Kärrkrabbspindel

Av någon anledning verkar det vara tunnsått med krabbspindlar här i utgångspunktens centrum. Men för ett par dagar sedan satt denna 7 mm långa hona på kanten av en utslagen fingerborgsblomma. Av de få krabbspindlar som upptäckts i trädgården har alla varit av samma art. Och vad är det för art då?

Svar: Xysticus ulmi - kärrkrabbspindel.

Ekflikvinge

Man behöver ju inte alltid gå ut. Inte sällan kommer krypen in - som t.ex denna Ptilodon capucina. På svenska heter den ekflikvinge. Vingspannet uppges till 33 - 45 mm. Larverna på flera olika lövträd men företrädesvis på björk. Efter fotograferingen fick den förstås återvända ut. Det växer så få björkar i vårt kök. Tog slarvigt nog inga profilbilder. på ett sådant fotografi skulle det framgå hur långa och spretiga de där ryggfjällen är.

Det är en ek! Ingen tall

För Stromeiellus stroemi - tallsektorspindeln - går det tydligen lika bra att väva sitt nät i en djup fåra på gårds-ekens grova stam. De har fått sitt namn för att de i vanliga fall gillar barrträd.

Malthodes marginatus

Mera flugbagge (familjen Cantharidae) till bloggen. 

Malthodes marginatus är en ca 5-6 mm liten bagge i nämnda familj. Typiskt för släktet Malthodes är att täckvingarna är korta och således inte sträcker sig hela vägen över flygvingarna och bakkroppen. Flera Malthodes-arter (men inte alla) har en gul fläck i änden av respektive täckvinge. I likhet med andra flugbaggar är också Malthodes vekt kitiniserade - dvs. täckvingarna är ganska mjuka.

Sött och salt... eller så inte. Sött i alla fall.

Känns som om det är dags att peta in ett par myror igen. Det är ju en evighet sedan trädgårdsrödmyrorna - Myrmica rubra - fick vara med på utgångspunkten.

Tyvärr prickade jag inte rätt med skärpan i dessa två bilder (men de får hänga med ändå). Det var en faslig brottningsmatch innan larven till slut hävde sig över kanten och försvann med sin fastklamrade antagonist. Förmodar att kampen var mer eller mindre avgjord redan innan den börjat. 

De enorma rödmyresamhällena rensar sin omgivning på kopiösa mängder insekter.

Sött är förstås också gott.

Syskonsamling

Alldeles nyutkomna ur sina ägg, sitter dessa små spindlar tätt packade. När de upptäcktes satt de i en närapå perfekt formad liten boll. Blir de störda (som att man blåser lite försiktigt), sprids de i olika riktningar för att sakta återsamlas igen.

De här småttingarna är sannolikt korsspindlar - Araneus diadematus - men kan vara av någon närbesläktad art. När de är så här små går det inte att avgöra med säkerhet. Eftersom korsspindel är den med marginal vanligaste Araneus-arten just här, är oddsen därefter.

Inom kort slutar de samsas och sprider ut sig i omgivningen. Alla dessa kommer förstås inte att uppnå vuxen ålder. Världen är full av faror för små spindlar.

Mörk lyktblomfluga

Mörk lyktblomfluga är 10-12 mm lång. Kännetecknas bl.a av breda parfläckar på tergit 2 (andra sköldplattan på bakkroppens ovansida) samt smalare band på termit 3 och 4. Det här är en hane med ljusa fläckar. Ofta är de mer blågrå. Leucozona laternaria heter den förresten på vetenskapiska.

I Finland sträcker sig utbredningsområdet upp till polcirkeln - på ett ungefär. Vuxna flugor besöker olvon och ett antal flockblommiga växter. Här har den fattat tycke för blommorna i en plymspirea (Aruncus dioicus). Larverna äter långrörsbladlöss - ofta på strätta (Angelica sylvestris).

Fotografierna tagna 8.7.

Referens.

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.

Tvåvingar: Blomflugor. Diptera: Syrphidae: Syrphinae.

Sid 266.

Tornseglarfluga (inlägg editerat 7.7)

När jag för några dagar sedan gjorde ett inlägg om tornseglare, nämnde jag också tornseglarflugorna - Crataerina pallida. Dagen därpå fortsatte jag mitt färgskrapande på husväggen och helt plötsligt kom en av dessa flugor vandrande ner för väggen. 

Min normala ståndpunkt - att inte ha ihjäl det djur jag dokumenterar - fick vika åt sidan. Gick in efter ett lämpligt förvaringskärl och petade enkelt ner flugan i det. Dessa flugor är lättfångade eftersom de likt älgflugor dras till oss varmblodiga. Tornseglarflugan sprang lydigt rakt mot handen.

En del blod har den sugit (dock inte mitt). Bakkroppen är inte fullt så stor som den kan bli. Vad den gjorde utanför tornseglar-boet vet jag inte men ibland är de ute efter att sprida på sig - speciellt ifall tornseglarna inte återkommer och boet blir onyttjat. Tornseglarflugorna har sin livsrytm helt synkroniserad med tornseglarnas häckning. Äggen hålls inne i honan och mot slutet av sommaren (tornseglarens häckning) "föder" hon så att säga fram färdiga larver som ganska omgående förpuppar sig. En ny generation flugor kravlar fram ur pupporna i samband med att tornseglarna återkommer till boet efterföljande år.

Edit 7.7: Flugan på bilden är en hane. Den slutsatsen dras på basen av det mörka partiet längst bak på bakkroppen. Hanarna suger inte lika stora mängder blod som honorna och det förklarar min mening här ovan, om att den inte är fullt så stor som den kan bli. Antagligen är den helt i parentes med en relativt nytankad hane. Honorna däremot uppvisar större bakkroppar.

Vingarna duger inte till mycket men lite glidflygning kan de åstadkomma. Står man olämpligt till, i närheten av ett tornseglarbo, kan man ibland få en av dessa lite obehagliga rackare på sig.

Precis som älgflugorna, hör Tornseglarflugorna till familjen lusflugor - Hippoboscidae.

Edit 7.7: Tornseglarflugans flygförmåga - eller "glidflygförmåga" - nämns inte (annat än att flugan inte kan flyga) i den nyligen adderade referens-artikeln nedan. Författarna förmodar att vingarna kan tjäna som ytterligare ett attribut för bättre förmåga att hålla sig kvar i tornseglarens fjäderdräkt.

Nämnandet om glidflykt baseras på andra källor - men även på att jag själv ett antal gånger fått tornseglarflugor på mig då jag befunnit mig i närheten av tornseglarbon. Flugorna måste vid dessa tillfällen ha hoppat och på ett eller annat sätt lyckats styra sig i riktning mot mig. "Glidflykten" är antagligen ändå långt mer vertikal än horisontell. Artikeln nämner vidare att flugornas förmåga att sprida sig från tornseglarbo till tornsaglarbo är ytterst begränsad. Ifall bona är tätt placerade lyckas de bättre. Hungriga flugor är mer benägna att vandra runt - ett faktum som tydligt nu också noteras i det bo från vilket bildens fluga härstammar. Häckningen har avbrutits (helt klart pga. mitt väggarbete. Tyvärr hann även ett ägg läggas) och flugorna är därmed strandsatta utan mat. Under gårdagen var ett flertal flugor utanför boet och deras bakkroppar var små. Det torde i sin tur innebära att de inte heller kan reproducera sig och att boet sålunda kan tänkas vara flugfritt nästa sommar (det är långt till husets övriga bon).

Vill man klamra sig fast på en tornseglare som skär genom luften i rasande fart och som gör tvära girar med höga g-krafter... ja då är det bra att ha fötter med ordentlig gripförmåga.

De gånger vi räddat tornseglare som fastnat på kallvinden, har vi passat på att plocka bort en del flugor om vi kommit åt. De nyper verkligen fast med kraft.

Edit 7.7: Den huvudsakliga orsaken till god förmåga att hålla sig kvar i fjäderdräkten, är sannolikt mer ett anpassningsresultat av att fåglarna själva försöker dra bort blodsugarna. Men det är förstås roligare och häftigare att skriva om g-krafter (dock mindre "korrekt"). En annan fråga man kan ha, är huruvida tornseglarna har med sig flugorna söderut till vintern. De flugor som av en eller annan anledning dröjer kvar i fjäderdräkten när häckningen tar slut - ja de har misslyckats. Flughonan behöver stanna i boet så att hon kan "föda" sina larver på rätt plats. Det betyder att tornseglarna endast dras med svalflugorna under häckningen och att de är flugfria resten av året.

Ursäkta dammet på flugan - det är rent av hysteriskt så snabbt det kommer damm på dessa småkryp och hur svårt det är att få bort - speciellt på en bakdel med korta styva små borst.

Referens:

The common swift louse fly, Crataerina pallida: An ideal species for studying host-parasite interactions.

Mark D. Walker, Ian D. Rotherham

Journal of Insect Science

DOI: http://dx.doi.org/10.1673/031.010.19301 First published online: 8 November 2010

Fönstermygga

Nu sätter jag inte huvudet i pant på att det är just arten Sylvicola fenestralis som sitter på blompinnen i bilden här ovan. Men en fönstermygga (Ansiopodidae) är det allt ändå. 

Dessa myggor är i stort sett vanliga precis överallt. Längden är mellan 6 och 10 mm. Larverna äter förmultnande organiskt material.

Gammal fråga löst

Förra sommaren var det invasion av dessa flugbaggar. Det tycks fortsätta i år och de är med marginal de vanligaste flugbaggarna häromkring just nu. Fram tills helt nyligen hade jag inte lyckats pricka in arten. Med hjälp från kunnigt folk på en skalbagge-sida ringades Cantharis quadripunctata in. Den fanns även på listan över tänkbara kandidater i ett tidigare skede, men då hade jag bara råkat se versioner med svart fläck på halsskölden och trodde att arten "ska ha" en sådan. Det verkar dock vara vanligt (vanligare?) att halsskölden är helröd.

Vivel med skimmer

Riktigt så här många färgtoner visar den här viveln normalt inte upp med sina små "kroppshår". Egentligen går de mer i en ljusbrun färg. Måste ha varit någon slags effekt av blixtarna - jag vet inte. Ganska tjusigt dock.

Arten är antagligen någon Tropiphorus. Gissar försiktigt på T. elevatus.

Det här exemplaret var ca 6 mm. De kan bli en dryg millimeter längre.

Fotograferad 27.6.

Värsta grymma fåglarna alltså!

Den här bloggen har ju på senare tid mest bjudit på småkryp. Blir lätt så när jag inte gett mig själv så mycket utegångsmöjligheter. Många olika småkryp hittas som bekant snabbt bara utanför egna trappan.

Samtidigt som jag igår var ute (100 meter hemifrån) och plåtade måsarna, passade jag på att också försöka få fast tornseglarna på sensorn. Det är inte det lättaste.

Mellan kraftverket och Floraparken viner de fram på låg höjd och skopar upp luftplankton (typ små insekter och luftburna spindlar) med hiskelig hastighet.

Man märker tydligt var maten finns. På vissa ställen - t.ex. över specifika hustak - flyger de i större mängd och med tätare intervaller. Ibland cirklar de intensivt på ett och samma ställe - ständigt med den där hiskeliga farten.

Tornseglarens arm är kort. Absoluta merparten av vingarna består av de långa pennorna. Det är en relativt muskulös liten fågel med rejäl "utväxling" (eller hävstångseffekt) på sina vingar.

Huset jag bor i, är för tusende sommaren i rad, föremål för fasadrestaurering. Gammal färg skrapas bort och ny färg penslas på. Idag skulle jag skrapa färg där tornseglarna har bo. Igår låg en fågel på boet men idag var ingen på plats - så jag passade på att skrapa så snabbt jag kunde medan tornseglaren var ute. Verkade inte vara någon på inkommande medan jag arbetade.

När jag skulle kolla om någon var hemma lyste jag in med ficklampan. Räknade till ca 7 svalflugor som sprang omkring där inne i boet. Jag har inte obehag för särskilt många småkryp men svalflugorna är rent av äckliga. De må vara ungefär lika som älgflugorna, men på något sätt äcklar de mig mångfalt värre.

Att ta bilder på de små, lågt flygande hastighetsvidundren är alltså inte helt lätt - inte med ett objektiv på 400 mm i alla fall. Snabbhet hos både fotograf och kamerans autofokus ställs på prov. Gissa om det fanns många helblå bilder på minneskortet efteråt.

Jag håller fullständig med Johan Lind (docent i etologi vid Stockholms universitet), när han i sin "Bästa-djuren-topplista" ger tornseglaren förstaplatsen - med viss glimt i ögat förstås. Hans blogg Bild & Naturhistoria är förresten synnerligen läsvärd och jag passar härmed på att varmt rekommendera den.

https://etologen.wordpress.com/2014/06/08/1-tornseglare/

Vill man nörda ner sig ordentligt i tornseglarens aerodynamik, kan man också läsa följande:

Aerodynamics of gliding flight in common swifts

P. Henningsson, A. Hedenström

The Journal of Experimental Biology 214, 382-393

© 2011. Published by The Company of Biologists Ltd doi:10.1242/jeb.050609 

Fiskmåsungar

Det är ju faktiskt rent av bedrövligt med fågelhäckning på utgångspunkten det här året. Förra sommaren fanns det fågelungar i var och varannan buske men i år är det hur öde som helst. Har försökt spana efter ungar men inga har synts till... om de (mesarna) inte är oerhört sena i år förstås - eller har börjat om. Vuxna mesar surrar nog bland kvistarna och någon pilfink skymtas ibland. Svartvita flugsnapparen hade valt holk men han verkar inte ha fått hit någon hona. Rödstjärtarna har inte alls kommit den här sommaren.

Det känns sannerligen lite slött.

Kråkorna fick i och för sig två st ungar och idag kunde jag konstatera att tornseglarna ligger på ägg. Så några nya fåglar ska väl den här gården lyckas producera 2015.

I brist på "egna" ungar knallade jag ner till ån och begrundade fiskmåsarna istället.

Vinglös parasitoid

Sista krypet från lilla safarin 21.6 kommer här. Dumt nog har jag glömt bort var den hittades men om minnet ändå tillåts fabulera ihop något, så torde insekten ha skakats fram från en björkkvist.

Mer än tre stycken millimeter är det inte från ögon till äggläggningsrör. Då tillkommer ett par nervösa antenner som hysteriskt scannar omgivningen.

Jag vet inte exakt hur jag ska formulera mig för att verkligen lyckas förmedla hur fruktansvärt många olika parasitsteklar det finns. Ett sätt är ju förstås att ge en siffra. Åtminstone 2700 arter av brokparasitsteklar (Ichneumonidae) finns i Finland. Man får förmoda att de ändå är en hel del fler. Därtill har vi en hel hoper andra parasitoida stekelsläkten, men dem lämnar jag därhän just nu. Den här lilla röda damen tillhör nämligen just brokparasitsteklarna - närmare bestämt släktet Gelis (om jag inte misstar mig kapitalt). 

Inom släktet Gelis tycks det finnas en del olika specialiseringar. Det finns uppgifter om att några är parasitoider på spindlar, några på vivlar och andra är hyperparasitoider (parasitoider på parasitoider).

Jag borde kanske samla på mig spindlars vävda äggsäckar för att se om det skulle råka sig så att det "kläcks" en liten stekel istället för spindelbarn. Men som sagt - det finns så många parasitsteklar att även om det skulle komma en stekel ur spindelns äggsäck så behöver det inte alls vara en Gelis-stekel.

Och än en gång får man gladeligen konstatera att det alltid finns nytt att upptäcka där ute. Det tar aldrig slut. Hur spännande och underhållande är inte det?

Kanske lundsäckspindel

Från gårdssafarin 21.6 har jag kvar bilder på två småkryp. Här kommer det första.

Säckspindlar (Clubiona) är vanskliga att artbestämma. Det finns många arter och flera av dem är synnerligen lika. Så för att vara helt säker ska man som vanligt komma åt att kontrollera visa specifika små detaljer. Hos hanar - som den på bilden - är bl.a. palperna en bra sådan detalj.

Man kan lyckas fotografera dem (palperna) utan att bli alldeles för brutal med spindeln, men jag brukar ju inte ens försöka. I något skede ska jag fixa till en liten anordning som gör att jag försiktigt kan klämma fast spindlar, så att de kan studeras från undersidan - men så länge det är ogjort ids jag heller inte bråka hur mycket som helst med de små krypen.

Hanen på bilden har en kroppslängd på 7-8 mm. Han tillhör möjligen arten lundsäckspindel - Clubiona lutescens - men det är alltså bara en gissning. 

Säckspindlarna tillbringar dagen gömd i sitt vävda bo (rör) under en sten eller bland annat bråte på marken. Till natten går de ut på jakt. De är aktiva jägare som antingen springer fatt sitt byte eller ligger på lur och väntar att bytet ska komma inom räckhåll.

Stekel på jakt efter gröe

- Ca 6 mm växtstekel - check.

- Svart med klart röd främre thorax - check.

Alternativ: Typ Eriocampa och Eutomostethus.

- Det röda sträcker sig ner under vingarna - check.

- Relativt tjocka antenner - check.

- Eutomostethus. Närmare bestämt Eutomostethus ephippum.

Det här är en stekel i familjen Tenthredinidae (bladsteklar) och de växter som E. ephippum gillar som larv, är gräs i släktet Poa (gröen).

Från "gårdssafari" 21.6.

En liten flugbagge

Flugbaggar är vanligtvis talrika den här tiden på sommaren. I de flesta fallen är det de stora Cantharis-arterna man påträffar, men de små representanterna för familjens andra släkten är också i farten. De syns av förekommen anledning inte lika lätt.

Det finns två arter som passar in med den här baggen - Rhagonycha nigriventris och R. limbata. De svenska och finska artportalerna tar inte alls upp R. limbata medan sökningar på R. nigriventris också ger vissa träffar med R. limbata (Tyskland & England) - ungefär som om det skulle vara fråga om samma bagge. Hur som helst... 

Arten är 5-6 mm lång och likt andra flugbaggar lever de av rov. Inte sällan syns de på tistlar, korgblommiga och flockblommiga växter. Där har de både tillgång till nektar och byten på samma gång.

Från "gårdssafari" 21.6.

Florslända

Precis på samma sätt som guldögonsländorna är florsländorna (Hemerobiidae) farliga för bladlöss.

Från "gårdssafari" 21.6.

Edit 13.1.2019: Släktet ska vara Micromus och min gissning gällande art är M. angulatus.

Brynklotspindel

To boldly go where no man has gone before.

Du som känner att du behöver googla det där - gör det. Ni andra kan lugnt läsa vidare - och troligen även omfatta känslan jag försöker förmedla genom citatet.

För det är nästan exakt den upplevelsen av att stiga ut i något totalt okänt som jag får när jag, utan assistans av någon ämnesinsatt, häver ur mig ett artnamn jag själv sökt fram. 

Det känns hisnande. Det pirrar i magen. Det känns till och med en smula farligt.

Vilken enorm prestigeförlust jag skulle drabbas av ifall jag blir tvungen att revidera mig.

Men jag tar ett djupt andetag, blickar ut över cyberrymden och tar klivet...

Theridion varians.

Klotspindeln ramlade här om dagen fram ur några kvistar medan jag rotade omkring i trädgården. Givetvis fick den ta en vända via kameran. Det är förresten oerhört svårt för mig att genomföra trädgårdsarbete. Jämt och ständigt är det ett nytt kryp som ska förevigas.

Det är en hane, den är 3 mm lång, det är en vanlig art, de återfinns oftast i buskar, träd och undervegetation. Många av dem har mer ljust på bakkroppen och är därmed riktigt vackert tecknade.

Långt ner i bloggens högra spalt har jag samlat en del länkar till några av de sidor jag besöker regelbundet. En sida jag inte länkat till - men som jag använt mig av när det gäller spindlar - är Facebook-gruppen Spindelnätet (länkar inte, men den som är på fb hittar den lätt). De gånger jag gett upp i mina artsök, har den gruppen ofta varit behjälplig. Gruppen har numera många medlemmar och det ramlar in spindelbilder i kubik. Huruvida man får hjälp med att spika arter handlar säkerligen mycket om ifall de som kan spindlarna har tid att hänga med bland alla frågorna. Ett antal av dem som frekventerar den sidan jobbar professionellt med just spindlar.

Men bildens spindel har jag inte varvat via någon motsvarande expertpanel. Så ifall mitt omdöme sviktar får jag hoppas på rättelse - i något skede.

Tuvbaldakinspindel

I en samtid då allmän naturkunskap ståtar med allt större brister hos gemene man, då unga personer vet namnet på hundra olika Pokemon-figurer men inte kan sätta artnamn på tio fåglar, då minsta lilla försök att värna om natur stämplas som miljöterrorism, då vi står inför det sjätte stora utdöendet i jordklotets historia, då vi trots hotande klimatkatastrofer kör bil som aldrig förr, då vi...

... ja då är det i mitt tycke oerhört skönt att det trots allt finns människor som kan kasta ett öga på ovanstående bild och slänga ur sig Neriene clathrata. Det kunde nämligen inte jag.

Vad är då Neriene clathrata? Jo det är ännu en högst vanlig spindel i den stora täckvävarfamiljen (Linyphiidae). De blir uppemot 5 mm och hör, likt sina släktfränder (Neriene), till familjens större arter. 

Honan på bilden blev avporträtterad i samband med att hon dök upp medan jag rensade lite bland utblommade sibiriska nunneörter. Undervegetationen nära marken är tuvbaldakinspindelns favorittillhåll.

Hon blev samtidigt trädgårdens elfte bekräftade täckvävar-art, 40de spindelart och 336:e djurart. Och siffrorna stiger läääääänge än...