Visst hittades barrpuckelspindel, Gibbaranea omoeda!
Det var ju nämligen den jag smått spontant fick för mig att söka efter ankomsten till Bådaviken.
Den här tiden på året hittar man bara små individer. De bör bli vuxna på sensommaren och då ska jag försöka komma i håg att söka dem igen.
Barrpuckelspindel är en färgmässigt variabel art. Häromkring torde man ändå inte förväxla den med någon annan. Största förväxlingsrisken är övriga arter i släktet men de lär än så länge knappast hittas i Österbotten eftersom de har så sydligt utbredningsområde. Enstaka exemplar av lövpuckelspindel, G. gibbosa, har på senare tid hittats i Karis, runt Åbo och på Åland. Arten sprider sig förmodligen norrut med klimatförändringen och hur snabbt det går lär väl visa sig vartefter.
Araneus angulatus, knölspindel, må ha liknande form på bakkroppen men uppvisar i stället lite annan teckning. Knölspindel, klassad som NT i Finland, är dessutom en mer storväxt art vilken hellre lever i torrare och varmare marker med tallbestånd. Jag får leta mig till sådana ställen någon gång eftersom knölspindel är högt upp på min vill-hitta-lista.
Arten är, enligt rapporterna inkomna till laji.fi, än så länge inte observerad i Österbotten.
Hur ordet trädkrona egentligen ska definieras är tidvis ett diskussionsämne spindelintresserade typer emellan.
Barrpuckelspindel är nämligen en av de arter som beskrivs bo och bygga sina nät i trädkronorna. Ofta tänker man sig att trädkronan är en god bit från marken. Men vissa träd - speciellt granar - har ju trädkrona som i mångt och mycket sträcker sig nästan eller helt ner till marken. Med lite tur hittar man alltså de typiska "trädkronarterna" i den nedersta och tillgängliga delen av kronan. Samtidigt går man säkerligen förbi många potentiellt roliga fynd som är nära men ändå bortom räckhåll några meter upp.
En annan frågeställning är huruvida spindlarna företar vertikal förflyttning i trädet beroende på ålder. Riskerar jag alltså få svårare att hitta vuxna individer ifall de migrerat uppåt när de blivit äldre? Vandrar de ens uppåt?
Samtidigt gör predation så att det rimligen finns färre vuxna än unga spindlar (tofsmes i en av strandskogens granar). Av den anledningen är det kanske omöjligt att avgöra vilka faktorer som spelar mest roll ifall vuxna lövpucklar är svårare att hitta på låg höjd än unga.
I något skede har jag planerat en anordning med uppsamlingsmöjlighet på teleskopskaft. Det har hittills bara varit tanke och ingen verkstad.
Flera av hjulspindlarna (Araneidae) kräver en gnutta tålamod när man skakat ner dem i vad man nu än har som uppsamlingsyta. De tenderar nämligen dra in benen, ligga orörliga och låtsas vara som vilket annat skräp som helst.
Linyphiiderna (täckvävarspindlarna) kutar oftast direkt omkring till höger och vänster medan hjulspindlarna bidar sin tid och börjar röra sig först när allt varit lugnt en stund.
De fyra exemplaren ovan är kring 4 mm långa. Vuxna honor kan bli uppemot 10 mm.
Nedan en ca 2 mm liten plutt som också bör vara barrpuckelspindel baserat på teckningen kombinerat med de proportionellt stora ögonen. Knölarna på bakkroppen bildas i samband med någon kommande ömsning och är ju redan tydliga hos de lite större individerna ovan.
Alla berörda spindlar har återbördats till sina grankvistar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar