll.

Är illa rädd att sådan övertygelse är relativt utbredd i regionen. Jag hoppas ändå att jag har fel. Men mängden utbrott över t.ex. klimatvetenskap och ekologiskt relaterad forskning på sociala media tyder på eventuellt höjd aktivitet bland köksfönstertyckarna. Centerdistriktets uppträdande är ett exempel på sådan "vetenskaplig nivå".

Bör vi tänka oss att Peter Albäck anser att silvervattenproducenterna numera också bör sitta med i Fimea (läkemedelsverket)? Att oljebolagen pumpar pengar till klimatforskningen? Ah... vänta... det har ju pågått länge och de gjorde egen forskning de senare försökte dölja. Eller vill Albäck att asbestindustrin ska få påverka cancerforskningen? Eller att subjektiva åsikter ska få påverka utsläpp av miljöfarliga ämnen?

Det är liksom ingen skillnad hur hatat ett djur än är. Även om det gällde fästingar så skulle IUCN ändå klassificera sällsynta sådana enligt rådande hotbilder. Det är dylika funktioner som är vår buffert för att människan inte ska komma åt att exploatera bort all vild natur totalt. 

Med detta inte sagt att nämnda jägare, fiskare och jordbrukare skulle vara intresserade av ekologisk ödeläggelse, att de skulle vara opålitliga som personer eller att de inte skulle kunna leverera saklig information. Men ur rent vetenskapligt hänseende blir en inblandning ändå inte helt tillförlitlig. 

Mänsklighetens exploatering av naturen är stor och det är ett obestridligt faktum. Vi kompromissar konstant bort små bitar av naturliga ekosystem och fragmenteringen är ett pågående bekymmer. Vi klipper alltså inte sönder hela väven på en gång. Vi tar små bitar här och var vartefter tills allt färre fungerande ekologiska delsystem finns kvar i helheten. Det är inte Albäck och hans polare som behövs för att kompensera rödlistan. Det är rödlistan som behövs för att kompensera Peter och hans polare. Tyvärr.

Hade Albäck fått styra miljötillsynen i landet hade vi inte haft något kvar att syna. Det är i alla fall min tolkning efter att ha följt karlns skriverier under det senaste decenniet.

Nedan även en skärmdump från hans fb-sida.

När "Peter" och polarna hittar på

Vasabladet 8.11.2018.

En (hyfsat) lokal verksamhetsledare (låt oss kalla honom "Peter") för Centerpartiets österbottniska distrikt (eller vad det heter numera) har samlat ett antal polares namn på en grön lista och vill röra om i IUCN:s rödlista.

"Peter" är uppenbarligen gramse över att politiken inte har någon makt när det gäller djurarters skyddsstatus och han anser att rödlistan behöver ses över och justeras på ett flertal punkter. Uppenbarligen har "Peter" missat ett stort antal faktum vad beträffar den där rödlistningens funktion, syfte och vetenskapliga relevans. 

Vargen är ju som känt ett hett ämne i västra Finland. Men rödlistan har ingenting att göra med vad människor känner och tycker i förhållande till valda djurarter. Rödlistan är enbart en bedömning av arters beräknade status beträffande fortsatta överlevnadsmöjligheter. Om vargstammen fortsätter bli större lär klassificeringen säkerligen justeras för Finlands del. Men om politikerna får makt att börja stöka omkring i vetenskapliga klassifikationer befinner vi oss på den kända hala sluttningen. Det är ju ungefär som om "Peter" skulle vara den som besluter över vaccin och andra medicinska frågor.

Aj! Nu missade jag mig en smula... men blunda när du läser de två första orden i ovanstående skärmdump så kan vi fortfarande använda pseudonymen "Peter". Jag vill ju helst inte hänga ut vederbörande i offentligheten bara för att hen ständigt uppvisar dåligt omdöme.

Det roliga är ju att "Peter" och hans polare missat sig ganska radikalt när det t.ex. handlar om storskarven som redan 2010 klassades som "livskraftig". "Peter" & polarna vill ha den klassad som "nära hotad".

"Fel dyker alltid upp" säger "Peter" och menar att det skulle justeras om det lokala distriktet hade tillåtits dryfta frågan med Centerledningen på något möte nyligen.

Jag håller helt med "Peter" när han säger "fel dyker alltid upp". Allt har blivit fel varje gång "Peter" låtit fingrarna hoppa omkring på tangentbordet och placera bokstäver efter varandra i miljörelaterade ämnen.

IUBN (International Union of Biological Knowledge) sägs numera ha klassat om "Peters" biologiska insikter från "akut hotade" till "utdöda". Villfarelserna är dock livskraftiga. Samma gäller "Peters" dikeskörda machosnack i sociala media. 

Går bananas här inne medan solen lyser där ute

Regnet och rusket har dominerat i veckan. I dag är det lördag och jag sitter inne vid datorn medan solen och hela väderleken skriker utevistelse. Orsaken till mitt innesittande är närstudier av bananflugor och en alldeles för nära förestående deadline.

Här är en kort liten glimt av vad jag har på arbetsbordet. Resultatet dyker upp i kommande nummer av Finlands Natur om en månad.

En av de bananflugor jag kikat närmare på hade ett kvalster under armen... eller vingen. 

Har inte luskat ut om det är larv eller nymf/deutonymf av någon känd bananflugeassocierad kvalsterart. Tills kunskapslådan är öppnad är detta således ett Schrödinger-kvalster och alltså antingen en slumpmässig liftare eller ett kvalster som samlever med bananflugorna. Skulle tippa på att det senare alternativet är mer sannolikt. Osvuret är ändå alltid bäst i dessa sammanhang.

Skjuten skräntärna

20.8 kl. 12:00 inleddes årets andjakt här i Finland.

Ungefär kl. tre på natten (svensk tid) den 20.8 lyfte en årsunge av skräntärna från skärgården utanför Piteå och tog riktning mot sydost över Bottniska viken. Innan dess hade fågeln försetts med GPS-logger som skulle ge information om dess rörelser under flytten söderut. Ganska exakt fyra timmar efter avfärden från svenska kusten meddelar loggern att skräntärnan nått Kalajoki på finska sidan. Fågelvägen är det en sträcka på 160 km och därmed har tärnan hållit en hastighet på 40 km/h - eller något mer eftersom kursen inte varit spikrak. Flyghöjden har enligt loggern varit mellan ca 60 och 100 meter (loggerns höjdrapportering torde dock ha en felmarginal på ett par tiotal meter).

Snabb förflyttning över långa sträckor är inget skräntärnor är främmande för. De är eleganta och effektiva flygare som under höst- och vår-flyttning förmår tillryggalägga stora distanser i ett svep. Exempelvis kan man här läsa om Astrids (en tidigare logger-försedd skräntärna) höstflytt från Sverige till Senegal. På vägen dit korsar hon bl.a. Sahara.

Från Kalajoki följde skräntärnan kusten söderut. 

Kl. 10:30 (finsk tid) har den nått Larsmosjön där den tycks ha vilat samt kretsat runt i något som kunde vara födosök.

Kl. 18:00 fortsätter fågeln vidare söderut och loggas en halv timme senare på nästan 150 m flyghöjd över Bennäs. Därefter söker den sig ut mot kusten i Nykarlebytrakten. 

Kl. 21:00 är den framme vid den inre skärgården i Nykarleby. Där tar det stopp och efter 21:30 registreras ingen rörelse längre.

Allt detta var jag "lyckligt ovetande" om ända tills jag ett antal dagar senare fick ett telefonsamtal med förfrågan huruvida jag kunde leta mig ut till den senast registrerade positionen och söka en GPS-logger som antingen ramlat av sin skräntärna eller sitter fast på en förmodat död sådan.

Det gick ett par dagar innan jag fick möjlighet att åka ut och leta. Koordinaterna hade jag fått och direkt jag kom till den angivna positionen kunde tärnan hittas i strandbrynet inne bland vassen.

Vid det laget hade skräntärnan varit avliden i tio dygn och konditionen var givetvis därefter. Flugorna surrade, en rödbandad dödgrävare (Nicrophorus investigator) kravlade omkring under ena vingen och doften saknade de avgörande egenskaperna hos en lyckad parfym.

Vittnesuppgifter gav vid handen att det under andjaktspremiären 20.8 skjutits vilt på denna plats en god bit in på natten. Att skräntärnan skulle ha träffats av hagel var förstås bara en tanke. Ungfåglar kan dö av många naturliga orsaker. Men det krävdes ingen framlockad inre Sherlock Holmes för att uppleva kombinationen av tid, plats och död som något mer än en slump.

Kadavrets förruttnelseprocess var förstås inledd och fluglarverna hade påbörjat sitt mumsande. Fortfarande var fågeln dock någorlunda intakt och närheten till vattnet hade säkert hållit temperaturen så pass låg att asätarnas tempo inte varit högt. Tärnans allmäntillstånd medan den var vid liv är förstås svårt att avgöra beroende på hur muskulaturen ändrats efter döden samt hur och när eventuellt fett brutits ner. Fågeln gav dock inte ett intryck av att ha varit utmärglad och loggerns positionsrapporter tyder väl inte heller på en svag fågel.

Skräntärnan fick naturligtvis följa med hem för undersökning.

Jag inledde med att plocka fjädrar och dun från bröstsidan. Logiken dikterade att eventuella skottskador kunde tänkas hittas där. Huvudet var helt och jag kunde inte känna några skador på vingarna. Ganska omedelbart hittades två hål i huden på varsin sida om bröstkorgen. Båda hålen hade jämna kanter, var ca 4x5 mm och något förskjutna i förhållande till suspekta underliggande skador i bröstmusklerna. I bilden nedan skymtar en öppning i muskeln uppe till höger under hålet i huden. Fluglarverna gjorde sitt bästa för att fylla hålrummet.

I halsen fanns ett annat hål (ingen bild). Det var mer oregelbundet till sin form och kan ha orsakats av asätarna som uppenbarligen tidigt gått ner i tärnans kräva eftersom de var talrika där.  De två runda hålen i bröstkorgen stärkte förstås misstankarna om att fågeln blivit skjuten. Något allvarligt sök efter hagelkorn inuti tärnan gjorde jag givetvis inte eftersom vi har Evira för sådana sysslor. Det är också bättre om Evira får konstatera jakt-/naturskyddsbrott eftersom det den vägen får något större officiell tyngd. Det var dock inte längre aktuellt att få kadavret skickat till Evira under själva insamlingsdagen.

Förruttnelsen accelererade snabbt när tärnan kom bort från vattenbrynet och i något varmare temperatur inne i stan. Jag hade heller ingen större lust att uppbevara liket i frysen - inte ens i flera täta lager plast. 

Redan följande dag började mjukvävnaderna (musklerna) bli rejält sladdriga. Antalet fluglarver hade ökat explosionsartat över natten och konsumtionen av kadavret var i full gång på alla håll - och hål - och kanter av kroppen. Det var då jag fotograferade de två parasitoida bracksteklarna i underfamiljen Alysiinae vilkas hittas i detta och detta blogginlägg. Den senare stekeln kunde dokumenteras medan hon var i färd med att sticka ägg i fluglarverna.

Efter en del diskussion och kontemplation beslöt jag låta kadavret bli uppätet av fluglarverna innan paketering och försändelse till Evira. Det var ändå redan för sent för Evira att fastställa dödsorsak eller se exakt hurudana skottskador skräntärnan dött av - om den verkligen blev skjuten vill säga. Så tärnan lades på ett papper som kunde transportera bort en del fukt och i en öppen låda som tillät flugorna och andra ryggradslösa asätare fritt tillträde. Samtidigt såg arrangemanget till att hålla eventuella hagelkorn kvar i kadavret.

Efter ett antal dagar var endast skelettet, en del fjädrar och någon svart sörja kvar. Måhända var den svarta sörjan mest bara fluglarvbajs. Stanken hade klingat av och därmed tyckte jag att det var dags för fågeln att åka till Uleåborg för närmare undersökning.

Ett par veckor senare kom svaret från Evira. Ett hagel med 3 mm diameter hittades i kvarlevorna. Därmed var det konstaterat att skräntärnan verkligen blev skjuten. Undersökningen visade också att korpbenet (coracoid) tryckts bort från fästet i bröstbenet (Sternum) där också en ca centimeterlång spricka var belägen. Om skadorna uppkommit före eller efter dödsögonblicket kunde inte fastställas.

Då kvarstår bara frågan varför?

Varför skjuter någon en skräntärna?

Solnedgången torde den 20.8 ha varit kl. 21:26. Det är ungefär samtidigt som tidpunkten då fågeln troligen dog. Rimligen har ljusmängden den tiden ändå varit så pass god att skytten/skyttarna borde kunna se fåglarna någorlunda väl.

En skjuten skräntärna är inte ett resultat av misstag. Alla skott riktade mot vilda djur måste vara baserade på att man vet vad man gör och att det är jaktbart vilt man ämnar fälla. 

Kan man artbestämma? Om svaret är nej trycker man helt enkelt inte av.

Den enda jaktbara fågeln man eventuellt kan blanda ihop skräntärnan med är gråtrut. Men även en ung skräntärna är enkel att särskilja från gråtrutar och det borde aldrig vara någon risk för felbestämning. Osäkerhet ska som sagt inte resultera i några skott. Kan man inte artbestämma fåglar ska man inte jaga dem.

Mörkret är ingen ursäkt. Ser man inte vad man skjuter ska man inte heller skjuta. Men sådant har tyvärr inte hindrat en del andjägare tidigare eftersom det skjuts ännu långt efter mörkrets inbrott av jägare som inte ens har apporthundar. Dessvärre resulterar sådana dumheter också i att fåglar kan ligga skadskjutna inne i vassen utan att jägaren hittar dem. Dylikt "jagande" handlar inte om att skaffa fågel för matbordet utan endast om att skjuta för dödandet i sig.

Följande frågetecken är besläktat med ovan nämnda skjutande för dödandets skull. Det intressanta är ju nämligen att fågeln i det här fallet lämnats kvar i strandbrynet. 

Såg jägaren inte var den damp ner eller brydde hen sig inte ens om att leta? 

Man får ju för sig att en jägare som inser att "bytet" blev en sändarförsedd fridlyst fågel skulle bemöda sig om att kanske försöka dölja sitt naturskyddsbrott genom att gömma liket och slänga sändaren på någon annan plats.

Det tyder alltså på att den som sänt iväg hagelsvärmen inte heller gått för att se vad det var som sköts och vad som hände med fågeln. 

Hur vanligt är det i våra trakter med den här formen av jakt-/naturskyddsbrott? 

Drar vi in lite sannolikhetslära i ekvationen får man ett intryck av att det kan tänkas skjutas både ett och annat.

Utan logger på tärnan i fråga hade vi förstås varit helt omedvetna om det som skett.

Finns det hos jägarkåren intresse av att på allvar fördöma illdåd mot fridlysta arter?

Hur är det med beteendet överlag?

Ska det vara så att man även i framtiden stöter på platser nersölade av patronhylsor, ölburkar och annat skräp efter andjägare som suttit på pass?

Men jaktföreningarna har förstås begränsade möjligheter att ha koll på alla som sitter och utför individuella galenskaper ute i nejdens vassruggar. Tyvärr tycks det röra sig om en kultur som lever och frodas hos vissa kretsar av människor. Eventuellt kan man också tänka sig att skjutandet av en skräntärna kan vara någon form av medveten trotshandling gentemot alla sk. "gröntalibaner" och annat "löst fågelskådarpack" som propagerar för ekologisk hållbarhet och andra "löjliga onödigheter".

Givetvis ska inte alla jägare dras över den där kammen. Jag känner många som jagar och om jag känner dem rätt - vilket jag hoppas - är jag också förvissad om att just dessa är de ansvarsfulla och ekologiskt medvetna naturvänner man förväntar sig. 

Men hela jägarkåren befläckas varje gång dylika illdåd utförs. När man inte vet vem som trycker i vassen blir de enskilda förbrytarna lätt representanter för hela kåren.

Edit 20.10: GPS-loggern återbördades förstås till ägaren.

Finglansstekel

Här på Utgångspunkten har ett växthus uppstått under sommaren. Det är huvudsakligen ett bygge gjort av återanvända komponenter och konstruktionen har tagit hela sommaren i anspråk. Helt färdigt är det inte än heller.

Uppe under glastaket har många olika flygfän samlats. Mestadels har det förstås rört sig om tvåvingar och steklar. Sent om sider slog det mig att jag kunde försöka samla upp sådana som eventuellt avlider och ramlar ner. Så för några dagar sedan placerade jag några skivor i takstolskonstruktionen och följande dag kunde jag vittja dem. Visst gjorde jag några fynd av döingar. De allra flesta var bevingade svarta bladlöss. Varken de eller tvåvingarna (flugorna) sparades den här gången och de enda jag tillvaratog var steklarna samt en strit.

Ovanstående information gör givetvis att du som läsare direkt inser att stekeln i detta inlägg hör till dem som fyndades i växthuset. Din slutsats är helt korrekt.

Hennes kroppslängd är någonstans i trakten kring 0,9-1,0 millimeter. Därmed torde hon platsa på topp fem-listan över bloggens minsta kryp. Det finns några kvalsterlarver som är aningen mindre.

Hennes familjetillhörighet är Eulophidae - finglanssteklar. Underfamiljen är Tetrastichinae och släktet torde enligt expertis vara Tamarixia.

På laji.fi finns tre Tamarixia-arter upplistade. Jag kan dock inte avgöra om hon tillhör någondera och i så fall vilken art det rör sig om.

Huvudet är aningen ihopskrumpnat. Jag funderade om någon liten rovlevande skinnbagge hade varit och tömt hennes skalle på innehåll, men samma expertis som gav släktnamnet visste också berätta att dylikt insjunkna huvuden är vanliga hos lufttorkade Eulophidae-steklar.

En annan Tamarixia-art (T. radiata) används ställvis som biologisk bekämpning mot en citrusangripande rundbladloppa vid namn Diaphorina citri. Tamarixia-steklarna är ectoparasitoida och det innebär att deras larver sitter på utsidan av värddjuret samt att stekellarven ofta låter offret leva och vara aktivt relativt länge innan det är dags att avsluta parasiterandet genom att slutgiltigen sörpla i sig sitt offer och förpuppa sig.

Det finns en uppsjö arter bland finglanssteklarna. Många av dem är så förtvivlat små och lever så undanskymda liv att vi aldrig någonsin konfronteras med dem trots att de med bestämdhet finns i vår absoluta närhet. Att faktiskt bekanta sig med dessa (och andra små arter ur olika familjer) kräver således aktivt sökande och inte sällan även fällor av något slag.

Från älgfluga till hjortfluga

Den här flugan är ju känd som älgfluga. Det trivialnamnet lystrar den inte längre till. Numera bör det specialiserade krypet nämligen benämnas hjortfluga i stället. Jag har inte undersökt varför (svenska) namnkommittén valde att stadfästa just namnet hjortfluga, men möjligen kan det bero på att man ville belysa det faktum att hjortflugan även lever på en del andra hjortdjur än enbart älg.

De två exemplaren på bild i det här inlägget är hemtransporterade i hårbotten. De har efter avlägsnande förpassats till ett insamlingsrör som åkt in i frysen. Frysen är förvisso inte det optimala sättet att likvidera småkryp och det passar verkligen inte för alla sorter. I brist på annat fick det dock duga.

Vingarna har de hunnit riva av. Jag har även ett exemplar med intakta vingar. Den flugan har inte dokumenterats än men är på kommande i bloggen framöver.

Allt på hjortflugan är anpassat till ett liv inne i pälsen på stora djur. Att avlägsna en hjortfluga ur hår eller päls är alltså lättare sagt än gjort. Alla som fått närkontakt av tredje graden känner till problematiken. Hjortflugorna är kraftiga, relativt kvicka och mästerliga på att hålla greppet i hårbotten. Platt kroppskonstitution och stryktåligt svårgreppat glatt sklerotiserat kitinskal gör att de klarar av en hel del fysisk misshandel. 

Alla djur har förstås sina adaptioner. Hos hjortflugan och en hel del andra lusflugor (fam. Hippoboscidae) är anpassningarna dock speciellt tydliga när det handlar om hur de kroppsligen formats för sitt leverne.

Klorna har förstås briljant utformning ifall man vill låsa fast fötterna i hårstrån. 

Hjortflugans huvud är platt och sticker knappt ut från mellankroppen. Man får intrycket av att det här är en fluga som inte bryter nacken i första taget.

Det finns många vetenskapliga artiklar om hjortflugan men jag valde den här gången ut endast några enstaka lästips (nedan).

Parasitism of the deer ked, Lipoptena cervi, on the moose, Alces alces, in eastern Finland

T. Paakkonen, A.-M. Mustonen. H. Roininen, P. Niemelä, V. Ruusila, P. Nieminen

Medical and Veterinary Entomology 2010. Vol. 24, Issue 4, p 411-217

https://doi.org/10.1111/j.1365-2915.2010.00910.x

Deer keds (Lipoptena cervi) in the accompanying equipment of the Late Neolithic human mummy from the Similaun, South Tyrol

Rainer Gothe, Heidrun Shöl

Parasitology Research (1994) 80:81

https://doi.org/10.1007/BF00932630

Phenology of deer ked (Lipoptena cervi) host-seeking flight activity and its relationship with prevailing autumn weather

Atle Mysterud, Knut Madslien, Anders Herland, Hildegunn Viljugrein, Bjørnar Ytrehus

Parasites & Vectors 2016 9:95

https://doi.org/10.1186/s13071-016-1387-7

Tornseglarfluga

Har de senaste veckorna kollat genom några insamlade småkryp som inte nålats och dokumenterats. Jag samlar ju egentligen bara självdöda kryp, men den här gången handlade det om några undantag i form av sådana som levde när jag påträffade dem.

Här är således ett av dessa kryp. Det är en tornseglarfluga - Crataerina pallida - som vandrat iväg från sitt tillhåll i ett tornseglarbo pga. att fåglarna inte hade någon häckning i boet. Eftersom dessa flugor är strängt bundna till tornseglarna har flugorna i sådana lägen inget annat val än att söka sig till andra bon. Jag skrev en del kring ämnet i detta inlägg 2015.

Oddsen för att den här flugan skulle lyckas ta sig till ett bebott tornseglarbo var mikroskopiska och jag beslöt således lägga beslag på den redan dödsdömda insekten. Någon könsbestämning har inte gjorts. 

Jämfört med tornseglarflugan i det tidigare länkade inlägget är den här individen blekare och bjuder på en del gröna skiftningar i sin färgsättning. Visserligen är bilderna på den tidigare flugan en gnutta underexponerade, men skillnaderna finns där oberoende.

Ur silkestott. Del 2

I föregående inlägg (Ur silkestott. Del 1) berättas mer om upprinnelsen till att jag nu har 32 st uppnålade små steklar av någon art i underfamiljen Cryptinae (kokongparasitsteklar).

Det rör sig om 19 honor och 13 hanar av en 3 mm liten art med huvudsakligen svart kropp och gula ben. Någon gång i somras har alltså en hona av denna stekel lagt ägg i kokongerna som stekellarver i brackstekelunderfamiljen Microgastrinae spunnit när de mumsat färdigt på sin fjärilslarv.

Underfamiljen Cryptinae är rik på släkten och familjer. Av dem är en försvarlig del små och företrädesvis svarta. Dessutom sitter jag inte med drivor av goda nycklar och annan behjälplig litteratur beträffande dessa. Tack och lov finns ju - som jag flera gånger nämnt - fantastiska möjligheter att numera ha direktkontakt med ett flertal sakkunniga genom diverse fb-grupper. Den här stekeln har således manglats ett varv på Hymenopterists Forum.

Efter en del kontemplation ser det ut som om släktet klargjorts och svaret är Bathythrix. I Finland finns 14 arter att välja mellan. Om jag förstått saken rätt hör släktet till dem som har den lite lustiga indelningen att vissa arter parasiterar på andra insekters (främst andra steklars) kokonger medan en del angriper spindlars äggsäckar. Dylika specialiseringar inom ett och samma släkte är intressant ur evolutionärt hänseende (1).

Vilken art det här är återstår att utreda.

Beroende på hur indelningen ser ut bland de hos oss förekommande arterna torde ju vissa kunna räknas bort på basen av värddjur. Jag får dock forska vidare i artfrågan. Jämfört med att bara ha fotografier är det ju också möjligt att faktiskt kunna artbestämma om man har krypen insamlade och framledes kan se på referensmaterial för jämförelse. 

Redigering 28.12.2020: Enl. Gavin Broad handlar det troligen om B. aerea. 

Redigering 11.2.2024: Ska numera givetvis ingå i underfamiljen Phygadeuontinae och inte Cryptinae. 

Kände tack vare antalet samlade individer att jag kunde bryta vingarna av en hona för att få fri sikt över ryggsidan på Mesosoma (mellankroppen). Ljussättningen blev dock något skarp och det är inte precis jättelätt att se hur detaljerna är skulpterade.

Honans Petiolus (bakkroppsskaft).

Ovipositorn. Inte heller här blev ljussättningen optimal, men jag har ännu inte lagt ner arbete på att göra om och göra rätt. Bilden är retuscherad till en viss del. När steklarna torkat har en del utsöndringar klämts fram ur bakkroppen och stelnat här och var. Jag avlägsnade några sådana droppar ur bilden men har inte ändrat utseendet på något som har med stekeln att göra.

Tog även ett par närbilder av frambenstibian. 

Hanarna har jag inte dokumenterat i någon större utsträckning. Här följer i alla fall två bilder.

1.

Från insekter till spindelägg: Kokongparasitsteklarna som bytte diet

Ika Österblad

Helsingfors Universitet, Bio- och miljövetenskapliga fakulteten. 2016

Ur silkestott. Del 1.

19.6 samlades denna ullboll av insektsproducerat silke in. Den var fasthäftad på undersidan av bladet på en brännässla (Urtica dioica). 

Dylika konstruktioner är tillverkade av steklar i underfamiljen Microgastrinae (fam. Braconidae. Bracksteklar) och innehåller steklarnas kokonger.

Dessa steklar angriper fjärilslarver och beroende på art har de sina specialiceringar gällande värddjur. När fjärilslarven börjar vara uppäten och stekellarverna är klara att förpuppa sig, tränger de ut ur sin värd och konstruerar kokonger av silke i vilka de förpuppas. Utseendemässigt skiljer sig kokongerna en del mellan olika arter. Vissa spinns enskilda från varandra och vissa skapar en dylik boll med luftigare lurv runt kokongerna. En del har gulaktiga toner och andra är helt vita som denna.

Ungefär en månad senare kläcktes pupporna. Jag hade ursprungligen tänkt spara några enstaka för närmare koll, men dumt nog glömde jag bort behållaren några dagar och typiskt nog kläcktes de precis då. Givetvis dog de tyvärr ganska snabbt och jag hade försummat möjligheten att släppa ut dem. Den stekel som är på bilderna har som synes kastat veven medan den försökte krångla sig upp genom silkestrådarna.

Totalt 33 steklar kläcktes. Bildernas 3,5 mm lilla stekel är dock den enda av de ursprungliga Microgastrinae-larverna som en gång spann kokongerna. Resterande 32 individer är hyperparasitoida brokparasitsteklar i underfamiljen Cryptinae (kokongparasitsteklar)... eller möjligen Phygadeuontinae beroende på vilken taxonomi-skola man lyder. De presenteras i ett kommande inlägg (del 2). 

Jag har inte tråcklat ut stekeln ur silket. eventuellt gör jag det i något skede för att kunna dokumentera fler detaljer och förhoppningsvis därmed även komma fram till vad det är för släkte. Dels vore det prima att få fotografera vingarna och dels förstås också kontrollera kön. Är det en hona finns ju chans att ovipositorn kan ge ledtrådar. När det är gjort lägger jag säkert upp bilderna här på bloggen.

Microgastrinae är en stor grupp av små, oftast svarta, steklar som inte för så mycket väsen. Mestadels konfronteras man med dem just genom deras silkeskokonger som ofta återfinns på diverse olika blad, grässtrån eller andra ställen där deras värddjur - fjärilslarver - ätit sig fram genom tillvaron.

Edit. 28.12.2020. Enligt Vladimir Žikić är arten högst antagligen Cotesia vanessae. Artbestämningen delvis baserad på silkesbollens form och färg.