Phaonia subventa

Länge sedan sist... men nu har jag åter dokumenterat några av de döda insekter jag samlar in från trädgårdens växthus. 

Vanligen brukar jag försöka sjasa ut så många jag kan men givetvis förolyckas ändå ett försvarligt antal vilka då tas tillvara som en del i undersökningen av trädgårdens biologiska mångfald.

Det går dock avsevärt mycket snabbare att samla än att montera, dokumentera och artbestämma materialet. I något skede får jag väl släppa mina tvångstankar och helt enkelt acceptera att jag inte hinner dokumentera alla insekterna lika ingående. Artbestämningarna kan ju de facto göras även utan dylikt bildmaterial.

Att den här flugan är från 2020 berättar alltså något om ovanstående problematik. 

Men det är inte många ogenomgångna tvåvingar kvar från det året. Så snart får jag i alla fall börja med materialet från 2021.

Hur som helst!

Här har vi en husfluga (fam. Muscidae) som heter Phaonia subventa. 

I släktet finns gott om arter. Listan för den begränsade geografiska del som utgör Finland består för närvarande av 57 stycken arter. 

Teckningen med helgul bakkropp och gulsvarta ben är primärt ändå begränsad till - så vitt jag hittills noterat - två arter varav nämnda P. subventa alltså är den ena. 

Den andra är P. rufiventris. 

P. rufiventris har bl.a. vanligtvis mer gult på mellankroppen men sådant verkar anses vara en smått vansklig karaktär och artbestämningen görs helst genom granskning av specifika borst.

Först blev borsten på mellantibians (mittersta benparets skenben) baksida räknade. Det är nämligen bland annat där ska man kolla. 

På denna fluga finns två sådana borst. 

Sedan räknades de presuturala acrostichalerna. 

Acrostichalerna - eller innerborsten - är de två mittersta raderna på mellankroppens rygg. Presututalt betyder i det här fallet att det är framför fåran (sömmen) mellan ryggskölden (scutum) och skutellen vilken är den bakersta triangelformade delen av "ryggen".

Den här flugan har två par innerborst. Det främre paret dock tydligt mindre än det bakre.

Två borst på mellantibians baksida och två par innerborst betyder alltså P. subventa. 

Tre borst på mellantibian och ett par presuturala innerborst på ryggskölden skulle ha inneburit P. rufiventris.

Färgteckningen helt i enighet med P. subventa.

Tack till Johan Ennerfelt för bekräftelse av artbestämningen!

Det är aningen ont om fritt tillgängliga beskrivningar över artens ekologi och biologi.

Naturespot nämner att ägg läggs i förmultnande löv och ved samt i kadaver. Övervintrar som larv.

Utterjakt nummer två

I söndags (8.2) gick jag åter till kraftverket för att se om någon utter var närvarande. En del relativt nya spår hade avsatts men dessa var sannolikt minst ett dygn gamla med tanke på snöflingorna som nyligen hade dalat ner och bildat tunt lager på spåren.

Nej! 

Ingen utter.

Men Bottenhavets och Östersjöns låga vattenstånd syns tydligt.

I förra utterjaktinlägget tog jag några bilder mot kyrkbron i söder. Här ovan en bild av älvfåran mot norr. 

Fortfarande frostbeklätt landskap.

I staden finns numera ändå en ny "art" vilken härmed är dokumenterad. 

Jag tog bilden med 800mm-bränvidd på stort avstånd trots att jag de facto visste att jag skulle komma att möta leveransroboten längre fram på trottoaren. 

Det kändes helt enkelt roligare att zooma in och "smygfotografera" på håll. 

Jag har förresten ingen ekonomisk koppling till S-kedjan och därmed heller ingen vinning av smygreklamen (än... kontakta mig gärna så förhandlar vi). 

Kort vintermatningsrapport

Kort rapport och två slentrianbilder från vintermatningen.

Art- och individantal ungefär samma som under gårdsplanskryssandet för ett par veckor sedan.

Några få gulsparvar har setts, en större hackspett-hona var på blixtvisit här om dagen och koltrasten har försvunnit. I övrigt alltså inga förändringar.

Gårdsplanskrysset 2026

Sista (hela) helgen i januari. Då är det dags för BirdLifes jippo som handlar om att kryssa fågelarter och räkna antal individer i trädgården. 

Gårdsplanskrysset heter det i Finland.

För min del gick räknandet av stapeln i går (söndag 25.1) mellan kl. 11:30 och 12:30. All observation och räkning ska alltså ske inom den timme man själv väljer.

I Sverige - där det heter Vinterfåglar inpå knuten - ser reglerna lite annorlunda ut. Där kan man spana hela helgen och rapportera det största antalet samtidigt observerade individer av en enskild art.

Första 35 minuterna ägnades åt att glo ut genom köksfönstret och resterande tid befann jag mig utomhus.

Arterna som kommer fram till matningen varierar beroende på om man är inomhus eller utomhus.

Så länge jag glodde genom fönstret dominerades matningen av kajor och pilfinkar.

När man går ut och ställer sig synligt är det mesarna som tar chansen. Mesarna är ju inte så mesiga av sig och vågar således besöka maten även om man står relativt nära. 

Samtidigt behöver de inte heller konkurrera med sura pilfinkar eller en stökig hord kajor. 

Antalet samtidigt ätande - och därmed mer verifierbar mängd - mesar ökade alltså avsevärt. 

Fast med "mesar" är det främst talgmes jag tänker på. Blåmes är inte längre någon dussinfågel i trädgården och bara två kunde konstateras. Men det är i alla fall en mer än vad som var möjligt att avgöra från fönsterpositionen.

Övriga mesar, så som t.ex. talltita eller svartmes, saknas i den här trädgården då den ligger lite för långt bort från skogarna de arterna trivs i.

Kajorna, som drog sin kos när jag gick ut, satt bl.a. i toppen av grannens höga gran ca 70 meter bort. Där har de stenkoll på huruvida vår fågelmatning är fri från människor eller inte. Kråkfåglar må vara framfusiga, men särskilt pigga på att vara tätt intill oss människor är de sällan. 

På den här fågelmatningen har vi inte heller ens försökt vänja fåglarna vid att man står intill matningen. Fåglarna är lugna så länge man rör sig normalt i trädgården men stannar man upp och glor på dem uppfattas man antagligen som lite mysko och då blir de mera försiktiga.

Kvarterets turkduvor hör också till de mer modiga fåglarna men den här dagen visade sig bara en av dem.

Fortfarande är det oklart var paret har sitt bo. Något år har de sannolikt gjort häckningsförsök i trädgårdens cembratall men troligen är boet vanligen ändå på annat håll i grannskapet. Ungar har aldrig observerats trots att paret - eller i alla fall ett par - frekventerat trädgården i ett drygt decennium.

Flocken av pilfinkar sökte sig sakteliga närmare. Möjligen lockade av att mesarna och duvan obekymrat tog för sig av maten min närvaro till trots. Hade jag varit där en stund till hade de kanske också släppt sin värsta blyghet.

Efter bara några minuter började krävan se välfylld ut och turkduvan flyttade sig till säkrare sittplatser.

Säkrare sittplatser ja. 

Det är ju det där med faror. 

Än så länge denna vinter har ingen sparvhök setts jaga vid matningen. Men "plötsligt händer det", som någon svensk reklam tutar ut. Sparvhök är dock ingen trissvinst för pilfinken och andra småfåglar. Det gäller med andra ord att ständigt hålla koll på omgivningen.

Jag får också utbrista "plötsligt händer det". 

Kort innan min trädgårdskryssartimme var över dristade sig nämligen några kajor ändå fram till matningen.

Kajor och andra kråkfåglar kan konsten att se "betydliga" ut.

Sannolikt handlar det om några av kajorna som är bofasta i vår trädgård - eller snarare i vårt hus - och som därför vet att vi tvåbenta fågelmatare inte utgör någon omedelbar fara. 

Saldot det här året blev följande:

Turkduva: 1st.

Skata: 2 st.

Kaja: 32 st. Ett rekord i min gårdsplanskryssarstatistik.

Kråka: 1 st.

Koltrast: 1 st. En hane som varit vid matningen nästan hela vintern. Ville inte visa sig när jag var ute.

Talgmes: 10 st. Eller 9-11 st. Fler än normalt på senare år.

Blåmes: 2 st. Eventuellt tre st men det kunde inte verifieras. 

Pilfink: 25 st. Delat rekord med 2019.

Grönfink: 5 st.

Domherre: 2 st. Båda två är hanar. När domherrar är på plats brukar de vanligen vara något fler.

Tamduva: 7 st. Dessa flög över trädgården och jag har aldrig sett dem landa här. I statistiken nedan är de inte medtagna.

Utterjakt

I samband med de dagliga hundpromenaderna har jag följt med huruvida någon utter börjat vistas nedanom kraftverket i älven ett kvarter hemifrån. Svaret är ja. 

Nya spår på isen bredvid den öppna vattenytan och flera spår upp och ner för dammvallen har avsatts närmast dagligen i en dryg veckas tid. För några dagar sedan skymtade jag också uttern på iskanten.

Har rätt länge tänkt att jag borde åstadkomma lite bättre bildmaterial på djuret i fråga. Kraftverksuttrarna har gäckat mig i flera år. När jag ser dem har jag inte kameran med mig och när jag har kameran med mig ser jag dem inte. Ett enda undantag skedde för flertalet år sedan. 

Gångna veckas jobbsituation har hållit mig borta från utterfotografering medan dagsljuset så tillåter.

När det nu blev ledig lördag tänkte jag följaktligen att det var värt att se om kamera och utter alls kan existera samtidigt vid kraftverket. Gårdagens nya spår kändes i alla fall lovande.

Från gångvägen ovanpå kraftverksdammen drog jag till med några fotografier av älvstranden norrut mot kyrkbron. Rejäl frost har smyckat träden rätt länge här i nejden. Luftfuktigheten uppenbarligen ganska hög.

Synnerligen sällan jag tar dylika fotografier. Vet ej varför.

Där kunde uttern vara medan den tuggar i sig av sin fångst.

Där kunde den kanske också vara.

Men nej. Ingen utter. 

I det tunna lagret nysnö fanns heller inga färska spår.

Vart den gynnaren tagit vägen vete fåglarna.

Glömde fråga stadsduvorna som tillfälligt satte sig ner på kraftverkskonstruktionen.

Det var bara att inse faktum, utbrista "typiskt", himla med ögonen, ge upp, ta några slentrianmässiga rimfrost-bilder (med teleobjektiv) och gå hem.

Penicillium på Bassus calculator

Typiskt för en del av de självdöda insekter jag samlar in från trädgårdens växthus är att de blivit svampangripna. Varmt och fuktigt kombinerat med att jag inte lyckas plocka in alla krypen tillräckligt snabbt gör förstås att mögel ibland hinner före.

Visst! Det finns flera svampar som angriper insekter och dödar dem, men på bilderna är det alltså fråga om svamp som går på redan död vävnad.

Om jag inte är ute och cyklar bör det vara någon art i släktet Penicillium, penselmögel, som drabbat kvarlevorna av denna Bassus calculator (fam. Braconidae, bracksteklar). Stekeln kommer därmed inte att sparas. 

Svampangripna döingar förpassas till förgängligheten men i det här fallet fick det alltså bli dokumentation först. 

Bassus calculator har jag skördat i växthuset en gång tidigare och rimligen hittar arten sina värddjur i trädgården. Jag har ännu inte fått korn på dem men en stekelhona har förstås avancerade sinnen till hjälp.

Någon genomgång med artbestämning av det insamlade materialet har jag än så länge detta vinterhalvår inte påbörjat. Däremot har jag monterat en stor del av det som samlats in under 2024 och 2025 och som legat i diverse insamlingslådor sedan dess. En vacker dag kanske artbestämningen och dokumentationen återupptas och då dyker förstås resultatet upp här på denna blogg.