Lucka nr 4

Lucka nr 4: Naturvetare i motvind - Bengt Euphrasén

Skriven av Gudrun Nyberg och utgiven 2013 av Carlsson bokförlag. 220 sidor. 

Ja, det här är sannerligen ingen munter läsning. Jag syftar då inte på boken i sig - att den skulle vara bedrövlig på något sätt - utan på Euphraséns karriärmässiga uppförsbacke som tidvis är rena Mont Ventoux (ett av många legendariska Tour de France-berg). 

För snart 260 år sedan (april 1755) föddes en pojke vid namn Bengt Andersson i Habo (Jönköpings län). Det var enkla förhållanden han växte upp i men skola och utbildning blev det trots allt och studierna riktades så småningom in mot naturvetenskap. 

Under 1700-talet uppstod ett hyfsat känt sätt att systematisera jordklotets organismer. Det var i den andan (trenden) som Bengt Andersson skulle komma att arbeta. Han bytte namn till Euphrasén, studerade, intresserade sig lite extra för fiskar och kom sig så småningom bl.a. iväg på en forskningsresa till svenskarnas dåtida västindiska koloni Saint Barthélemy. 

Allt var förvisso inte elände, bedrövelse, misär, nöd eller ytterligare synonymer. Det fanns säkerligen en och annan ganska prima dag också. Men vill ni veta mera om karln får ni ty er till boken. Den finns fortfarande ute i handeln.

Det hjälper förmodligen ifall man är intresserad av antingen naturvetenskap, historia eller bådadera för att verkligen ha glädje av innehållet. Berättelsen går ganska rätlinjigt och okonstlat igenom hans liv och gärningar. Så får en bok också vara. Det gick snabbt från pärm till pärm och fungerar säkerligen också bra som pausläsning för korta tätt avbrutna sessioner - även om det för min del ändå blev sträckläsning. 

Informativ historia om en närapå helt bortglömd och ignorerad vetenskapsman... samt många vackra och beskrivande bilder av alla de slag... historiska bilder, kartor, landskap från Saint Barthélemy, växter från Saint Barthélemy, gamla djurmålningar, redskap...

Tvenne hoppstjärtar

Återvänder till kryp som skakats fram från små barkbitar och serverar här två hoppstjärtar. Inledningsvis två något mörka bilder av en sort det formligen kryllar av där ute i markerna. Hoppstjärten tillhör släktet Isotoma (familjen Isotomidae). Kanske I. viridis men osäkerhetsfaktorn är hög, bred och djup. Exemplaret på bilderna sträckte sig över ståtliga två millimeter i kroppslängd.

Edit: Högst sannolikt Isotoma anglicana.

Därefter är det dags att (akta er så ni inte skrattar er själva av stolen...) hoppa över till nästa gaffelbak. Det är en silvrig bjässe på tre till fyra millimeter. Inte den största bland våra hoppstjärtar men ändå så att man - så att säga - uppmärksammar storleken.

Silvriga fjäll, långa antenner, ganska stor... då är vi inne i familjen longhornshoppstjärtar (Tomoceridae). Min första gissning är Pogonognathellus flavescens. Den närstående P. longicornis har generellt en aning längre antenner vilka den gärna rullar bakåt i spiralform längst ut i ändarna. Det gjorde inte dessa. Det är inte heller omöjligt att det handlar om en Tomocerus-art och i så fall förmodligen T. minor. För att nå en säker artbestämning borde jag ha slängt hoppstjärten på rygg under ett mikroskop och räknat några "tänder" (trubbiga taggar) på hoppgaffeln.

Slutligen en bild som inte är så häv, men som får komma med för att man skymtar de vackra fjällen.

Lucka nr 3

Lucka nr 3: Smådjur i skogen.

Innan jag börjar orda om boken vill jag kommentera det redan uppenbara med den här julkalendern - bildkvaliteten. Jag plockar helt enkelt fram boken, tar några snabba bilder och därmed jämnt. Att fotografera böcker kräver egentligen en del anstaltande med ljussättningen - något jag (ännu) inte ordnat till på ett vettigt sätt.

Och nu tillbaka till Smådjur i skogen.

En liten bok på 20,5 x 14,5 cm och 208 sidor. Lars-Henrik Olsen (text), Jakob Sunesen (illustrationer) och Bente Vita Pedersen (illustrationer) heter skaparna. Verket är ursprungligen en dansk publikation från 1997. Ulf Svedberg bearbetade materialet för en svensk upplaga - också den 1997. 

1997-98... som tiden flyger. Jag minns ju köpet som igår.

Hur som helst. Boken är även översatt till finska och engelska. Senare upplagor har ett annat utseende på pärmen.

Boken innehåller alla grupper av smådjur. Den är således inte bara en insektbok. Här finns blötdjur, maskar, spindlar, kvalster, mångfotingar, och gråsuggor. Totalt över 800 arter presenteras. Det är många men givetvis ändå en ynkligt futtig bråkdel av vad man kan hitta där ute i markerna. Precis som titeln säger är boken i första hand en presentation av småkryp som främst lever i skog. Det sållar bort många vanliga arter ur andra naturtyper. Trots detta så upptäcker jag ganska ofta att den här boken är märkvärdigt bra på att hjälpa mig hitta rätt spår. Lars-Henrik Olsen har haft bra känsla för vilka arter som ska tas med och den (boken) är en prima inledning när man börjar söka namn på något småkryp. 

Illustrationerna är skalenliga på de enskilda uppslagen (men olika på olika uppslag). De är ganska små och detaljrikedomen har inte varit prioriterad. Artbestämningar bekräftas därför via andra källor. Illustrationerna fyller ändå sin funktion och de är absolut tillräckliga.

Vissa vetenskapliga namn har ändrats sedan mitt exemplar trycktes. Det är oftast inte ett problem eftersom internet ändå kan leda en rätt även på basen av gamla namn - ifall man söker bekräftelse den vägen. Smådjur i skogen - en liten bok som platsar i varje bokhylla.

Lucka nr 2

Lucka nr 2: Före Människan

Om jag gick tillbaka i tiden med boken i lucka nr ett så gör jag det även med den här - i flera bemärkelser. Boken i sig är visserligen inte lika gammal som den förra, men innehållet fokuserar som synes huvudsakligen på gårdagens djurvärld.

Dagens fauna (och natur öht.) är ett ständigt föränderligt utsnitt i tiden. Kunskap kring jordklotets skeenden och livsformer genom historien ger insikt i varför djurlivet ser ut som det gör idag. Det är en oerhört komplex och fascinerande lista på olika former av "orsak och verkan". Men just den här boken bör man dock undvika som faktabok.

Skriven av tjecken Zdeněk V. Špinar och med illustrationer av landsmannen Zdeněk Burian, var boken ett mäktigt bildverk där den utgavs 1972. Mitt exemplar är som synes en svensk översättning och trycket är en nyutgåva från 1988. Jag köpte den antagligen ungefär då. Vid den tiden var den redan hopplöst föråldrad på ett oräkneligt antal punkter, men Burians målningar var (är) ögongodis oberoende.

Boken är en introduktion till livets utveckling och historia. Texten är kortfattad och övergripande. Det är bilderna som väger tyngst.

Orsaken till att jag valt att lyfta fram "Före människan" är att den - trots sina faktamässiga brister - var en inspirationskälla under en tid då jag mer allvarligt gick in för att arbeta med lite illustrerande vid sidan av det "normala" värvet.

Zdeněk Burian dog 1981 och gick således bort precis när paleontologerna höll på att börja förändra sin syn på hur bl.a. dinosaurierna såg ut, fungerade och levde. Dagens rekonstruktioner av djurvärlden under Mesozoikum är av helt annan art. Mer färska böcker i ämnet dyker upp i några kommande luckor.

När det gäller landskaps-återgivningar, växter, olika sk. "lägre stående organismer" och framförallt däggdjuren, är Burians gamla målningar gångbara - i vissa fall alldeles briljanta. 

Barrmattvävare

Bara för att jag nyss startat en blogg-julkalender behöver jag väl inte avhålla mig från alldeles normala inlägg? Eftersom jag i söndags samlade ihop några observationer fortsätter jag presentera fynden. Del 1 i den serien hittas här och nu följer logiskt nog del 2.

Efter barkbiten med jordlöpar-larven gick jag vidare till trädgårdens enda gran. Det är ett litet och ständigt beskuret exemplar av arten Abies nordmanniana (Nordmannsgran) som hör till de sk. ädelgranarna med trubbiga barr.

Kvistar skakades försiktigt och ned på det medhavda plastlocket ramlade några små spindlar. Det var honor och hanar av någon liten täckvävar-sort. Föga förvånande eftersom täckvävarna är så oerhört vanliga och dessutom gärna uppehåller sig i samma typ av kvistar man så lätt och behändigt kan skaka ovanför ett lämpligt uppsamlingskärl. Den här spindeln hade jag ändå inte dokumenterat tidigare och det betyder att den heller inte fått leta sig ut på wärldens wida wäv genom den här bloggen.

Låt mig således få presentera barrmattvävaren - Obscuriphantes obscurus. Honan på bilden är knappt tre millimeter lång (kroppslängden), hennes bakkroppsteckning är åt det mörkare hållet men artens karakteristiska fläckmönster syns bra. Hanarna jag fick kika på var mer eller mindre helsvarta (förutom benen) vilket också är vanligt. Tyvärr fick jag inte till en skarp bild på någon av dem. De var temperaturen till trots (+1°C) ganska livliga.

Lucka nr 1

Det är antagligen hur många nätsurfare som helst där ute i vida världen som frågat sig "men har han ingen julkalender på sin blogg???"

I morse ställde jag mig själv frågorna "varför har jag ingen kalender på bloggen?" samt "borde jag ha en?" varpå jag under dagen funderade vidare i stil med "och vad skulle den handla om?".

Jag kan ju inte mata på med normala inlägg och kalla dem lucka 1, 2 och så vidare. Hur skulle det se ut? Jag vågar inte lova hitta 24 tematiskt likartade nya motiv på 24 dagar  Redan 24 inlägg under den här tiden på året känns som en mastig uppgift. Kalendern måste vara enkel och snabb att producera för dagar då dörrlister ska poleras och granar beklädas.

Här kommer utgångspunktens julkalender anno 2014 som alltså baseras på något så simpelt som nedslag i bokhyllan.

Behold!

Lucka nr 1: Under och Mysterier i Djurens Värld.

Vad passar väl bättre än att inleda med en av de djurböcker jag ofta satt klistrad vid på den tiden när byxbenen regelmässigt fastnade i cykelkedjan och folk kunde gå klädda i nylonskjorta och helkroppsvelour - tack och lov aldrig samtidigt... väl?

Det är en Reader's Digest-publikation från 1965. Boken är full av olika berättelser - många anekdotiska - skrivna av en uppsjö olika författare varav vissa var verksamma inom naturvetenskap medan andra snarast var novellister eller motsvarande.

Direkt luckan pärmen öppnas möts man av ett stort, vackert släktträd. Lika länge som jag kan minnas att jag läst boken, lika länge har jag förundrats över späckhuggaren utan bröstfenor. Men uppslaget är vackert.

Man bjuds på saftiga berättelser om vänner som haft mordiska näbbmöss i burar tillsammans med råttor eller ormar och man bjuds på blodtörstiga späckhuggare som antagligen har bröstfenor men som har ett av de gamla vetenskapliga namnen kvar. Men jag skall förstås undvika att raljera överdrivet kring en bok som är 50 år gammal och som fjättrade mig både mellan pärmarna och den riktiga naturen utanför [pärmarna].

I slutet av boken radas alla möjliga djur upp. Det är A till Ö som gäller. Från Abborre till Ökenräv. Abborren är förvisso en amerikansk sådan, tornfalkstexten pryds av en pilgrimsfalk och korpgamen ledsagas av en text om vråkar.

Kuriosa: här och var i boken hittas mina gamla hårstrån. Jag läste den alltid medan mamma friserade mig.

En liten glupsk en

Om jag var 4 mm lång och levde där ute på marken, skulle mina mardrömmar vara både annorlunda och oräkneliga. I och för sig lär man med den storleken inte heller ha en hjärna som är särskilt bra på att producera drömmar - men ändå liksom. Ni fattar.

Det är galet många sylvassa taggar runt munnen på det här gulorange huvudet. Huvudet och tillhörande kropp är tillsammans 7 mm så jag höll mig ändå relativt lugn medan jag försökte få till någon vettig bild.

Vad vi har här är en jordlöparlarv. Med risk för att upprepa mig in till absurdum (se många tidigare inlägg med insekter) får jag än en gång konstatera att det finns många jordlöpare - väldigt många jordlöpare. De fullbildade baggarna kan man nog luska reda på hyfsat korrekt (åtminstone fram till släktet) men när det gäller larverna blir det genast svårare för en glad amatör som jag.

Om mina sökningar fungerat någorlunda klanderfritt verkar larven höra till släktet Leistus. Då återstår att kolla vilka Leistus-löpare vi har här i landet och på basen av den information jag lyckas hitta så begränsar de sig till två st, Leistus terminatus och L. ferrugineus. Den först nämnda tycks ha större spridning norrut och logiken är väl då att det rent statistiskt ska kunna röra sig om den arten. På svenska heter arten brokig kindlöpare. En vuxen bagge är av den så självklara färgen brunrödorange, förutom huvudet som är svart. Käkarna är anmärkningsvärt breda på löparna i Leistus-släktet. Någon stor rackare är det inte. De håller sig där någonstans vid 6-8 mm.

Jag förutsätter att varje samvetsgrann läsare prompt rättar mig ifall jag lurar in mig själv - och således andra - på villovägar beträffande identifikationen av löparlarven.

Förutom drivor av hoppstjärtar (återkommer till dem) var den här larven det första som ramlade ur en barkbit när jag idag skakade diverse natur-relaterade objekt ovanför ett 30 cm brett plastlock som fick vara uppsamlingsyta. 

+1°C och mulet.

Här är förresten ett tidigare inlägg med en löparlarv - en helt annan modell ur ett helt annat släkte.

Duvor i virrvarr

Fröautomaten laddades för ett antal dagar sedan och vintermatningen är således igång. De vanliga besökarna är på plats. Pilfinkar, blåmesar, grönfinkar, några få gråsparvar samt talgmesarna - de sist nämnda i ovanligt stor mängd. Vi brukar normalt ha ca 4-6 av dem runt fröautomaten men nu är de kring 15 st. I morse skymtade jag turkduvorna på marken under matningen. Eftersom de gäckat mig något helt obegripligt tidigare i år, insåg jag att chansen för bilder kanske ändå finns.

På morgonen var det trots allt inte läge. Mörkret och ett väntande jobb hindrade mig.

Arbetsdagen var inte så lång och när jag kom hem på eftermiddagen var duvorna på plats. Tyvärr hade jag ändå inte mycket tid (annat program på G) men hann ta några få foton. 

En del av bilderna innehåller mest grenar och kvistar men jag gillar sådana och därför får de även sin plats i det här inlägget.

Tippar på fortsatt besök av dessa stiliga fåglar så det är ju inte omöjligt att det dyker upp ytterligare ett eller annat inlägg med samma motiv.

Mera bokskorpion

Tre bilder till. Se föregående inlägg för mer info.

Edit: Notera förresten "dammet"/flakabrädet på bokskorpionens högra pedipalp-led (klo-armen). Ett fjäll från någon liten fjäril. Om det kommit dit av en slump eller om det fastnat i samband med klokryparens sista måltid kan man spekulera i. 

I förra inlägget skrev jag att dessa djur bl.a. jagar kvalster. Nämnde dock inte att de också ger sig på en uppsjö andra byten. Inne i ett hus gör de stor nytta genom att äta larver av malar och skalbaggar - sådana malar och skalbaggar vi helst inte vill ha i våra textilier eller matskåp. Hemma hos oss har vi haft vissa bekymmer med malar som gärna deponerar sin avkomma i ett lämpligt müsli-paket och motsvarande födokällor. Åtminstone larverna är presumtiv mat åt bokskorpionen men huruvida den gett sig på en fullbildad mal är alltså höljt i dunkel. Hur det än ligger till... heja bokskorpionen!

Utsidan av vänstra klon.

Insidan av högra klon.

Klokrypare

En olycka i ett sällan rört skåp gjorde att den här klokryparen troligen klämts ihjäl någon gång för länge sedan.

Det grå längst bak är antagligen resterna av något som ursprungligen varit inne i dess bakkropp.

En smula dammig är den också. Städade inte av den före fotograferandet.

Lite halvdålig bild med vissa stackningsfel* som inte åtgärdats. Tänkte ta om bilden med annan ljussättning men det får bli en annan dag då det tar sin stund att peta ihop allt. Natten har liksom redan kommit emot. 

Klokryparen på bilden torde vara arten Chelifer cancroides, som är rättmätig ägare till det namn vi normalt hänför till dessa djur - bokskorpion.

Men kärt barn har många namn och det räcker inte med klokrypare och bokskorpioner. Pseudoskorpioner heter de också och det är även det "officiella" namnet på ordningen.

Utanför husväggarna jagar de bl.a. hoppstjärtar och kvalster. De som förirrat sig in i husen kan med lite tur klara sig gott de också. Kvalster har vi som bekant även inomhus. Längst ut på klorna har de ihåliga taggar med vilka de kan klämma in lite gift i sina byten. Vi människor behöver förstås inte vara oroliga. Det är bara prima med en, två eller femtio bokskorpioner som hjälper till med kontrollen av kvalsterpopulationen i våra byggnader. Exemplaret på bilderna hade en kroppslängd av 3,5 mm. Tippar på att den varit ända upp till 4 mm innan bakkroppen klämdes ur och torkade ut.

*Edit: Bilden är alltså "stackad" - en sammanslagning av flera exponeringar där skärpan flyttats vartefter, så att hela motivets "djup" till slut fått sin beskärda del av det annars smala skärpedjupet. På sina ställen har Stackningsprogrammet (Zerene Stacker) fått problem med bilden. "Felen" kan retuscheras bort manuellt men av någon anledning vill programmet bli synnerligen trögt och halvt om halvt låsa sig när jag retuscherar.

Sidensvansar och rönnbär från Japanska havet

Rönnarna bjuder på rejäla mängder bär i år. Hittills har det trots allt varit relativt sparsamt med bärätande gäster. 

Idag hade vi ändå en samling sidensvansar i trädgården så jag vred upp ISO på kameran och trotsade novemberljuset.

I trädgården finns fyra rönnar. Två är av vår vanliga, inhemska art Sorbus aucuparia.

Tredje rönnen är en sk. Ullung-rönn. Dessa rönnar förekommer numera som prydnadsträd här och var i nordiska parker och trädgårdar. Ullung-rönnarna har sitt ursprung på den Sydkoreanska ön Ullung-do ute i Japanska havet (internationellt heter ön Ulleung-do) där den kände svenske dendrologen Tor G Nitzelius (1914-1999) samlat frön för odlingstester hemma i Alnarp. Frön från rönnen i fråga samlades in 1975. Det tycks fortfarande vara en aning oklart huruvida den ska beaktas som en egen art eller som en underart av japansk rönn (S. commixta). Klart är dock att Ullung-rönnen skiljer sig en aning från sin japanska släkting. Rönnarna som växte upp i Alnarp visade sig vara av lite olika varianter och de har numera sortnamnen 'Dodong', 'Ullung-do' och 'Ullung Pearl'. Vårt exemplar är av den förstnämnda sorten. 

Ön Ullung-do har varmare klimat än vad vi har här i Norden. Visserligen kryper kvicksilvret ner under nollstrecket på vintrarna men det är endast marginellt. En del av öns växter tål ändå ett mer kärvt vinterklimat vilket antas vara resultatet av ett slags genetiskt spår (eller minne) från gångna, kallare perioder. Det var också sådana frågor som Tor G Nitzelius undersökte. Han antog att flera av träden skulle kunna tänkas ha en kvarlämnad beredskap för kallt klimat och i fallet med Ullung-rönnen var det helt korrekt. Trädet är härdigt långt upp i Norden.

Hos oss har sidensvansarna länsat Ullung-rönnen först. Här sitter en sidensvans med ett av de sista bären i näbben. Jämfört med våra inhemska rönnbär är Ullung-rönnens bär större, droppformade och inte alls lika sura.

Ullung-rönnarna är väldigt estetiska träd. Precis när bladen bryter sig ut ur knopparna på våren ser de ut som spretiga, taggiga strutar och när hösten kommer blir de kraftigt orange-röda. Blommorna är större än hos S. aucuparia och har inte riktigt samma urin-karaktär i doften (lukten?).

Trädgårdens fjärde rönn är för övrigt en pärlrönn (Sorbus koehneana). De har små blad och vita bär.

Köldtålig snabblöpare

Precis intill granbaldakinspindeln (förra inlägget) fanns denna 3 mm lilla, halvvuxna snabblöpare (Philodromidae). Den var betydligt rappare än täckvävaren och kölden till trots (-2°C) levde den upp till sitt namn - om än inte med samma kvickhet som vid varmare förhållanden. Några arter bland snabblöparspindlarna har också bekräftats vara ganska köldtåliga och aktiva trots minusgrader. Hos småkryp med tolerans mot minusgrader finns ett flertal olika biologiska lösningar för att deras kroppar inte ska frysa till is. Vissa bildar alkoholer av en eller annan form, några undviker bildning av is genom att inte bjuda på sk. "groddar" runt vilka kristaller normalt bildas, andra ser till att dessa groddar är placerade utanför cellkärnorna och kan sedan reglera iskristallernas storlek. Vissa har både hängslen och livrem genom att kombinera olika varianter.

Edit: Spindeln tillhör den sk. aureolus-gruppen som hos oss främst består av Philodruomus aureolus och P. cespitum. Art går inte at bestämma hos detta unga exemplar.

Granbaldakinspindel

Ber härmed om att få presentera spindeln Pityohyphantes phrygianus som tillhör familjen täckvävarspindlar (Linyphiidae). Dessa spindlar är förtjusta i barrträd och då främst gran, men hittas ibland också i enar. Näten är de för familjen typiska tätt vävda trasslen i vilka spindeln oftast syns med ryggen nedåt. Arten når en kroppslängd på ca 6 mm och liknar arterna i det närliggande släktet Linyphia som ofta syns i allehanda låg vegetation - även i trädgårdar. Huvudsakliga skillnader är att Granbaldakinspindelns bakkropp har ljusa sidor och att det svarta Y:et på framkroppen delar sig i fyra mer eller mindre tydliga streck fram mot ögonen. Den har inte heller en svart "konturlinje" runt framkroppens ovansida. Spindeln är vanlig.

Exemplaret på bilden hittades då det var -2°C och rörelserna var både stela och okontrollerade.

En timme frisk luft

Igår var det äntligen möjligt att leta sig ut i spenaten. Uppehållet har varit ovanligt långt och det var förstås hur prima som helst att få "gå ut och andas". Visserligen hade jag inte möjlighet att vistas i skogen någon längre stund men en timme blev det väl till slut. Den timmen var guld värd.

Dessutom visade vädret upp sin fina sida.

Det handlade också om nytta med nöje. Jag var nämligen i behov av att åka ut för att samla material till kommande nummer av Finlands Natur. Mer om det finns alltså att läsa i den tidningen senare i år.

Letade mig till ett ställe där man brukar få möta min favoritmes tofsmesen. Det var dock oerhört lugnt ute bland träden och med undantag för några arter lyste fåglarna med sin frånvaro.

I väntan på en eller annan fågel riktades kameran lite hit och dit. 

När talltitorna undersökte talltopparna slog det mig att jag faktiskt ännu inte har dessa fåglar i bloggen. Trots onödigt stort avstånd till småkrypsjägarna tog jag ändå ett par bilder. De var till slut också de enda fåglarna som - med nöd och näppe - fastnade på sensorn. Andra fågelmodeller som skymtades var en grupp gråsiskor, några grönfinkar och en större hackspett.

Svaret på läsartävlingen

Jahapp... Då är det dags att sluta dra ut på den där lilla gissningsleken och avslöja det rätta svaret. Särskilt många vågade sig inte på att ge förslag men det må vara ursäktat. Flugorna/larverna är visserligen inte särskilt ovanliga men de är på många sätt oerhört oansenliga, larverna lever undanskymda och liknar dessutom inte heller sina släktingar inom andra familjer.

Det är alltså en larv ur släktet Lonchopteridae - spjutvingeflugor. En fullbildad sådan syns på bilden här ovan och i det här inlägget från senaste sommar. 

Spjutvingeflugornas larver är ganska säreget utformade för att vara fluglarver. Segmenten ser ut att ha skarpa - ibland lite glest taggiga - bakkanter och påminner en smula om kräftdjurens skalplåtar. Men fluglarven är förstås i självs verket mjuk. I båda ändarna pryds den av långa spröt. 

De lever av förmultnande material och bl.a. svamp står på menyn. Fullbildade flugor gillar fuktiga platser och håller sig helst nära vatten.

Om bildernas larv och fullbildade fluga är samma art vet jag inte. Sannolikheten är ändå stor då de fotograferats tio meter från varandra - om än med tre månaders mellanrum (flugan 30.5 och larven 28.8).