Fredagsmorgon vid Kimo åmynning. Del 2

I vassen framför tornet var det ett konstant prassel och upprepade korta "trtrtr" (eller hur man nu borde skriva ut ljudet).

Några sävsångare - Acrocephalus schoenobaenus - sökte mat bland vassrören. Vid några tillfällen hämtade de luft över ytan och blev synliga för ett antal sekunder innan de åter dök ner i virrvarret.

Fredagsmorgon vid Kimo åmynning. Del 1

Egentligast egentligen... besökte jag huvudsakligen Kimo åmynning för andra ändamål än ren fågelskådning. Jag var helt enkelt på jakt efter en viss typ av filmat material. Två flugor i en smäll är ändå inte fy skam ifall det bara är möjligt. Det visade sig bli en aning för mulet så så det blev inget vidare resultat vad den där ursprungsorsaken beträffar. Inga vettiga biproduktsbilder heller för den delen.

Ganska omedelbart efter min ankomst till tornet kom två gråhägrar - Ardea cinerea - in för landning. 

Jag gjorde några test med GH2-huset och 2x-konvertern med FD 150-600-gluggen. Resultatet var inte så upplyftande men vid solsken ska det säkert vara möjligt att få en aning mindre dåliga bilder.

Bilden här ovan är obeskuren med 2x-konverter. Bilden nedan är utan konverter men beskuren. Blurr, blurr, blurr.

Ovan ser ni ett ytterst tydligt och odiskutabelt bevis på två smalnäbbade simsnäppor - Phalaropus lobatus. Simsnäpporna är de två bleka pixlarna ovanför krickorna lite till höger i bilden.

Annars var området mest fyllt av grågäss och vitfågel... och brushanar. En liten grupp kanadagäss landade precis innan jag åkte (läs. var tvungen att åka)

Vitkindade gäss fanns det också relativt gott om. De på bilden är alltså inte alla.

Starar

Starar - Sturnus vulgaris - ser jag väldigt sällan hemmavid. Här om dagen kom dock en liten flock på kanske 10 - 12 stycken och landade för några få sekunder i toppen av cembratallen.

Avståndet mellan fåglarna och kameran är onödigt stort och dessa bilder är av högst dokumentär art. Har inga starar inplockade i bloggen sedan tidigare så då får väl bildkvaliteten ge vika för möjligheten att öka artmångfalden i den här lilla delen av www.

Augustifåglar

Augusti är normalt en riktigt trevlig fågelmånad hemma i trädgården. Många fåglar stryker omkring och tar för sig av de stora mängderna småkryp som just nu är i farten. Det är i och för sig inte fråga om några ovanliga sorter men det är i alla fall en och annan art som man annars inte ser i trädgården och det är lite extra liv och rörelse. Familjen grå flugsnappare (några inlägg tidigare) har de senaste åren varit trogna besökare. Samtidigt som jag fotograferade dem fick jag t.ex. även korn på ärtsångaren. Några andra sångare skymtade jag också men hann aldrig se dem tillräckligt väl för artbestämning. De gav heller inte ifrån sig några läten.

En ung svartvit flugsnappare - Ficedula hypoleuca - tar små vilopauser under sin matjakt. Stora mängder blomflugor rör sig bland löven på buskar och träd. Med jämna mellanrum gör fågeln korta krokiga flygruscher bland ekbladen och snappar åt sig av godsakerna.

Barkmidjeblomfluga

Ännu en blomfluga... en liten (7 mm) och spröd modell som inte för så mycket väsen av sig när den besöker blommorna, Man får alltså kika lite extra för att få korn på flugan. 

Det finns (som vanligt) förväxlingsrisk med liknande arter inom samma släkte men jag tror att det här är barkmidjeblomfluga - Sphegina clunipes. Midjeblomflugornas larver lever under trädbark där de lever av sav.

I Österbotten ska vi enligt Nationalnyckeln ha två arter. Det är den här och sibirisk midjeblomfluga. Den senare är väldigt variabel i färg. I Finland finns ytterligare två arter men den ena är bara påträffad vid några enstaka tillfällen och den andra lever huvudsakligen i insjöområdet. Som med många andra små oansenliga insekter är det förstås lite vanskligt med exakta utbredningskartor. Det gäller ju att någon upptäcker dem.

Matt flickblomfluga

För ett antal dagar fick bloggen flera inlägg med blomflugor som jag kunde påträffa bland trädgårdens blommor. Det var då 7 stycken olika arter men ytterligare ett par har tillkommit sedan dess.

En av dessa är matt flickblomfluga - Melangyna compositarum. Det är en ganska liten blomfluga (8-11 mm och i vissa fall mindre) som i likhet med många andra har gul-svart teckning på bakkroppen. Fläckarna varierar en liten smula i formen könen emellan. Honan (som på bilden) har något smalare fläckar. Jämfört med många andra blomflugor går den här artens gula toner ofta mot det kall-gula hållet. Larverna är bladlusjägare.

Blyg sångare

Alla fåglar är inte lika stirriga och matsamlar-hysteriska som flugsnapparföräldrarna i förra inlägget. De hade helt klart dragit ner på uppmärksamhetsnivån för fara och trots att jag kanske inte var någon enmansorkester med blåsinstrument och pukor så var jag inte heller varken helt osynlig eller tyst. Fåglarna kikade lite i förbifarten in genom luckan på uthusets andra våning där jag satt och spanade på dem. Ibland fick jag krypa längre bakåt för att flugsnapparna kom innanför objektivets närgräns på 3,5 meter.

Fågeln på bilderna smög däremot ständigt omkring i träden en bit bort. Tyst och försiktigt höll den sig i lövverket och jag såg aldrig hela fågeln på en gång.

Det är alltså en ärtsångare - Sylvia curruca - som förser sig med allehanda småplock.

Flugsnapparfamilj

För exakt ett år sedan gjordes ett inlägg med några ungar av grå flugsnappare. Några dagar senare plockade jag in bilder av föräldrarna.

Nu är flugsnapparna tillbaka - med nya ungar givetvis.

Tror inte jag skriver så mycket mer än så här den här gången.

????????????????????

Ska det verkligen nödvändigtvis vara så svårt?

Ett litet nattfly besökte blomkorgarna på vår ålandsrot. Ett litet problem är att ålandsrot är en stor växt. Blommorna som nattfjärilen landade på är väl 180-190 cm ovanför marken (eftersom den valde att landa på de plantor som inte lagt sig raklånga) och det betydde att jag fick försöka hålla den tusen ton tunga kamerautrustningen på raka armar uppåt, rikta den neråt mot blomman/fjärilen och på avstånd försöka skymta skärpan via kameraskärmens live view. Här tackar jag mig själv i all ödmjukhet eftersom jag en gång i tiden hade klokheten att välja ett kamerahus med vridbar skärm. När blodet rinner bort ur uppsträckta, klena cyklist-armar blir det svårt med stabiliteten som krävs för att det millimeter-känsliga skärpedjupet ska komma rätt. Men vilka i-landsproblem tacklar man inte för att dokumentera ett brungrått, litet nattfly?

Bingo! Tänkte jag när jag såg bilderna på kameraskärmen. Ett metallfly av något slag. Den typiska vita teckningen på vingen kommer att göra artbestämningen busenkel. Väl framme vid litteraturen och datorn satte jag mig ner för att leta ett metallfly med södra Skandinavien på höger framvinge och spegelbilden på vänstra. Jag letade, letade och letade. Inte en enda uppvisade ett dylikt märke.

Till slut lyckades jag ändå få syn på ett metallfly som hade någorlunda rätt teckning och då lossnade det till slut... frågeteckenmetallfly - Syngrapha interrogationis. Det namnet var väl ändå ett logiskt svar. När jag studerade metallflyna de första varven råkade jag bara se frågeteckenmetallfly som hade andra former på tecknet och jag kände inte till att det hos arten är relativt variabelt. Fjärilens namn kommer sig alltså av att tecknet ofta liknar ett frågetecken - tydligen mer ofta än södra Skandinavien i alla fall.

Fjärilen har ett vingspann på 32-37 mm. De är allmänna och utspridda över i stort sett hela Norden. Ljung, odon och blåbär är deras (larvernas) val av föda. De verkar också kunna finnas i björkar. 

Exemplaret på bilden flög ganska tidigt på kvällen medan det ännu var ljust. Bilderna ljuger i det hänseendet eftersom blixten och exponeringen koncentreras på blomman och fjärilen, har bakgrunden blivit underexponerad och verkar vara mörkare än den i själva verket var.

Charmhumla

Ibland kommer humlor med dessa färger. Jag lurade mig själv att tro sandhumla (Bombus veteranus) om den här, men det är en hane av ljus jordhumla (Bombus lucorum).

Jordhumlorna är förstås vanligen inte så här bleka och silvriga i färgen.

Humlan på bilden började vara förbrukad. Han kravlade sig fram mellan ålandsrotens blomkorgar och ett antal timmar efter fotograferingen satt ha kvar och såg närmast livlös ut.

Fluga på spaning efter en barnkammare?

... Eller så inte. För om jag ser rätt är detta en hane. Han är nog mer intresserad av att hitta en hona och det är ju hon som sedan ska hitta den där barnkammaren. Men hanen tycker nog att ålandsroten (Inula helenium) är en bra plats för att hitta sin hona. Orsaken till det är att ålandsrotens blommor lockar humlor i stora skaror och det är humlorna som ska bli flugans barnkammare. Honorna håller sig knappast långt borta från humlorna - även om jag vid fotograferingstillfället inte såg någon.

Stekelflugorna (Conopidae) är parasitoida varelser. Deras larver behöver ett värddjur att leva i och av. 

Bildernas Conops quadrifasciatus använder alltså humlor vilka de snabbt flyger fram till varpå ett ägg fästs mellan humlans bakkroppsplåtar. När ägget kläckts letar sig larven in i humlans bakkropp och resten behöver kanske inte skrivas ut. Kan väl ändå nämna att flugan förpuppar sig och övervintrar i humlan.

Dessa flugor har givetvis ingen som helst släktskap med steklar. Färgsättningen är bara bedrägeri för att eventuella rovdjur ska ta dem för getingar och parasiterandet är inget ovanligt bland diverse familjer inom tvåvingarna (Diptera).

Noshornsbaggen

En synnerligen trött hane av noshornsbagge - Oryctes nasicornis - kravlade sig sakta och liksom automatiskt framåt på marken. Han befann sig ett par meter från vår gamla lövkompost i vilken det tidvis deponerats en hel del sågspån. I den högen lever noshornsbaggarnas larver och nu som då får vi också se fullbildade baggar. Senaste år var många av noshornsbaggarna vuxna och det var ett intensivt dämpat dunkande inne i den där högen. Honorna fanns inne i sina gångar och hanarna var på jakt. Har inte kollat men jag tror dunkandet är någon slags kommunikation baggarna emellan. Vilket kön som åstadkommer det vet jag inte - än.

Följande dag gick jag tillbaka och hittade honom upp och ner samt halvt nergrävd ca 10 cm från den plats jag senast såg honom. Hoppstjärtarna kryllade över hela kroppen. Med lite tur har han träffat en hona som i sin tur lägger ägg och ser till att noshornsbaggarna fortsätter leva i vår gamla kompost.

Frukost i det gröna

Riktade kameran lite halft oengagerat mot en liten (3 mm), röd spindel. Plötsligt rusade ett litet kvalster rakt framför spindeln och det var dumt gjort. Det var också det sista kvalstret gjorde. 

Mitt o-engagemang fick sig en törn. Spännande små action-scener kan ske var som helst och när som helst.

Tror spindeln hör till ett av de många släkten av små arter inom familjen täckvävarspindlar (Linyphiidae).

Edit: I letandet efter andra spindelarter ramlade jag över en liten rödbrun rackare bland klotspindlarna (Theridiidae). Jag får gå på känsla och känslan dikterar att det är mera hos den lilla kvalsterätaren som stämmer överens med klotspindlarna än de alternativ jag hade i familjen täckvävare. Släktet för spindeln i bilden skulle i så fall kunna vara Robertus (tänka sig) och arten möjligen scoticus.

Kanske har vi svängflugor nästa sommar också

Bland åkerbären sköter svängflugorna (Sepsidae) om återväxten.

Varför inte ett extra fotografi från nektarmatbordet?

Ibland blir det trängsel - speciellt om tvenne insekter i storlek med hushumlan (Bombus hypnorum) och storblodbiet (Sphecodes albilabris) tänkt sig äta från samma blomboll på rysk martorn (Eryngium planum).

Kanske "klövertapetserarbi"?

Det har varit (och är) en hel del arbete vid datorn de senaste dagarna och när det känns som om en paus skulle sitta fint kan man ju t.ex. peta in ytterligare en bild här på Utgångspunkt Nykarleby.

Den som sett de senaste inläggen vet att det nyss varit lite fokus på blomflugor men samtidigt som jag dokumenterade dem fanns givetvis också andra motiv tillgängliga. Blodbiet var ett sådant exempel och nu följer fler.

Här dyker nu ytterligare ett bi upp. Det är ett representant ur familjen buksamlarbin (Megachilidae). Buksamlarbina är en stor familj med många olika släkten. Det gemensamma draget är att de inte har pollenkorgar på benen utan samlar pollen med sin håriga undersida. Buksamlarbina är solitära och "häckar" i hål. De hör till de pollinatörer man kan gynna genom att göra "holkar" - t.ex. borrade hål i träbitar.

Ett stort släkte i familjen buksamlarbin är tapetserarbina. Namnet har de fått eftersom de tapetserar sina bohålor invändigt med utskurna bladbitar. Med den meningen inskriven börjar det stå klart att jag tror mig veta att biet på bilden är ett tapetserarbi. Det är en gissning med vilken jag är ute på ganska djupt vatten men om jag sträcker på foten så får jag för mig att det ändå är bottnen jag känner. För att nu ytterligare sätta näsan rejält i blöt så drar jag dessutom till med Megachile rotundata. Det är en art som inte fått något svenskt namn än men som skulle heta typ klövertapetserarbi ifall man översätter både dess engelska och finska namn. Arten finns i Sverige men i Finland är den möjlig att påträffa - åtminstone i södra delen av landet.

M. rotundata är en europeisk/asiatisk art men har blivit införd till Nordamerika och Australien som pollinerare.