Förnaklokrypare - Neobisium carcinoides - är en av de vanligare klokryparna (ordn. Pseudoscorpiones) i vår omgivning här i Österbotten. Att hitta den bland löven i strandskogens förna var föga förvånande.
Just klokrypare är en grupp småkryp jag ofta tänkt att jag borde söka mer aktivt. Det är ett spännande gäng som dessutom ska vara möjliga att artbestämma på basis av fotografi - åtminstone de 18 arter vi har i Finland.
Alla 18 arterna har man inte chans att hitta i Österbotten. 7 arter har sitt utbredningsområde upp till dessa breddgrader och sedan finns det två eller tre som eventuell knackar på dörren. Resterande är strikt sydliga i sin utbredning och några är förstås ovanliga och svåra att hitta.
En vuxen förnaklokrypare blir uppemot 3 mm stor och är alltså inte ett kreatur som upptäcks speciellt lätt om man enbart går omkring och glor på marken eller rotar lite lätt under stenar eller i förna. Dessutom drar de ben och klor intill kroppen och ligger orörliga som vilket "skräp" som helst medan man härjar runt i (med) deras miljö. Den strategin är vanlig bland många av de minsta småkrypen.
Helst bör man således sålla förnan över ett lämpligt (ljust) underlag och sedan vänta på att krypen tröttnar på att leka skräp och börjar röra sig. Just förnaklokrypare verkar generellt inte vara så tålmodiga och inom kort vecklas benen och kloarmarna ut varpå klokryparen börjar ränna runt i jakt på skydd.
Orchesella flavescens är en variabel hoppstjärt. Grundmönstret är lika i alla färgformerna men de rödbruna och gulbruna tonernas intensitet och mörkhet varierar rejält. Hos vissa övergår de även i svarta fält. Färgvarianter med mörkt huvud kallas var. melanocephala.
Lövförnan jag sållade i var förstås full av diverse hoppstjärtar men det här var den enda jag dokumenterade. Jag gick med anda ord säkerligen miste om något nytt artkryss.
Röd vasspiga - Coccidula rufa - må vara vanlig och ha vackert röda och orange färgtoner, men är med sina ca 3 mm ändå en slags doldis bland nyckelpigorna.
Särskilt nyckelpigig är den inte heller med sin avlånga kroppsform och avsaknad av prickar. Arten gillar att finnas i närheten till vatten, men är inte helt beroende av det och kan vara ganska flexibel vad miljö beträffar. Viss - om än liten - förväxlingsrisk finns med fläckig vasspiga (C. scutellata) som dock är mer sydlig i sin utbredning och som inte påträffats närheten av bloggredaktionens normala jaktmarker. Fläckig vasspiga har ett antal mörka fläckar på täckvingarna.
Att den hittades i lövförna är typiskt eftersom det är där de vanligen övervintrar.
Lövförnafynd nummer två var denna vivel som var jättedöd... länge... riktigt död... vansinnigt länge.
Jag tröttnade på att den skulle återuppstå och tog således endast dessa dassiga och tråkiga bilder av skådespelaren.
Dessutom var jag kanske främst på jakt efter lite andra typer av småkryp. Mitt psyke tenderar vara aningen selektivt när det gäller vilka småkryp jag koncentrerar mig på under en dylik "safari".
Arten är Otiorhynchus carinatopunctatus. Ganska vanlig enligt rapporteringssidorna i Finland och Sverige. Den dokumenterade vivelns längd är ca 5 mm. Det sammanfaller föga förvånande med storleksangivelsen 4-6 mm för arten i fråga.
Tack till Hans-Erik Wanntorp för bekräftelse av artbestämningen!
I förra inlägget beskrev jag minneskortsblundern som saboterade en eftermiddag ute bland vårpigga småkryp på en sandstrand.
I går skrek synapserna att jag måste iväg dit igen för att dokumentera kvalstren och eventuella andra kryp man kan tänkas hitta i den miljön.
Jag dubbelkollade huruvida minneskortet satt i kameran flera gånger om. Kollade också så att jag hade laddade reservbatterier i väskan och drog sedan iväg.
Första anhalten var kanten av själva sandstranden och samma ställe där jag en vecka tidigare ägnade mig åt att banna min taknspriddhet.
Våren är inte riktigt i full kraft än och viken i vilken sandstranden är belägen är ännu isbelagd. Inne bland träden är marken ändå bar och förnan har hunnit tina upp på ytan eftersom solen kommer åt att värma marken.
Första krypet under kameran blev denna skalbagge.
Den är ca 3,5 mm lång och heter Dicheirotrichus placidus, ljus förnalöpare. Får konstatera att jag kände mig märkvärdigt rostig med MP-E65-objektivet och resultatet blev sisådär.
Likt övriga jordköpare (fam. Carabidae) är den rovlevande. Ljus förnalöpare hittas - som namnet antyder - ofta i just förna och gärna i ganska fuktig miljö.
När jag i en skalbaggsgrupp (på fb) lade upp bilder av skalbaggen för bekräftelse av arten noterade snabbt ett par besökare att den är bärare av en parasiterande svamp. Det rör sig om ordningen Laboulbeniales som ofta tenderar hittas på just jordlöpare. Det finns dock flera som även går på andra skalbaggsfamiljer samt insekter ur andra taxomimiska grupper. I Finland verkat för närvarande drygt 80 arter vara konstaterade enligt Huldén 1983. Laji.fi har dock endast 71 arter listade.
Här ovan syns en på pronotum och en på täckvingens kant.
Tack till Niclas Wahlgren som noterade svampen och till Stefan Phalagorn som bekräftade och pekade på fler (varav vissa aningen osäkra - det är trots allt en del skräp på skalbaggen också)!
Lördagen 3.4 drog jag ut på årets och vårens första allvarliga småkrypssök. Färden gick till en sandstrand några mil bort. Kände att jag ville ha en miljö där jag kunde tänkas hitta kryp jag normalt inte möter. Väl framme började jag rota i förna av al- och björklöv blandat med växtmaterial som havet spolat upp bland träden.
Ganska omedelbart hittade jag ett gäng röda kvalster som såg synnerligen intressanta ut. Jag lirkade ett av dem till lämplig plats, sparkade igång kamerautrustningen och började ta bilder... trodde jag en liten stund. Ganska snabbt noterade jag att kameran klagade på att den inte hade något minneskort. Det var förstås hemma i datorn.
Jag stod kvar på knäna vid förnahögen och stirrade tomt framför mig ett par minuter. Därefter gick jag sakta till bilen och körde hem. Hade ingen som helst lust att gå runt i området längre.
Dessutom har jag en idé om att vara restriktiv med bilkörande (CO2-utsläpp) för dylika ändamål. Just den biten kändes extra svår med tanke på det poänglösa körandet.
Väl hemma igen petade jag in minneskortet i kameran och gjorde en halvapatisk runda i trädgården. Särskilt inspirerat blev det aldrig och resultatet därefter.
En larv av någon flugbagge (fam. Canthardae). Köldhärdiga rovdjur som kan vara aktiva även om det är hyfsat kallt.
En kortvinge vid namn Deliphrum tectum skakades fram ur samma lövansamling som flugbaggelarven. Det märks att tankarna inte var koncentrerade på själva fotograferandet.
Rejält skräpig blev den... och vete katten om inte en del av skräpet är plastfibrer?
Sista krypet, innan jag i min besvikelse över minneskortsglömskan, gav upp och gjorde något annat var denna ormhalsslända. Jag har inte satt mig särskilt mycket in i exakt vilka detaljer man bör se på för att artbestämma dessa larver, men jag får ett intryck av att det torde kunna vara Xanthostigma xanthostigma. Det är också den jag tidigare sett som vuxen i trädgården.
Det är hög tid att fixa till här och var i de boningar vi har utplacerade i trädgården. Fågelholkarna har dessvärre blivit aningen slarvigt genomgångna (eg. inte alls). Holkstädning borde skötas på hösten och nu är det i stort sett redan för sent att göra något åt saken. Rensning och nytt bomaterial är givetvis bra med tanke på loppor och kvalster. Sedan kan bobalarna ha blivit onödigt höga inne i holken också. Vi har dock långt fler upphängda holkar än antal häckande par och det finns en del holkar som i den bemärkelsen är praktiskt taget oanvända sedan tidigare.
En del annan service utförs dock.
I dag öppnades ett konstgjort humlebo byggt av trä intill ett av trädgårdens växthus. Boet fylldes med fårull förra våren och blev sedan hem för en koloni hushumlor, Bombus hypnorum. Att humlor faktiskt flyttar in i konstgjorda bon är ingen självklarhet. Det var med andra ord en glad överraskning.
Dave Goulson är en brittisk bi-forskare som skrivit flera riktigt bra böcker om bl.a. bin, humlor (som ju är bin) och andra småkryp. Han har även en YouTube-kanal jag gärna rekommenderar. Nedan är en kort video kring hur han anlagt konstgjorda humlebon. Just den här modellen har inte testats i bloggredaktionens trädgård.
Hushumlekolonin i vårt konstgjorda bo försvann märkvärdigt tidigt under förra sommaren. Orsaken blev klar när vi öppnade locket.
Humlemott - Aphomia sociella.
Humlemotten lägger sina ägg i bon av humlor och getingar varpå larverna mumsar i sig såväl ägg som larver och puppor. I humlebon äter de även vax-cellerna som humlorna konstruerat.
Det enda som återstod av hushumlekolonin är rester, likdelar, avtryck av vaxcellerna i fårullen och något som eventuellt är larvbajs. När humlekolonin är uppäten letar sig larverna iväg för att väva sina ofantligt sega kokonger där de förpuppar sig.
Vad passar väl bättre än att ta ytterligare en kort, liten film av Dave Goulson. Här plockar han ner ett getingbo som visar sig vara angripet av humlemott:
Vi rensade bort den gamla fårullen som nu är erbjuden till bobyggande fåglar. Ny fårull placerades i humleboet och även om filosofin är att natur bör sköta sig själv, så avlägsnades faktiskt humlemottkokongerna.
Humleboet innehöll flera småkryp.
När locket öppnades sprang fettspindlar - Steatoda bipunctata - i alla riktningar. Flera av spindlarna hade fått påhälsning av Oxyrrhexis carbonator - en vanlig brokparasitstekel vars honor jag av någon anledning inte fått korpgluggarna på. Hanar ser jag dock ofta. Arten parasiterar alltså på fettspindel och det är stekellarven som syns framme på bakkroppen på honan till höger.
Upp ur humleboet kom även en säckspindel (Clubiona sp.) skubbande.
Vad har den på ryggen då?
Jo, en stekellarv!
Här torde det dock röra sig om någon art i släktet Schizopyga.
Spindlar med parasiterande stekellarver är lika dödsdömda som humlekolonier med humlemott. Bloggen innehåller ganska många parasiterade spindlar av olika slag och här är det sista inlägget i en liten serie om några spindlar som togs tillvara för uppfödning av steklarna.
Ute i trädgården finns en kameraholk. Själva holken har under vintern totalt gett upp och måste kasseras. Holken och kameran köptes som ett "paket". I dag plockades den ner för demontering. Självfallet ska kameran tas tillvara och jag har börjat bygga en ny holk som kameran kan placeras i.
När jag började skruva isär holken blev det déjà vu. Fettspindlar började ränna omkring i alla riktningar.
Givetvis (typ) hade några av dem också stekellarver på ryggen.
Kameran har inte blivit putsad på snart sju år. Det var med andra ord på tiden. Spindelväven började bli ett sikthinder.
Av någon anledning fick jag för mig att ta makroutrustning med i väskan när jag åkte ut till Bådaviken i söndags. Visserligen trodde jag aldrig att den skulle komma till användning eftersom det bara handlade om ett kort besök för att kolla isläget och snömängden.
Har du läst det här inlägget från 7.2 där jag ordade en smula om ett antal björkar som gav vika under en höststorm?
Om inte... klicka på länken och återkom.
När jag passerade en av de mindra rotvältorna - en björk vars stam sågats av vid stigen ut till fågeltornet - hade jag plötsligt en snabblöpare i ögonvrån. Spindeln satt längst ut på sågytan och försökte antagligen komma åt en gnutta solvärme.
Givetvis blev det läge att riva telegluggen av kamerahuset och montera makroobjektivet i stället.
Visst var det Philodromus poecilus, lavsnabblöpare!
Om du inte läst det här inlägget där jag beskriver mitt fynd av denna art ute vid Bådaviken så tycker jag du ska läsa det.
Tyvärr lyckades jag inte hitta adulta individer efterosm jag hade en liten "lucka" i besöksfrekvensen och förmodligen hade de då redan parat sig "försvunnit" in under bakrflagorna för att vakta ägg - om dessa alls vaktar sina ägg. Hur som helst hittade jag dem aldrig igen den sommaren. Antagligen kunde jag har försökt spana senare under sensommaren för att eventuellt hitta ungar eller juveniler.
Förra året hittade jag inte en enda på just björk. Dessutom är det har fyndet ungefär 150 meter från det ganska koncentrerade ställe där jag förra våren hittade dem på ett ganska koncentrerat område och enbart på stående döda (eller döende) alar. Jag letade då också på många björkar och levande alar utan resultat. Det är dock både observerat (på annat håll) att de faktiskt finns på andra lövträd än just al. Problemet är förstås att de är så förtvivlat svåra att få korn på när de sitter på bark Dessutom är de coola och sitter ofta stilla även om man för med handen intill trädstammarna för att skrämma dem till lite rörelse.
Jag sökte förstås även nu efter fler lavsnabblöpare i närheten av det nya fyndet. Den sökningen gav föga förvånande inget resultat. Det var trots allt en smula kyligt och solen höll på att försvinna bakom ett molntäcke. Med andra ord var det bara ren flax att jag råkade få ögonen på denna. Tur jag hade makroutrustningen i väskan!
Varför ordar jag så mycket om den här spindeln?
Ifall du undrar över det så har du inte läst inlägget där jag skrev om då jag först hittade dem.
Det årstidsväxlar för fullt där ute. Här på bloggredaktionen är allt möjligt annat än inläggsproduktion i fokus.
Visserligen är den fokusen till stora delar djur-centrerad på alla tänkbara sätt, men inget av det är bloggmaterial (än).
I söndags (28.3) släppte jag ritplattan och referenslitteraturen, stängde datorn, drog på mig ett par byxor, gränslade cykeln och letade mig ut till Bådaviken för inspektion.
Sångsvanarna har rört sig i Österbotten ganska många dagar redan men de två på bilden ovan var min första svanobservation för året.
Gråtrutarna började skrika vår för några veckor sedan. Självfallet måste en sådan få komma med i bloggens första riktiga - om än korta - vårrapport.
Snön ligger än så länge kvar på de flesta ställen här i trakten. Täcket är väl ungefär 10-30 cm beroende på plats. Smältningen går trots allt snabbt eftersom snötäcket blev luftigt och fluffigt denna vinter.
Nere bland vassen spankulerade en ensam trana - givetvis också den första framför mina ögon den här våren.
I övrigt var det lugnt.
Isen ligger självfallet kvar såväl i viken som på fjärden utanför.
Besöket ute i Bådaviken bjöd på en liten överraskning.
Den meningen får bli klipphängare inför nästa inlägg.
Väggsidenbi - Colletes daviesanus - har presenterats på bloggen tidigare. Då var det i form av fältfotografier. Här är honor och här är hanar. I denna korta sammanfattning kring några hyresgäster i trädgårdens bihotell finns även ett par väggsidenbin.
Senaste sommar hade två honor fastnat ett av växthusen och hunnit kasta in handduken innan jag noterade dem.
Väggsidenbi hör till de vanligare biarterna i trädgården. Till kommande sommar borde nya bihotell anläggas. Byggnadsentreprenörerna har varit aningen inaktiva på hotellfronten den senaste tiden.
Släktet Colletes ingår i familjen Colletidae (korttungebin). Familjen inbegriper hos oss i Finland även släktet Hylaeus (citronbin).
Tungan är, som familjenamnet antyder, ganska kort och har en bred och vagt tvådelad ända (glossa) kantad av hår så att den påminner om en pensel. Sidenbin besöker således blommor vars nektar och pollen är ytligt och lättillgängligt. Hos oss är renfana en favoritväxt.
Jämför med tungan hos de likaledes korttungade släktingarna citronbin här.
Hanen (nedan) låg död i mynningen av en bohåla i bihotellet.
Hanarna känns igen på lite längre och grövre antenner samt på lite mindre och mer "näpet" huvud.
Hona nummer två (nedan) är relativt sliten och har dött i en lite spretig kroppsställning.
Det passade dock bra eftersom det då blev enkelt att dokumentera propodeum och punkturen på första tergiten (nedan).
Som vanligt kommer den här stekeln ur ett av trädgårdens växthus och hör till de självdöda småkryp jag tenderar samla på.
Det är en art i släktet Aperileptus som ingår i underfamiljen Orthocentrinae (svampmyggesteklar) och familjen Ichneumonidae (brokparasitsteklar).
Kroppslängden på denna hona är 5 mm.
Bakkroppens tergiter har gett vika när innandömet torkat ihop.
Underfamiljens svenska trivialnamn avslöjar valet av värddjur. Det rör sig alltså om larver av svampmyggor (fam. Mycetophilidae) och sorgmyggor (Sciaridae) samt eventuellt några andra familjer tillhörande överfamiljen Sciaroidea.
Svampmyggesteklarna verkar vara en underfamilj som främst förknippas med skogsområden generellt och tajgabältet specifikt (1). Det är kanske förstås en konsekvens av skogarnas svamprikedom samt därmed tillgången på värddjur. Således är underfamiljen ofta numerär i olika insamlingsprojekt med fällor ute i skogsmiljö (1).
Det här är fjärde svampmyggestekeln (arten) jag hittills dokumenterat i trädgården. Om jag dristar mig till att killgissa en smula så kan dessa potentiellt gynnas av den samling död ved som deponerats här och var i trädgårdens undervegetation. Svampar tenderar gilla ved och svampmyggor gillar svamp och svampmyggesteklar gillar... ja... ni fattar.
I lådan med obestämda tvåvingar - som jag inte riktigt kommit mig för att börja dokumentera så värst mycket ur än - finns sannolikt också just svampmyggor och en del sorgmyggor. När jag evenutellt har sådana framför kameralinsen är ett stort frågetecken.
Kanske aldrig. Vi får se. Genomgången och dokumentationen går så förtvivlat långsamt. Snart är det vår och sommar. Då lär lådorna med ogenomgånget material växa till sig ytterligare. Det här är en okontrollerbar lavin och inget kan jag göra för att hejda den.
Ovipositorn hos många svampmyggesteklar är av ganska specialiserat slag och variationen är stor inom släktet. Orthocentrinae är en något outforskad underfamilj än så länge och endast ett fåtal arters ekologi är någorlunda känd (2).
Det vore med andra ord läge att testa samla in svamp med svampmygglarver för att se vad som kläcks och om man eventuellt också får parasitsteklar i kläckningen. Men det är förstås även andra än svampmyggesteklar som gillar svampmyggor. Även t.ex. hyllhornsteklar (fam. Diapriidae) har delvis samma idé om vad som är prima larvföda. Hur som helst finns det garanterat massor av ny kunskap att upptäcka för den hugade entomologen med fäbless för små parasitsteklar och/eller svampmyggor.
Tack till Andrei Humala för bekräftelse av släkte.
