Trädgården 23-25.5. Rosenfinksjakt i dagarna tre

Vissa år sjunger rosenfink intensivt i trädgården. Senast det begav sig var 2024 och då ställde den även upp för fotografering.

Så när nu en rosenfink återigen ljudligt förkunnat sin närvaro i trädgården har jag gång på gång ryckt ut med kameran i högsta hugg. Lika många gånger har rosenfinken tvärtystnat eller försvunnit till grantomtens träd.

Men varför inte kaja och svartvit flugsnappare i väntan på rosenfinken? 

Det är trots allt mycket längre sedan jag dokumenterade svartvit flugsnappare i trädgården än vad fallet är med rosenfink.

Eller varför inte första dokumenterade gransångaren i trädgården? Jag har varken sett eller hört den i trädgården tidigare... något som rimligen snarare beror på ouppmärksamhet än att gransångare inte skulle varit här.

Inga rosenfink-bilder 23.5.

Följande dag och nytt försök. Rosenfinken sjöng inne i trädgården och så fort jag hade hämtat kameran var den antingen tyst eller bortflugen. Svartvit flugsnappare igen i stället.

Plötsligt! klackarna i taket! 

Högt upp i trädgårdens gamla alm fanns plötsligt både hona och hane. De var i full färd med att äta och rörde sig tyst omkring inne i lövverket.

Jag fick några korta små skymtar.

Tredje dagen och samma visa. Inget "please to meet you" när kameran var utburen.

Fler bilder på flugsnappare i stället. Honan i bilden ovan.

Fåglar envisas förresten oerhört ofta med att placera sig så att kvisten de sitter på skymmer dem på det här irriterande sättet.

Lövsångare uppe i toppen av samma alm som rosenfinkarna dagen innan sökte föda i.

Fullt med tvåvingar surade omkring där uppe och lövsångaren plockade ivrigt i sig. 

Finns några grenar med få blad på där uppe.

Ingen rosenfink på bild den här dagen. I stället ny bild på kaja. Hen sitter i den ihåliga lind där de haft bo i flera år.

Dagar efteråt hördes rosenfinken lite mer sporadiskt och jag försökte inte ens.

Hysalhedet 23.5. Lophodermium sp.

I samband med dokumentation av kvalster i Bådaviken 3.5 tog jag även bild på ett granbarr med svampen Penicillium glaucoalbidum. 

Den här gången gjorde jag samma med ett tallbarr som bjöd på någon art i släktet Lophodermium som går under det svenska namnet spricklingar. 

Faktum är att jag också noterade spricklingar på granbarren i Bådaviken 3.5 men tog av någon anledning aldrig några bilder. 

Många sprickling-arter går på tall och det behövs troligen mer omfattande undersökning för att vara säker på vilken det rör sig om i det här fallet.

Apothecierna är inte helt utvecklade på det dokumenterade barret och jag sökte inte efter fler.

Spricklingar angriper barren medan de sitter kvar på kvistarna.

Här är en sida med lite kortfattad beskrivning.

Hysalhedet 23.5. Carabodes sp.

Jag fick två arter i släktet Carabodes framför kameran. För att se den första klickar man på denna länk (även om jag inte vill det pga. den dåliga dokumentationen).

Här är det en art med avgjort grövre skulptur än den föregående. 

Jag tror det är C. femoralis men vågar inte vara tvärsäker.

Tillägg 22.6.2026: Enligt beskrivningar i litteratur jag nyss fått hem (se ref.) är C. femoralis det enda alternativet.

Referens:

Weigmann, Gerd. (2006)

Hornmilben (Oribatida)

Verlag Goecke & Evers, Keltern

Hysalhedet 23.5. Pergalumna sp.

Hornkvalster med stora elefantöron ser man lite här och var i mossa, förna och förmultnande ved.

Häromkring bärs de av arter i främst två familjer; Galumnidae och Parakalummidae.

I finländska artlistan inbegriper Galumnidae totalt elva arter fördelade i fyra familjer medan Parakalummidae endast företräds av Neoribates aurantiacus.

Utseendeskillnaden familjerna emellan kan kännas subtil. Här skymtar man en centralt belägen vertikal ljus rand på "örat". Givetvis är det inte ett öra, utan något som går under namnet pteromorph (pteromorf på svenska?)... alltså typ vingform. Den nämnda randen leder till Galumnidae.

Pteromorferna finns egentligen hos många hornkvalsterfamiljer men hos de flesta, som t.ex. Euzetes globulus, är de mindre och mer som en förlängning av ryggskölden. 

Pteromorferna som Galumnidae bär på har viss rörlighet.

De här kvalstren är inga jag befattat mig desto mer med tidigare. Så jag vek ner mig rätt snabbt och postade bilderna i en Fb-grupp där professionell kvalsterexpertis rör sig. Svaret Pergalumna sp. kom ganska snabbt och med tillägget att man kan skymta viss retikulation på pteromorfernas yttextur vilket skulle indikera att det är P. nervosa.

Tack till Ladislav Miko!

Hysalhedet 23.5. Trhypochthoniidae

450 - 500 μm. Alltså 0,45-0,50 mm. 

Tyvärr tappade jag bort kvalstret efter denna bild. Det kom tidvis små vindpustar som omorganiserade småttingarna.
Här var jag totalt förlorad och osäker på om det handlade om en nymf eller vuxet kvalster.
Men även på basis av svagt dokumentationsmaterial som detta finns möjlighet att få svar.

Familjen är... och nu får jag hålla fingrarna i styr på tangentbordet... Trhypochthoniidae, en hornkvalsterfamilj (underordningen Oribatida) innehållande några släkten småväxta arter.

Här syns inte de diagnostiska karaktärerna för säker bestämning, men det är sannolikt släkte Trhypochthonius och förmodligen T. tectorum som enligt uppgiftslämnaren är den vanligaste arten i torra områden.

Något definitivt spikande av släkte och art blir det ändå inte.

Tack till Ilya Smelansky och Ladislav Miko!

Hysalhedet 23.5. Carabodes sp.

När man kommer hem med världens sämsta fotografier av ett kvalster blir artbestämningen mer omöjlig än den normala omöjligheten med dessa småkryp.

Får man ens posta så här dåligt bildmaterial?

Carabodes areolatus? Mjäh... de borst som ändå syns på notogaster ("bakkroppen") är lite för långa och tunna på "min" Carabodes. Men form och skulptur/textur ser rätt bra ut.

Carabodes coriaceus? Nej! Fel form och fel textur på notogaster.

Carabodes femoralis? Nej! Samma som ovan.

Carabodes labyritnhicus? Mjoah... varför inte? Texturen på notogaster känns väl inte klockren men det kan bero på hur ytan uppfattas. De centrala borsten på notogaster borde kanske vara lite tjockare... eller?... men rätt bra alltså. Den art som rapporterats näst mest i landet.

Carabodes marginatus? Näe... fel form på både kropp och notogaster-borst.

Carabodes ornatus? Vad händer nu. Jag får upp exakt samma elektronmikroskop-bilder för både C. marginatus och C. ornatus. Fast här har i alla fall C. ornatus helt fel form i jämförelse med "mitt" exemplar. Samma gäller C. marginatus i Artsdatabanken.no. Jag kan antagligen avskriva båda. Samma intryck får jag i Murvanidze, 2008 (ref.)

Carabodes reticulatus? Näe... har lite andra proportioner och form.

Carabodes rugosior? Nej, Andra proportioner och annan textur.

Carabodes subarcticus? Den oftast rapporterade... eller den som förekommit i störst antal i gjorda studier kanske? Bra kandidat på många sätt! Men måhända lite väl korta "kantborst" på notogaster jämfört med "min". Verkar dock finnas vissa inomartsvariationer.

Carabodes tenuis? Potentiell bubblare? Hittar för lite om arten just nu. Men beskrivning av dess borst låter bra.

Carabodes wilmanni? Ser ut att ha glesare punktur på undersidan samt ett område mellan de två bakre höfterna som saknar punktur. Verkar gå bort.

Carabodes x? Alltså någon art som inte finns på finländska artlistan?

Spekulativ topplista:

1. C. labyrinthicus.

2. C. subarcticus.

3. C. areolatus.

Inget annat val än att åka tillbaka till Hysalhedet någon gång, hitta motsvarande Carabodes-kvalster och ta bättre bildmaterial... alternativt samla in. Det betyder och för sig inte att man hittar samma art som den på bilderna. Kan ju vara någon förväxlingsart man då hittar och så tror man den här är samma.

Jag har inte konsulterat Carabodes-expertis men har noterat att den expertisen verkar vara ganska försiktig med att artbestämma även på basis av bättre bildmaterial.

Tillägg 22.6.2026: Enligt nyligen hemkommen bok (se sista referensen) stärks jag i min slutsats att C. labyrinthicus är det mest troliga. Egentligen går de andra två bort utgående från beskrivningar och synliga karaktärer i bilderna... deras brister till trots.

Referenser:

Murvanidze, M. (2008)

Cheklist and key to species of Carabodes (Acari, Oribatida, Carabodidae) of the Caucasian region, with description of a new species.

Acarina 16 (2): 177-186

Inkeri Markkula (2020)

Oribatid mites (Acari: Oribatida) in sub-Arctic peatlands. A Multidisciplinary investigation into climate change, permafrost dynamics and indicator values of subfossils
Academic Dissertation, 100 pp. Doctoral pr 

Weigmann, Gerd. (2006)

Hornmilben (Oribatida)

Verlag Goecke & Evers, Keltern

Hysalhedet 23.5. Furcoribula furcillata

Hornkvalster nummer två från mossan bland tallarna på Hysalhedet är Furcoribula furcillata som tillhör familjen Astegistidae i överfamiljen Gustavioidea.

Hornkvalster nr. 1 var för övrigt Camisia biurus.

Litteratur som förtäljer vad arten lever på har jag inte lyckats lokalisera. Någonting som finns i den mossa den lever i måste det ju förstås vara, men exakt vad kan jag inte förmedla. Typisk föda för hornkvalster är svamp, alger, lavar, detritus och motsvarande. 

När man tar en näve mossa är det ju som om man tog en hektar regnskog - inklusive översta markskiktet - och skakar ner alla djur över en gigantisk uppsamlingsyta. Alla djur från lyor nere i marken och upp till trädkronorna blandas ihop. 

De hornkvalster jag hittar kommer från olika nivåer i mossan och de har alla sina egna anpassningar. Exakt vilka arter som lever var i mossans olika skikt vet jag inte. Det är säkerligen undersökt för åtminstone några av dem, men sannolikt inte alla. För tillfället drar jag också en gräns för hur mycket tid jag kan sätta på att söka litteratur.

Hysalhedet 23.5. Camisia biurus

Om inga nya, och för mig än så länge obekanta, revisioner av släktet Camisia publicerats bör det här kvalstret betecknas som C. biurus (fam. Crotoniidae, underordning Oribatida, hornkvalster).

Med sin relativt långsmala notogaster ("bakkropp") som avslutas med två utdragna bakhörn och cerotegument-täckta borst står arten utseendemässigt ut bland övriga i släktet.

Det finns förstås också andra kännetecken som t.ex. utseendet på prodorsums ("framkroppens") apofyser och borst.

Fyndat i mossa bland glest stående äldre tallar på Hysalhedet.

C. biurus verkar vara mest förknippad med just lite torrare barrskogsområden men klarar sig också bra på hedar utan träd samt vissa mossar och myrmarker. Det är liksom hand i handske på den punkten.

Vad arten äter har jag inte riktigt hittat säkra referenser på men förmodligen handlar det om svamphyfer och kanske lavar samt/eller möjligen detritus.

Lateralbilderna blev tyvärr lite för oskarpa och får inte vara med på internet.

Trots att C. biurus är lätt att känna igen lade jag ändå upp bilderna för beskådan i en kvalstergrupp där det finns medlemmar som jobbar med dessa kreatur på professionell nivå.

Den där osäkerheten kring huruvida någon precis nyss kommit fram till att kvalstret man nyss identifierat bör placeras i eget släkte och/eller delas upp i 57 olika arter finns liksom alltid i bakhuvudet.

Tack till Ladislav Miko för bekräftelse på arten!

Här ett gammalt inlägg med vad som bör vara Camisia horrida.

Referens:

Ziemowit Olszanowski (1996)

A monograph of the Nothridae and Camisiidae of Poland (Acari: Oribatida: Crotonioidea)

Polskie Towarrystwo Taksonomiczne (Polish Taxonomical Society).

Hysalhedet 23.5. Proteroiusus fuscus

Proteroiulus fuscus, även känd som barkpärlfoting och/eller kaarnatuhatjalkainen, är den enda cylinderdubbelfotingen (ordn. Julida) som numera tycks rapporteras här "norrut" i landet.

I och för sig är det inte många barkpärlfoting-rapporter heller och jag inser att t.ex. jag själv inte rapporterat mina fynd på Mickelsörarna. En vacker dag kanske jag skärper mig och då kommer nog den här också in på laji.fi.

Det finns ett fåtal gamla insamlade bandkejsarfotingar, Ommatoiulus sabulosus, från trakterna häromkring men de är runt hundra år gamla. Ett exemplar är t.ex. insamlat på Alholmen (Jakobstad) 1895. 

Enligt litteraturen vid sidan av laji.fi borde arten vara möjlig att hitta här - vilket de gamla fynden visar - men nya observationer verkar lysa med sin frånvaro... om jag inte missat någonting. 

Bandkejsarfoting är ju en storvuxen mångfoting och man tycker den borde observeras lite lättare än de små barkpärlfotingarna som rimligen är underrapporterade då de lever lite undanskymt och kräver en gnutta aktivt eftersök.

Tyvärr kom jag inte hem med bilder där fokus låg exakt där jag ville ha fokus.

De exemplar jag såg var alla ganska ljusa och ännu inte av fullvuxen längd.

Referenser:

Andersson, G., Meidell, B.A., Scheller, U., Winqvist, J.-Å., Osterkamp Madsen, M., Djursvoll, P., Budd, G. & Gärdenfors, U. (2005).

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Mångfotingar. Myriapoda. (CF).

Uppsala: ArtDatabanken, SLU.

SLU Artdatabanken (2026).

Artfakta: cylinderdubbelfotingar (Julida).

https://artfakta.se/taxa/3000159 [2026-06-09]

Hysalhedet 23.5. Nuctenea silvicultrix

När jag i våras petade ihop inlägg om och med barrpuckelspindel, Gibbaranea omoeda, funderade jag också smått på var man lokalt skulle kunna tänkas hitta knölspindel, Araneus angulatus (NT).

23.5 letade jag mig till tallskogen mellan Sorvist och Kovjoki på östra sidan om järnvägen. Det är ett sandigt tallområde som rent teoretiskt skulle kunna husera en eller annan knölspindel. 

Nåväl... föga förvånande blev det inget knölspindelfynd. Nål i gigantisk och till största delen oåtkomligt hög höstack ger inga goda odds. 

Men det allra första som hände när jag avvek från den skogsväg jag primärt följde och stövlade in mellan träden var att jag vandrade rätt in i ett hjulspindelnät.

Spindeln i fråga visade sig vara mindre skuggspindel, Nuctenea silvicultrix.

Exemplaret är en subadult hane.

Mestadels är det i Bådaviken jag ser mindre skuggspindel. Arten finns där och jag rör mig där väldigt ofta.

I Bådaviken lever de huvudsakligen på de mer glest stående alarna i strandskogens ytterkant. Mindre skuggspindel hittas kanske huvudsakligen på myrar och mossar men har inget bekymmer med andra typer av våtmark. Hysalhedet är dock varken myr, mosse eller annan våtmark men bjuder på tallar vilka spindeln gillar. 

Där finns i och för sig även vatten här och var men det är spridda gölar som torde ha uppstått när man grävt upp sand.

Trädgården 23.5. Trochosa terricola

En fortfarande ung skogsbjörnspindel, Trochosa terricola (fam. vargspindlar, Lycosidae), delade träbit med kvalstren i föregående inlägg.

Eftersom det är år och dagar sedan jag senast tog bild av en skogsbjörnspindel så blev det några fotografier den här gången... dock med bristande blixtdiffusering vilket jag ordade om i det där ovan länkade inlägget med kvalstren.

Trädgården 23.5. Kvalster och diffusorprovning.

I samband med att jag dokumenterade Euzetes globulus ute i Bådaviken för några veckor sedan påmindes jag om behovet av att fixa ny blixtdiffusering för att försöka eliminera effekterna av de skarpa reflektionerna som uppstår vid fotografering av blanka småkryp.

Det finns visserligen erkänt bra diffusorer i handeln. Något i stil med Cygnustech är typ "standard" numera. Men jag har hållit mig kvar vid simpla DIY-lösningar av diverse "skräp" som tomma glasslådor (en klassiker) och olika förpackningsmaterial.

Först byggde jag ny "diffusorskärm" - alltså en skärm som fästs fram på objektivet och som sträcker sig över motivet. Vinkeln på skärmen blev lite flackare än min tidigare. Skärmen skulle alltså få vara lite närmare motivet och samtidigt sträcka sig längre förbi.

Vi första provbilderna (Trematuridae ovan och Euzetes globulus nedan) noterade jag direkt att ljuspunkten från blixten var för skarp och på olämplig plats från sin position på kamerans blixtsko. Det var ändå lite förväntat. Skärmen består än så länge bara av ett lager tunn förpacknings-foam och det är ett lager för lite.

Nästa steg blev att åter ta i bruk den arm på vilken jag brukade montera blixten så länge jag endast använde glasslådediffusor (dock inte samma arm som på bilden i det länkade inlägget).

Med armen kunde jag prova olika positioner och riktningar för blixten. Men resultaten var inte tillfredsställande.

Till slut monterade jag glasslådediffusorn på blixten och fotograferade både genom den och objektivskärmen (Phthiracarus sp. ovan och E. globulus nedan).

Ljuset blev mjukare men min glasslådediffusor skapar två ljusfläckar och det är jag inte riktigt nöjd med.

Det är där jag är med diffusorarrangemangen för tillfället.

I något skede kommer jag troligen att bygga något som har funktion i stil med nämnda Cygnustech-diffusor i stället. Dvs. att blixten får en stor reflekterande skärm som sprider ljuset över skärmen på objektivet. Det ska även sägas att jag efteråt gick tillbaka till min gamla objektivskärm som närmast objektivet har ett extra lager tunn förpacknings-foam... eller film... eller vad heter det där ca dryga millimetern tjocka halvtransparenta förpackningsmaterialet nu än heter.

Laborationerna fortsätter alltså.

Trädgården 20.5. Kvalster och hoppstjärt

Ny liten mikrosafari i trädgården 20.5.

Fortsatte rota bland träbitarna på vilka kvalstren i föregående tre inlägg (från 17.5) hittades.

Första kryp framför kameran blev Phthiracarus sp. vilket det finns mer om och av här.

Sedan en klothoppstjärt på ca 0,45-0,50 mm.

Misstänker artbestämning är närmast hopplös utan fler bilder eller mikroskopering.

Har för mig att det rör sig om någon art i släktet Sminthurinus. Möjligen S. aureus.

Mera Euzetes globulus på bloggen.

Här är första inlägget med arten.

Avslutningsvis ytterligare några bilder av ett kvalster som bör tillhöra familjen Trematuridae. 

Här är ett tidigare inlägg med samma kvalster.

Trädgården 17.5. Phthiracarus sp.

På samma träbit som föregående kvalster (här och här) hittades fanns flera exemplar av denna representant för familjen Phthiracaridae (hornkvalster, Oribatida).

Släktet är Phthiracarus men art kan man endast spekulera kring.

Tack till Ladislav Miko för bekräftelse!

Storleken på de dokumenterade exemplaren är ca 0,75-0,80 mm.

Det här är långsamma kreatur som sakteliga strosar fram på organiska material stadda i nedbrytning. 

Arterna i familjen Phthiracaridae betar svamphyfer, alger och andra mikroskopiska näringskällor tillgängliga i den aktuella miljön.

P. longulus är föremål för en studie (se ref.) gällande klimatförändringarnas potentiella effekter på dylika kvalster. Många av djuren som tillhör den enorma horden av marklevande förnabearbetare är rätt långsamma på det där med att förflytta sig geografiskt. 

Om (eller när) klimatförändringarna går snabbare än organismernas spridningsförmåga riskerar de alltså minska drastiskt i antal vartefter förändringar i temperatur och nederbörd passerar djurens biologiska anpassningar.

Om markfaunan försvagas, eller till och med ställvis kollapsar, står ekosystemen inför svårartade bekymmer.

Av krasst tidsmässigt skäl har jag inte kapacitet att formulera sammandrag av studien, vilket man egentligen borde göra, eller utveckla med hänvisningar till ytterligare forskning i samma ämne. Men artikeln är öppen och inbegriper förstås i sig en hög av relevanta referenser.

Referens:

Marquardt, T., Kaczmarek, S. & Niedbała, W. 

Distribution of euptyctimous mite Phthiracarus longulus (Acari: Oribatida) under future climate change in the Palearctic.

Sci Rep 14, 21913 (2024). 

https://doi.org/10.1038/s41598-024-72852-8

Trädgården 17.5. Trematuridae

17.5 plockade jag halvförmultnade bitar av lövträdsved som ligger på marken i trädgården och synade dem med lupp. Euzetes globulus i förra inlägget är dokumenterad på en sådan träbit.

Kvalstren i det här inlägget fanns på samma trästycke.

De tillhör överfamiljen Uropodoidea (infraordningen Uropodina, ordn. Mesostigmata, rovkvalster) och bör placera sig i familjen Trematuridae. 

I Finland är endast släktena Nenteria och Trichouropoda listade. Åtminstone vissa arter i sistnämnda släkte är nu i nytt släkte - Oodinychus - och det sker ständiga revideringar i taxonomin.

Om min misstanke är korrekt torde bildernas kvalster platsa i Trichouropoda/Oodinychus.

Arterna i nämnda släkten är i viss mån knutna till vedlevande skalbaggar och använder dem som transportmedel. 

Träbiten bjöd på två arter. Tyvärr fick jag endast den här bilden av kvalstret som har lite annan form och färgton än föregående.

Trädgården 17.5. Euzetes globulus

Trädgårdskryss för Euzetes globulus. 

De exemplar som hittades fanns på förmultnande lövträdsved vilket ligger lite här och var i trädgården.

Här är ett tidigare inlägg om och med arten i fråga.

Trädgården 17.5. Discus ruderatus

Nu tänker jag vara lat och hänvisar i all enkelhet till detta gamla inlägg där det finns bilder på en mer aktiv trubbdisksnäcka, Discus ruderatus.

Som tillägg kan jag ändå nämna att inlägg som detta oftast mest bara är någon form av publika naturdagboksanteckningar. 17.5 noterades en trubbdisksnäcka i trädgården, punkt. 

Jag använder dessutom bloggen som arkivförteckning eftersom alla fotomapparna namngetts endast med datum och plats. 

Vilka motiv som finns var har jag inte längre så bra koll på.

Borde förstås ha skapat ett mappsystem i vilket bilder är ordnade enligt motivet och dess taxonomiska hemvist men så blev det inte och nu borde jag väl ha tjänstledighet och ett helt år bara för att ordna upp den saken.