Bådavikens lavsnabblöpare

Eventuella återkommande läsare kan tänkas ha koll på att jag gjort flera inlägg om och med lavsnabblöpare, Philodromus poecilus. Tycker det finns skäl att låta arten få sina inlägg och ta plats på the world wide web eftersom arten inte är en dussinspindel. 

... Som om inte alldeles triviala spindelarter skulle ha fått utrymme på bloggen by the way. 

Kan konstatera att jag uttrycker mig motsägelsefullt och har vansinnigt låg ribba för vad som gör sig förtjänt av att få återkomma i inlägg efter inlägg.

Det om det.

Första lavsnabblöparen jag hittade var den som syns ovan.... alltså bara resterna efter en som tagit sista steget in i vuxenlivet.

Därefter var min spaning efter lavsnabblöparna helt fruktlös.

Sökte omsorgsfullt där jag brukar hitta dem. Det var samma visa förra året. Så snart de nådde vuxen ålder försvann de. Började då misstänka att de parat sig och retirerat in under barken vaktande sina äggsäckar (honorna).

Så småningom fastnade ett litet sotägg (Reticularia lycoperdon) i ögonvrån. Jag hade inga bilder på sådana sedan tidigare och tänkte givetvis att det sålunda var högst lägligt att göra en enkel dokumentation av Myxomyceten (slemsvampen) i fråga.

Ögonvrån registrerade plötsligt ytterligare någonting intressant precis intill sotägget. En lavsnabblöpare.

Här hade jag spanat och stirrat på stammarna så ögonen var fulla av mjölksyra och så dyker ett exemplar upp på det här sättet.

Det intressanta var att sotägget - och således även spindeln - var bara två decimeter från marken. Lavsnabblöparna brukar jag hitta i perfekt ögonhöjd ungefär 1,5 - 2,2 meter upp på stammen. 

Nu skulle man kunna tänka sig att jag har lättare att se sådant som är på just ögonhöjd och att det är enklare att få korn på de individer som råkar sitta på ögonhöjd. De de har trots allt ett svårknäckt kamouflage.

Men tro mig. Jag har spanat oerhört ofta även högre upp och vill påstå att jag rimligen ska kunna se en spindel även på tre meters höjd. Högre än så blir troligen svårare. Jag har också spanat på lägre höjd. Böjer man sig ner blir det ju liksom ögonhöjd på lägre höjd och då ska jag hitta dem eftersom jag tycker mig ha fått kläm på vad blicken ska fastna vid. Har ändå aldrig hittat lavsnabblöpare lägre ner på stammen än en dryg meter.

Min spaning koncentrerades nu på stammarnas lägre regioner.

Bingo! Snabbt hittade jag en till.

En adult hane. Den första adulta hanen jag sett.

Hann ta två bilder i denna dorsala vy. Sedan kilade han raskt iväg och försvann totalt. Det irriterade en smula eftersom jag gärna hade tagit en porträttbild. Sökte resultatlöst på alar där jag tidigare sett subadulta hanar. 

Jämfört med de subbadulta hanarna - som är i stort sett likadana som honorna med undantag för pedipalperna - är denna hane mycket spensligare med avgjort mycket längre ben i förhållande till kroppsstorlek. Framkroppen har också mera svart teckning. Proportionsförändringen är föga förvånande i samma stil som övriga Philodromus-arter.

Kort därefter hittades en hona lågt på en annan stam.

Dessvärre hade jag glömt den utrustning man borde ha om man ska fotografera epigynen och därför fick honorna vara i fred. Jag kan alltså inte bekräfta att honorna faktiskt var vuxna.

Ska jag gå på intryck visar i alla fall några av honorna ett lite annan "karaktär" än vad jag är van med... något i uppsynen liksom. De ser också aningen "renare" ut i teckningen. Den grå spräckligheten känns mindre markant. Dessutom har många subadulta individer varit ganska slitna och saknat behåring här och var. Övervintringen tycks ske som subadult och då spenderar de ganska lång tid i det utvecklingsstadiet. Visserligen är de inaktiva en stor del av den tiden, man kan förmoda en del aktivitet in och ut ur skrymslen - speciellt höst och vår. Det är dock bara min köksbordshypotes. Hur som helst var alla individerna jag nu hittade "fräscha" samt således relativt nyömsade och rimligen vuxna.

Honorna har kanske också proportionellt lite längre ben än tidigare.

Fler honor hittades. Alla på en höjd av 0,2 - 0,5 meter från marken.

När jag sökte vuxna lavsnabblöpare förra året kollade jag antagligen aldrig så lågt på stammarna. Jag hade ju redan då vant mig med att enbart hitta dem högre upp och har inte alla gånger "slösat" tid på att söka på "fel ställe". Så hade jag säkert gått tillväga även den här gången om det inte hade varit för slumpen med sotägget.

Migrerar lavsnabblöpare neråt på stammen när de blir vuxna?

Ingen aning!. 

Det finns kanske andra faktorer som påverkar deras beteende. Någon väderrelaterad korrelation kan jag i alla fall inte komma på. 

Spanade fortsättningsvis även på björkar och levande alar. Inga spindlar på dem. Vid bådaviken är det helt klart döda alar som gäller.

Glömde förresten bort att ta fler bilder av sotägget... eller sotäggen (det fanns två).

Samling i väntan på första honan

Söndagen 30.5 var vädret fint och allt var upplagt för en liten rekognoseringsrunda till Bådaviken.

Styrde som vanligt kosan till strandskogen med alla döda alar som varit så bra på att locka insekter de senaste somrarna. Ganska snabbt kunde jag se att Rhyssella approximator-hanar kläckts och att flera av dem samlats på en alstam.

En av hanarna satt målmedvetet med bakkroppen böjd under sig och spanade in under en utstående träflisa. Den aktuella stammen har delvis skalats ren på bark av hackspettar som också är intresserade av krypen i veden.

Inne i springan höll en hona på att gnaga sig ut genom veden. 

Jag såg inga andra honor och denna kan alltså ha varit en av de absolut första som kläcktes i området.

Rhyssella approximator har jag dokumenterat och skrivit om vid upprepade tillfällen. Här är det mest omfattande inlägget. 

Det är en stekel som är aktiv under nästan hela sommaren. De sista observationerna för säsongen har jag gjort i slutet av augusti och det betyder att arten är aktiv i hela tre månader. 

Jag väntade aldrig på ögonblicket då hon kunde ta sig ut ur sitt kläckhål. Det borde jag kanske ha gjort. Men samitidigt var jag ju nyfiken på en del andra kryp och gick tillbaka till "stekel-alen" först en och en halv timme senare. Då var hon ute och befruktningen var redan i full gång.

Åkersnigel

Här är ännu ett inlägg knutet till min strävan att bättra mig angående andelen blötdjur på den här hittills torrdjuriga bloggen.

Snigeln är funnen under en barkbit som lossnat från en i trädgården liggande pilstam och som låg på marken bredvid stammen, På sedvanligt sätt drog snigeln först ihop sig men var ändå relativt snabb med att försöka avlägsna sig från sin plötsligt exponerade position.

En bra början när man artbestämmer sniglar är först att kolla kontrollera andningsporens läge plats på manteln. På denna är andningsporen i bakre delen av manteln. Sedan kan man t.ex. kika på mantelåsarnas utseende. Om "ringarnas" centrum är mitt uppe på manteln går artbestämningen vidare i en rikting och om centrum är beläget vid andningsporen går det i en annan riktning.

Här är alltså mantelåsarna centrerade nära andningsporen. Det betyder att man styrs in på släktet Deroceras.

Snigeln är förhållandevis mörk, men man kan notera ett karakteristiskt nätmönster runt tuberklerna ("upphöjningarna" på kroppen bakom manteln) och då landar vi i Deroceras reticulatum. Artnamnet reticulatum har just med nätmönstret att göra. På svenska heter den åkersnigel.

Arten är troligen införd i Norden och förmodas ha kommit hit redan i ett tidigt skede samtidigt som jordbruket kom hit. Den är känd som aningen besvärlig i odlingar av allehanda slag - alltså såväl köksträdgårdsväxter som blomrabater.

I motsats till många andra av våra sniglar hittas stora (vuxna) exemplar redan tidigt på våren. I Finland är fynden (rapporteringarna) primärt gjorda i södra halvan av landet. En del av observationerna är dock tveksamma pga. potentiell felbestämning.

 

Referenser:

von Proschwitz, T. 2018

Artfakta land- och sötvattensmollusker.

Anne Koivunen, Pekka Malinen, Hannu Ormio, Juhani Terhivuo, Ilmari Valovirta

Suomen kotilot ja etanat

Tibiale 2014

ISBN 978-952-67544-6-8

Sammetsfest

Sammetskvalstren (Trombidium sp.) vaknade nästan en månad tidigare än normalt i bloggredaktionens trädgård. Rimligen orsakades det av den rejäla värmeböljan som vällde in över landet i början av maj.

Jag har de facto aldrig tidigare noterat så många aktiva sammetskvalster samtidigt. Vissa fläckar av trädgården var uppenbarligen populära samlingsplatser. Sådent beteende beskrivs dock också av litteraturen (se referens).

Bilderna ovan togs 9.5.

Alla bilderna nedan togs 20.5. Det var en riktigt kvalsterintensiv dag.

Jag kunde notera en avsevärd storleksskillnad individer emellan. Medel- eller kanske median-storleken var ungefär 2-2,5 mm (kroppslängd). Det stämmer bra med hanarnas medelstorlek (ref.) och det är också hanarna som blir aktiva först. 

Kvalstret nedan var dock enbart ca 1 mm. Det är mindre än de minsta hanarna i referensens undersökningsmaterial och stämmer bättre med deutonymferna. Huruvida deutonymfer överhuvudtaget är aktiva just nu vet jag inte. Deutonymfer har för övrigt samma utseende som de vuxna.

Resterande bilder (nedan) visar en individ som är kring 4 mm och klart större än övriga. Det är större än de ca 3 mm som hanarna verkar bli som störst. Dessvärre fortsätter jag min ovana med att inte samla in och dessa dokumenterade jag inte ens magen på. Därför kan jag säga varken bu eller bä angående deras könsfördelning. Ganska lamt agerande får jag konstatera. Samma gäller insamling så att jag kunde avgöra art. Det gör man inte på basis av dylika fältfotografier.

I det här inlägget från 2019 ordade jag en smula om deras liv och leverne. Man får konstatera att sammetskvalster har ganska märkvärdigt och tidvis smått obegripligt sätt att existera. När, vad och var de äter verkar vara ett frågetecken. 

En annan detalj jag får konstatera är att de är trixiga att få riktigt vettiga bilder på. Det är som om den röda "sammetsytan" reflekterar ljus på svårbemästrat sätt och blir lätt "sönderbränd". 

I efterbearbetningen blir man tvungen att dämpa rödheten för att deras form ska synas. Samtidigt vill man bibehålla lystern... och sedan är det förstås så att olika skärmar visar bildmaterial med olika färgintensitet vilket gör att de på min arbetsdator kanske är OK, men när jag ser på det här inlägget via någon annan dator så är de ändå alldeles för röda... eller för färglösa.

Angående färgen borde jag väl göra ett specifikt inlägg kring det där med deras röda färg. Ämnet nämndes kort i kommentarsfältet under det här inlägget, men skulle absolut förtjäna mer plats. Det är för övrigt enormt mycket kring kvalster som skulle förtjäna mer synlighet.

Referens:

Joanna Makol and Andreas Wohltmann

A redescription of Trombidium holosericeum (Linnaeus, 1758) (Acari: Actinotrichida: Trombidioidea) with characteristics of all active instars and notes on taxonomy and biology

Annales Zoologici (Warszawa), 2000, 50(1): 67-91

 

Skäggsnäcka

Med tanke på föregående inlägg passar det väl fint att fortsätta med en snäcka jag dokumenterade under gårdagskvällens lilla fotosafari ute i trädgården. Ska hädanefter försöka notera dessa, av mig tidigare förbisedda, varelser när jag vänder på stenar där ute i den där naturen.

Här är en snäcka som uppvisar diverse glesa hår på skalet. Det finns flera håriga snäckor, men här i Österbotten är det rimligen bara skäggsnäcka, Trochulus hispidus, som uppvisar dylika hår. Den dokumenterade snäckan har skavt av en hel del av sina strån.

Kontroll av skalets proportiner och form bekräftar att det rör sig om nämnda art. Visserligen är arten variabel och skalet kan vara mer eller mindre koniskt, men det oaktat råder inga frågetecken.

Skäggsnäcka anses främst vara spridd av oss människor - speciellt hit norrut. Det är dock inte någon knepig eller invasiv art på något sätt. De hittas primärt i olika kulturlandskap. Skalbredden kan bli uppemot 12 mm. Snäckan på bilderna är kring 8 mm.

Trubbdisksnäcka

Lite skamset får jag konstatera att snäckor och sniglar blivit närmast helt ignorerade på den här bloggen. 

Ja, inte bara på bloggen, utan även i mitt observerande av diverse kryp ute i spenaten rent generellt.

Varför?

Jag vet inte!

Har inget vettigt svar och ingen som helst relevant argumentation.

Är jag ointresserad av dem?

Näee... det skulle jag inte säga.

Typ 35 arter borde vara möjliga att hitta i Österbotten - kanske ytterligare någon förbisedd art om man har tur. En del av snäckorna är förtvivlat små och har garanterat passerat under mången radar.

Innan det här inlägget kom till förekom enbart två arter på bloggen. Flera av inläggen var dessutom med fokus på en parasit. Inte ens de ofta påträffade sniglarna har fått plats i mer än ett enda halvhjärtat inlägg.

Ska försöka bättra mig och oftare låta dem ta plats på kamerans sensor och minneskort. Man träffar ju trots allt på dem nästan jämt och ständigt.

Här är en hyfsat vanlig snäcka som kan hittas i hela landet. Trubbdisksnäcka - Discus ruderatus - blir uppemot 7 mm bred och kännetecknas främst av de tydliga tvärgående/radiala åsarna/ribborna (radiärstriering). 

Förväxling kan ske med släktingen fläckdisksnäcka (D. rotundatus) som dock är mer sydlig i sin utbredning och troligen inte hittas på dessa breddgrader - utom möjligen i växthus.

Trubbdisksnäcka är främst skogsbunden och hittas ofta i stubbar och under förmultnande trä. Snäckorna (tre dokumenterade individer) på bilden fanns under ett antal tjocka bräder intill trädgårdens damm.

Referens:

Anne Koivunen, Pekka Malinen, Hannu Ormio, Juhani Terhivuo, Ilmari Valovirta

Suomen kotilot ja etanat

Tibiale 2014

ISBN 978-952-67544-6-8

von Proschwitz, T. 2018

Artfakta land- och sötvattensmollusker.

 

Bådaviken 1.5. Del 11 - Vanlig fästing

Bådaviken är teoretiskt hemvist för kopiösa mängder fästingar. 

Däggdjur av alla storlekar - dvs. från små gnagare och insektätare till älgar - både syns och ger sig till känna genom ljud, spår eller spillning

Alla dessa djur måste vara bärare av fästingar. Jag lägger tyngdpunkt på måste. Det bara måste vara så.

Bådaviken torde dessutom teoretiskt erbjuda perfekt mikroklimat för fästingars överlevnad i väntan på nästa mål mat.

Jag har rört mig i Bådaviken under alla årtstider. Besöken har varit många under årens lopp och på högsommaren letar man sig ofta fram genom högt gräs och annan markväxtlighet.

Självfallet kontrollerar jag mig själv efter varje besök, men inte en enda gång har jag påträffat någon fästing. Det är ett sant mysterium. 

Finns fästingarna faktiskt inte i Bådaviken? 

Eller är jag inget åtråvärt byte?

 Jag vet inte.

Småkrypssafarin 1.5 bjöd - som synes - äntligen på en fästing.

Men den hittade inte mig.

Jag hittade den.

När jag min vana trogen sållade lövförna ute i albården traskade plötsligt denna hona omkring på uppsamlingsytan.

Ska erkänna att jag för en kort stund kontemplerade över det faktum att fyndet genererade lyckokänslor... att det var roligt att se en fästing komma traskande bredvid Erythaeus-kvalster, jordlöpare, myror, täckvävarspindlar och diverse hoppstjärtar. Då var den plötsligt ett djur och inget hullingförankrat, sjukdomsspridande äckel.

Jag samlar ju sällan småkryp. Men den här fick komma med hem och när detta skrivs är hon ännu i frysen. Tror inte det tar henne av daga eftersom hon sannolikt har kvar sitt antifrysskydd efter vintern. Vi får se. Om kylan inte gör jobbet lär spriten fixa biffen.

Medan fästingen vandrade omkring på uppsamlingsytan ville den enbart söka skydd. Det fanns inget som drev henne mot mig. När jag petade på henne drog hon ihop benen och såg "död" ut så som många spindeldjur gör när de anar oråd. Hon var alltså inte alls intresserad av att kroka tag i mig. 

Slutligen ska det väl tilläggas att det rör sig om vanlig fästing - Ixodes ricinus. Om inte annat syns det på bilden av undersidan där könsöppningens placering och längden på första benparets coxataggar avslöjar arttillhörigheten.

Fästingar!

Fascinerande varelser!

Bådaviken 1.5. Del 10 - Troligen skogsbjörn

Björnspindlarna (släktet Trochosa) återfinns allt som oftast i Bådaviken. Det här unga exemplaret ser ut som skogsbjörnspindel (T. terricola).

Bådaviken 1.5. Del 9 - Blek kärrlöpare

Matar på med jordlöpare (fam. Carabidae) hittade i albårdens lövförna ute vid Bådaviken. Här är det blek kärrlöpare - Agonum piceum - som får finna sig i att kuta omkring en stund i lilla fotograferingslådan. Slarvigt dokumenterad med tanke på den dåligt postitionerade skärpan.