Nattlampa. Del 4 - Gräsmotten

Gräsmotten - Underfamiljen Crambinae - är kännspaka som underfamilj betraktat. När det kommer ner till släkte kan jag fortfarande ha mina aningar men på artnivå har min osäkerhet stigit till klart påtagliga höjder.

Om jag ser rätt är de fyra första bilderna alla av samma art. De är mer eller mindre slitna.

Och om jag tolkar vad jag ser, så är min gissning att det rör sig om Agriphila tristella - dystert gräsmott.

Namnet är föga uppiggande kanske. Men vid närmare inspektion av deras guldpaljetter är de väl trots allt egentligen inte så värst trista eller dystra.

Larverna lever i gräs - bl.a. i gräs av Poa-släktet.

Den andra arten av gräsmott som besökte nattlampan heter oäkta gräsmott på svenska (om det nu är den arten). Varför den erhållit det namnet har jag inte kollat upp. Det kanske är något som någon hugad bloggbesökare kan svara på. Orsaken lär knappast vara att larverna lever på mossa snarare än gräs. Arten som fått namnet äkta gräsmott lever nämligen också på mossa.

Vetenskapliga namnet på oäkta gräsmott är Catoptria falsella.

Nattlampa. Del 3 - Diverse tvåvingar 2

Fortsätter tvåvinge-kavalkaden med de mer flug-aktiga.

Först i raden kommer en liten fluga jag tror hör till familjen Empididae - dansflugor. Släktet kan eventuellt vara Hilara men min osäkerhet är stor.

Dansflugorna är rovdjur.

Sedan har vi här en som jag i alla fall kan bestämma hyfsat säkert hela vägen till släkte. En Dolichopus-fluga ska det högst sannolikt vara - om det inte är någon Dolichopus-look-alike från övriga familjen Dolichopodidae. Även styltflugorna lever av rov.

Lauxaniidae - lövflugor - ser man ofta ute bland blommor och blad. Kika efter ljusgula, lite sävliga små flugor bland blad på skuggiga platser. Är man oaktsam vandrar de inte sällan över bladkanten och gömmer sig på undersidan.

Familjen Muscidae är vi väl förtrogna med. Egentliga flugor är familjens svenska namn, men i vardagstal kallar man dem ofta lite slarvigt för husflugor. Flugan Musca domestica - som ju är husfluga - hör förstås också till familjen. Flugan på bilden hör till ett annat släkte. Vilket? Tja...

Edit 4.2.2018: Jag hade in den här bilden på fb-sidan Tvåvingarnas liv och nu 2,5 år senare råkade rätt personer få korn på inlägget och då lossnade en artning. Flugan är Coenosia mollicula.

Nattlampa. Del 2 - Diverse tvåvingar 1

Det är inte bara fjärilar som blir förvirrade av lampor i nattmörkret. Ljuset lockar allehanda flygande småkryp. Här plockar jag således in några av de tvåvingar (Diptera) som stannade till och poserade framför kameran.

Jag har inte gett mig tid att utföra detektivarbete och jag har heller inte lagt ut särskilt många av bilderna med artförfrågan på lämpliga web-forum. Så mestadels håller jag mig nu bara till familj och eventuellt släkte.

Representanter ur familjen harkrankar - Tipulidae - brukar höra till de första som flyger... "skramlar" in i närheten av ljuset. Här är en riktigt stor baddare. Mera än Tipula sp. säger jag inte just nu.

Långa ben men ack så mycket mindre (ca 2,5 mm) än harkranken på förra bilden. Gallmyggorna - fam. Cecidomyiidae - finns i många olika varianter. Många av dem gör skäl för namnet och (larverna) orsakar gallbildningar på sina respektive värdväxter. Men vissa gör inga galler och andra är rovdjur på t.ex. bladlöss. Allihopa är de dock små.

Sciaridae - Sorgmyggor - är några man skulle se väldans ofta ifall man hade ögon som duger till uppgiften. De flesta är små - riktigt små. Bildens sorgmygga är väl i 1,5 millimeters-klassen. Vissa arter av sorgmyggor gillar krukväxter och bland krukväxt-intresserade personer är de därmed bekanta som små svarta och föga omtyckta "blomflugor". En lite större och mera kännspak sorgmygga är Sciara thomae som har en klargul undersida på bakkroppen. Vad sorgmyggan på bilden kan tänkas vara för art, har jag inte luskat ut.

Culicidae är vi alla bekanta med. Stickmyggor.

Slutligen ytterligare två långbenta.

Familjen är Limoniidae. Småharkrankar heter de på svenska. Den första har en kroppslängd på ca 15-16 mm och den andra kring 11-12 mm.

Nattlampa. Del 1 - Diverse småfjärilar

Har under två kväller/nätter arrangerat med lite nattbelysning för att se vad som kan tänkas dyka fram ur mörkret. Härmed inleds en liten serie av inlägg där några av fångsterna presenteras.

Det traditionella är ju att locka nattaktiva fjärilar. Man tänker sig ofta att det då handlar om stora vackra svärmare, spinnare och lurviga nattflyn. Stora nattflyn hade jag på plats. Den enda jag kunde artbestämma var Noctua pronuba - allmänt bandfly. Några vettiga bilder hann jag inte få av den fjärilen. Alla stora nattflyn vägrade nämligen sitta still så pass länge att jag skulle hinna knäppa vettiga fotografier. Några exemplar av en gul-orange art satte sig dock med jämna mellanrum på själva fotografen. 

Visst... jag kunde lätt ha fångat dem och tagit in dem för jämförelse med planscherna i Sveriges fjärilar. Men det gjorde jag inte.

Flera små fjärilar satte sig ändå till ro på det underlag jag hade placerat fram under lampan. Första dagen var jag slarvig och använde ett gammalt lakan. Vad som snabbt stod klart var förstås att gamla lakan är ett uselt val. Det syns redan på första bilden här nedanför. Vissa av de riktigt små krypen fick givetvis en skog av störande små spretiga trådar runt sig. Andra kvällen använde jag istället en laminerad skiva.

Den här vecklaren har jag svårt att riktigt spika. Tror det borde vara en brokvecklare (underfamiljen Olethreutinae) av något slag.

Bland mätarna finns ett gäng som på svenska ofta har ordet "löv" med i namnet. Lövmätare med andra ord. Sterrhinae på vetenskaps-språk, dvs. ifall man talar om underfamiljen lövmätare.

Tror jag gissar på Idaea biselata - tofsfotad lövmätare. Vingbredden på dem är mellan 15 och 24 millimeter.

Rhopobota naevana. Sotfläckvecklare. Jag tillägger givetvis ett frågetecken.

Sotfläcksvecklaren (om det här nu är den arten) återfinns på en hel drös värdväxter. Några exempel är oxlar (rönnar), syrener, hagtorn, spireor, blåbär och lingon. Vingbredden är 11 - 16 mm.

Och här går gissningen i riktning mot ugglemott - underfamiljen Scopariinae. Kanske ett hagtornsugglemott - Dipleurina lacustrata.

Jag tippar på ett slitet exemplar av Udea lutealis - blekgult ängsmott.

Här har vi någon av rosenvecklarna. Tror det är Notocelia roborana - större rosenvecklare.

Sist men inte minst ska vi väl ändå ha en som torde vara omisskännlig - nästan i alla fall. Det är ju faktiskt inte omöjligt att blanda ihop häggspinnmalen - Yponomeuta evonymellus - med apelspinnmal (Y. malinellus) och slånspinnmal (Y. padellus). Men jag är hyfsat säker på att det här ändå är den som gillar hägg. Vi har dock både häggspinnmal och apelspinnmal i trädgården. Slånspinnmalen har sina nordligaste gränser här i Österbotten och jag vet inte hur vanligt förekommande den är.

Med det här inlägget har antalet presenterade arter på den här bloggen överskridit 400. Enligt min räkning ska det nu röra sig om 402 olika arter. Alla är givetvis inte artbestämda men de har förstås sin arttillhörighet ändå. Svampar och växter är inte inräknade i siffran.

Sensommarnötkråkor

Sensommaren är nötkråktider.

Stadens smalnäbbade har ungar som skriker och knirrar. De vuxna samlar cembrafrön i rasande takt.

Den stora cembratallen i vår trädgård har åter ett magert år vad kottproduktion beträffar. Måhända ser vi därigenom inte så mycket av nötkråkorna när de väl tömt tallen.

Ägretthäger

Jag är sällan pigg på att dra iväg med bil några längre sträckor för att se fåglar. Min fågelbongarkoefficient är låg på en skala ifall bilen adderas. Inte för att jag inte vill se fåglarna - utan för att jag inte gillar tanken på att förbränna bensin och producera koldioxid. Speciellt inte om målet är att ta bara del av något (fåglarna) som i längden missgynnas av min bilkörning - om än i mikroskopisk (och inte ens det) omfattning. Men ändå. Ibland kan jag trots allt inte hålla mig och rekordet är Lappo för en fjälluggla samt Björköby för en vitnäbbad islom. Till Kimo åmynning brukar jag ta mig ett antal gånger per år. Borde egentligen ordna släpvagn till liggcykeln så att jag kan ta med mig den utrustning jag vill ha tillhands när jag befinner mig på dylika ställen.

Men när jag som av en händelse idag (brukar mest kolla på kvällarna) råkade surfa in på fågelbloggen och notera att en ägretthäger - Egretta alba - siktats vid Kimo åmynning, ja då gjorde jag en utryckning.

Totalt tre gråhägrar - Ardea cinerea - såg jag också. Alla fåglar med häger i namnet, höll sig förstås på ansenligt avstånd från fågeltornet. Bilderna är därmed av högst dokumentär art.

Ägretthägern höll sig dessutom gärna bakom kusarna, som ju också gillar stranden.

Tidpunkten - sen eftermiddag - är annars en smågalen tidpunkt om man tänkt se fåglar vid Kimo åmynning. Det blir liksom mest bara motljus den tiden på dygnet. En del moln assisterade dock.

När hägrar flyger tycker jag det ser ut som om de har träningsvärk i vingmusklerna. Alltså ungefär som om de kört ett stenhårt pass dagen innan. Det är liksom lite stelt. 

Är man gråhäger får man även stå ut med mobbande kråkor och vitfåglar. Den här hägern fick göra ett flertal undanmanövrer innan hen försvann längs Monå-stranden.

Och därmed får jag rista in ett alldeles nytt kryss i den där fågel-listan. Kul!

Kummelskärssvalor

Några ladusvalor och hussvalor som fotograferades under min helg på Mickelsörarna för ett par veckor sedan.

Frågetecken

För snart ett år sedan brottades jag med en artbestämning av ett metallfly.

Den här gången fanns inget behov av förvirring och undran. Frågeteckenmetallflyet (Syngrapha interrogationis) jag fotograferade för ett par dagar sedan, hade sitt tecken (den vita metallfläcken mitt på vingen) i det närmaste så som man "önskar".

Tyvärr kom jag inte åt att fotografera från en sådan vinkel att hela sidan (huvudet till närmre vingspetsen) kunde bli något så när skarp.

Färgteckningen och de långa fjällen som bryter upp kroppskonturerna, är vansinnigt effektiva hjälpmedel ifall man vill försvinna eller se ut som något helt annat än en god munsbit.

Fyrbandad blombock

Leptura quadrifasciata.

Bland långhorningarna (Cerambycidae) har vi även uppe i Österbotten en drös riktigt vackra skalbaggar. Flera av dem kombinerar fina färger och mönster med storlek. Det är därmed inte nödvändigt att ränna omkring med lupp för att ta del av deras estetiska kvaliteter.

Jag är en sådan som ofta glömmer att spana efter dessa baggar på de tider och platser de vanligen vistas under sina liv som fullbildade. Vissa av dem behöver man nämligen nästan söka specifikt efter. Men många - som t.ex. fyrbandade blombocken - besöker gärna blommor som finns i trädgårdarna. 

De flesta stora arterna tillbringar mesta delen av livet som larver någonstans inne i dött trä. Olika arter = olika träd, olika lager inne i trädet och olika stadier av trädets förruttnelseprocess.

Fyrbandade blombocken är inte så kräsen när det handlar om vilket träd-slag. Merparten av våra stora lövträd fungerar bra. Helst vill de ha en smula vitrötat virke för att trivas. Det bör ha en viss fuktighet men annars kan det vara såväl liggande som stående träd. Även en hög stubbe är gångbar. Tre till fyra år tar det för larven innan den slutligen förpuppas och kläcks som fullvuxen, vacker blombock.

Uppemot 20 millimeter blir arten. Honan på bilderna är väldigt nära det måttet. Hon mumsade länge bland blommorna i en rönnspirea. Könen skiljs åt med hjälp av antennernas längd. Hanarna har långa spröt som når ända till täckvingarnas bakkant.

När svampen tagit över

Så här års fylls kamerans minneskort snabbare än vad jag hinner mata ut via bloggen. Allt söker sig förstås inte hit men det är ändå en hel del som skulle vara kul att hinna få publicerade. Jag ligger med andra ord "efter" - vilket är lite lustigt att påstå eftersom jag varken har tidtabell, deadlines eller publiceringstvång. Men viss aktualitet är förstås kul att försöka hålla eftersom det ändå handlar om en blogg. Orsaken till att det blir många bilder handlar förstås inte om att jag är särskilt aktiv med att vara ute och söka motiv. Nej, det är ju helt enkelt bara så att motiven dräller fram och att kameran ändå oftast finns i närheten. Just nu är det arbete i omedelbar närhet till den egna trädgården som gäller - i alla fall ännu en vecka.

Så...

Den här flugan har inte drabbats av gaser. Problemen är snarare av svampartad karaktär. 

Det finns många olika svampar/mögel som angriper småkryp och slutligen dödar dem. Flera (jag antar de flesta) lever en tid i offrets kropp och precis innan svampen är färdig att sprida sina sporer, styr den sitt offer till en för svampen lämplig plats. I det här fallet har svampen fått flugan att klättra högt upp på en brännässla och sätta sig ute på spetsen av ett blad. Det är en perfekt plats för svampen när sporerna ska spridas. Svampangripna flugor är ett förekommande fenomen också inomhus. Flugan sitter då ofta på insidan av ett fönster - inte sällan högt upp - och till slut är det som fullt av små prickar eller mikroskopiskt damm på glaset runt flugan när svampen sporulerat. Gissar att det är något som många noterat hemma hos sig.

Svampen tillhör gruppen Entomophthorales men vilket släkte det rör sig om vågar jag inte svara på. Antagligen borde man se svampen och sporerna i mikroskop för att avgöra art.

Fram ur skuggorna

Jag tror att det här ska vara Pogonognathellus longicornis. Antennerna överskrider kroppslängden och det ska avskriva den annars likartade P. flavescens.

När skymningen är i antågande letar sig dessa hoppstjärtar fram ur sina skuggiga tillhåll. De är vanliga och håller ofta till längs trädstammar och uppe i trädkronor. Exemplaren (det är två olika) höll sig på blad i markvegetationen. P. longicornis hör till våra större hoppstjärtar och kan nå en kroppslängd på 6 mm. De på bilderna var kring 5 mm.

Mörk slamfluga

Eristalis intricaria.

Här har vi en hona som gottar sig i sötsaker. Intill rabatten med godiset svävar hanarna och försöker hålla revir i luften. Tidvis är det vild jakt hanarna emellan. revirstriderna resulterar i ruskigt snabba manövrer med rollar och loopar och hela flygregistret.

Mörk slamfluga är en hyfsat stor blomfluga. De blir mellan 10 och 15 millimeter. Hårigheten och färgerna kan variera en del. Genomgående är dock att behåringen bak på bakkroppen är vit eller i alla fall tydligt ljusare än resten.

Här en hane som pustar ut mellan revirflygningarna. Han har betydligt mörkare hår på thorax och bakkroppen är lite ljusare vilket gör att det typiska "slamflugemönstret" skymtar.

Arten är vanlig.