Italienresan del 5 - Kräldjur

När jag noterar besöksstatistiken för bloggen och de enskilda inläggen, kan jag tydligt se att fåglar har absolut högsta tjing. Småkrypen, som den senaste tiden fyllt nästan allt innehåll i snart två månader, är sällan lika populära. Men nu håller jag i och för sig inte på med något poängsamlande heller. Småkrypen lär fortsätta en stund än - fram tills det blir lite italiensk sparv och silkeshäger på agendan. 

Men jag föser nitiskt in mina djurmöten i kronologisk ordning och nu är det dags för trenne kräldjursbilder. De brukar inte heller generera horder av besök.

En ständig rörelse i ögonvrån när man rör sig i Italien står murödlorna - Podarcis muralis - för. De kan vara ganska knepiga att komma nära. Speciellt om man som jag inte riktigt hade tid att vänta ut dem.  Nu ska jag iofs inte svära på att ödlan här ovan de facto är en väggödla - men det mesta tyder på det. Det finns givetvis ett antal andra ödlearter i Italien men just i Lazio-regionen och det habitat där dessa kilade omkring, verkar det vara mindre risk för förväxling med utseendemässigt liknande arter.

Murödlan blir uppemot 20 cm lång och har sitt utbredningsområde i stort sett från västra Turkiet, vidare längs länderna norr om Medelhavet och fram till Pyreneerna. 

Den här lilla 13-14 cm långa ormen hade tyvärr mött sitt öde på en gata. Om jag tolkar mönstret korrekt rör det sig om sydlig hasselsnok - Coronella girondica. Skulle den ha fått leva vidare hade den förresten inte heller vuxit sig särskilt stor. Ofta blir de bara kring halvmetern långa men kan i vissa fall nå ett par decimeter till. Utbredningsområdet sträcker sig mellan centrala Italien, in över Sydfrankrike och över hela Iberiska halvön samt norra Afrika i Marocko, Algeriet och Tunisien.

Italienresan del 4 - Nattflyn

Om nu de tre tidigare Italien-krypen var någorlunda enkla att artbestämma så är dessa tvärtom galet knepiga för en som redan har svårt med våra vanligaste egna nattfladder. 

Om vi har många olika arter här i Finland så vågar jag knappt ens kolla källorna på hur många det kan finnas i Italien. 

Men jag gör väl ett försök att haspla ur mig några namn trots allt.

Det här ser ut som om det kunde vara en björnspinnare vid namn Cymbalophora pudica. Runt gårdslampan vid det hus jag övernattade i Civitella d'Agliano, hängde ett antal småslitna exemplar av den här fjärilen. Vingspannet är runt 40 mm.

Här har jag hittills gått bet. Mönstret ser ju ut att vara hyfsat kännspakt och inget sådant där kaosaktigt gytter av ljust och mörkt om vartannat. Men icke! Det kanske lossnar någon dag. Vingspannet är väl mot 40 mm. Alltså ungefär lika stor som björnspinnaren här ovan.

Edit: Man slänger upp en bild på rätt ställe och visst finns det någon kunnig som direkt leder en på rätt vägar. Vad vi har här ovan är en rotfjäril - familjen Hepialidae.

Arten ska vara Triodia sylvina - kamsprötad rotfjäril. Familjen rotfjärilar är ett primitivt fjärilsgäng med "gamla drag" som liknande mönster av vingribbor på båda paren vingar. Antennerna är korta och sugsnabel saknas. Larverna lever, som namnet antyder, på växtrötter. Storleken är variabel och vingspann mellan 26 och 58 mm uppges (i Sveriges Fjärilar) för T. sylvina. Arten torde vara möjlig att se även här i Österbotten.

Cydalima perspectalis (Box Tree Moth på engelska). Det här är inget nattfly. Det är ett mott, Detta mott kunde heta typ Buxbom-mott på svenska. Arten härstammar från östasien och har blivit en ställvis invasiv fjäril i Europa. De första fynden gjordes för ca tio år sedan. Antagligen kan den vara ett bekymmer på sina håll - ett buxbomsbekymmer. Den saken har jag inte undersökt. Vingspannet är drygt 40 mm.

Phragmatobia fuliginosa - Rostvinge på svenska - är hyfsat vanlig också här i Norden. Bakvingarna som inte syns här är klarare röda med svarta markeringar. Larven är hårig och går i stort sett i samma färgskala som den fullvuxna fjärilen. Det fotograferade exemplarets vingspann är kring 30-35 cm. Rostvingen hör till björnspinnarna - underfamiljen Arctiinae. 

Det här skulle ju eventuellt kunna tänkas vara något nejlikfly - dvs. ur släktet Hadena. Är det t.o.m. Hadena bicruris (allmänt nejlikfly) eller är det H. capsincola (förväxlat nejlikfly)? Det är inte lätt när det är svårt.

Någon Eilema-art. Kanske E. griseola eller E. lurideola (askgrå lavspinnare eller blygrå lavspinnare). Eller någon annan? Vingspannet är kring 30 mm. 

Är det bara ett litet exemplar av Noctua pronuba, är det något annat Noctua-fly eller är det en som heter Aegrocola (Haemachola) haematidea? Den sansade observatören ägnar sig åt detaljstudier av dylika kreatur. T.ex. skulle en sådan person ta fast fjärilen och åtminstone se hur bakvingarna är tecknade. Gjorde jag det? Pytsan! Så jag får skylla mig själv.

Edit: Hjälpen som ledde till kamsprötad rotfjäril prickade in Xestia baja för det här nattflyet. X. baja heter svartpunkterat jordfly på ett annat språk. Det är ett riktigt vanligt jordfly även här hos oss. Larverna lever på ett flertal olika växter - bl.a. skräppa, slån, vide och björk.

Bara för att något fotograferats nere vid Medelhavsländerna behöver det inte vara sällsynt hos oss,

Italienresan del 3 - Husspindelfoting

Spindelfotingar - Scutigeridae - är långbenta enkelfotingar och således besläktade med våra stenkrypare. Familjen hör tropiska och subtropiska områden till. Husspindelfotingen Scutigera coleoptrata hör hemma i medelhavsområdet. Likt större dallerspindel håller den sig gärna inomhus och har med hjälp av människan således spridit sig till platser långt utanför sitt normala utbredningsområde (även till USA). I Norden har den påträffats på några fåtal ställen inomhus.

Även det fotograferade exemplaret befann sig inomhus trots att klimat och väder inte skulle vara ett bekymmer utanför husets väggar. Snarare handlar det säkerligen om tillgång på lämpliga bytesdjur i den lilla toalett där den här husspindelfotingen satt på väggen.

Kroppslängden var ca 2 cm. Till det plussas rejält långa antenner och två likaledes långa bakersta ben, vilka även de tjänstgör som känselspröt.

Spindelfotingar är snabba rackare som kan fånga kvicka byten. Insekter och spindeldjur är deras normala föda.

Förutom benen skiljer sig spindelfotingarna från övriga enkelfotingar bl.a. på ögonen som är av väl utvecklad facett-modell.

Översta bilden togs med kamerahusets inbyggda blixt (o-diffuserat) och andra bilden utan blixt och med lång slutartid. Det är i möten som detta man önskar man hade tagit med sig den vanliga makro-utrustningen - samt haft tid och möjlighet att jobba lite extra med motiven. Men jag får väl vara glad att överhuvudtaget ha sett spindelfotingen. Det var första "krysset" och den syntes inte igen under de två dagarna jag var kvar och nyttjade samma dass.

Italienresan del 2 - Pappersgetingar

Vågar mig inte på någon självsäker artbestämning. Gissningen går ändå i riktning mot Polistes dominula (huspappersgeting) eftersom den är allmänt förekommande på det aktuella stället och har för vana att anlägga sina bon i/på hus. Närmaste förväxlingsrisken lär vara P. gallicus och det ska vara närmast omöjligt att skilja dem åt bå basen av ett dylikt fotografi. Den senare tycks dock föredra att bygga sina bon hängande i växtlighet snarare än i människors konstruktioner - även om undantag antagligen förekommer.

Tre st Polistes-arter har påträffats i Norden. P. dominula är den ena av den men det är sannolikt exemplar som följt med transporter. Artens utbredningsområde sträcker sig (just nu) så långt norrut som Baltikum. De övriga två (P. biglumis och P. nimpha) är sällsynta varav den senare bara hittats vid några få tillfällen.

Pappersgetingar är lite speciella när det kommer till den sociala biten. De kan beskrivas vara ett slags mellanting mellan solitära och sociala getingar. I början av säsongen är alla i grund och botten möjliga fertila honor som slår sig ihop och bildar en koloni med ett gemensamt bobygge. Boet påminner om de sociala getingarnas konstruktioner men saknar det yttersta, skyddande höljet. Cellkonstruktionerna är alltså full synliga. Under processen utvecklas en rangordning honorna emellan och den som är högst i hierarkin börjar fungera ungefär som en drottning. Hon matas även av de övriga och hon blir mest framgångsrik med att producera avkomma. Rangordningen behöver inte vara statisk och förändringar kan ske under början av säsongen. Lågt rankade honor utför främst bobyggande. De första äggen/larverna i boet kläcks till arbetare varpå tidigare lågt rankade honor flyttar bort eller fördrivs. En ny generation fertila honor - tillsammans med hanar - kläcks under slutet av sommaren och processen kan börja om nästa säsong.

Getingarna på bilden hade samlats under ett utskjutande tak. Vet inte vad orsaken till samlingen var. Något bo kunde jag inte se i närheten men så hade jag inte heller tid att leta. Några hanar tycks inte finnas med på bilden. De har mera gult på huvudet och kraftigt böjda antennspetsar.

Referens:

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna

DC 52-54

Steklar: Myror - getingar

Hymenoptera: Formicidae - Vespidae

Italienresan del 1 - Dallerspindlar

I form av kamerautrustning hade jag bara med mig gamla 60D-huset och EFS 17-85 1:4-5.5 IS USM. Objektivet är ett enklare normalzoom-alternativ med makro som inte räcker till för särskilt små motiv. Men så var kameran huvudsakligen med för att utföra annan typ av dokumentation och jag ville resa utan extra medhavd utrustning (eller några dyrare prylar). Mellan alla möten och transporter inom landet fanns dock även tid att rikta kameran mot ett och annat icke jobbrelaterat.

Härmed inleds alltså en serie inlägg med diverse djur jag mött under de två veckorna på olika orter i stövellandet.

Vid en nerlagd byaskola i dalen nedanom den lilla staden Montescaglioso (regionen Basilicata) fotograferades första djuret, vilket var en dallerspindel - familjen Pholcidae. Skyddade mot sol och väder satt flera exemplar under det utskjutande taket vid ingången. De var alla av arten Holocnemus pluchei (ovan).

Dallerspindlar känns igen på sina oerhört långa och tunna ben. De väver täta nät-trassel på lämpliga skyddade platser - gärna i och på hus och andra konstruktioner. Trots att de verkar bräckliga kan de ta förhållandevis stora byten och inte heller andra spindlar går helt säkra bland dallerspindlarnas nät.

Honorna vårdar sina ägg och håller dem under sig fram tills ungarna kläcks. Ungarna stannar i honans närhet ett par dagar och hon äter inget under under moderskapet.

Holocnemus pluchei härstammar från länderna runt Medelhavet men har de senaste åren sakteliga spridit sig norrut och kan numera även påträffas i Centraleuropa.

Nästa dallerspindel mötte jag på en toalett i Civitella d'Agliano (Lazio). Det var den numera vitt spridda arten Pholcus phalangioides, som fått namnet större dallerspindel på svenska (bilden ovan och de två nedan). Ursprungligen har större dallerspindel varit en subtropisk art men dess förkärlek för inomhusvistelse har gjort att den med hjälp av resande människor och transporter kunnat sprida sig över stora delar av världen. Eftersom den gillar kaklade eller rappade ytor inomhus kan utbredningsområdet spännas över länder långt norr om dess naturliga hemvist i varmare trakter. I Finland finns den numera i de södra delarna men den letar sig antagligen sakteliga norrut även här. Större dallerspindel utnämndes till årets spindel i Finland 2014 och folk ombads rapportera fynden till naturhistoriska muséet i Helsingfors.

Dallerspindlar har fått sitt namn eftersom de vid fara börjar skaka och vibrera så häftigt och snabbt i sitt nät, att de närmast suddas ut för våra ögon.

Den där toaletten (men även andra utrymmen i samma byggnad) innehöll ett försvarligt antal exemplar. En av de större honorna (kroppslängd på ca 8 mm) omgavs av ett gäng ungar (bilden ovan), men hon hade antagligen börjat få aptiten tillbaka och satt med sina små chelicerer (palpkäkar) förankrade i ett matpaket. Misstänker att hennes avkomma så småningom skulle må bra av att sakteliga avlägsna sig till ett annat hörn av huset.

För min del var det första gången jag såg dessa spindlar. Eller tja... antagligen har jag väl haft dem framför mig tidigare, men då aldrig reflekterat över saken närmare. Får se när större dallerspindel siktas i Österbotten.

Back in business

Det har varit stiltje på utgångspunkten de senaste två veckorna. Orsaken stavas utlandsresa.

Fokus för nämnda utlandsvistelse har varit Italien och jobb. Men mellan olika möten och transport inom landet har jag även påträffat ett antal småkryp, fåglar och andra kreatur som i sinom tid ska få sin rättmätiga plats i detta www-hörn. Mer om dem senare alltså. Bilderna är ännu inte genomgångna och förädlade. Så fram till den dagen passar jag på att dryga ut och förnya bloggen med ett påfågelöga jag fotograferade fjärde september i år. Nästan en månad gamla bilder således.

Fyrprickigt

Relativt ljust exemplar av ängsskinnbaggen Adelphocoris quadripunctatus på växten Chamerium angustifolium (mjölke / mjölkört / rallarros).

Användbara kännetecken är de fyra prickarna på pronotum (halsskölden) och de två längsgående strecken på vingarnas sk. corium (den största ogenomskinliga delen). Ofta är den yttersta, transparenta delen av vingarna - det som kallas membran - tonat i mörkare brunt än vad som är fallet på bildens exemplar. 

Uppemot 10 mm kan den här ängsskinnbaggen bli. Det är med andra ord en av de större arterna. 

Snabblöparungar

Inne i en plastbit - en gul plastbit som är en "stoppare" tillhörande en enkel liten arbetsbänk med justerbar "skruvtvingar-bordsyta" - hade en snabblöparspindel byggt barnkammare i somras.

För ett par veckor sedan kläcktes äggen och nät-trasslet inne i plastbiten var fullt av små ungar. Särskilt många skymtar ju inte i bilden här ovan, men jag lovar... det var ett gytter.

Någon definitiv art-bestämning ska jag inte ge mig in på men något något i stil med Philodromus cespitum är det högst antagligen.

Småttingarnas kroppslängd måste ha varit kring 0,8 mm.

Amiral

På en smutsig matta som hängt ute och blivit ännu smutsigare av ekens höstliga klet-dropp, sitter tidvis diverse insekter och gottar sig. Om påfågelögonen fladdrat omkring i mängd, samt landat på blommor så att man kommer åt att knäppa en bild, så har amiralen inte alls ställt upp lika frivilligt.

Några enstaka exemplar (eller samma idivid) har jag ibland sett flyga omkring. De/den har landat på marken men aldrig suttit så att jag fått möjlighet att rikta kameran. Antingen har jag inte haft kameran med mig eller så har amiralen varit alldeles för rastlös och dragit iväg bara för att jag tänkt tanken "fotografera".

För ett antal dagar sedan blev den ändå så pass lockad av smuts-mattan att jag hann ta ett antal bilder. Dessa bilder (samt några andra som inte plockades med) är bloggens första av nämnda fjäril och det är bara andra gången jag överhuvudtaget fotograferat en amiralfjäril. Tyvärr ville den inte breda ut vingarna så mycket som jag bad om, men den fastnade i alla fall på sensorn.

Likt flera andra dagfjärilar ståtar amiralen med ett alldeles förtjusande vackert vetenskapligt namn. Smaka på följande: Vanessa atalanta. Jag kommer förresten "osökt" att tänka på Glenn Strömberg (googla, ni som inte vet) och det tar väl bort en smula av namnets romantiska flärd, men ändå. liksom. Vackert!

Om fjärilen nu inte söker sig söderut, så kommer det att sluta illa när kylan slår till. Amiraler är flyttare. Fjärilarna som lever hos oss på försommaren är sådana som kommit upp från varmare trakter nere i Europa. I vissa fall kan sensommar-exemplaren vara uppvuxna hos oss men vintern klarar de sedan inte av. Larverna lever förresten på brännässlor.

Det finns ju ett flertal långväga flyttare bland insekterna och bara tanken på att dessa små varelser verkligen kan flyga hundratals mil är hisnande. Amiraler når ju t.ex. även tidvis Island. Uppe i de riktigt nordliga trakterna uppträder amiralerna bara vid enstaka tillfällen med många års mellanrum. Det handlar då kanske främst om år då populationen varit stor och då vindar hjälpt (eller stjälpt?) till att orsaka smärre "invasioner". Det är ju inte varje år man ser amiraler här hos oss heller. De har enligt uppgift dock blivit allt mer frekventa besökare i Norden sedan 1990-talet. Måhända är det klimatförändringarna som påverkar?

Slåttergräshoppa

Canon 7D mkII + Canon FD 200 Macro f4 @ f11. Naturligt ljus

Slåttergräshoppa, Chorthippus biguttulus.

Svår att skilja från backgräshoppa men hanarna kan tas på ljudet och på den utbuktande vingframkanten vilken syns i bilden ovan.

En av våra vanligaste gräshoppor som  - likt flera andra - föredrar varma, soliga och lite sandiga platser. Där stridulerar hanarna fram sina strofer och hoppas locka honor. Honorna svarar med motsvarande ljud och sedan kör de en liten duett där de replikerar varandra i tur och ordning.

Honorna deponerar äggen i sandig och torr mark. Äggens utveckling stannar upp (diapaus) när temperaturen är låg. Hos oss innebär det alltså att gräshopporna övervintrar som ägg.

Canon EOS 60D + FD Auto Bellows + El-Nikkor 105 f5.6 @ f11 + 2 st diffuserade blixtar

Slåttergräshoppa är, likt backgräshoppa, en färgmässigt ganska variabel art. De kan gå i gråa, bruna och/eller grönaktiga toner. De röd-orange fälten har olika intensitet och omfattning mellan individer och områden. 

Slåttergräshoppornas normala diet är gräs. Gräs är en aning svårtuggad mat (jämfört med många andra blad) eftersom det innehåller stor andel kisel, men gräshopporna har kraftiga och väl utvecklade mundelar som kan finfördela maten. 

De små har blivit stora (+ lite objektivtest)

Canon EOS 60D + FD Auto Bellows + El-Nikkor 105 f5.6 @ f11 + 2 st diffuserade blixtar

Kommer du ihåg Coreus marginatus-nymfen från inlägget 30.7? Givetvis gör du det. Varför skulle du inte?

Nåväl. Nu har den och dess artränder nått sitt fullvuxna stadium och uppträder talrikt bland hallonen här hemma hos oss. Hallon hör definitivt till deras favoritväxter men de suger gärna safter ur växter från ett antal andra familjer också.

Canon 7D mkII + Canon FD 200 Macro f4 @ f11. Naturligt ljus

I förra inlägget nämnde jag att jag skulle återkomma med bildjämförelser mellan objektiven Canon FD 200 Macro f4 och min standardutrustning i form av bälgen FD Auto Bellows med El-Nikkor 105 f 5.6 påkopplat. Våren 2013 jämförde jag dessa lite halvdant med påföljande rapport. Då användes samma kamerahus. När de nu fått vara med ute i hallonbuskaget och agera, så är förutsättningarna nya. För det första är ljussättningen inte jämförbar. Med bälgen + El-Nikkor används två diffuserade blixtar. Arbetsavståndet är ju så pass kort att det är möjligt. Med FD 200 Macro blir det solen som får stå för ljuset. Solen är inte alltid en så bra ljuskälla i de här fallen. Det blir lätt för skarpt.

En annan skillnad är att kamerahusen inte längre är samma. När de testades tidigare hade jag bara Canon EOS 60D. Nu är det huset kvar på bälgen men på FD 200 hade jag monterat ett EOS 7D mkII-hus. Det ska förstås addera kvalitativa fördelar. 7D-huset sätter jag inte på bälgen. Orsaken är att man så lätt pumpar sensorn full av damm - vilket jag effektivt gjort i 60D-huset. Så 7D får hållas med "normala" objektiv. En annan grej som gör att jag fortfarande helst kör 60D på bälgen är att den vridbara lcd-skärmen är perfekt för makro. Det är också i huvudsak via Live View som bilder tas (snarare än med ögat i sökaren alltså). Sökaren i 60D tycker jag inte riktigt om. Den är inte tillräckligt "klar" och jag har svårt att se när skärpan är på rätt ställe. Därför letar jag fokus via uppförstorad detalj på skärmen istället - och eftersom man sällan håller kameran rakt framför sig så är vridbar skärm guld värd.

Canon 7D mkII + Canon FD 200 Macro f4 @ f11. Naturligt ljus

De två objektivlösningarna ger förstås helt olika förutsättningar. Med bälgen är arbetsavståndet kortare och blixtarna gör det hela mycket bökigare. Det är en hel del utrustning som ska klämmas fram rätt nära motivet som inte sällan sitter inne bland blad och kvistar. Ett långsmalt 200mm-objektiv är så oerhört mycket behändigare på den punkten.

Canon EOS 60D + FD Auto Bellows + El-Nikkor 105 f5.6 @ f11 + 2 st diffuserade blixtar

Bilden här ovan är inte skarp men jag tog med den bara för att visa lystern i det vackra bladguldet (vingarna) på skinnbaggen.

Canon 7D mkII + Canon FD 200 Macro f4 @ f11. Naturligt ljus

Trots bättre kamerahus, trots att FD 200-objektivet torde vara av god kvalitet (trots sin ålder) och trots att "användarvänligheten" är så mycket bättre, så får jag inte till det med objektivet.

Det hjälps liksom inte. Resultaten blir helt enkelt inte alls lika tillfredsställande som med bälgen och El-Nikkor. En del av det är definitivt ljuskällans (solens) påverkan av kontrasterna och om jag fotograferar vid mulet väder (eller i skugga) så behöver ISO vridas upp en hel del. Det ger ju istället grynigare resultat (även om 7D mkII) är mycket bättre än t.ex. 60D på den punkten). Med 60D kan jag alltid köra med ISO 100 eftersom blixtarna levererar ljuset. 7D har bra sökare men jag har ändå lite halvknepigt att hitta rätt fokus. Tack och lov är det ju inga problem att ta miljoner bilder och sedan hitta en där man träffat något så när rätt.

Canon EOS 60D + FD Auto Bellows + El-Nikkor 105 f5.6 @ f11 + 2 st diffuserade blixtar

Nu kämpar jag vidare med gamla och billiga grejer (förutom det senaste kamerahuset då alltså) och det finns förstås prima högkvalitativa alternativ i butiken. Men på något sätt finner jag ett nöje i att nyttja dessa gamla prylar. Ett är dock klart. Merparten av småkrypsfotograferandet kommer även i framtiden att ske med bälgen&El-Nikkor framom FD 200 Macro. Det är endast i undantagsfall det senare är att föredra. Bl.a. testade jag det på ett antal fjärilar och då (så stora insekter) finns det onekligen vissa poänger med objektivet.

Coreus marginatus övervintrar som vuxen och äggläggningen sker på våren. Sedan får vi se om de blir så många som de faktiskt varit den här sommaren. 

På sista bilden kan man mellan andra och tredje benparet se en liten mörk öppning. Det är genom den öppningen som dessa och andra skinnbaggar (bärfisar) släpper ut de ämnen som gör att man rynkar på näsan.

Väggbi

Heriades truncorum.

För visst är det väl ett väggbi? 

Biet fotograferades igår när jag åter gjorde ett nytt försök med FD 200 Macro f4-objektivet. Det blev blandat resultat och jag återkommer med några bildexempel som kan jämföras med fotografier tagna med min normala makro-utrustning.

Om jag sett rätt har vi bara en art av väggbin här i Finland. Väggbina hör till familjen buksamlarbin (Megachilidae) och namnet kommer sig av att pollen samlas just på buksidan. Dessa bin är solitära och de anlägger sina bon i små ihåligheter - ofta inne i flyghålen hos trälevande skalbaggar. Olika buksamlarbin har förstås olika preferenser. Förutom bohålets placering, karaktär och diameter, har de olika solitära bina även egna metoder för hur cellerna (larvkamrarna) konstrueras. Väggbiet, till exempel, nyttjar barrträds-kåda. 

Så kallade bi-hotell (eller stekel-hotell) kan vara ett välkommet alternativ som boplats i trädgårdar. Det kan ju nämligen vara ont om naturliga bohålor på sådana platser - speciellt om trädgårdarna är "välstädade". Det gäller dock inte i den här trädgården. Med gamla byggnader och gamla träd i och runt trädgården, finns många valmöjligheter för en hel uppsjö solitära steklar. I somras adderades också ett nytt bi-hotell. Även det är något jag ska försöka återkomma till i ett senare skede.

Ängsbaldakinspindel

Linyphia triangularis.

Ställ dig på valfri plats i närheten av ett buskage. Kika in i buskaget.

Oddsen för att du har ett nät av ängsbaldakinspindel framför dig, är lika höga som ett kopieringspapper liggandes på golvet. Den uppemot 6-7 mm långa (hanarna något mindre) täckvävaren (Linyphiidae) finns i närmast absurda mängder nu när gränsen mellan sommar och höst ska passeras. Visserligen lever de runt omkring oss hela sommaren, men det är först nu som de nått vuxen storlek och blivit riktigt synliga. 

Nätet är tredimensionellt. Ofta har det en bredare horisontell bas där spindeln sitter med ryggsidan neråt. Ovanför tornar ett glesare nättrassel hit och dit mellan kvistar och blad. Förhållandevis ofta smalnar nätet av uppåt och kan med god vilja påminna lite om en tipi ("indian-tält"). Poängen är att flygande insekter stöter mot nätets övre tråd-arrangemang och sedan ramlar eller förirrar sig ner i det vågräta fångstnätet där spindeln väntar.

Första bilden visar en hona med byte (bladlus) och i andra bilden syns en hane. Nu i september (eller slutet av augusti) är det parningsdags och det går att se hanar sittandes i samma nät som honorna. Han håller koll och vaktar så att inga andra hanar tillåts kurtisera honan. 

Äggen får sin spindel-typiska vävda säck (kokong) som omslag och ungarna hinner kläckas innan vintern. De stannar dock kvar i kokongen fram till våren.

Svart ängstrollslända

Sympetrum danae.

En ny vända till Bådaviken med mer gräsröjning på agendan. Detta var i måndags.

Trollsländorna var förstås i farten och nu kom jag även åt att dokumentera den här vanliga arten.

Testade FD 200 Macro f4-gluggen. Det är ett objektiv jag ägt ganska länge men de facto inte riktigt använt i så stor utsträckning. Borde fotografera med det oftare för att också få grepp om dess presumtivt goda egenskaper - erkända egenskaper jag alltså inte hittat än. Särskilt mycket fotograferingstid gav jag mig inte heller i måndags. Gräset röjde sig själv så dåligt.

Svart ängstrollslända hör till de riktigt vanliga trollsländorna. Eftersom de är ganska småvuxna - kring 26-34 mm - och färgmässigt anspråkslösa, är de förstås en aning mer anonyma än många övriga. De hör främst hemma på myrar och torvmossar där de hittar det näringsfattiga och sura vatten larverna vill ha. Om Bådavikens vatten är rätt plats är förstås ett frågetecken, men arten sägs vara ganska mobil av sig och hittas därför som vuxen på många olika ställen - inte bara vid reproduktionsvattnen. Samtidigt flyger ju också starrmosaikslända (Aeshna juncea) vid Bådan och även de föredrar ungefär liknande vattenkvalitet. Så kanske rätt biotop ändå finns i någon del av området.

Starrmosaikslända och två andra trollsländor vid Bådan, finns i detta inlägg.

Påfågelöga

Efter en fjärilsfattig sommar kompenserar påfågelögonen nu en del av fattigdomen. Var och varannan naturblogg tycks i dessa dagar mata ut många megabytes (tonvis alltså) av bilder på arten i fråga. Den uppträder alltså i stora mängder just nu. Utgångspunkten hänger på i trenden.

Att påfågelögat - Inachis io - invaderar våra marker är förstås hur skoj som helst. Det är en värmeälskande art och sommaren har verkligen inte bjudit på den typ av väder fjärilen egentligen vill ha (behöver). Men någonstans har vuxna fjärilar lyckats med parning och äggläggning under försommaren.

Där "någonstans" har även larverna lyckats med sin tillväxt och förpuppning. Annars finns det liksom ingen förklaring på varför de just nu uppträder i stora mängder.

Blomflugan i bilden ovan är Volucella pellucens - fönsterblomfluga.

Men påfågelöga kan även flyga hyfsat långa sträckor. Så det där "någonstans" behöver inte vara i den omedelbara närheten.

Så småningom ska dessa vuxna individer hitta en övervintringsplats och förhoppningsvis är vintern snäll mot fjärilarna så att de vaknar upp igen mot senvåren och fortsätter livscykeln.

Påfågelögats utbredningsområde "tar slut" ungefär här mitt genom centrala Finland och gränsen pulserar norrut och söderut beroende på väderförhållanden och temperaturer genom åren och årstiderna.