Flugsnapparfamilj

För exakt ett år sedan gjordes ett inlägg med några ungar av grå flugsnappare. Några dagar senare plockade jag in bilder av föräldrarna.

Nu är flugsnapparna tillbaka - med nya ungar givetvis.

Tror inte jag skriver så mycket mer än så här den här gången.

????????????????????

Ska det verkligen nödvändigtvis vara så svårt?

Ett litet nattfly besökte blomkorgarna på vår ålandsrot. Ett litet problem är att ålandsrot är en stor växt. Blommorna som nattfjärilen landade på är väl 180-190 cm ovanför marken (eftersom den valde att landa på de plantor som inte lagt sig raklånga) och det betydde att jag fick försöka hålla den tusen ton tunga kamerautrustningen på raka armar uppåt, rikta den neråt mot blomman/fjärilen och på avstånd försöka skymta skärpan via kameraskärmens live view. Här tackar jag mig själv i all ödmjukhet eftersom jag en gång i tiden hade klokheten att välja ett kamerahus med vridbar skärm. När blodet rinner bort ur uppsträckta, klena cyklist-armar blir det svårt med stabiliteten som krävs för att det millimeter-känsliga skärpedjupet ska komma rätt. Men vilka i-landsproblem tacklar man inte för att dokumentera ett brungrått, litet nattfly?

Bingo! Tänkte jag när jag såg bilderna på kameraskärmen. Ett metallfly av något slag. Den typiska vita teckningen på vingen kommer att göra artbestämningen busenkel. Väl framme vid litteraturen och datorn satte jag mig ner för att leta ett metallfly med södra Skandinavien på höger framvinge och spegelbilden på vänstra. Jag letade, letade och letade. Inte en enda uppvisade ett dylikt märke.

Till slut lyckades jag ändå få syn på ett metallfly som hade någorlunda rätt teckning och då lossnade det till slut... frågeteckenmetallfly - Syngrapha interrogationis. Det namnet var väl ändå ett logiskt svar. När jag studerade metallflyna de första varven råkade jag bara se frågeteckenmetallfly som hade andra former på tecknet och jag kände inte till att det hos arten är relativt variabelt. Fjärilens namn kommer sig alltså av att tecknet ofta liknar ett frågetecken - tydligen mer ofta än södra Skandinavien i alla fall.

Fjärilen har ett vingspann på 32-37 mm. De är allmänna och utspridda över i stort sett hela Norden. Ljung, odon och blåbär är deras (larvernas) val av föda. De verkar också kunna finnas i björkar. 

Exemplaret på bilden flög ganska tidigt på kvällen medan det ännu var ljust. Bilderna ljuger i det hänseendet eftersom blixten och exponeringen koncentreras på blomman och fjärilen, har bakgrunden blivit underexponerad och verkar vara mörkare än den i själva verket var.

Charmhumla

Ibland kommer humlor med dessa färger. Jag lurade mig själv att tro sandhumla (Bombus veteranus) om den här, men det är en hane av ljus jordhumla (Bombus lucorum).

Jordhumlorna är förstås vanligen inte så här bleka och silvriga i färgen.

Humlan på bilden började vara förbrukad. Han kravlade sig fram mellan ålandsrotens blomkorgar och ett antal timmar efter fotograferingen satt ha kvar och såg närmast livlös ut.

Fluga på spaning efter en barnkammare?

... Eller så inte. För om jag ser rätt är detta en hane. Han är nog mer intresserad av att hitta en hona och det är ju hon som sedan ska hitta den där barnkammaren. Men hanen tycker nog att ålandsroten (Inula helenium) är en bra plats för att hitta sin hona. Orsaken till det är att ålandsrotens blommor lockar humlor i stora skaror och det är humlorna som ska bli flugans barnkammare. Honorna håller sig knappast långt borta från humlorna - även om jag vid fotograferingstillfället inte såg någon.

Stekelflugorna (Conopidae) är parasitoida varelser. Deras larver behöver ett värddjur att leva i och av. 

Bildernas Conops quadrifasciatus använder alltså humlor vilka de snabbt flyger fram till varpå ett ägg fästs mellan humlans bakkroppsplåtar. När ägget kläckts letar sig larven in i humlans bakkropp och resten behöver kanske inte skrivas ut. Kan väl ändå nämna att flugan förpuppar sig och övervintrar i humlan.

Dessa flugor har givetvis ingen som helst släktskap med steklar. Färgsättningen är bara bedrägeri för att eventuella rovdjur ska ta dem för getingar och parasiterandet är inget ovanligt bland diverse familjer inom tvåvingarna (Diptera).

Noshornsbaggen

En synnerligen trött hane av noshornsbagge - Oryctes nasicornis - kravlade sig sakta och liksom automatiskt framåt på marken. Han befann sig ett par meter från vår gamla lövkompost i vilken det tidvis deponerats en hel del sågspån. I den högen lever noshornsbaggarnas larver och nu som då får vi också se fullbildade baggar. Senaste år var många av noshornsbaggarna vuxna och det var ett intensivt dämpat dunkande inne i den där högen. Honorna fanns inne i sina gångar och hanarna var på jakt. Har inte kollat men jag tror dunkandet är någon slags kommunikation baggarna emellan. Vilket kön som åstadkommer det vet jag inte - än.

Följande dag gick jag tillbaka och hittade honom upp och ner samt halvt nergrävd ca 10 cm från den plats jag senast såg honom. Hoppstjärtarna kryllade över hela kroppen. Med lite tur har han träffat en hona som i sin tur lägger ägg och ser till att noshornsbaggarna fortsätter leva i vår gamla kompost.

Frukost i det gröna

Riktade kameran lite halft oengagerat mot en liten (3 mm), röd spindel. Plötsligt rusade ett litet kvalster rakt framför spindeln och det var dumt gjort. Det var också det sista kvalstret gjorde. 

Mitt o-engagemang fick sig en törn. Spännande små action-scener kan ske var som helst och när som helst.

Tror spindeln hör till ett av de många släkten av små arter inom familjen täckvävarspindlar (Linyphiidae).

Edit: I letandet efter andra spindelarter ramlade jag över en liten rödbrun rackare bland klotspindlarna (Theridiidae). Jag får gå på känsla och känslan dikterar att det är mera hos den lilla kvalsterätaren som stämmer överens med klotspindlarna än de alternativ jag hade i familjen täckvävare. Släktet för spindeln i bilden skulle i så fall kunna vara Robertus (tänka sig) och arten möjligen scoticus.

Kanske har vi svängflugor nästa sommar också

Bland åkerbären sköter svängflugorna (Sepsidae) om återväxten.

Varför inte ett extra fotografi från nektarmatbordet?

Ibland blir det trängsel - speciellt om tvenne insekter i storlek med hushumlan (Bombus hypnorum) och storblodbiet (Sphecodes albilabris) tänkt sig äta från samma blomboll på rysk martorn (Eryngium planum).

Kanske "klövertapetserarbi"?

Det har varit (och är) en hel del arbete vid datorn de senaste dagarna och när det känns som om en paus skulle sitta fint kan man ju t.ex. peta in ytterligare en bild här på Utgångspunkt Nykarleby.

Den som sett de senaste inläggen vet att det nyss varit lite fokus på blomflugor men samtidigt som jag dokumenterade dem fanns givetvis också andra motiv tillgängliga. Blodbiet var ett sådant exempel och nu följer fler.

Här dyker nu ytterligare ett bi upp. Det är ett representant ur familjen buksamlarbin (Megachilidae). Buksamlarbina är en stor familj med många olika släkten. Det gemensamma draget är att de inte har pollenkorgar på benen utan samlar pollen med sin håriga undersida. Buksamlarbina är solitära och "häckar" i hål. De hör till de pollinatörer man kan gynna genom att göra "holkar" - t.ex. borrade hål i träbitar.

Ett stort släkte i familjen buksamlarbin är tapetserarbina. Namnet har de fått eftersom de tapetserar sina bohålor invändigt med utskurna bladbitar. Med den meningen inskriven börjar det stå klart att jag tror mig veta att biet på bilden är ett tapetserarbi. Det är en gissning med vilken jag är ute på ganska djupt vatten men om jag sträcker på foten så får jag för mig att det ändå är bottnen jag känner. För att nu ytterligare sätta näsan rejält i blöt så drar jag dessutom till med Megachile rotundata. Det är en art som inte fått något svenskt namn än men som skulle heta typ klövertapetserarbi ifall man översätter både dess engelska och finska namn. Arten finns i Sverige men i Finland är den möjlig att påträffa - åtminstone i södra delen av landet.

M. rotundata är en europeisk/asiatisk art men har blivit införd till Nordamerika och Australien som pollinerare.

Tvåbandad getingfluga

Då är det dags för sjunde och sista inlägget med de blomflugor som kom framför objektivet för ett par dagar sedan. Det blev ganska många på en gång och då har jag dessutom bort ett par arter som jag inte hann dokumentera. 

Det var också på håret med fotograferandet av den här. Jag hann inte med mycket kameraarbete innan hon flög utom synhåll. Hon befann sig inte heller bland sötsaksblommorna i rabatten utan hade stannat upp på en kvist i ett äppelträd där hon ägnade sig åt lite kroppsvård. Det kanske var bra med en stund av sk. "egentid". Hon tycks ha varit med om ett antal hårda dagar med tanke på slitna vingar och en tappad antenn.

Precis som i fallet med alla de övriga blomflugorna jag nyligen lagt upp på bloggen är inte heller tvåbandad getingfluga - Chrysotoxum bicinctum - någon raritet, men för att ha större chans att se dem bör man kanske lämna sin trädgård och söka sig ut till lövskog (el. blandskog) och vegetation i närheten av öppna ytor och vatten.

I Österbotten ska man ha möjlighet att påträffa fyra olika getingblomflugor. De tre övriga arterna har har lika vackert och skarpt kontrasterande svarta och gula teckningar men de har fler gula band över bakkroppen. Tvåbandad getingfluga är 10-13 millimeter lång och väldigt lätt att känna igen tack vare bakkroppens unika teckning. Även getingblomflugornas larver är rovdjur med bladlöss på menyn. Troligen handlar det mestadels om rotlevande bladlöss samt andra arter som uppehåller sig nära markytan.

Släktnamnet Chrysotoxum betyder för övrigt guldbåge. Vackert namn för en vacker fluga.

Nyfiken blomfluga

Sjätte blomflugan i denna lilla "special-serie" av inlägg som jag nu på kort tid stjälper ut i denna blogg.

Den här är allt lite knepigare. En hona är det i alla fall och jag tror att det är Eupeodes corollae (har inget med någon gammal japansk bil att göra). På svenska har den fått namnet nyfiken blomfluga och det kommer sig av att den faktiskt kan upplevas som nyfiken då den inte har något emot att komma "fram och kolla läget" när eftermiddagskaffet inmundigas utomhus. Nyfiken blomfluga hör till släktet fältblomflugor och av dem har vi 13 arter i Finland och sju i Österbotten men precis som flyttblomfluga är fältblomflugorna väldigt rörliga och flyger (tom. flyttar) över långa sträckor - om än kanske inte i samma utsträckning som flyttblomflugan. Det gör att deras normala utbredning och ett definitivt antal arter på en given plats kan vara vanskligt att faktiskt avgöra. Enligt Nationalnyckeln är det sannolikt så att nyfiken blomfluga inte alls övervintrar i Norden och att befruktade honor söker sig norrut från Centraleuropa där de övervintrat som puppor. De flugor vi ser den här tiden på sommaren är en andra generation som alltså växt upp som larver under försommaren här hos oss. Precis som hos ett flertal andra släkten bland blomflugorna är fältblomflugornas larver också predatorer på bladlöss.

Flyttblomfluga

Flyttblomfluga - Episyrphus balteatus - är lite av en särling bland våra vanliga blomflugor. De övervintrar nämligen inte alls hos oss. Under gynnsamma år kan de övervintra i Danmark eller södra Sverige men normalt kommer de flyttblomflugor vi ser här från breddgrader i höjd med Central- och Sydeuropa. Befruktade honor flyttar hit norrut från början av juni. De kan välja att lägga sina ägg på flera olika växter men verkar främst vara inriktade på vass där larverna äter av en specifik bladlus.

När larverna ätit färdigt och mot hög-/sensommaren blivit vuxna blomflugor letar de sig ut på matjakt (nektar) och kan vissa år finnas i oerhört stora mängder. Deras numerära antal hos oss är dock beroende av många olika faktorer. Dels hur väl flyttningen har gått. Väder och vind har sin beskärda del i dessa småkryps  långa resor. Om äggen läggs i anslutning till jordbruk där man besprutar mot bladlöss slås även larverna ut. Vissa år angrips larverna också av stora mängder parasitsteklar.  Under Augusti och september letar de sig åter söderut mot varmare trakter.

Flyttblomfluga ser ju ut som en väldigt typisk blomfluga men om man jämför bakkroppsmönstret med andra släkten noterar man snabbt att det skiljer sig ganska mycket från de övriga. De kan visserligen ha olika stora andelar svart och gult men grundteckningen är i stort sett unik bland våra blomflugor.

Under fjolårssommaren såg jag inte särskilt många flyttblomflugor men nu tycks de finnas lite överallt. 2014 är nog ett bra år för dessa små långdistansflygare.

Referenser:

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna

DH 53A

Tvåvingar: Blomflugor

Diptera: Syrphidae: Syrphinae

Mindre solblomfluga

Tillbaka till blomflugorna... Släktet Syrphus innehåller väl några av de mest typiska blomflugorna - de där blomflugorna som ser ut så som man tänker sig att blomflugor ska se ut. På svenska heter de solblomflugor och bildens representant ur släktet är (om jag ser rätt) mindre solblomfluga - Syrphus vitripennis.

I Österbotten har vi ytterligare tre vanligt förekommande arter av solblomflugor. 

Här är t.ex. en av dessa: Hårig solblomfluga.

Storblodbi

Fler blomflugor är nog dokumenterade och i sinom tid på väg in i bloggen (se de tre föregående inläggen) men lite omväxling lär inte skada. Insekten som kikar fram i bakom martornsblommorna här ovan är alltså ingen blomfluga.

Stor (ca 11-12 mm) och svart med helröd bakkropp. Det här är en lätt igenkännlig insekt - ett blodbi.

Storleken och avsaknaden av svart på bakkroppen ger vid handen att detta rör sig om storblodbi - Sphecodes albilabris.

Blodbin lever som boparasiter hos solitära bin - bl.a. hos grävbin, sidenbin och bandbin. Blodbiets hona lägger sitt ägg i värdbiets bo, varpå blodbi-larven sedan dödar den ursprungliga invånaren och därefter lever av det pollenförråd som värden tidigare samlat som föda till sin egen larv.

Blodbiet på bilderna här ovan är en hane.

På de två sista bilderna har vi en hona. Hon är ytterligare ett par millimeter längre men den tydligaste skillnaden mellan könen är antennerna. Honans antenner är nämligen lite kortare och smalare.

Lillslamfluga

När nu farten är uppe så fortsätter jag med ännu en blomfluga. Den här hör till släktet slamflugor och artens svenska namn är lillslamfluga. Säger man Eristalis arbustorum så är namnet gångbart i hela världen. Lillslamflugan är ganska variabel i sin teckning - teckningen på bakkroppen då alltså. Vissa exemplar är väldigt ljusa och andra nästan helt svarta så när som på ljusa band längs plåtarnas bakkanter. Flugan på bilden är en hane. Det syns tydligt på de stora ögonen som i princip sitter ihop en bra bit uppe på huvudet. Honornas ögon rör inte vid varandra.

Larven växer upp i näringsrikt, grunt vatten - helst med mycket organiska ämnen som ligger och jäser i vattnet. Larverna (hos alla slamflugor) är halvt genomskinligt gråa, slattriga och har ett långt andningsrör som sticks upp genom vattenytan. De går också under namnet råttsvanslarv.

Vuxna flugor håller sig relativt nära marken och uppsöker en hel drös olika blommande örter.

Kompostblomfluga

Nästa blomfluga till rakning är kompostblomfluga - Syritta pipiens. Det är en väldigt vanlig blomfluga men den kan kanske lätt förbises då den är både liten och övervägande mörk på ovansidan. Den har visserligen ljusa parfläckar på bakkroppen men de syns inte alltid så tydligt då flugan oftast håller vingarna rakt bakåt då den är på blommor eller annars sitter i vila.

Det bästa kännetecknet är nog de grova låren på bakbenen. Dessa kan vara helt svarta men har oftast bruna fläckar så som bildernas hona uppvisar. Lårens undersida har en köl med en rad taggar.

Larverna lever av förmultnande  organiskt material och precis som namnet antyder är bl.a komposter en lämplig barnkammare.

Kompostblomflugan är inte kräsen vad gäller blommor och besöker ett stort antal olika örter, buskar och träd. 

Hanarna revirflyger tätt över blommorna. I sitt revirsvävande kan de ses knycka sidledes och pendla elegant av och an.

Taggsländfluga

De senaste dagarna har det blivit lite extrafokus på nektargäster. Vår ryska martorn har slagit ut och till den dras många hungriga insekter - inte minst blomflugor.

Som den första i raden av några blomflugor på kö till bloggen kommer härmed taggsländfluga - Sphaerophoria scripta.

Sländflugorna har fått sitt namn pga. den smala bakkroppen som ger dem en viss ytlig likhet med sländor. 15 olika arter är påträffade i Finland och bland dessa ska väl tio stycken vara möjliga att hitta här i Österbotten. Vissa är svåra - väldigt svåra - att skilja åt i fält så det råder givetvis en viss osäkerhet kring arternas förekomst och vanlighet.

Som synes på bilderna varierar teckningen på bakkroppen en hel del. Vissa har mindre svart än andra och nyansen av gult eller orange är också lite olika. I artbestämningen av dessa skulle jag ha varit synnerligen osäker endast på basen av bakkroppsteckningen men taggsländflugan har tydligt längre bakkropp än övriga arter. Hanarna på bilderna här ovan är ca 10-11 mm.

Honorna har inte varit lika talrika bland våra blommor men några enstaka har jag i alla fall fått på bild. Honorna har en något bredare och aningen kortare bakkropp. Totallängden är väl ungefär 8-9 mm. Taggsländfluga är en av de mer allmänna sländflugorna och kanske den som oftast syns i trädgårdar. Några av de andra arterna är dessutom mer specialiserade för vissa biotoper och växter - något som gör att de är mindre troliga besökare i en trädgård.

Edit: Kan ju tillägga att taggsländflugornas larver är rovdjur som lever av bladlöss på örter i markskiktet men ibland även på några fåtal vedartade växter.

Lurvlarv

Här om dagen hittades denna lilla, toviga vadd-ansamling krypandes på marken i trädgården.

Under det vaxartade lurvet gömmer sig en grön liten larv. Larven fotograferades och flyttades sedan in i trädgårdens mer djungel-liknande bladhav.

Ett par timmar senare hade jag vägarna förbi platsen där larven placerades och då hade den klättrat upp på ett kirskålsblad där den klätt av sig och poserade spritt språngande naken. Det skyddande lurvet hade lämnats kvar på bladkanten. Plockade åter upp den och dokumenterade på nytt.

Larven är alltså en stekellarv - närmare bestämt en bladstekel - och ännu närmare bestämt en stekel ur släktet Eriocampa. Det verkar i stort sett finnas tre artalternativ. E. dorpatica, E. ovata och E. umbratica. Den sist nämnda har status "nära hotad" här i Finland. Enligt de uppgifter jag jag sett lever E. ovata på al och dorpatica vill ha vinbär. Precis ovanför den plats där larven hittades finns kronan på en klibbal (jäpp, en sådan finns planterad i trädgården). Men under alen växer också en förvildad vinbärsbuske. Så... ovata eller dorpatica? Borde väl ha letat fler i både klibbalen och vinbärsbusken men det har liksom inte blivit av.

Eriocampa-släktet hör till bladsteklarna (Tenthredinidae).

Alla dessa små parasitoida steklar

Första augusti gjorde jag ett inlägg om och med en rovstekel som jobbade med sin tunnel i ett av våra äppelträd. Bilderna var vid tiden för inlägget redan en vecka gamla men jag har helt enkelt inte riktigt hunnit med i svängarna. 

Samtidigt som jag fotograferade rovstekeln tog jag också ett par bilder av en riktigt liten parasitstekel som ivrigt sprang i sicksack  runt rovstekelns hål. I jakten på vad det var för stekel och vad den var på jakt efter, undersökte jag först om Crossocerus-steklarnas (rovstekeln) larver angrips av parasitsteklar. Det gör de, men det verkar då handla om parasitsteklar ur andra familjer än den avfotograferade. Det var enkelt och snabbt konstaterat på basen av utseendet.

Det var också på basen av utseendet jag fick nysta vidare. Det mesta i helhetsintrycket och proportionerna hos stekeln fick mig att leta bland bracksteklarna (Braconidae) och ganska omgående fick jag ögonen på underfamiljen Doryctinae där pusselbitarna började falla på plats. Ner till artnivå vågar jag mig inte men släktet torde nog vara Spathius. Spathius-steklar tycks vara inriktade på trägnagare (Anobiidae-skalbaggar) och vissa av dessa steklar används uppenbarligen som bekämpningsmedel mot nämnda skalbaggar.

Edit: Torde vara Spathius exarator.

Tittut... där inne i äppelträdet

Våra äppelträd är gamla, väldans gamla. Äppelodlare skulle ha kapat dem i höjd med marken för decennier sedan men det har vi inte klarat av att göra trots att träden har tickor och allsköns andra svampar vars fruktkroppar ploppar ut ur barken när förhållandena är de rätta. Men träden är vackra på sitt sätt och de får väl vika ner sig själva när den dagen är inne. Fram tills dess är de hem för småkryp som gillar gamla halvmurkna träd. 

För en tid sedan upptäcktes färska spån som forslats ut ur några små hål i ett av träden. Det visade sig vara en liten rovstekel i släktet Crossocerus som höll på att städa ur ett gammalt hål vilket sannolikt gjorts av någon skalbaggelarv. Stekeln plattar till och gör tunnelväggarna jämna och fina. Sedan lägger hon sina ägg i hålet och förser de blivande stekellarverna med mat. Beroende på artspecialisering jagar Crossocerus-steklar antingen små tvåvingar (flugor) eller mindre halvvingar (ordn. Hemiptera)

Borde lyckas få någon bild där hela stekeln är synlig men de är kvicka och rastlösa så det är lättare sagt än gjort.