I skogen 29.3. Del 5 - granbaldakinspindel

Vad vore en vår utan bilder av granbaldakinspindel - Pityohyphantes phrygianus?

Bloggen har nu trappat upp från vanlig barrmattvävare till ännu vanligare kvistbaldakinspindel, för att slutligen landa i denna den absolut mest talrika täckvävaren (fam. Linyphiidae) av dem alla när det handlar om att bo i barrträd här i trakten.

Eventuellt ljuger jag. Någon vetenskaplig och verifierbar kontroll har jag inte genomfört. Men skakar jag en kvist är det nästan alltid dessa som blir fångsten i uppsamlingskärlet.

Bloggen är numera också full av inlägg med arten i fråga. Det gör inget. Spindeln är vacker och pryder sin plats.

I skogen 29.3. Del 4 - kvistbaldakinspindel

Jämfört med barrmattvävaren i förra inlägget skruvar jag nu upp graden av vanlighet gällande förekomst i den undersökta skogsmiljön.

Kvistbaldakinspindel - Neriene peltata - dyker nämligen upp oftare än barrmattvävare just där och i de olika granar och tallar som kontrolleras.

Kroppslängden på den här honan är ca 3 mm. Vet inte om hon är helt vuxen. En knapp millimeter längre kan de bli.

Här är lite fler - och kanske "roligare" - bilder av kvistbaldakinspindel.

I skogen 29.3. Del 3 - barrmattvävare

Barrmattvävare (Obscuriphantes obscurus) har jag ju i trädgården. En trädgårds-hane dokumenterades dagen innan detta skogsbesök.

Här är en hona hittad i samma kvistar (gammal död tall) som sträckspindeln i föregående inlägg. 

Kroppslängden är drygt 2 mm. Hon kan mycket väl vara vuxen.

Så mycket mer har jag inte att tillägga just nu...

Typisk täckvävare (fam. Linyphiidae) för biotopen i alla fall.

I skogen 29.3. Del 2 - sträckspindel

Sträckspindel (släkte Tetragnatha) skakad ur det kvarvarande grenverket av en tall som legat omkullfallen ett antal år.

Spindeln är förstås ung och dessa är svåra - eller snarare/ofta omöjliga - att artbestämma medan de är små. Dess kroppslängd är ungefär 3 mm.

Rent habitatmässigt är Tetragnatha obtusa (pärlsträckspindel) och T. dearmata (fläcksträckspindel) de två sträckspindlar man främst förväntar sig hitta på platsen.

T. obtusa har ofta radiala kilformade mörka ränder ut mot kanten på carapax och dessutom en karakteristisk mörk triangel fram över huvudet. Se t.ex. denna individ fotograferad i augusti 2016. Hur konsekvent dessa karaktärer uppträder på riktigt unga exemplar och hur de eventuellt förändras låter jag vara osagt. Det tycks råda lite olika åsikter bland spindelexpertisen kring hur det förhåller sig. Jag ska därför inte heller själv sitta och konstruera någon form av slutsats.

Spindeln på bilderna har alltså mera fläcksträckspindel-känsla över sig. Det är förstås ingen artbestämning.

Dessutom...

Skulle den vara fyndad längre söderut kunde man också fundera på T. nigrita (sotsträckspindel). Det går trots det förstås inte heller att helt räkna bort den. Man vet ju aldrig.

Våra övriga sträckspindlar torde rimligen ändå gå att avfärda - även om det antagligen också är med betoning på en osäker grad av ordet rimligen.

Så jag får helt enkelt gå dit igen och hitta samma spindel för ny bedömning när den är vuxen.

Eller... mer allvarligt... egentligen borde man snarare föda upp ett flertal dylika sträckspindelynglingar till vuxen ålder för att få grepp om hur de förändras med ålder och om det alls finns minsta chans att hitta några som helst ledtrådar som kunde leda till kvalificerade artgissningar av unga exemplar.

Som sagt. Rent officiellt stannar det alltså vid Tetragnatha sp.

I skogen 29.3. Del 1 - den där aureolusgruppen

Söndagen 29.3 sökte jag mig åter ut på småkrypsjakt och denna gång med minneskort i kameran. Det blev inte Bådaviken så som dagen innan, utan skogen bland berghällarna väster om Nykarleby. Jag slog läger i solvärmen och kollade spindelförekomst i diverse träd av både levande och död modell. 

Dessa snabblöpare i den sk. aureolusgruppen var det föga förvånande gott om. De hittades främst i döda liggande tallar.

Aureolusgruppen är ett antal arter som inte kan särskiljas enbart på basen av utseende. Deras färgsättning och mönster är i grunden nästan lika och på det tillkommer deras inbördes variation som s.a.s. gör att de kan "överlappa" varandra utseendemässigt.

Hos oss i Österbotten består aureolusgruppen främst av Philodromus aureolus (gyllensnabblöpare) och P. cespitum (trädsnabblöpare). Den sist nämnda är avgjort vanligast om man ska utgå från att rapporterade observarioner är verifierade - dvs. att de är gjorda med kontroll av epigyn eller palper.

I Finland tillkommer ytterligare en art i form av P. collinus (gransnabblöpare) som främst är påträffad i södra delen av landet. Enstaka ströfynd finns även i Österbotten och den går således inte heller att bortse ifrån när man har snabblöpare av den här färgmodellen framför sig. 

Första och andra bilden är av två exemplar som skakades från torra kvistar på en död tall som legat på marken ett par år. första spindeln har en kroppslängd på ca 4 mm och den andra är ca 3 mm lång.

Här nedan följer tre bilder av en individ som plockades ur en tall som fallit relativt nyligen (kanske i höstas) och som fortfarande hade gröna barr. Tallen innehöll många exemplar av dessa snabblöpare. Kroppslängden är ungefär 4-5 mm. Vuxna exemplar av alla nämnda arterna är ca 5-6 mm - även om den här till synes äggstinna honan nog var lite drygt 6 mm (kanske t.o.m. 7 mm).

Trädgårdssafari 28.3. Del 11 - barrmattvävare

Avslutar den lilla trädgårdssafarin lördagen 28.3 med en art som påträffats många gånger tidigare i trädgården. Likt denna hane har merparten av de tidigare fynden vaskats fram ur någon av trädgårdens rododendronbuskar. 

Arten är Obscuriphantes obscurus - barrmattvävare. Bakkroppen kan vara en smula variabel beträffande kontraster och utbredningen av de mörkbruna fläckarna. För hanarna är den där kantiga utsidan av palpen dock ett ganska bra kännetecken (sett ovanifrån alltså).

Det blev elva dokumenterade arter på 1,5 h. Det är faktiskt ganska få arter på lång tid men den effektiva "arbetstiden" var inte lika lång.

Alla observerade småkryp dokumenterades inte heller. Åtminstone ett par riktigt små tvåvingar (flugor och mygg) förblev ofotograferade. De var ändå ganska pigga, knyckiga och redo att ta till vingarna. Den ena var antagligen någon hoppfluga. 

Hoppstjärtarna fotograferades inte heller trots att de ju dök upp i giganorma mängder. Jag tror att det främst rörde sig om Pogonognathellus flavescens, möjligen släktingen Pogonognathellus longicornis samt Entomobrya nivalis som är vanlig i enbuskarna och rododendron. Några riktigt små, svarta och hopplöst svåridentifierade täckvävare (Linyphiidae) passerade också framför ögonen. Men de var knappast vuxna och försök till artning är galet vanskligt.

Av de elva dokumenterade krypen var bara steklarna (brackstekel & brokparasitstekel) nya bekantskaper. För även om de inte är artbestämda så är båda någon art jag inte tidigare dokumenterat.

Trädgårdssafari 28.3. Del 10 - Phygadeuontinae?

Rododendronfrukt i form av en 3 mm lång brokparasitstekel (fam. Ichneumonidae) som torde höra till underfamiljen Phygadeuontinae. Det är dock en gissning som jag inte fått bekräftad även om den lagtsut på ett specifikt forum där flera av Europas absoluta Ichneumonidexpertis rör sig.

För egen del är det i nuläget ingen poäng i att spekulera desto mera. Dessa kryp ska precis som Brackstekeln, som dokumenterades samma dag, in under ett mikroskop.

Trädgårdssafari 28.3. Del 9 - vattrad barksnabblöpare

"Sicken liten krabba!" tänkte jag spontant.

De två exponeringar jag i hastigheten nyttjade på detta millimeterlånga kryp var av aningen blasé karaktär. Vet inte riktigt varför. Ingendera bild blev bra men den här får ändå  plats i bloggens rampljus.

När jag slängde upp bilden på fb-gruppen spindelnätet bara för att låta de tjusigt randiga bena få lite publik kände jag att krabba (krabbspindel alltså) väl ändå inte alls kunde vara korrekt. Proportionerna på benen är inte riktigt rätt och den är anmärkningsvärt mörk för att vara någon av de krabbor som normalt borde hittas i trädgården.

Snabbt kom givetvis bekräftelse om att det är en snabblöpare - närmare bestämt Philodromus emarginatus (vattrad barksnabblöpare). Det är trädgårdens första kryss för arten i fråga och den har heller inte förekommit här på bloggen. därmed är det en självklarhet att den ska ha ett eget inlägg trots brister i bildmaterialet.

Ett vuxet exemplar (hona) blir 5-6 mm. Arten hittas primärt i de lägre regionerna av olika barrväxter. Den här ungen skakades fram ur en enbuske.

Trädgårdssafari 28.3. Del 8 - brynklotspindel

Ur en rododendron skakades denna klotspindel (fam. Theridiidae) fram. Dylika småttingar - alltså unga spindlar - är lite svåra och alla är inte möjliga att arta.

Jag tyckte att det luktade Theridion varians (brynklotspindel) om denna men var osäker på om T. pictum (pilklotspindel) kunde uteslutas. Expertisen på fb-sidan spindelnätet bekräftade T. varians.

Båda arterna är vanliga och båda har jag "observations-kryss" på sedan tidigare. 

Brynklotspindel är variabel i sin färgteckning och här är ett exempel på en riktigt ljus individ från Mickelsörarna.

Trädgårdssafari 28.3. Del 7 - trolig sprickhuggspindel

Måhända kunde jag har gjort en lite närmare koll på den här spindelns karaktärer. Alternativen står mellan Drassodes pubescens (ljus huggspindel) och D. villosus (sprickhuggspindel).

Är det ljus huggspindel är den säkerligen extremt vuxen eftersom storleken är är någonstans i trakten mellan 11 och 12 mm. Jag mätte inte spindeln på plats - utan gjorde en mätning baserad på spindelns kroppslängd jämfört med sensorstorlek och i relation till grad av förstoring i ursprungsbilden. Litteraturen jag konsulterat säger att en vuxen hona av ljus huggspindel blir 9-10 mm lång. Sprickhuggspindelhonan blir 10,5 - 15,5 mm. 

Med tanke storleken och på att jag har bekräftade sprickhuggspindlar (hanar) sedan tidigare i trädgården kan man lätt börja misstänka att även den här är en representant för arten i fråga.

På laji.fi är sprickhuggspindel inte alls rapporterad. Det är en smula lustigt eftersom arten ändå har en del verifierade observationer på Finska spindelarbetsgruppens karta.

Jag borde självfallet lirka loss tummen och rapportera mina sprickhuggspindlar till Laji.fi. 

Hon satt mot stockväggen inne i ett litet växthus som är byggt mot sydsidan av uthuset. Där inne är det förstås varmt på dagarna vilket hon verkade ta vara på. Normalt är de här spindlarna annars nattaktiva och gömmer sig på skyddade platser inne i skrevor, sprickor och under stenar.

Trädgårdssafari 28.3. Del 6 - nygammalt snyggo

Spindlarna som ramlade fram ur diverse buskage var inga ny bekantskaper. Men praktklotspindel - Thymoites bellissimus - var ändå ett kärt återseende. Dels är arten bedårande vacker och dels är det lite lustigt att den fortsätter att finnas i vår trädgård.

Jag har dock inte sett några exemplar av praktklotspindel sedan september 2017 då en hona hade äggsäck (och ungar) under taket i trädgårdens gamla brunnshus.

Det är för övrigt den enda bekräftade honan jag hittat. Alla andra har varit hanar.

Här är den första dokumenterad i maj 2015 och här är två till observerade i mars 2016. Den lilla kan kanske eventuellt vara en hona men det ser ut som om en viss svullnad skulle vara på väg i sista palp-leden.

Som nämnts i tidigare inlägg om arten är det ingen stor spindel. Kroppslängden hos en vuxen hane är uppemot 2,5 mm. Den här hanen var möjligen högst två millimeter. Den gillar blandning av skog och klippbranter (stora stenblock, skrevor, raviner) men kan uppenbarligen också fatta tycke för ett brunnshus bredvid en liten trädgårdsdamm och några rododendronbuskar under en stor cembratall.

Utbredningen är nordlig och arten har inte hittats "nere" i Europa.

Trädgårdssafari 28.3. Del 5 - en sån där anonym.

En liten brackstekel på ca 2,5 mm, med ovipositorn inräknad, skakades fram ur en rododendron där den sannolikt övervintrat.

Underfamilj Braconinae torde det i alla fall vara. Därefter är jag frestad att ännu våga gissa tribus Braconini. Det är nästan så att jag börjar tänka på släktnamn som Bracon. Men då är isen fasligt tunn, vattnet djupt och flytvästen långt upp på land.

Dylika kryp behöver nog in under ett mikroskop. Troligen är den ännu i det skedet mycket svår att artbestämma. Jag skrev "troligen", för jag vet inte. Men man kan tänka sig att det är små detaljer som ska bedömas. 

I Finland fins 56 st Bracon-arter registrerade. Även om jag skulle få bekräftat att den hör till släktet, så är det ganska hopplöst att utreda även om jag skulle sitta med hyfsat bra beskrivningar av arterna. Det gör jag inte - inga heltäckande beskrivningar i alla fall. 

Och! Jag vet ju inte ens om det är en art i släktet Bracon - eller ens tribus Braconini. 

Med tanke på hur trixigt det kan vara att artbestämma trots riktigt bra nycklar och mer artfattiga släkten så känns det som galen överkurs att i egenskap av lekman börja sätta ner tid på denna stekel. Den är ju förresten inte insamlad heller.

Bilderna är dock ute bland expertisen i en diskussionsgrupp för dessa kryp. Braconinae verkar vara godkänt. Får se om experterna ser något som tar svaret lite längre ut på den taxonomiska grenen.

Trädgårdssafari 28.3. Del 4 - barrsäckspindel

När man befinner sig under trädgårdens cembratall och rotar i såväl undervegetation som den översta delen av förnan - alltså tallbarr - stöter man förr eller senare (oftast förr) på barrsäckspindel - Clubiona subsultans. Det är den av våra lokala säckspindlar om har dylik markant mörk rand på bakkroppens främre halva.

Den dokumenterade spindeln är ca 5-6 mm och har en bit kvar till vuxenlivet.

- 22.4.2018 på samma plats.

- 29.3.2017 på samma plats.

- 1.4.2016 på samma plats.

Trädgårdssafari 28.3. Del 3 - smågurkor

Gurkspindlar (släkte Araniella) tenderar upprepat dyka upp när jag är ute och söker spindlar den här tiden på året. Givetvis har detta även att göra med var man söker, men på något sätt verkar de vara av hyfsat stor numerär i förhållande till andra arter i samma biotop och habitat. Eller beror mitt intryck bara på att jag tenderar upptäcka dem lite lättare eftersom de ännu är så vackert rödorange?

- Gurkspindelunge dokumenterad våren 2019.

- Här tillsammans med några andra hjulspindlar från Storsand våren 2017.

- Närbild av eigyn på vuxen lövgurkspindel.

Spindeln i de två bilderna ovan hittades i toppen av en enrisbuske. Kroppsstorlek är runt 2,5-3 mm.

Spindeln nedan är en gnutta större - ca 3 mm. Den hittades i en rododendron som tycks vara ett ganska vanligt val av övervintringsplats för en hel rad olika småkryp. Vintergröna och lite lätt ihoprullade rododendronblad der antagligen bra skydd.

Jag ska väl tillägga att alla krypen som observeras och doukmenteras återbördas till den plats där de hittats.

Trädgårdssafari 28.3. Del 2 - en tuberkelfråga

Del 1 i trädgårdssafarin hette inte del 1. Men det var ändå del 1.

Denna markskinnbagge vid namn Scolopostethus thomsoni (! se nedan) befann sig i samma barrhög som lundsvartlöparen i föregående inlägg.

Fyra Scolopostethus-arter ska vara möjliga att hitta i Österbotten. Alla är ganska lätta att skilja från varandra. I södra delen av landet finns dock en art (S. affinis) som liknar S. thomsoni ganska mycket. Bra kännetecken för respektive art är var byter från gul till mörkbrun. Hos S. thomsoni går den gränsen i yttre ändan av andra antennsegmentet. 

S. thomsoni äter främst frön av brännässla men kan även livnära sig på från av andra växter. Dess finska trivialnamn är nokkoskirjolude. Övervintringen kan ske både som vuxen och i olika nymfstadier.

Arten är vanlig i utgångspunktens domäner och har dokumenterats tidigare.

Edit 31.3.2020: Bloggredaktionen har av uppmärksam läsare emottagit information som omkullkastar inläggets påstående om att man relativt enkelt kan särskilja S. thomsoni från S. affinis genom antennsegmentens indelning av färg. Skulle inläggets författare ha kollat litteraturen i redaktionsbokhyllan ens en gnutta noggrannare skulle självsäkerheten ha fått sig en viss törn. Chefsredaktören har nu tagit inläggsförfattaren i örat angående dessa brister i källgranskningen.

För att vara mer säker bör dessa skinnbaggar vändas på mage - eller snarare på sidan - så att man kommer åt att se hur det ser ut med tuberkler mellan första och andra benparet. Antennerna visar sig uppenbarligen inte vara kassaskåpssäker artkaraktär.

S. affinis är i Finland rapporterad enbart i södra delen av landet. Radien till de närmaste artbestämda observationerna är ungefär 250 km (rapporterad lite längre norrut i östra delen av landet).

Det blir bakläxa på detta och när fält-teamet igen är ute på "trädgårdssafari" bör ett antal av Scolopostethus-fynden kontrolleras bättre. För närvarande finns inga bilder där tuberklerna skulle vara synliga. Vinkeln i bilden nedan torde inte vara tillräckligt lateral.

Tomhet, uppgivenhet och sedan trädgårdssafari

Inte sedan mitten av oktober förra året har jag varit ute och sökt småkryp. Det var nästan så att jag kände mig ringrostig och ännu värre var det när jag skulle fotografera de jag hittade. Här är de genomdåliga bilderna på årets första insekt jag aktivt sökt fram.

Egentligen började det hela med att jag skulle cykla ut till Bådaviken för att se hur våren avancerat där ute. Det skulle liksom vara någon slags motsvarighet till det här inlägget från förra året.

Jag packade kamera och tre st olika objektiv i ryggväskan. För första gången i år tänkte jag lufta makrogluggarna också. Planen var att rota efter diverse spindlar och andra småkryp. Utöver makrogrejerna fanns ett teleobjektiv med för potentiella fågelobservationer. Jag hade alltså utrustning för att täcka ett antal timmar av friluftsliv med totalfokus på allehanda organismer som eventuellt kunde tänkas dyka upp.

Jag hade även sett till att ladda flera extra batterier för både kameran och blixten. Man vill ju liksom inte sabba allt på samma sätt som jag gjorde vid Storsand förra året.

Med ryggsäcken nertyngd av kamerautrustning satte jag mig på cykeln och började leta mig mot Bådan. Den där vägen ut dit hade typisk vårkaraktär vilket innebär lerig, mjuk och förtvivlat tungcyklad. Men det gjorde inget. Jag gnetade på i sakta mak. Ville inte bli svettig. Jag hade trots allt ganska många lager varma kläder eftersom det kan vara kall snålblåst ute vid havet.

Sträckan är inte mer än drygt 5,5 km och cyklandet är egentligen inget bekymmer. Jag har ju trots allt ägnat mig åt lite tävlingscykling för flera år sedan, åkt runt Vättern några gånger och rent allmänt cyklat ofta och mycket. Men hujedamej så sakta och tungt det gick.

När jag äntligen var framme vid bådaviken släntrade jag traditionsenligt först till fågeltornet för att därifrån spana ut över viken och ta några översiktsfotografier i dokumentationssyfte. 

När jag tryckte på slutarknappen för att fotografera isläget utanför viken meddelade kameran att den inte hade något minneskort.

Då måste jag sätta mig ner en stund och stirra tomt framför mig. Kamerans minneskort satt intryckt i datorn där hemma. 

Ridå!

Uppgivenheten blev så monumental att jag inte orkade söka efter småkryp trots att jag hade några insamlingsrör med mig. Istället satte jag mig apatiskt på cykeln och segade mig saaaakta hem igen.

Nåväl. Dylika lyxbekymmer är förstås fåniga jämfört med annat - speciellt i dessa Corona-tider.

När jag kommit skärpte jag mig och gick istället ut på en första liten trädgårdssafari - nu med minneskortet i kameran. Vid första vaskningen av barr på marken under cembratallen ramlade denna lilla lundsvartlöpare - Pterostichus strenuus - fram. Min ringrostighet med kameran, objektivet och blixten genererade inga mästerverk. Dessutom är skalbaggen pinsamt dammig. Det dammet kommer ur det kärl jag använde för att hålla och fotografera småkrypen i.

Det blev några relativt vanliga fynd där ute i enrisbuskar, förna och rododendron. Ska presentera dem  i några kommande inlägg.

Lundsvartlöpare är förresten ingen nyhet för varken trädgård eller blogg. Här är den i ett inlägg från slutet av april 2018.

Brunsmalbi

Genomgången och dokumentationen av kryp insamlade 2018 och 2019 fortsätter. 

Smalbi-hanen i detta inlägg är plockad ur trädgårdens ena växthus där någon liten asätare tydligen fattat tycke för hans långa ståtliga antenner och mumsat i sig innehållet ur merparten av segmenten. Jag har inte koncentrerat fotograferandet på antennerna men i några bilder syns deras anskrämliga tillstånd.

När art ska bestämmas  kommer man snabbt till två hos oss vanliga arter. Lasioglossum fratellum (svartsmalbi) och L. fulvicorne (brunsmalbi). Båda arternas hanar har rejält långa antenner som är gulaktiga undertill. De har gul clypeus (som på denna blivit genomskinlig) och i stort sett identisk punktur och färgsättning.

Svartsmalbi ska ha klarare gul antennundersida än brunsmalbi. Men det känns lite vanskligt att gå på den karaktären när just undersidan av antennsegmenten är så angripen. Min hjärna har dessutom ännu inte programmerat in de mer känsliga fininställningar som krävs för att avgöra dylika saker.

För att vara helt säker på art sägs det att man bör kolla bakbenets andra fotled.

Zoomar väl in på bakbenet och kollar detta då...

Längd och bredd på svartsmalbiets bakersta andra fotled (andra ovanifrån av de fem gula fotlederna i bilden ovan) ska vara i stort sett lika. Brunsmalbiets dito ska vara längre än bred. Jag har främst följt Artdatabankens online-nyckel för smalbin. Där finns också bilder på de båda arternas bakben. 

Enligt bilden ovan fick jag intrycket att det skulle kunna vara svartsmalbi trots att de gula markeringarna på tibia (skenbenet) de facto signalerar brunsmalbi. Svartsmalbi ska vanligen ha helmörk tibia. I beskrivningarna på Artfakta (där nyckeln ingår) nämns att fotledssegmentet bör kollas för att man ska vara helt säker.

Jag blev inte helt säker. Därför kollade jag med expertisen i en diskussionsgrupp där bin är huvudämne. Där håller även en del av dem som sköter om artnycklarna till.

Det visade sig att jag hade fått fel intryck.

Enligt expertisen är fotledens proportiner hos svartsmalbiet framförallt påverkat av att ena "nedre hörnet" skjuter ut och gör segmentet "brett". Detta stämmer inte helt med utseendet av fotleden i mina bilder som i stället alltså passar bättre med Lasioglossum fulvicorne - brunsmalbi.

Här är en dassig bild på en levande hane av svartsmalbi fotograferad på Mickelsörarna 2017.

Ringcitronbi

Dessa två citronbin föll offer för instängdhet i växthuset senaste sommar. Jag brukar göra ett eller t.o.m. två varv per dag i växthusen för att försöka få ut sådana insekter som verkar vara vilse bland glasrutorna. 

En hel del kryp tycks dock själva hitta in och ut genom ventilationsluckorna när de är öppna dagtid. Men några offer vill det onekligen ändå bli.

Citronbin kan sägas likna små getingar. De har dock inte getingarnas omfattande gula varningsmarkeringar, utan uppvisar varierande grad av enstaka små gula fläckar beroende på art och kön. Hanarna är ofta mera gula (eller ibland nästan vita) speciellt i ansiktet. Se t.ex. på ringcitronbina i det här inlägget.

Även här är det ringcitronbin - Hylaeus annulatus - som är på bild.

Citronbin tillhör familjen Colletidae - korttungebin. I Finland finns två underfamiljer; Colletinae och Hylaeinae. Vardera underfamilj inbegriper hos oss i Finland endast ett släkte var. 

16 arter av citronbin (Hylaeus) är rapporterade inom landets gränser.

I bilden ovan är de komplexa mundelarna en gnutta utfällda. Ganska fascinerande att hela det där paketet försvinner nästan helt när det fälls in under huvudet.

Mundelarna är många. Bilden är inte tillräckligt klar och tydlig för att på vettigt sätt peka ut alla bitarna, men här är ett försök ändå: 

Maxillarpalpen är den del som ser ut som en slags antenn (flera segment). Den sitter fast i en armliknande sak som heter stipes. 

I stipes, bredvid maxillarpalpen, är även galea fäst. Galea syns som en slags platta längst framför tungan (glossa) som är det gula längst ner i mitten. Se mer längre fram i inlägget.

Tungan är i sin tur monterad på en slags "platta" vid namn prementum. Det är den långa bit som bildar "underrede" och som tillsammans med stipes (på vardera sida) agerar lock när allt är infällt under i huvudet. 

På vardera sida om tungans fäste mot prementum sitter även labialpalperna. I bilden skymtas en labialpalp längst ner.

Ringcitronbi är i fält ganska svårt att skilja från gårdscitronbi (H. communis), men pronotum (framryggen) har hos gårdscitronbiet kantiga "hörn" medan samma del av pronotum är rundad hos ringcitronbiet.

Pronotum är det som ser ut som en "krage" längst fram på mesosoma (mellankroppen) i bilderna ovan och nedan. Egentligen är pronotum också den del som kan uppfattas som "hals" i bilderna. Det är dock den där "kragen" som alltså skiljer sig mellan arterna i fråga. 

I bilden nedan syns den rundade kanten på respektive sida mellan "halsen" och första benparet - vid "axlarna" alltså.

Ansiktet kan hos många citronbin användas för artbestämning. Den generella formen varierar mellan vissa arter och det finns även en viss skillnad i punkturen och enskilda proportioner. De gula markeringarna är inte alltid ett kännetecken eftersom de tenderar variera inom arten. Hos hanarna är antennskaften i vissa fall helt artkarakteristiska.

De två skårorna (fovea) bredvid ögonen uppe på huvudet innehåller vaxkörtlar.

I motsats till långtungebina (fam. Apidae) med sina förlängda och spetsiga tungor har vi här något av ett svampigare och "svabbigare" instrument med en bred och undertill platt ända.

På sidorna hänger maxillarpalperna och bakom tungan sticker labialpalperna fram med sina yttersta segment. Framför tungan ses de båda galea (galeorna i bestämd form plural?). Överallt finns här receptorer som registrerar alla tänkbara doftspår och motsvarande kemiska signaler biet behöver ha koll på för sitt liv och leverne.

Citronbin är hyfsat unika bland våra nordiska bin. De är nämligen de enda bina som transporterar sin insamlade mat i magen. I världen finns ytterligare en underfamilj som har samma strategi, men i övrigt är normala metodiken att fästa pollen på olika ställen på kroppen där bina har speciella hår vilka håller all pollen på plats. 

Honungsbin, humlor och övriga i underfamiljen Apinae samlar på tibia (skenbenet) och basitarsus (första fotleden), Sandbin (underfam. Andreninae) samlar främst på femur (låret), tibia (skenbenet) samt trochanter (lårring) medan buksamlarbin (fam. Megachilidae) transporterar pollen under magen där de har sin speciella behåring. 

Att samla pollen i magen anses vara ett primitivt drag och tros vara den metod som den här stekelgruppen - alltså bin - använt sig av tidigt i utvecklingsstadiet. Citronbin bjuder dessutom larverna på ett mer flytande matförråd än vad många andra bin gör. Det är alltså en ganska stor andel nektar i citronbinas matblandning inne i bo-kamrarna. En annan intressant detalj är att cellens väggar måste vara täta så att larvens matförråd inte sugs upp av cellväggen. Hos arter som har sina bon i marken har de täta bocellerna även funktionen att de håller vatten ute. Marklevande korttungebin kan alltså i larvstadiet (med övervintringen) klara sig ganska väl trots eventuell blöta - t.o.m. mindre översvämningar - som annars kan vara förödande.

För bokammaren tillverkar citronbina ett cellofan-liknande material bestående av naturlig polyester från Dufour-körteln i kombination med silkesprotein från en körtel i käkarna. Dufour-körteln är förenad med äggläggningsröret/gadden. Det tunna materialet är oerhört motståndskraftigt mot olika former av kemisk nedbrytning vilket givetvis är nödvändigt eftersom det är en livsviktig kuvös för larven under lång tid.

Vill man ha citronbin i sitt bihotell är hål med diameter på 3 mm lämpliga. Jag har även noterat citronbin i 4 mm breda hål, men det börjar vara onödigt stort. Även om man råkat missa att se vilka bin som byggt bokamrar i hålen kan man ofta bestämma släkte på den karakteristiska förseglingen av hålet. Hos citronbina är det den alltså den där skira cellofanliknande - eller kanske rispappersliknande - hinnan som avslöjar dem.

Referenser:

Eduardo A.B. Almeida. 
Colletidae nesting biology (Hymenoptera: Apoidea). 
Apidologie, Springer Verlag, 2008, 39 (1), pp.16-29. hal-00891941 

Bryan N. Danforth, Robert L. Minckley, John L. Neff.
The Solitary Bees. Biology, Evolution, Conservation.
Prinston University Press. 1019
ISBN: 9780691168982