Varför inte en röd parasitstekel till?

Här har vi ytterligare en vackert röd parasitstekel. Den här är ungefär hälften så lång som nattflystekeln i förra inlägget.

Cremnops desertor tillhör  familjen bracksteklar (Braconidae) och den är relativt vanlig nu under högsommaren. Ofta ser man dem i närheten av blommande växter där de ibland stannar upp för att tanka energi. Men de är sannolikt också på jakt efter en värd för sina larver. Enligt de uppgifter jag hittills sett är C. desertor parasitoid på mott-larver och den tycks föredra att peta in sina ägg i halvvuxna sådana. Med lite tur kanske man kan lyckas få syn på stekeln när den hittat en lämplig värd.

Stekelbesök vid utebelysningen

Nattflyn lockas som bekant till ljussken men det gör även vissa steklar som parasiterar på just nattflyn - eller egentligen på deras larver.

Är det en röd, ca 2 cm lång och slank stekel som kretsar kring utebelysningen så är det art i underfamiljen Ophioninae (nattflysteklar) vilken ingår i familjen Ichneumonidae (brokparasitsteklar).

Vilken art eller ens vilket släkte den fotograferade stekeln tillhör kan jag inte slå fast. Jag lutar mot att det är någon av Enicospilus-arterna men vid den vaga gissningen går gränsen.

Edit: Enicospilus... ja! Artnamnet låter jag vara osagt.

Matgäst på buskpionen

I trädgården växer en omhuldad buskpion. Klimatet här är på gränsen för vad de tål om vintrarna men hittills har den klarat sig och även blommat de senaste tre somrarna. I år har den dessutom riktigt bra tillväxt och bildar flera nya kvistar.

Men idag noterade vi en färgsprakande larv som också gillar pionen i fråga. Det är larven av Syreaftonfly - Acronicta rumicis - som redan hade mumsat i sig ett par blad och tuggat bitar ur flera andra. Larven fick hållas. En(1) larv är ingen larv och pionen klarar sig säkert finfint ändå.

Syreaftonfly är ett grå-vit-svartspräckligt nattfly som dagtid är svåra att upptäcka då de ser till att osynliggöra sig genom kamouflaget och val av plats. Kvällstid kan de lockas till lampsken. Larverna äter normalt av ett flertal olika örtartade växter men tycks uppenbarligen också gilla exotiska inslag.

Ett par timmar efter fotosessionen var den tre centimeter långa matgästen borta. Möjligen hade den krupit ner från pionen på jakt efter annat krubb eller så ville den söka skydd för det regn som letade sig in över Nykarleby.

Bakterier, symbios, kemi och doft. Dansen på rosor fortsätter

I det här inlägget rapporterade jag om en parasitstekel jag trodde skulle sticka in sina ägg i de bladlöss som lever på några av våra rosor. Så blev det ju inte och stekeln placerade istället sitt ägg i en blomflugas ägg.

Jag skrev också att jag hoppades kunna följa med lite av det fortsatta skeendet på roskvisten. Det blev inte så mycket av det kan jag redan nu säga. Kvisten är mer eller mindre tömd för tillfället. Möjligen har någon liten fågel rensat bort bladlössen. Blomflug-ägget är kvar så det återstår att se vad som sker med det.

Igår kväll noterade jag en annan stekel på en annan kvist där bladlössen finns kvar. Det var en mycket mindre parasitstekel som inte var nämnvärt större än bladlössen och den hade minsann full fokus på horden av gröna växtsaftsugare.

Edit: Stekelns storlek i förhållande till värddjuret är ju logisk. Stekeln i förra inlägget skulle inte få plats att utvecklas inne i en liten bladlus men en blomfluglarv är fullt tillräcklig. Ibland kan jag helt lyckas bortse från sådana uppenbara detaljer.

Jag tror att stekeln tillhör släktet Aphidius eller åtminstone underfamiljen Aphidiinae vilken ingår i familjen bracksteklar (Braconidae).

Steklar ur Aphidius-släktet går att "köpa på burk". De används som ekologisk bekämpning mot bladlöss.

Stekelhonorna lägger normalt ett ägg per bladlus men det är inte bara att vandra fram och sticka till. Honan undersöker bladlössen omsorgsfullt och de kan sannolikt avgöra huruvida lössen redan är "infekterade" av eget eller andra steklars ägg. Om så är fallet undersöks nästa bladlus tills hon hittar en som är "ledig".

Men i den här småkryps-världen är det inte slut med finesserna. När jag sökte på bladlus-parasiterande steklar snubblade jag över en undersökning (se referens med länk nedan) där forskarna konstaterade att vissa bladlöss lever i symbios med en bakterie som kan skydda mot parasitsteklar. Samtidigt kan steklarna avgöra vilka bladlöss som har bakterien och agera därefter. I korthet handlar det om att steklarna oftare placerar två eller fler ägg i en bakteriebärande bladlus. I samband med ägginjektionerna sprutar stekelhonan också in ämnen som gynnar utvecklingen av det egna ägget och motverkar lössens egna kemiska försvarsmekanismer. Med två eller fler deponerade ägg i kombination med dessa ämnen ökar chansen för en lyckad parasitering trots lusens bakterieförsvar.

Stekeln kan alltså avgöra huruvida bladlössen bär på bakterien eller inte. Enligt forskningsrapporten kan det bero på att bladlössens produktion av "varnings-feromoner" reduceras ifall de har bakterien och det kan stekelhonan märka. 

Undersökningen gäller inte den bladlus-art som finns på våra rosor och knappast heller samma stekel. Men med säkerhet pågår motsvarande typ av krigföring även där ute bland våra egna, alldeles "vanliga" småkryp.

När - och om - parasitlarven växer och till slut dödar bladlusen kommer den (bladlusen alltså) att bli lite "uppsvälld", brungul och skarp. Beroende på stekel-art förpuppar sig larven antingen inuti bladlus-skalet eller i en kokong under bladlusen. Om ingen fågel blandar sig i detta så ska jag väl åtminstone komma åt att fotografera bladlus-mumierna vad det lider.

Bladlusen höjer bakkroppen, gungar av och an och pressar ut en droppe sockerlösning. Stekelhonan undersöker lusen, letar efter en angreppspunkt och till slut sträcker hon fram bakkroppen och gör ett distinkt utfall. Det knycker till i bladlusen och ägget är injicerat.

Referenser:

Parasitic wasp responses to symbiont-based defence in aphids

Kerry M Oliver, Koji Noge, Emma M Huang, Jamie M Campos, Judith X Becerra, Martha S Hunter

BMC Biology 2012, 10:11

doi:10.1186/1741-7007-10-11

Published: 24 February 2012

Litet irriterande frågetecken

Allt som oftast går jag bet på vilka småkryp jag dokumenterat.

När det gäller blomflugorna - och framförallt de med klara färgmarkeringar - så borde det vara en aning lättare med tanke på att världens bästa bokverk Nationalnyckeln hunnit ge ut de två volymerna om blomflugor. Gällande den här flugan har det dock hittills inte hjälpt hela vägen.

Mestadels beror det nog också på att jag inte lyckades ta fler bilder innan han (det ser ut att vara en han) smet bort. Bilder ur andra vinklar hade varit prima för att bättre se de små detaljer som blir så viktiga i artbestämningen av dessa småkryp. Visserligen hjälper ju inte ens det alla gånger. På grund av små utseendevariationer inom arterna kan ibland två olika arter vara så pass lika att man borde ha lupp, mikroskop och nästan dna-laboratorium för att säkerställa något. 

Min gräns går vid kameran och de möjligheter den ger.

I nuläget har jag ändå fastnat för att flugan möjligen kan vara en trebandad skogsblomfluga - Dasysyrphus tricinctus. I så fall saknar det här exemplaret de gula fläckar arten normalt har på andra ryggskölden (tergit 2). På bilden ser den ryggskölden helsvart ut. Enligt Nationalnyckeln kan arten uppenbarligen ha den färgvariationen. Övriga synliga kännetecken verkar stämma något så när.

Förresten har jag sent om sider införskaffat Nationalnyckelns fjärilsböcker (med undantag för en volym) så nu ska det bli bättring på artbestämningen gällande vissa av malarna och övriga små, grå rackare.

Jag hoppas verkligen att det stora projektet fortskrider och att Svenska artprojektet får ekonomisk möjlighet att fortsätta ge ut sina fantastiska bokverk.

Parasitoid fluga i sockerbutiken

Jag skrev tidigare om de parasitoida flugorna Sicus ferrugineus och Conops quadrifasciatus som sticker in sina ägg mellan bakkroppssköldarna på humlor och getingar. 

Också inom andra flugsläkten lever arterna som parasitoider. Dels finns den stora familjen parasitflugor (Tachinidae) men även svävflugorna (Bombyliidae) har larver som lever på andra insekters larver. Många av svävflugorna är intriktade på solitära bin och lägger sina ägg i det solitära biets "bohåla" varpå larven sedan parasiterar på bohålans invånare - dvs. bi-larven.

Hemipenthes maurus är en relativt vanlig och kännspak svävfluga som ofta kan ses när de söker nektar bland blommorna.

Hundväder är inget för blomflugor

För att hitta blomflugor när vädret är lite sämre får man leta trädens och buskarnas bladverk. Den här solblomflugan (Syrphus sp.) hade positionerat sig skyddat i ett hästkastanjeblad men började klättra uppåt när jag blinkade med blixtarna.

Megastigmus på rosorna

Jag vet inte om detta är Megastigmus aculeatus då huvudet och mellankroppen är mörkare än hos arten generellt men det faktum att den sitter på ett rosblad nu under rosornas blomning skulle kunna tyda på att artbestämningen inte är allt för vild.

Megastigmus-steklarna tillhör familjen Torymidae (gallglanssteklar) som innehåller både parasiterande och växtlevande arter.

Släktet Megastigmus består mestadels av arter vars larver växer upp i växtfrön och samtidigt äter upp fröets näringsrika innehåll. Arten M aculeatus är specialiserad på rosor medan närstående släktingar "lever ihop" med andra växter - såsom en, gran, hägg osv. 

Att göra artbestämningen på basen av att den sitter just på ett rosblad är givetvis vanskligt men då även andra exemplar fanns på samma ros så är gissningen alltså plausibel men samtidigt finns det också någon annan Megastigma-art som lever på just rosor.

Den här stekeln ska inte förväxlas med de bladsteklar som gör skada på rosornas blad och tillväxt. Det enda som sker ifall M aculeatus angriper rosorna är att fröna förstörs. Om man inte ämnar fröså sina rosor är således ingen skada skedd. Det har också gjorts studier med arter i släktet (bl.a. M aculeatus och M nigrovariegatus) i bekämpningen mot expansiva ros-arter som t.ex. vresros (Rosa rugosa).

Kroppslängden på den dokumenterade steklen här ovan är ca 3 mm.

600 mm makro

Samma kväll som jag försökte få in nötkråkorna i sökaren vred jag också objektivet (FD 150-600 f5.6 L) mot några flugor och tryckte av för att se hur resultatet kunde tänkas bli. Närgränsen är ca 3 m (jag har inte mätt upp exakt) så trots brännvidden är det ju givet att man inte når några fantastiska resultat.

Så småningom hittade jag allt bättre kombination av inställningar och efter några försök började bilderna tappa de värsta felen. Lite bättre tror jag nog att man ännu kan prestera. Särskilt användbart är väl objektivet inte när småkrypen ska dokumenteras men i de lägen som det ändå sitter på kamerahuset är det i alla fall kul att veta lite vad som fungerar och hur det fungerar ifall något spännande sätter sig i närheten.

Bilden är beskuren så att flugan blir så stor som möjligt men ändå inte så mycket att kvaliteten börjar lida allt för mycket. Här är den ju dessutom web-anpassad så lite "mer" än vad som syns här kan ändå klämmas ur originalfilen.

Flugan ser ut att vara ågon av arterna i släktet Lucilia (guldflugor) i familjen spyflugor, Calliphoridae. 

Buskfluga

Den här flugan hittas nästan överallt i låg vegetation just nu. Det är en buskfluga (familjen Dryomyzidae) och arten går numera under namnet Dryomyza anilis men har tidigare benämnts Neuroctena anilis.

Larverna lever i olika typer av förmultnande material.

Har vi en död grävling i trädgården?

Nej det har vi knappast men på en engelsk websida med info om den här kortvingen - Ontholestes murinus - påstods det att den hittas speciellt ofta på/i döda grävlingar och rävar. 

Här om dagen stod jag plötsligt öga mot öga (eller något i den stilen) med kortvingen i fråga. Den satt helt öppet på de betongplattor vi har som underlag för utemöblemanget.

Ontholestes murinus gillar kadaver, dynga och komposter. Den är med andra ord en högst normal kortvinge men utmärker sig genom sin storlek på närmare 1,5 cm. Förutom förmultnande organiskt material sägs den också jaga mindre småkryp.

Smalnäbbade gnisselkråkor

Traktens smalnäbbade nötkråkor - Nucifraga caryocatactes macrorhynchos - matar ännu sina nästan fullstora ungar. 

Ljuden, som ekar ur gårdens cembratall och träden intill, är varierat och nästan exotiskt. Flera av skriken kunde passa bra som ljudspår i någon naturfilm från Amazonas.

Ungarna har ett gnisslande - direkt osmörjt - läte när föräldrarna kommer med mat.

Jag slet ut stora FD-objektivet (FD 150-600 5.6 L) och försökte få någon av dem på bild men de satt högst upp i vår (väldigt höga) alm och oftast bakom allehanda trädkomponenter som t.ex. grenar, kvistar och löv.

Här är förövrigt det förra nötkråkeinlägget.

Ljung, torv och blom i samma flugnamn

Vet inte om jag varit extra uppmärksam i år eller om vår trädgård får besök av ovanligt många "nya" arter. Ljungtorvblomfluga - Sericomyia silentis - är på inget sätt en ovanlig blomfluga så det är väl på tiden att jag får "bonga" den här hemma. Storleksmässigt är de helt i klass med fönsterblomfluga som jag bloggade om för några dagar sedan. De kan med andra ord bli uppemot 18 mm.

Ljungtorvblomflugorna besöker en hel drös olika växter så det är nästan onödigt att nämna vilka men jag kan i alla fall meddela att de - just nu hos oss - är på kirskål, ligustersyren, rosor och schersmin.

Båda flugorna på bilderna här intill är hanar. 

En helt vanlig ängsskinnbagge

Denna gröna ängsskinnbagge går under namnet Lygocoris viridis. I litteraturen kan den även hittas med namnet Neolygus viridis och jag har ännu inte luskat ut vilket som borde vara rådande.

Knappast en dans på rosor - men sådant är livet bland lössen

Upplever inte att sommaren hittills bjudit på några oerhörda mängder bladlöss men en av våra rosor har i alla fall ett årsskott som är belamrat av dessa små saftsugare.

Längst ut i spetsen på ett av rosens blad (samma som bladlusen ovan sitter på) finns detta lilla ägg (nedan).

Om jag inte misstar mig fullständigt är det ett ägg från en blomfluga - någon av de många sorter vars larver äter bladlöss. Blomflugorna väljer givetvis var de lägger sina ägg och detta ägg är så att säga mitt i smöret.

Men hallå! Här dyker en parasitstekel upp.

Många små parasitsteklar sticker in sina ägg i bladlöss och jag väntade mig att hon skulle välja ut en eller några lämpliga värdar för sina egna ägg.

Men hon hörde tydligen inte alls till den kategorin parasitsteklar. Nej, hon petade istället in sitt ägg i blomflugeägget.

Redigering: Stekeln hör till släktet Diplazon. Art låter jag vara osagt.

Redigering 2: Torde vara antingen D. scutatorius eller D. tetragonus utgående från färgsättningen. För artbestämning krävs bättre bildmaterial av specifika detaljer.

Blomfluglarven kommer att kläckas och den kommer alltså att ha en liten parasitstekel inom sig. Trots det torde nog blomfluglarven inledningsvis ändå leva, äta bladlöss och växa ganska normalt. Stekellarven äter först av värdlarvens mindre vitala delar. Så länge blomfluglarven är vid liv så producerar den ju också mat till parasiten men till sist är stekellarven ändå färdig att avsluta "samarbetet" och då är det också slutet för blomfluglarven. Har jag tur sker händelseförloppet på denna roskvist och det blir möjligt att följa med vad som sker.

Revirhävdandet bar frukt

Det här blir en passlig fortsättning på gårdagens inlägg. 

När det var dags för vårt eftermiddagskaffe (som paus i ett pågående sommararbete - husrestaurering) ägnade sig fönsterblomflugorna - Volucella pellucens - åt att göra "flugbarn" bland humlebladen precis intill utemöblemanget. 

En av de många hanarna som tävlar om honornas gunst hade helt klart fixat biffen. Hans revirhävdande var säkert av högsta kvalitet.

Dessa flugors parning är en aning märkvärdig. Honan hänger nämligen helt orörlig - nästan som paralyserad - rakt ner. Även när hanen, störd av mitt blixtande, flög iväg till ett annat blad hängde hon med utan att ens röra ett ben - vad jag kunde se i alla fall.

Edit: Bytte namn på inläggets rubrik. Hade ursprungligen med ett ord på tre bokstäver men sådana ord tenderar tydligen dra åt sig så många sökrobotar från "företag" som scannar av bloggosfären och lämnar sina spår med länkar till egna hemsidor där det inte är flugor som gör vad dessa flugor gör. 

Förresten får ju gårdens getingar alltså akta sig nu när fönsterblomflugehonans ägg blir befruktade.

Luftherravälde

En av våra största blomflugor är fönsterblomfluga - Volucella pellucens. Det är en kännspak fluga som förutom sin storlek utmärker sig genom det tydligt gula ansiktet och det breda, gulvita fältet på bakkroppens andra segment.

Här en hona som fotograferades förra sommaren.

Hanarna "spelflyger" just nu och likt flera andra blomflugors spelflykt handlar det om att ta ett visst luftrum - ett revir - i besittning. 

Att hålla sitt revir är inte lätt. Det går åt mycket energi och med jämna mellanrum är hanarna tvungna att åka iväg och tanka pollen eller nektar. Hos oss är det i dessa dagar parasollbladsblom (Astilboides tabularis) och ligustersyren (Syringa reticulata) som lockar mest. Kanske delvis för att de är planterade i närheten av soliga och vindskyddade platser där blomflugehanarna också annars gärna vill ha sitt revir.

Den som bäst orkar hålla konkurrerande hanar stången har givetvis fina möjligheter att också få till det med en hona.

Det är ett ständigt "bajsande" medan de svävar.

Befruktade honor blir så småningom ett hot mot närliggande getingkolonier. Honorna söker nämligen upp getingbon där hon deponerar sina ägg. När larverna kläcks äter de inledningsvis rester inne i boet men vartefter de blir större börjar de angripa och glufsa i sig getinglarverna inne i deras celler.

Det är en spännande utmaning att försöka få dessa svävande hanar fångade på bild och mellan varje halvacceptabelt resultat kommer säkert 15 suddiga exponeringar och fyra st utan fluga alls.

En del "misslyckade" bilder kan i och för sig vara fina eller spännande på sitt sätt. Jag laborerade en del med olika bakgrunder samt deras färgsättning och/eller ljusverkan. Bakgrunden blir ju i makro-sammanhang ofta ett nonfigurativt fält. När det gäller bilderna jag plockat in här är det ändå mest sådana där själva flugan kommer fram någorlunda - med undantag för fotografiet med cembratallen i bakgrunden. Jag blev lite småförtjust i färgmönstret som uppstod i den exponeringen.

Alla bilderna förutom den från förra året (honan) är tagna med Canon FD 200 f4 Macro-objektivet monterat på kameran. Inställningarna varierar en smula men bländaren är mellan 4 och 11, slutartiden oftast kring 1/1000 och ISO mellan 600-800.

Parasitstekel

Högst antagligen en stekel ur familjen brokparasitsteklar - Ichneumonidae. En ganska lång rackare på drygt 1,5 cm. Den undersökte här om dagen bladverket i en av våra rabatter. 

Men när jag inte har koll på om det är en hane eller en hona så vet jag inte vad den letade efter. 

Svaren på den frågan är antingen:

1. Hona

2. Fjärilslarv (eller någon annan larv)

Knivbärare

Det gör oftast ont när bromsarna ska ha tag på blod. Många av dem - speciellt de större sorterna - har stilettliknande mundelar som ska ner genom offrets hud.

Regnbromsen - Haematopota pluvialis - flyger ljudlöst och inte sällan vet man om den först då det sticker till.

Dess vetenskapliga namn kan översättas till "bloddrickare i regnet" ...ungefär.

Kannibalism och en fästing mellan ögonen

Lockespindlarna går inte säkra för sina artfränder. I och för sig är det ju inte särskilt ovanligt bland många olika spindeldjur. 

Igår fotograferade jag tre olika lockespindlar och först när jag gick genom bildmaterialet noterade jag att alla tre hade varsin fastbiten kvalsterlarv mellan ögonen.