Stekelhotell

Under gårdagen hade jag glädjen att få hålla låda i ämnet stekelhotell i samband med att Ostrobothnia Australis hade månadsmöte.

Faktum är att det - hemma hos mig - är mera prat och mindre verkstad när det kommer till konstruktion av dessa stekelbon. Jag har helt enkelt själv inte särskilt många stekelhotell. Till stora delar beror detta antagligen på att byggnaderna här hemma (och hos grannarna) är gamla, fulla av skrymslen, hål och vrår där småkryp kan husera. Därigenom finns det även relativt gott om ställen där diverse solitära steklar kan bygga bon (ägg-/larv-celler). Dessutom finns det en hel del naturliga flyghål av trälevande skalbaggar. I den här trädgården sparas gamla träd.

Men några enstaka har jag tillverkat. En orsak till detta var förstås att erbjuda fler alternativ, men kanske främst för att ge mig själv större möjlighet att ha lite kontroll över vem som huserar i hålen. Med många bon samlade på åtkomliga ställen har man förstås bättre överblick.

Senaste sommar byggdes det här "skåpet" med utbytbara batterier av borrade hål och knippen av växtrör. Flera av rören har dock rasat ut under vintern.

Klabbarna (Salix fragilis 'bullata') som användes var inte helt torra och det är inte så lyckat när hålen borras. Tror inte träslaget i sig är att rekommendera heller. Borrhålen fick inga rena väggar/skär då fibrerna revs ut och lindade sig runt borren. Ska byta ut klabbarna till kommande sommar eftersom orediga hål inte gillas av spekulanterna. Hittills har inte särskilt många hål blivit nyttjade, men så brukar det inte sällan ta tid för de små att etablera sig i nybyggda områden.

Lördagen 22.4 fortsätter OA med hotellbranschen i form av ett byggarjippo (se nedan). Jag kommer att vara på plats även då och det blir helt säkert några givande timmar med gemensam bygg-yra. För även om det är enkelt att konstruera och bygga själv, så finns det givetvis en svårslagen charm i att samlas och göra saker gemensamt. 

Deltagarna bör ha med sig eget byggmaterial. Mera info (och anmälningar) enligt kontaktuppgifterna nedan.

Svanar och tranor utan hälften av mojängerna

Finn fem fel.

Senaste fredag fick jag för mig att skaka lite liv i filmutrustningen som legat orörd en tid. Plockade ner prylarna i tvenne väskor, slängde dem på en [last]cykel och trampade till en närbelägen åker där svanar, gäss och tranor håller till. Gick in i skogen intill åkern och smög fram till skogsbrynet där jag i all enkelhet hängde ett kamouflagenät på lämpliga kvistar och riggade kameraprylarna i skydd bakom.

I väskan ligger mikrofonen. Den förblev oanvänd eftersom jag hade glömt en liten adapter som krävs för att få ljudet vidare till kameran. På marken ligger stillbildskameran och är obrukbar på grund av att minneskortet fanns kvar hemma intryckt i datorn.

Även om det kändes snopet att ha glömt behövliga attiraljer, var det kanske ändå ingen panik. Jag var ju inte 200 km hemifrån med avsikt att sitta i timtal och/eller producera hisnande material för kommande BBC-dokumentärer. Tog enstaka stillbilder med filmkameran - som ju ändå egentligen är en stillbildskamera. Dess egen mikrofon är dessutom ganska okej. Några klipp från dagen finns i filmen längst ner. Klicka på YouTube-länken för åtkomst till större bild.

Fåglarna var överlag på ganska stort avstånd. Så det är inga exceptionella närbilder. Ska man filma/fotografera sådana krävs fler timmar i bättre gömsle (även om detta provisoriska väl fyllde sin funktion alldeles hyfsat). Vädret var mestadels mulet. Det lilla solljus som ibland sipprade ner genom molntäcket bjöd på motljus. Men så blir det när man placerar sig på valda plats den tidpunkten på dagen.

Stekel ur lövförnan

Plectiscus impurator är ett troligt nam på denna lilla brokparasitstekel (Ichneumonidae) i underfamiljen Orthocentrinae. Det är i alla fall namnet jag fått via en alldeles superb stekelsida på facebook. Själva arten är måhända en gissning men släktet torde vara korrekt.

Kroppslängden på den här individen är ca 4 mm. De är antagligen vanliga eftersom jag påträffat dem ett antal gånger tidigare. Dels vid tillfällen då jag sållat bland löv på marken, där de tycks söka skydd inför övervintringen, samt då jag nattetid haft lampor som lockelse för småkryp.

Offren för deras parasitoida verksamhet är små tvåvingar. De enskilda släktena (och arterna) inom underfamiljen Orthocentrinae har säkerligen sina personliga specialiseringar vad offren anbelangar. Svampmyggor (Mycetophilidae) och Sciaridae (sorgmyggor) nämns i sammanhanget. Bland dessa alternativ finns det förstås en hel del att välja på.

Stekeln på bilden vaskades fram ur lövförnan den 30.3.

Liten men naggande röd

Plockar man i löv-förnan drar man förstås också fram kvalster. Eftersom min fokusering normalt ligger på större spindeldjur och insekter, har jag inte alltid ägnat mycket engagemang åt denna stora och varierade samling krabater.

Men när ett vackert rött kvalster ur familjen Parasitidae vinglade lämpligt omkring på uppsamlingskärlet här om dagen, kunde jag inte låta bli att peta på kameraavtryckaren ett par gånger.

Tror det kan röra sig om en art ur släktet Pergamasus - eller i alla fall något väldigt närbesläktat. Dessa lever som rovdjur och är vanliga i just förna där de har smak för exempelvis hoppstjärtar. 

Djurets längd är väl uppemot en millimeter.

En liten sörplare

Anthocoris nemorum - alias "allmänt näbbstinkfly" - hör till de där som konstant återfinns i förnan under vinterhalvåret. Raritetskommittén sammanträder aldrig när allmänt näbbstinkfly rapporterats. När det är varmare springer stinkflyna omkring i växtligheten och trycker sugröret i drickbara mini-småkryp. Bladlöss konsumeras ofta. Ibland tänker de utanför boxen och testar människa.

Inte bara spindlar bland löven

Det har inte bara varit spindlar som vaskats fram bland löven på marken.

En jordlöpar-larv jag förmodar är någon Leistus-art dök också upp. Möjligen kan det vara L. ferrugineus eller L. terminatus. 

Samma modell har dykt upp tidigare. Jag måste kanske leta efter vuxna baggar i sommar.

Gårdsgropen är hittad

Bloggen har fått lite täckvävar-anhopning med de senaste inläggen och de har belyst knepigheterna med att artbestämmma dessa ifall man inte går längre än att bara ta fotografier av dem.

Tack och lov finns det täckvävare som är relativt enkla att arta trots att de håller sig med samma mörka och röda färgkombinationer som tusentals andra. Visserligen är det då bara det ena könet - nämligen hanarna - som uppvisar kännspaka arttypiska drag. Så för honorna är det fortfarande en närmare undersökning som gäller i fall man tänkt behäfta fyndet med ett namn.

Många släkten bland täckvävarna inbegriper hanar med specifika huvudformer. Några enstaka sådana har synts på den här bloggen tidigare. Här är ytterligare en.

Dess vetenskapiska namn - Diplocephalus cristatus - kunde översättas till något i stil med dubbelhövdad tofsbärare. Den har dock fått populärnamnet gårdsgropspindel på svenska.

Huvudregionen är utdragen framåt och uppåt. Ute på de båda valkarna sitter en rad hår som lustiga ögonbryn. Tyvärr syns de inte särskilt bra på dessa bilder. Vad man kan se av palperna (som alltid är arttypiska) bekräftar de artbestämningen.

Det är kanske inte så många registrerade fynd i Finland men arten är knappast ändå ovanlig.

skridskomatta?

Täckvävarspindlarna (Linyphiidae) matas för tillfället ut över Utgångspunktens www-sida i strid stöm. Här kommer turen till ytterligare en artbestämning som inte alls känns helt kassaskåpssäker.

Hanen var knappa 2 mm. I framänden höll han ett par stora utdragna palper som får ligga som gund för min gissning. Det här exemplaret har knappast (eller med all säkerhet) ännu inte ömsat klart och blivit "vuxen". Men palpernas särgena storlek och grundform tyder på Diplostyla concolor - skridskomattvävare.

Arten är mycket vanlig och förekommer på allehanda skuggiga och lite fukthållande platser. Likt många andra av de pyttesmå mattvävarna lever de förstås ett väldigt undanskymt liv.

Skridsko? Har inte forskat kring namnet - men måhända det kan ha med (den färdigutbildade) palpens utseende att göra? Jag har skickat frågan vidare till en som torde ha koll. Så stay tuned. Jag uppdaterar inlägget när (eller om) jag får svar.

Edit: Exakt! Namnet härrör ur palpens (slutliga) utseende.

Matta i förnan

Här har vi 2,5 mm hane jag brottats ganska mycket med. Inte handgripligen då alltså - utan vad artbestämningen beträffar. Det blev ett rysligt stort antal försök innan jag hittade något som verkar plausibelt. Jag hade missat (ett) trichobotrium (vibrationskänsligt hår) på fjärde benparets metatars (tredje långa leden räknat från kroppen) och när den detaljen var konstaterad kunde "nycklandet" ganska snart ringa in en viss art.

Visserligen ska jag inte hugga artningen i sten och resa stenen vid fyndplatsen - för så säker är jag inte. Dessutom är arten så pass vanlig att det skulle kännas en smula överarbetat med ett minnesmärke.

Och innan inlägget avslutas är det förstås på sin plats att även berätta vad det rör sig om - eller vad det troligen rör sig om.

Jag är hyfsat, försiktigt, vagt säker på att det eventuellt kanske möjligen är Microneta viaria. På svenska heter den förnamattvävare.

Mot bättre vetande

Hur kan mitt förstånd tillåta spindelsafari utan adekvat utrustning? Frågan väger ännu tyngre eftersom jag inte samlar in spindlarna för noggrannare koll i mikroskop.

Här har vi tre bilder på täckvävarspindlar (Linyphiidae) som jag får gruvligt svårt att spika art på. Visserligen ligger bilderna ute på expertsidor men det hjälper föga då det enda som egentligen hjälper är epigyn-kontroll. Nu kan det ju förvisso vara så att dessa inte ännu är könsmogna och att epigynen således heller inte framträder tydligt. Men man kunde ju verkligen ha kollat.

Jag får för mig att de två spindlarna i de två första bilderna kan var samma art. Den ena mager och den andra välnärd... typ. 

Den här lurade jag mig själv med. Fick för mig att det helt säkert var en morotsdvärgspindel (Gongylidium rufipes - se föregående inlägg) men se det är det nog inte. Åtminstone tycks benbehåringen inte stämma med moroten. Rent generellt ser den heller inte riktigt ut som nämnda art. Jag har mina misstankar om vilken det kan tänkas vara, men misstankar säljer inga björskinn.

Det blir latläxa - jag får helt ekelt lov att göra om och göra rätt. Eftersom jag fortfarande inte ämnar samla in dem, får jag gå ut och vaska barr tills jag får exakt samma typ av spindlar som kan klämmas fast i araknoskopet för närmare kontroll.

Bekräftad morotsdvärg

Gongylidium rufipes (morotsdvärgspindel) har jag lagt upp ett flertal gånger tidigare. Den hör till de absolut vanligaste täckvävarna (Linyphiidae) i trädgården. Hennes kroppslängd är ca 3 mm

Här har jag använt mig av fjolårets påskpyssel för att få en bild av hennes epigyn. Plastfolien bör bytas ut innan jag nyttjar det igen. Som synes är det numera ganska dammigt. Detta "araknoskop" borde jag verkligen ha haft med mig ut när jag konfronterades med några andra täckvävare här om dagen. Men se det hade jag inte och inom kort kommer bloggen därmed att presentera en serie spindlar lika anonyma som skribenterna i kommentarsfälten under YLE:s artiklar.

Tack vare araknoskopet kunde jag bekräfta att det här faktiskt var en morotsdvärgspindel. När det kommer till Linyphiiderna finns det horder av arter som är störtomöjliga att få grepp om ifall man inte kommer åt att kika på deras privata delar.

Vad håller turkduvorna på med?

Gårdens turkduvor (Streptopelia decaocto) kuttrar på i vanlig ordning. I cembratallen har de en - åtminstone vad jag misstänkt - frekvent nyttjad nattkvist eftersom det ligger en koncentrerad dynghög under tallen.

Här om dagen låg äggskal på latrinen. Kan det vara så att honan av någon anledning klämt ur sig ett, eller har de påbörjat något av sina halvt golvlösa fuskbyggen någonstans där uppe bland kvistarna och kommit tidigt igång? Turkduvor kan ha flera kullar per år och där det är varmare kan de även häcka på vintern.

Barrsäck... igen...

Föga oväntat vaskar man fram barrsäckspindlar (Clubiona subsultans) från barren i förnan under cembratallen. Jag har gjort det förr (för ganska precis ett år sedan) och jag kommer att göra det igen. Denna hona var kring 6 mm. Hon växer sig typ 4 millimeter större.

Hovmästarn!...

... det blev soppa av min flugbild!

Men jag trycker en blyertspenna i ena spolen och roterar hela kassetten runt pennan så att bandet dras tillbaka. Alla som inte begagnat blyertspennor och kassettband ombeds nyttja sökmotor ifall beskrivningen av hur ett band kan backas inte blev begripligt.

För några dagar sedan var jag ute och kastade tallbarr mot ett uppsamlingskärl. Sedan städade jag bort barren och kontrollerade huruvida några smådjur eventuellt fanns att beskåda. Det fanns det.

Spindeln i förra inlägget är ett sådant exempel. Här följer två andra små varelser. 

Börjar med sudd-soppan som förrätt. Eftersom det är den första ur denna familj jag fotograferat, så får den vara med trots kvalitativa brister.

Den här 1,5 mm (kroppslängd) lilla flugan var en galet hoppande och skuttande rackare. Hade fullt sjå med att hitta den i sökaren och så fort jag skymtade henne (eller möjligen honom) var hon-han raskt försvunnen igen. Jag kämpade inte så värst länge och ägnade exponeringar och tid på mera fogliga kryp i stället.

Inledningsvis fick jag för mig att det skulle vara någon ur underfamiljen Chloropinae i familjen Chloropidae (fritflugor) men hittade inget som passade. Jag vände mig således till expertis och fick reda på att familjen är Sphaeroceridae och att underfamiljen är Limosininae. Längre än så kan man kanske inte gå. Vad heter Sphaeroceridae på svenska då? Jo hoppflugor. Tänka sig.

Den andra flugan - som egentligen är den första eftersom jag hittade den före den föregående - är i alla fall en fritfluga (Chloropidae). Den ingår i underfamiljen Oscinellinae och släktet är Elachiptera. Arten är vanskligare att spika eftersom det finns två snarlika - E. diastema och E. cornuta - vilka båda kan påträffas Österbotten. Tror den var uppemot 2,5 - 3 millimeter.

Vinkelmatt

Vaskade lite bland barren på marken under cembratallen här hemma i dag. En av de framvaskade var denna dryga 2 mm ståtliga vinkelmattvävar-hane. 

Hans vetenskapliga namn är Anguliphantes angulipalpis. Det finns många svårbestämbara små brunröda täckvävarspindlar av olika släkten och arter. Den här krabaten har tack och lov ett synnerligen karakteristiskt kännetecken i form av pedipalpernas patella (typ "knäleden" mellan femur och tibia... för övrigt samma indelning som på benen), som har en vinkelrät ovansida med ett stadigt hår mitt i "hörnet". Påträffar man denna och noterar dess vinklar, är det också lätt att komma ihåg såväl det vetenskapliga som det svenska namnet.

Edit (ifall någon undrar varför det nu är så lätt att komma ihåg): Anguli från angulus = vinkel (angle). Phantes tror jag härrör ur grekiskan och betyder ungefär "som visar" eller kanske "visande". Känner att jag borde ha lite mer tyngd bakom det "troendet", så antingen tar du det med sund skepsis eller så gör du en faktakoll. Palpis hänvisar till palpen. Spindeln heter alltså något i stil med vinkeluppvisande vinkelpalp om man skulle få för sig att översätta mer direkt. Att dra fram dylik info på valbara fester är förresten en genväg till succé ifall man ämnar bli partyts medelpunkt.

Jag störde honom mitt i maten, men vad han fångat kan jag inte utröna.

Under tallbarken

Knaprade fram gamla spindelbon under barkflagor på tallarna vid Storsand senaste helg. Tog hem några för närmare inspektion. I de flesta fallen är det förstås bara tomma rester av bon och gamla öms-rester från bosättarna. I det här fallet är det som synes någon hoppspindel. 

Att arta är givetvis närmast ogörligt, men tänkbara lågoddsare är t.ex. Pseudeuophrys erratica (hällhoppspindel) och Salticus cingulatus. Det finns säkert även andra alternativ och man bör väl åka dit på sommaren för att se dem in action.

I ett av bona finns inga öms-rester. Där finns i stället en tom kokong. I bilden har boet öppnats och kokongen vikts fram ur boet. Kokongen är givetvis tom och utgångshålet syns i ena änden.

Får se om det finns orsak till att återkomma i spekulationerna kring vem som huserat i kokongen. Spontana gissningar kan man ha, men de låter jag vara outskrivna än så länge.

Storsandspindlar

Den som läst gårdagens inlägg förstår att jag med detta spindelmarinerade innehåll håller mig kvar vid Storsand. Jag spenderade alltså en liten stund åt att söka småkryp. Skörden var väl inte överväldigande och jag orkade bära allting till bilen för transport hem där dokumentation och artbestämnning skulle få ta vid.

Spindelsmåttingar - ja de flesta spindlarna man hittar just nu är små barn - är inte helt lätta att arta alla gånger. Färgerna ändrar och mönstren framträder inte så tydligt. Några fortplantningsorgan att ty sig till finns inte heller.

Alla fyra fynden var dock hjulspindlar (Araneidae) och den familjen är inte så förtvivlat stor att jag känner mig som en totalt bortblåst Donald Trump inför tillgängliga faktakällor och alternativ.

De båda spindlarna på bilden ovan och bilden nedan är av samma modell. De är i alla fall av samma släkte - vilket är Araniella. Av våra fem finländska Araniella-arter får alla utom en grön bakkropp när de "mognat". Släktet behäftas med ändelsen gurkspindel i sina populärnamn. De två vanligaste är A. cucurbitina (gurkspindel) och A. proxima (nordlig gurkspindel). Arten som bibehåller röd-orange färg även i vuxen ålder heter A. displicata (brokig gurkspindel). De två övriga är i stort sett otänkbara fynd i Österbotten.

Spindeln ovan och nedan är samma individ. Den torde högst rimligen vara arten Araneus sturmi (ruterspindel). Den hör till de mindre Araneus-modellerna och maxar kring 5 mm. Bildens exemplar är exakt precis 1,5 mm.

Sist men störst har vi här den för alla så välkända Araneus diadematus - dvs. korsspindel. Att lirka loss en sådan är ingen överraskning. Den här är ca 3 mm just nu men ska förstås växa länge och mycket innan säsongen är över.

Efter tråkbilderna jag gör för att om möjligt utröna art, ordnade jag även med några andra bilder. Här är ena gurkspindeln i två versioner.

Därefter fick korsspindeln agera modell på den lilla ek-kvisten.