Cyanidmördare

Polydesmus denticulatus - taggplattfoting - hittar man bland multnande löv på marken. Hade två stycken framför näsan här om dagen (sö 22.4). En av dem förvarade jag i ett insamlingsrör några minuter före fotograferingen. Efteråt är det kanske skäl att låta det röret ligga utan kork en tid för att skydda efterföljande tillfälligt förvarade småkryp. De här mångfotingarna utsöndrar nämligen cyanid när de blir stressade. Vet inte hur länge giftet eventuellt "lever kvar" i röret, men för att vara på säkra sidan lades det åt sidan och får vädra ur innan det åter tas i bruk.

Mer om plattfotingarna i det här inlägget från hösten 2016.

Barrsäckar är vanliga

Clubiona subsultans - barrsäckspindel - är ständigt återkommande när man rotar i trädgårdens förna. Därför tenderar den också återkomma här på Utgångspunkten. 

En av de få säckspindlarna som är möjliga att arta utan värre åthävor. Den mörka mittranden på bakkroppen avslöjar arttillhörigheten.

Tillvaratagen markis med bihang

Neriene montana - markisspindel - är vanlig. När jag 16.4 kollade diverse buskage i trädgården dök föga förvånande ett antal sådana upp.

En av dem har jag tagit vara på. Den har en för spindeln oönskad och en för mig önskad fripassagerare. Får försöka hålla markisen vid liv tills stekellarven är klar att avsluta parasiterandet.

Här är mera i samma ämne.

Vårpigg Gelis

Med en kroppslängd på knappt två millimeter och aktivitet på gränsen till hyper trots få plusgrader, blev dokumentationen av denna lilla brokparasitstekel ett nästan övermäktigt projekt.

Hela en stycken halvskarp bild fick jag ihop. Tyvärr lyckades stekeln plötsligt flyga sin kos och var spårlöst borta. Exakt hur det gick till vet jag inte. Det är ju inte så att hon har vingar precis.

Många Gelis-arter är vinglösa - i alla fall honorna. Vilken art det rör sig om vågar jag inte ens gissa. Dessa steklar är ganska vanliga men på grund av sin storlek är de förstås förbisedda. Det har gått nästan tre år sedan jag senast hade en framför kameran. 

Hon skakades fram ur en rododendron (där många småkryp tycks övervintra) här i trädgården 16.4.

Tidig och smal

Jag ligger lite efter i rapporteringen. Senaste tiden har jag kommit igång aningen bättre med de små utflykterna och eftersökningarna av liv. Själva bloggandet har dock inte hunnit med alla gånger.

8.4 låg snön ännu djup i skogen. Här har vi en vecklare som vandrade omkring på snön. Den fick komma med hem för närmare inspektion.

Har jag tolkat mina referenser korrekt ska det här vara en Epinotia crenana. Det är en vecklare som är ganska variabel i sin teckning. Visserligen är väl fläckar och allt sådant i stort sett alltid på samma plats, men de enskilda färgtonerna varierar både i nyans och i kontrast till varandra. Den ljusa teckningen på vingarnas tycks också variera i storlek och ljushet.

Vecket längs vingarna torde vara en give away för arten i fråga. Smal videvecklare - som den heter på svenska - har ett vingspann på ca 14 mm och är vanlig nästan överallt. Arten är också aktiv väldigt tidigt under året - vilket alltså är en förutsättning för att den skulle krypa omkring på snön då när jag hittade den.

Kvistbaldakin

Förra inlägget handlade om en spindel som är dussinart både ute i skogens granar och numera även i den här bloggen.

Här är en spindel som är dussinart ute i skogen men som ännu inte varit synlig på Utgångspunkten. Det är lite lustigt men vissa högst vanliga djurarter tar god tid på sig innan de äntrar dessa sidor.

8.4 plockade jag dessa kvistbaldakinspindlar - Neriene peltata - från ett antal tallar i skogen utanför stan. Egentligen ska de kunna hittas i allehanda buskage och i trädens lägre grenverk. Men vid tiden för insamlandet är det ju inte mycket bevänt med annan skyddande växtlighet än barrträd. Man får väl misstänka att tallarna till stora delar varit deras vinterviste. Intressant ändå att jag ingen kom ur någon gran.

Tre stycken fick följa med hem för lite fotografering.

Egentligen kunde jag förstås har fotograferat dem på tallkvistar för lite "autenticitet", men jag glömde ta med en sådan till själva fotosessionen och orkade inte bemöda mig om att hämta några. Närmaste lämpliga tall är inte bekvämt nära nog.

Fotograferandet handlade också om att testa en del praktiska grejer och några visuella resultat. Därmed låg fokus på annat än tallkvistar. 

Neriene peltata är vanlig i hela landet utom längst i norr. De blir uppemot fem millimeter långa men de fotograferade exemplaren är mindre och har några öms kvar till vuxen ålder.

Förväxlingsrisk är väl främst med några Linyphia-arter och med någon av de övriga Neriene-arterna. Möjligen även med Pityohyphantes phrygianus. Dessa spindlar har även en viss variabilitet i färgton och kontraster men grundmönster och kombinationer mellan benens randighet (eller brist på sådan) samt teckning på prosoma (framkropp) och bakkropp är gör ändå oftast att det inte brukar vara några bekymmer.

Standardresultat ur gran

Jag tillåter mig mig vara så glad åt att småkrypen plötsligt dyker upp efter en lång vinter att jag kan lägga upp ännu en granbaldakinspindel - Pityohyphantes phrygianus - på kort tid.

Söndagen 8.4 gjorde jag en skogsrunda och skakade grenar. 

Ur de granar jag angrep kom enbart just granbaldakinspindlar.

Jag plockade på mig totalt tre stycken och av dem bl.a. dessa två ännu ej fullvuxna hanar. En sjubent hane syns i de två första bilderna och den andra hanen följaktligen i de tre resterande.

Rakryggad med sportrand

Sista fotograferade krypet från 7.4 var denna lilla fluga på ca 3 mm. Nu är jag inte så bevandrad i flugor men vingmönstret fick mig att kika bland familjen Drosophilidae (daggflugor) varpå släktet Scaptomyza kändes någorlunda korrekt. Mera daggflugkunniga personer kunde bekräfta släktet. Någon art är inte möjlig att spika. Det finns en del alternativ som är alldeles för likadana för att ett dylikt fotografi ska fixa biffen. En detalj som fastnar i ögonen är den relativt platta ryggskölden (Scutum). Många daggflugor är ju annars ganska krumryggade. 

En mer känd släkting ur samma familj är förresten bananfluga - Drosophila melanogaster.

U-mygga

Med den här tvåvingen får jag ynnesten att skriva flera stycken genomsköna namn i ett enda inlägg. Mer än två flugor i en smäll liksom.

Först smakar vi på familjenamnet Dixidae. Hur häftigt är inte det namnet? Betänk sedan att det finns släkten som heter Dixi, Dixella, Metadixa, Neodixa, mm. Tyvärr vet jag inte (och har inte fått reda på) vilket släkte den fotograferade U-myggan tillhör.

Du läste rätt. U-mygga!

U-myggor är nämligen familjens svenska namn. Som om det inte räckte med skönlir i form av Dixidae så har svenska namnkommittén öst på med ännu tyngre rock'n'roll-posei. Jag tycker faktiskt det är på sin plats med stående ovationer. 

*Avlägsnar mig tillfälligt från tangentbordet och ställer mig upp*

Den här ca 5 mm lilla U-myggan skakades fram ur en Rododendron senaste helg. Den - och en artfrände - var förstås en aning vintertrötta men fladdrade iväg efter en kort fotografisession.

Familjens engelska namn är Meniscus midges. Även det är ju häftigt - men på ett annat sätt liksom. 

Meniskmyggor?

Nej. Meniscus handlar i det här fallet inte om de där broskskivorna i knäet. Det är Water meniscus som menas. Larverna lever nämligen i anslutning till ytspänningen och den kurvatur (water meniscus) som ofta bildas (av ytspänningen) i kanten av vattensamlingar. Olika släkten föredrar olika former av vattensamlingar. Vissa vill ha stillastående vatten och andra gillar rinnande vatten. Den avfotograferade hittades precis intill trädgårdsdammen och man kan väl gissa att det fins en viss koppling. 

Larverna är ofta böjda till ett U och pusselbitarna vad namnen beträffar börjar falla på plats. Jag vill ju också slå ett slag för kopplingen till u-båt även om det knappast är relevant i sammanhanget. Men larverna lever ju under...

Larverna filtrerar alger och andra näringsämnen ur vattnet. Fullbildade myggor äter ingenting.

En egentlig fluga

Någon dag i framtiden ska jag försöka få tummen ur och lära mig skilja på flugfamiljerna. Fick ta hjälp när det gällde den här. 

Svaret är familjen Muscidae (egentliga flugor) och släktet skall vara Lispocephala. Sedan är det väl omöjligt att komma vidare. Men bra så!

Den dök upp när jag skakade i några rododenronbuskar som brukar hysa flertalet olika småkryp.

Årets Diadematusmodell

Visst ska jag tillåta mig att publicera ännu en bild på en korsspindelunge. Det var ju årets första. 

Så här ser de alltså ut 2018.

Bollmatt

Vårens första produktiva eftersök av trädgårdens spindlar gjordes i lördags (7.4). Den som sett de två tidigare inläggen har koll på det. Här följer den tredje spindeln från det tillfället.

Det är en bollmattvävare - Poeciloneta variegata - som har ett antal öms kvar tills den är vuxen. En mer vuxen individ syns i det här inlägget från 2016.

Kardar

Här en halvfärdig hane som skakades fram ur en enbuske 7.4. Art går inte att spika då släktet i fråga erbjuder åtminstone tre arter vars utseende så att säga "överlappar" varandra.

Släktet är Dictyna och de tre alternativen är arundinacea, pusilla och uncinata. Dictyna ingår i familjen Dictynidae som heter kardarspindlar på svenska. Deras fångstnät är krusiga och inte klibbiga. Bildens hane är ca 2,5 mm (kroppslängd).

Årets första

Klackarna i taket!

Här kommer årets första spindelobservation. Den som läst vårens... eller "vårens"... tidigare inlägg där jag hasplat ur mig någonting om att jag kikat efter spindlar medan jag vandrat i skogen vet att det varit fullständigt öde på fyndfronten.

I dag gav jag mig den på att få syn på någonting... bara någonting... vad som helst.

Så jag sållade bland en gnutta framsmältad förna och skakade enbuskar och rododendron här på gården tills småkrypen gav upp, släppte taget och visade sig.

Föga förvånande var det en granbaldakinspindel - Pityohyphantes phrygianus - som blev första krypet att drabbas av kamerablixten. En sådan fanns också med bland bilderna från senaste spindelfotograferingen femte november 2017 - alltså nästan exakt fem månader tillbaka i tiden. Gissa om abstinensen slitit hårt under skalpen. Som en bonus kom ett litet kvalster också med i bilden. Omöjligt att säga vad det är för något.

Även om våren fortfarande är trög så får jag väl trots allt konstatera att det börjar lossna nu när småkrypen äntligen ramlat ut i ljuset. Granbaldakinspindeln var inte enda motivet för dagen. Det kommer mera.

På jakt ut mot Kackurdunten

Varje gång jag dragit till skogs de senaste veckorna har jag spanat efter snösländor. Fjolårets deprimerande fotoresultat gnager svårt i bakhuvudet och strävan är att göra om och göra rätt. Hittills har jag gått bet på att hitta någon. Det har varit öde, öken, ingenting, tomt, sterilt. Har talgoxen tagit dem alla?

31.3 gick jag åter till Kackurdunten i ett nytt försök att hitta en snöslända. Totalt fruktlöst.

I stället riktades kameran mot vilda talgoxar, talltitor och... ja det var de enda fågelmodellerna som var i rörelse.

Spindlar letade jag också. Inte ens sådana lyckades jag hitta trots att jag slog lite extra i en del grenar och kvistar. Det är helt mysko. Vart har alla småkrypen tagit vägen? Tidigare har det ju regnat spindlar ur grenarna även på vintern.

Till alla bekymrade vill jag säga att jag också sätter tillbaka de småkryp som eventuellt ramlar när jag bankar på grenar. 

Spindeltråd kunde ses längs ett antal tallstammar. Men jag var ute relativt sent på eftermiddagen och så småningom gick solen så lågt att den inte längre värmde stammarna. Vid det laget hade nog eventuella vakna spindlar krupit in under barkflagorna.

Medan jag gick hem flög en aktuell snackis förbi. Ämnet gäller förstås huruvida svanarna ska lyckas komma åt något ätbart på de än så länge snörika och frusna åkrarna. Sångsvanarna började ju nämligen dyka upp för ett par veckor sedan. De är hårdnackade... tuffa och lär säkert fixa biffen. 

Sång och inredning

Knappast ett sensationellt inlägg, men visst får jag väl ändå meddela om att pilfinkarna som vanligt tänker häcka i trädgården?

Det här är det ena av troligtvis tre par på gården. Eventuellt finns ett fjärde par också. Har inte undersökt saken ordentligt och de tenderar sjunga och kivas utanför lite olika holkar. Det är som om de testar var det känns bäst och då kan det vara svårt att hålla reda på huruvida det är ett par som kollar stämningen vid sina holkalternativ eller om det är olika par.

Här de i solen med lite halvtorr mossa som säkerligen ska in i holken som finns en halv meter ovanför dem.

Skatbygge

Kombinationen fåglar, trädgård och fotografi genererar i mitt - och den här bloggens - fall ofta bilder av fåglar bakom kopiösa mängder kvistar. Det här inlägget är inget undantag.

Men kvistarna hör liksom till. De är en del av miljön och jag tycker snarast att det är helt OK med stökighet i bilderna. I traditionellt fågelfotograferande är det förstås ajabaja.

Skatorna är misstänksamma rackare som sällan ställer upp framför objektivet. När de nu beslutat sig för att flytta in i vår klängväxtbelupna rönn har de av någon anledning släppt en smula på blygheten. Arbetet med bobygget är antagligen så högprioriterat i deras vardag att de inte orkar bry sig om vad jag håller på med. Givetvis ser de ändå till att alltid vara på fel... eller rätt... sida trädkronor och kvistvirrvarr. Jag har sökt efter optimala forograferingsplatser för dokumentation av skatornas bygge. Men den optimala platsen finns inte. Jo, möjligen om jag klättrar upp i en alm. Men då tippar jag att jag också borde anlägga en koja - ett gömsle - där uppe i trädet och det får helt enkelt vara.

Onekligen en smula spännande att följa med i byggprocedurerna. Det är inget slarv när dessa fåglar flätar ihop sin boll. Båda makarna ägnar sig åt skytteltrafik mellan bo och träden i vilka de tycker sig hitta lämpligt virke. Vårt körsbärsträd är väldigt omtyckt och kvistarna har sannolikt den kvalitet skatorna eftertraktar.

Ibland synkroniseras materialtransporterna och då uppstår någon slags kommunikation som tycks gälla byggnadstekniska detaljer. Men det är säkerligen ren inbillning och patetiskt humaniserande från min sida.

Skator har en tendens att vara aningen ogillade bland folk. Det är sällan många tummar upp när skator kommer på tal eller när de lagt upp något på sociala medier. Skatorna har helt enkelt inte så många vänner. 

Beror förstås på att skator är aningen ökända för deras sug efter fågelungar och så dras de ju med gamla föreställningar om tjuvaktighet och liknande. Visst kan fågelungspredationen vara ett bekymmer i vissa fall, men rent allmänt är väl ändå skatan en förtjusande pippi. Det blir i alla fall kul att följa med dem nu när de för första gången (så länge vi bott här) häckar på tomten.

Deras boplats uppe i rönnen är som tidigare nämndes också kringgärdad av en klängväxt. Det är Celastrus orbiculatus och den heter japansk träddödare på svenska. Låter vådligt men växten har inte ihjäl rönnen. Däremot har den med åren utvecklat ett tätt riskaos uppe i rönnkronan och där har skatorna sannolikt perfekt bas att bygga på... eller i.