Ännu mera Eino

Synnerligen uppfriskande att sitta ute på klipporna norr om Tisskärssand idag. 

Blåsten matade givetvis på helt ohejdat. Fotografierna ger nog inte riktig rättvisa åt vågornas storlek när de bröt över det grundare vattnet en bit utanför stranden.

Långt där ute skymtades vitfåglar kryssa av och an över vågtopparna.

Mera Eino

Eino ute vid Tisskärssand

I medierna rekommenderas man hålla sig borta från vägar och andra presumtivt farliga ställen när stormar pågår. På grund av arbetsrelaterade orsaker har jag under en alldeles för lång tid hållit mig borta från den där naturen. Idag tyckte jag att det var hög tid och vad är väl mera lämpligt än att ta sig till Tisskärssand då en storm som denna pressar sig vinkelrätt in mot stranden och klipporna vid sidan om? Den ackumulerade syrebristen jag ådragit mig vid skrivbordet skulle komma att kompenseras med råge.

Det var inte ett - utan snarare 10-15 träd som ramlat över vägen ut till parkeringsplatsen vid stranden. Någon rask individ hade dock kapat av träden och sett till så att vägen var någorlunda fri.

Väl på plats var det bara att börja njuta.

Stubbens båk. Här fotograferat från klipporna på strandens norra sida.

Särkilt många fåglar räknade jag inte med att få se. Det skulle bli ett par men de bilderna kommer senare.

Bloggens första fisk - en stor en dessutom

Åtminstone har det en gång varit en stor fisk - en riktigt stor en. 

Jag sticker härmed in med lite gammalt arkivmaterial och det är mera från Islandsresan hösten 2012.

En dag spenderades vid en gammal "fiskfabrik" vid orten Hjalteyri en bit ut i fjorden norr om Akureyri. Fiskfabriken stängdes 1966 när sillfisket hade kollapsat. Byggnaderna används delvis idag till andra ändamål. Utanför fabriken finns dock en hel del ställningar där fiskar hängs på tork.

När vi kom dit hade dessa Håkäring-fenor nyss hängts upp. Blodet droppade fortfarande. Stjärtfenan var rejäl och mätte närmare en meter i höjd så det var fråga om ett stort exemplar. 

Håkäring - Somniosus microcephalus - är en stor, nordatlantiskt levande haj. De kan bli över 6 meter och väga ett drygt ton. Håkäring livnär sig på en hel massa olika födokällor varav stora delar troligen är redan döda djur så som valar, sälar, fåglar osv.

Hajarnas kött innehåller giftiga ämnen och det är en lång koknings och torkningsprocess som ska till innan det går att äta. På Island fiskas den väl inte i någon större utsträckning men när det görs används den nog huvudsakligen för den lite speciella rätten hákarl - fermenterat (typ jäst) hajkött. Lär väl vara så att surströmming är rena lördagsgodiset i jämförelse.

Jag vet inte om dessa fenor skulle bli den maträtten eller inte. De två fenorna i mitten är bukfenorna och fenan till höger är nog den bakre ryggfenan.

Medan jag fotograferade fenorna stannade en pickup-bil en bit bort och de höll mycket noggrann koll på mig. 

Nedan syns plakoidfjällen (hudtänderna) på stjärtfenan.

Efter OA

Kändes som om isen var tunn och vattnet djupt när jag drog igång pratet på OA's novembermöte. Framförallt hade jag frågetecken kring bildkvaliteten. När jag i måndags tog datorn till jobbet och testade bildvisningen via ett par projektorer där, återgav ingen av dem materialet riktigt bra. Den ena var bedrövligt mörk och det gick inte att ställa in ljuset och kontrasten tillräckligt för att kompensera de förvrängningarna. Jag visste med andra ord inte vilken bildkvalitet jag hade att vänta på OA. Så fort jag var på plats vid OA kunde jag i alla fall konstatera att deras projektor i alla fall visade bilderna med mycket bättre ljus-mörker-balans och färgerna var rätt hyfsade. Däremot tenderade vissa bilder (färgtoner) att brytas sönder och skapa gryniga / fläckiga färgytor. Det upptäckte jag dock först en bit in i bildvisningen. Givetvis var det på de fotografier som i sig är grynigare redan från början men där det på datorskärmen ännu är på en acceptabel nivå.
Men, men. Så är det ofta med bildvisningar. Man borde nästan ha egen projektor till vilken man anpassat bilderna (med datorn) för att vara något så när säker på att de visas ungefär så som man vill ha dem. 

Oberoende gryniga färger på några bilder så var det riktigt kul och jag babblade på. På väg hem satt jag och funderade på om jag överhuvudtaget kom någon vart i ett av de ämnen jag skulle fokusera lite extra på - nämligen min syn på naturfotografi ur mitt perspektiv som bildkonstnär - och framförallt ur perspektivet som samtidskonstnär. 
Ja, jo. det berördes men in i några väsentligheter kom jag väl aldrig. Får ta och bättra mig på den punkten om det blir en till presentation någon gång och någonstans - om jag alls tar upp ämnet då.


Edit: Projektor-skriveriet här ovan ska givetvis inte uppfattas som något gnäll eller missnöje. Poängen var alltså att man sällan i förväg kan veta eller ens ana hur det som verkar vara OK på skärmen sedan ser ut via en projektor. De flesta projektorer tenderar visa material olika. Det samma gäller ju iofs också datorskärmar (om de inte är minutiöst kalibrerade) och det gör att t.ex. bilder på nätet ser olika ut beroende på vilken dator man ser dem genom. 

I brist på tid

Den tid (och mycket, mycket mer därtill) jag normalt lägger ner på bloggandet har nu gått åt till andra naturrelaterade skriverier och bildhanteringar. Det är snart deadline för materialet till kommande nummer av Finlands Natur och imorgon är det tänkt att jag ska hålla låda på Ostrobothnia Australis' novembermöte. Det blir givetvis bildvisning som illustration till mitt snack. Huvudsakligen pratar jag om min syn på bildskapande överlag men ändå med fokus på naturfoto och en del av de föreställningar, regler och konventioner som följer genren i spåren. Jag är väl hyfsat van att stå och babbla inför åhörare men det är allt lite extra spännande när det nu är premiär inom det här området.

Bok: Sveriges Fjärilar

Om nu vissa fågelarter är lika varandra och tidvis svåra att artbestämma så är situationen med småkryp sannerligen mångfalt värre. Då är böcker med bra bilder och jämförelsematerial guld värda.

Det här är en sådan bok. Sveriges Fjärilar (2011) är en omarbetad upplaga av Danmarks sommarfugle som kom ut 2009. Den skrevs och sammanställdes av Morten Top-Jensen och Michael Fibiger. 6,5 år tog det för dem att få ihop det digra materialet för publikationen. Håkan Elmquist och Göran Liljeberg har sedan anpassat boken för svenska förhållanden.

Sveriges fjärilar ska vara en fälthandbok men i och med att innehållet är så rikligt blir det ändå en rejäl tegelsten. Måtten är 22 x 13 cm och de 750 sidorna blir tillsammans 3,8 cm med pärmarna inräknade.

Inledningsvis presenteras fjärilarnas systematik, morfologi och biologi. Därefter följer några sidor kring boken som sådan, dess tillblivelse, och upplägg. 

Sveriges Fjärilar tar bara upp de sk. storfjärilarna. Rent systematiskt (biologiskt) följer boken inte en strikt indelning eftersom vissa representanter från några "småfjärilsgrupper" ändå finns med. Småfjärilarna ur grupperna malar, vecklade och mott saknas helt.

"Storfjärilarna" räcker ändå gott och väl till med bokens 1091 artbeskrivningar. Trots att de uteslutna småfjärilarna är ca 1700 (i Sverige) har man ändå en relativt god chans att kunna få hjälp av boken så fort man ser någon fjäril fladdra runt där ute.

Här finns dagfjärilar, svärmare, spinnare, mätare samt en hel uppsjö olika flyn. 

Största delen av boken upptas av de kortfattade beskrivningarna med en utbredingskarta (Sverige) och en bild av arten i viloställning. Några ströfotografier av vissa fjärilars larver finns också medtagna.

Nu vågar jag visserligen inte säga hur det kan tänkas vara med eventuella fjärilar som finns hos oss i Österbotten men inte i Sverige - dvs. fjärilar som har sin östliga utpost hos oss. Om sådana finns är de väl knappast många och man har kanske "tur" om man lyckas bonga någon art som inte finns i Sveriges fjärilar.

I slutet av boken finns 82 sidor med fotografier av monterade (vingarna utbredda) fjärilar i naturlig storlek. Det är i den här sektionen av boken man letar när något man sett (eller fotograferat) ska artbestämmas. Måste säga att det fungerar precis så som det är tänkt - enkelt och snabbt - trots att vissa uppslag är bemängda av gråbruna fjärilar vars skillnader är marginella. Bilderna av fjärilarna i vila är ändå i mitt tycke bokens stora behållning. Det är oftast så man ser fjärilar och fotografierna ger liksom den sista bekräftelsen efter bestämningen från artplanscherna.

Det är i dylika "arbetsuppgifter" som böcker är överlägsna internet. Att artbestämma via nätet är ibland synnerligen vanskligt och tidskrävande ifall man bara har ett utseende att gå på men sedan inte alls vet var (i vilka  familjer och släkten) man ska börja leta.

Sveriges Fjärilar är verkligen en bok att rekommendera för var och en som har ett intresse av dessa insekter. Förutom att kunna artbestämma fjärilar misstänker jag att man också kan börja upptäcka fler arter med hälp av boken. Ska jag nu komma med lite "negativ" kritik så kunde det vara avsaknaden av en "larvnyckel". Min erfarenhet är att man stöter på larverna nästan lika ofta som de vuxna fjärilarna. Men samtidigt förstår jag att det förmodligen hade tagit ytterligare några extra år för att färdigställa boken och dessutom hade den blivit ännu tjockare och tyngre. 

Så summa summarum, jag ska inte gnälla på detta alldeles ypperliga stycke bok. Den utför vad den ska utföra med briljans och när fjärilen är artbestämd så är det lätt att hitta mera info på nätet eller t.ex. i Nationalnyckeln-böckerna (för de släkten som kommit ut på NN). 

Utöver detta så är innehållet (text och bilder) så pass bra att man gärna sitter och bläddrar utan att ens söka något specifikt.

Heureka! Sade nötkråkan

Idag har jag för första gången sett en av nötkråkorna faktiskt besöka fröautomaten.

Kajorna brukar förse sig med innehållet och de sprätter frön så det står härliga till. Nu har uppenbarligen denna nötkråka också insett vad som finns att hämta. 

Allt duger inte. Även nötkråkan sorterar så fröna flyger åt alla håll.

När man pratar om trollen... på Island av alla ställen

I början av den här bloggens existens plockade jag in lite bilder som togs under en arbetsresa till Akureyri på norra Island. Andra dagen på plats företog vi en bussresa till flera av de spektakulära platserna i den trakten (Dettifoss, Myvatn, Hverir, Dimmuborgir, osv.).

I bussen satt jag och funderade på vilka landlevande däggdjur som eventuellt kunde tänkas finnas på Island. Det är nämligen inte många och de enda jag med någon slags säkerhet vågade gissa på var fjällräv, brun råtta och husmus. De två sistnämnda är ju typiska följeslagare till oss människor och på det sättet inte särskilt intressanta. När jag frågade mina isländska kollegor var svaret att mindre skogsmus - Apodemus sylvaticus - lever vilt på ön. Den har troligen också kommit till Island med hjälp av människor och då i form av fripassagerare med de tidiga nybyggarna. Intill parkeringen vid utebadet i Myvatn hittade jag minsann också denna avlidna skogsmus.

Övriga landlevande däggdjur är:

Svart råtta. Också den en fripassagerare. Sägs inte ha etablerat sig och verkar tidvis inte alls finnas.

Ren. Införd på 1700-talet.

Mink. Införd som farmdjur på 30-talet. Förrymda exemplar lever vilt.

Isbjörn. Uppträder sporadiskt i enstaka exemplar. Vanligare under tidigare kalla perioder med år då isen sträckte sig tillräckligt långt söderut. De senaste åren har man rapporterat om några fall med utmärglade isbjörnar som kommit simmande norrifrån. Troligen är det ett resultat av att deras jaktmarker - isarna - krymper bort och de tvingas till desperata förflyttningar. De som kommit sig till Island är oftast i dåligt skick.

Fjällräv. förmodligen det enda "äkta" isländska landlevande däggdjuret då man antar att den lämnat kvar på ön direkt efter senaste istid.

Kanin. Importerad och förvildad. Ställvis ett bekymmer för lunnefåglarna då kaninerna vill ha fåglarnas bohålor.

Källardrama

För någon vecka sedan dokumenterade jag en del av de småkryp som kan hittas i husets källare. Ikväll samlade jag ihop lite utrustning och gick ner på nytt för att försöka få lite bättre bilder på den stora Metellina merianae (bryggspindel) jag fotograferade vid det tillfället.

Precis när jag hade allt på plats och skulle börja fyra av exponeringar för en fokusstackning på spindelhonan som satt passligt till i ett nät hon spunnit, vände hon på klacken och kröp in i hörnet med akterspegeln mot kameran. Massor av anstaltande förgäves.

Så kunde jag ju inte ha det. Jag flyttade all utrustning och riktade i stället kameran mot en mindre hona av samma art. När inställningarna var klara flög plötsligt en av källarens många övervintrande mygghonor nästan rätt in i spindeln. Det var givetvis en olycklig manöver som ögonblickligen straffade sig.

Snabbt lindades myggan in med några varv speciell förpackningstråd.

Direkt därpå vek bryggspindeln ut sina långa chelicerer...

... och med ett bett injicerades det vävnadsnedbrytande giftet.

När själva fångstproceduren var avklarad klättrade hon en liten bit upp i sitt nät och väntade.

Men hon drog inte ut på pausen någon längre stund, utan klättrade inom en minut åter ner till bytet varpå hon började sörpla i sig myggsoppan.

Jag får försöka ta de där bilderna av den stora honan en annan dag.

Gårdsmatning och många kvistar

När vi äntligen kom igång med vintermatningen blev det varmt. Men fåglarna behöver givetvis ändå bygga upp fettreserverna så det är ju bara att mata på.

Idag har vi haft grönfinkar på besök. 

Bollpilen är ett omtyckt tillhåll. Tätt med grenar och kvistar.

Av någon anledning har denna nötkråka också fattat tycke för bollpilen. Normalt brukar de använda gårds-ekens långa, grova horisontala grenar.

Talgoxen undersöker holken i vilken det finns en kamera monterad. Vi har inte haft den kopplad till någon dator ännu (kompatibilitetsproblem) men det torde kunna lösa sig inom kort.

Ett blogginlägg om [natur]bloggar

Österbottniska naturbloggar var något jag kom i kontakt med för bara ett år sedan. 

Överhuvudtaget var mitt bloggintresse tidigare ganska svalt. Jag hade helt enkelt inte riktigt fattat galoppen och sökte således heller inte upp bloggar som kunde ha fallit mig på läppen.

Undantaget var Tetrapod Zoology av Darren Naish. Den hittade jag för ca fem år sedan och har följt den sedan dess. Tetrapod Zoology har funnits i tre versioner och idag ingår den i Scientific American.

Men 13de februari 2012 drog jag av någon anledning igång en egen blogg.

Tanken var att använda bloggen som en alternativ hemsida. Min gamla hemsida (web-portfolio) började kännas - tja... gammal - och den gjordes med ett äldre webprogram (GoLive). Filerna började vara fulla med buggar och uppdateringarna gick allt mer trögt. Numera kan jag inte ens uppdatera den längre om jag inte pluggar i min gamla halvfungerande dator.

Många inom mitt område gick över till bloggen som format och plattform för att synas med sitt arbete ute på www. Så jag drog alltså också igång och började blogga. De första inläggen gick i helt fel riktning (med tanke på jobbrelaterat innehåll) och blev nonsens kring störtloppsåkare från 80-talet, formgjutning av cykelskor i ugn och oväsentlig information om de flygplan som passerar över Nykarleby. Kanske en slags reaktion på alla de - i mitt tycke - självcentrerade nonsensbloggar som florerar på nätet. "Back in Blog" utvecklades ändå till att bli en blogg över mitt cyklande. Jag skriver fortfarande i den men det händer inte så ofta just nu. Mest beroende på att cykelträningen varit nästan obefintlig den senaste tiden. 

Några dagar efter den första bloggens inträde på nätet startade jag således upp en andra blogg. Det blev den där jobbrelaterade bloggen jag hade planerat. Då fick jag sväva ut i frihet med den första och hålla mig på mattan i den andra.

Vid tiden för dessa två bloggar hade jag återupptagit mitt fågelskådande - en aktivitet som legat i träda många år. I "Back in Blog" gjorde jag också några natur-relaterade inlägg. I samband med detta började jag googla på fåglar och lokala platser. Det gjorde att jag också fick napp på de naturbloggar jag idag så gärna följer och inspireras av. Det gjorde i sin tur att jag så småningom avslutade naturinslagen på "Back in Blog" och startade den här bloggen istället.

De naturbloggar jag följer med i större utsträckning har jag också länkat till i blogglistan nere i högra spalten men jag vill ändå nämna några av dem lite mer specifikt.

Den första av de lokala bloggarna jag stötte på var fågelbloggen. Jag hade googlat på orden "fågel" och "Nykarleby" vilket resulterade i den här träffen. Kort därefter hittade jag (i alfabetisk ordning): Hannus fågel och naturblogg, Mattias naturblogg, Per-Görans Blogg och Stunder i naturen (som hette något annat tidigare).

Det blev oerhört inspirerande att följa med dessa "nära" naturbloggar som innehåller så mycket spännande. Den ackumulerade och samlade informationen i dessa lokala bloggar är underbar och närmast ovärderlig på något sätt. Givetvis gäller det också de övriga bloggarna jag har på blogglistan samt självfallet flera tusen andra motsvarande bloggar där ute på webben men de lokalt anknutna är trots allt alltid "närmast". Så jag hoppas att ni fortsätter mata på med inlägg efter inlägg.

Tre nyanser av brunt

Gråtrut? Ja det tror jag!

Gråtrut? Ja!

Gråtrut? Tja. Den här har jag suttit och glott länge på. Det mesta i färgsättningen tycker jag pekar på att det är en gråtrut men näbben känns på något vis lite klen och huvudet ser inte så grovt ut. 

Silltrut? Njä. Kanske ändå inte. Men ibland blir jag nog allt lite villrådig med dessa bruntrutar.

Många svanbilder blir det

Sångsvanar kommer fortfarande förbiflygande i små grupper. 

Under de timmar jag var ute i söndags blev det totalt 15 st fördelade på 4 gäng varav två var familjer - dvs. ungfåglarna tillsammans med föräldrarna precis som i bilden ovan.

Jag trycker alltid av några exponeringar mot varje svangrupp. Man vet ju aldrig när någon mindre sångsvan plötsligt skulle kunna befinna sig tillsammans med de vanliga sångsvanarna. Chansen är väl liten men det kostar ju inget extra så länge det finns utrymme på minneskortet. Normalt borde man väl lyckas se skillnad på de två arterna men för att vara på den säkra sidan känns det fint att ha bildmaterial som backup.

Det nedre fotografiet togs vid Bådahamnen.

Bådaviken - Och där... Äntligen!

Allt hände på en gång. Från att ha varit en morgon och förmiddag utan ögonbrynshöjande observationer drällde både Highlandkor, havsörn och nu... äntligen... stjärtmes fram inom loppet av ett fåtal minuter.

Nu är väl ingendera av dessa egentligen heller något att ringa hem om men efter timmar med kråkor och gråtrutar blir man allt lite till sig.

I åtminstone två veckor har flockar av dessa skaftförsedda pingisbollar - Aegithalos caudatus - letat sig genom nejden och jag har lyckats missa flera av dem med en hårsmån. Ett gäng besökte t.o.m. vår trädgård men jag hann aldrig få visuell kontakt med dem.

Att stjärtmesar brukar synas vid Bådaviken är känt. Det var också en av orsakerna till att jag tog mig dit den här morgonen. Stjärtmesen stressade mes-typiskt från träd till träd bland de små björkarna och alarna som kantar viken. Lustigt nog verkade den här stjärtmesen vara ensam men eventuellt kan flera ha varit inne bland granarna i skogen vid vägen. Tyckte mig höra deras ljud därifrån lite senare.

Bådaviken - Havsörnen

Precis när Highland-korna dundrat (ja, eller egentligen sprang de väl närmast ljudlöst) iväg, flög havsörnen fram över åkrarna innanför viken. Kändes plötsligt som om något lossnade med den här förmiddagen. Bättre skulle det dessutom bli men mer om det lite senare.

Örnen på bilden kan eventuellt vara 1,5 eller 2,5 år gammal om jag tolkar det lilla man kan se av fjäderdräkten korrekt.

Bådaviken - Innanför elstängslet

Bådaviken har med åren blivit fullständigt - nästan i alla fall - igenväxt av vass. De två senaste somrarna  har därför Skotska Highlandkor fått ströva omkring och beta av överflödet.

Jag trodde korna tagits hem för säsongen men när jag letade mig ut i viken hade jag plötsligt en liten grupp bredvid mig. Det förklarade varför elstängslet fortfarande var igång. Mina tunna handskar avslöjade nämligen smidigt och effektivt att så var fallet.

Dessutom hade ju ägarna fortfarande transportvagnar vid grinden så om jag tänkt till en smula hade jag nog fattat galoppen tidigare.

Det är något urtida över dessa djur - speciellt när man möter dem ute i terrängen på det här sättet. Som en korsning mellan uroxe och myskoxe ungefär. Fast myskoxar är ju närmast släkt med får så det vet väl alla - att det inte går att blanda dem alltså.

...Och uroxar är utdöda... även om de rekonstruerats, men det är ju inte riktigt samma sak.

Korna själva hade inte ingen större lust att stanna och fundera över varken ett eller annat.