Revansch på strömstaren

Idag hade jag äntligen läge att åka ut och försöka få en strömstare att fastna på sensorn. Förra året lyckades jag på något sätt missa den chansen trots upprepade försök och trots att jag hade dem inom synhåll ett par gånger. Hjulfors är ju - här i nejden - en världsberömd övervintrarplats för dessa fåglar och så är platsen relativt liten, lättillgänglig och överblickbar, vilket är en klar fördel om man vill se fåglarna.

Vid ankomsten gick jag försiktigt ut på bron och spanade runt. Ganska direkt såg jag en kännspak liten knyckig prick längre ner i forsen.

Så jag tog mina kameror (film och foto) med mig och gick sakta ner längs stigen i mitten av "ön" som ligger mitt i forsen. Men när jag närmade mig platsen där pricken siktades fanns den inte kvar.

Spanade vidare en stund men utan resultat. Precis så här var det förra året också. De rackarna gäckade mig då och försvann helt och hållet. Men jag var inte särskilt orolig. Med så pass mycket is som nu lagt sig så utgick jag från att strömstaren helst skulle stanna kvar vid det öppna vattnet i forsen. 

Jag gissade att fågeln bara råkade befinna sig på andra sidan av någon större isbildning. De tenderar ju söka av vissa mindre områden vartefter och kommer då upp på iskanten ett flertal gånger på ungefär samma ställe. Tids nog skulle den byta plats och bli synlig igen.

Mycket riktigt. Efter kanske bara tio minuter så hade jag åter strömstaren inom synhåll. Det skulle slutligen bli tre och en halv timme med konstant strömstare-underhållning. Men mer om det i kommande inlägg.

Ger inte upp

Gårkvällens (nattens) månbilder blev ju inte de skarpaste i världshistorien. Därför gjorde jag åter nya försök. När jag kom in och laddade ner bilderna i datorn var det åter samma bekymmer. Jag noterade visserligen en hel del daller i luften då jag genom kamerans Live View förstorade upp rejält för att få skärpan så bra inställd som möjligt. De där små kratrarna var helt enkelt skarpa och suddiga från och till. 
Men resultaten levde ändå inte upp till de förväntningar jag hade med tanke på det annars klara vädret. Det kändes som om någonting var fel - utöver atmosfären då alltså.

När jag hade tankat in bilderna och försökt piffa till en av dem råkade jag i förbifarten få syn på en liten detalj på adaptern mellan huset och objektivet. Adaptrar för FD-objektiv har en "låsningsring" med en lång tapp som aktiverar bländaren. Gamla analoga Canon-hus använde tappen som kommunikationlänk till objektivet och bländaren. Med adapterns låsningsring i öppet läge så hjälper det inte hur mycket man än vrider på bländarringen. Bländaren är vidöppen oberoende och på 150-600-objektivet behöver man absolut använda mindre bländare när det handlar om månen. Jag har med andra ord tagit massor av månbilder med den där rackarns låsningsringen/bländaraktiveraren felinställd. inte undra på att det blev som det blev.

Jag vred om låsringen och gjorde om hela "ut och fotografera"-proceduren än en gång. Nu blev det givetvis lite bättre men ändå inte riktigt lika bra som när jag jämförde mina två kamera-hus här om dagen. Den månbilden (den med 60D) är väl den bästa jag hittills presterat. Jag tippar att det också är ungefär så mycket man kan pressa fram med den utrustning jag har. 
Här är i alla fall nattens resultat:

I rymden hör ingen dig gråta

Fullmånen hade passerat det allra fullaste fulla stadiet och en viss skuggning börjar skönjas uppe till höger. Tidigare denna kväll såg det ut att bli ypperliga månfotograferarförhållanden.

När jag kånkade ut pinalerna där kring 23-tiden hade ett tunt molntäcke parkerat mellan mig och den där månen. 

Molntäcket såg ganska brett ut så jag grät en skvätt och släpade in prylarna. 

Väl inne kom jag på att jag i alla fall kunde testa GH2-kameran tillsammans med ett Canon FD 35-105 f3.5-objektiv som landade på posten för några dagar sedan.

Sagt och gjort. Att gå ut och låta långa exponeringar skapa bildmaterial är väl i och för sig ett objektiv-test som inte är särskilt avslöjande. Det är givetvis i vardagssituationer som det visar vad det går för men jag tänkte att det ändå kunde vara kul. 

... Så kul det nu blir i minus massor av grader och kamerahantering med antingen ispinnefingrar eller otympliga handskar.

I uthusbilden syntes inget i kameraskärmen. Kameran riktades på ett ungefär och skärpan ställde jag genom att chansa på god synkronisering mellan ögonmåttet och objektivets måttangivelser. Sedan lät jag kameran göra ett antal exponeringar mellan 15 och 30 sekunder. Det är 30-sekundersbilden som publicerats här. 

Samtidigt drog molnen bort och jag tänkte att nu blir det minsann ett prima läge att ändå få den där fullmånebilden. Gick in och bytte utrustning än en gång.

När jag väl var ute med de stora åbäkena igen så kunde jag konstatera att atmosfären inte var samarbetsvillig trots att molnen försvunnit. Det gick helt enkelt inte att få månen riktigt i skärpa. Inläggets första bild är det skarpaste som gick att klämma ut denna kväll.

60D & GH2 mot månen

Månen är i vissa sammanhang ett ganska skojigt testobjekt gällande kameror och objektiv.

Drog ut stora objektivet, riktade det mot nämnda himlakropp och monterade 60D och GH2-husen i tur och ordning på det gamla 150-600-objektivet.

60D + Canon Lens converter FD-EOS + FD 150-600 f5.6 L @ 600 mm (= 756 mm eller egentligen 1225 mm då APS-C-sensorns förlängningsfaktor räknas in). Obeskuret

GH2 + FD 150-600 f5.6 L @ 600 mm (= ca 1200 mm med Micro 4/3-sensorns förlängningsfaktor inräknad). Obeskuret.

Uppförstoringar (detalj) ur föregående bilder:

Jag glömde givetvis ställa om vitbalansen på GH2:an men blev lat och gick inte ut för att göra om och göra rätt. Därav blåsticket. Det är ca en timme mellan de olika kamerorna och en gnutta tunna moln passerade ibland. Vissa olikheter i skärpan kan alltså bero på atmosfäriska variationer.

Vad kan jag konstatera?

Jo, att 60D i detta snabbtest verkade ge bättre resultat trots att jag hade canon-adaptern (med sina extra linser) mellan hus och objektiv. Det är framförallt ett gott betyg till den adaptern också. GH2:ans adapter är ju linslös och påverkar alltså inte det ljus som ska passera. 

Nu räknar jag inte blåsticket i GH2-bilderna som en faktor i jämförelsen. Valörskillnaderna och mängden information i 60D-bilderna är oberoende bättre - i det här fallet vill säga. 

Men som sagt... när det gäller film är förhållandet omvänt.

Edit: Givetvis borde jag ha skrivit ut exif-data också men eftersom objektivet inte kommunicerar med husen så går bländar-siffrorna förlorade ifall man inte minns/skriver upp. Jag gjorde varkendera. ISO var i alla fall 100 på 60D och 160 på GH2 (minsta möjliga på båda). De flesta exponeringarna skedde med bländaren mellan 8 och 16 samt halvstegen däremellan. Slutartiderna var mellan 1/100 och 1/500. Jag gjorde ett flertal exponeringar med olika inställningar för att helt enkelt välja ut det bästa resultatet från respektive kamera. Dessa bilder torde ha bländare på eller nära 11. 60D bilden som valdes ut hade en exponeringstid på 1/125 och troligen bländare 16. GH2-bilden är på 1/160. Bländare sannolikt 16 eller halvsteget 13.

Bilderna har efterbehandlats så att jag klämt fram mera kontrast i månens valörskala. Jag gjorde det för att lättare se vad kamerorna lyckas registrera. 60D gav (i det här fallet) fler valörnyanser - även om skillnaderna inte är särskilt stora. Skillnaderna kan dock också bero på de atmosfäriska betingelserna så inget ska läsas som absoluta fakta.

När jag ökat kontrasten i efterbehandlingen kan jag givetvis ha arbetat en aning inkonsekvent. Den inkonsekvensen handlar dock i så fall om att jag helt enkelt sökt efter den där balansen när valörnyanserna blir tydligare men innan de går över i alldeles för skarpa och störande steg. Den gränsen nåddes snabbare med GH2 bilden. Jag var helt enkelt ute efter att undersöka vilken kamera jag lämpligast använder om jag vill fotografera månen - typ. Bildbehandlingen är ju också en del av processen.

Bilderna har dock inte skärpts i efterbehandlingen.

Best of december 2013

Ihop-editerad film från några olika datum förra året. En del av klippen har jag lagt ut tidigare men då inte i HD-kvalitet. Här återkommer de i nerklippta versioner och ihop-plockade med (som det heter) tidigare outgivet material.

YouTube länk finns här och som vanligt bör man ställa om visningen till 1080-HD (via "kugghjulet" nere till höger i bildkanten) om man vill se det som sådant.

En liten kort pilfinks-snutt

Var det månne någon av dessa som senare kvartade i holken?

Holk-kameran. Första bilderna av övernattande fågel

Jag har ju noterat att fyllningen i holken rörts om ibland men nu fick jag slutligen den första fågeln på bild. Pilfinken trycker mestadels in huvudet under högra vingen. Ibland gungar fågeln rätt rejält hit och dit (Inte med i filmsnutten) men jag tror det är holken som vajar en aning i blåsten. Minus 12 grader här i Nykarleby för tillfället. 

Holköppningen syns inte men är uppåt i bild.
Kameran har presterat lite sämre bildkvalitet nu när det blivit kallare. Tyckte jag tidigare fick inställningarna relativt hyfsade med en bildkvalitet som var OK men när det blev kallare var det som om kameran tappade skärpan.

Tidigare idag syntes koltrasthonan igen. Hon har hållit sig borta från vårt fågelbräde ett antal dagar. En nötkråka dök också upp och så var det premiärbesök av gulsparvar. De var dock bara två stycken och de stannade inte länge. Troligen för att vi just nu har ganska låg andel havre i fröblandningen. Måste bli bättring på den punkten.

Om holken och kameran.

Den där oundvikliga delen av livet

Kvarlevorna av en nötkråka. Tippar att det är någon av de tre ungarna som hållit till i vår trädgård sedan slutet av sommaren. Har inte undersökt kroppen så pass mycket att jag sett huruvida fågeln drabbats av yttre skador som lett till detta resultat.

Klubbskatan 6.1.2013

Sent om sider kom jag mig idag ut på en liten rekognosceringstur och näsan vändes mot Klubbskatan ute i Monäs. Söder om hamnen ägnade sig sju st knölsvanar och en sångsvan åt att äta. Bland stenarna i norr fanns ett knölsvanspar med tre ynglingar. De låg också oftast med aktern i vädret men pysslade tidvis även med lite fjädervård. Avståndet var stort men jag filmade ändå ihop några sekvenser som skulle få ligga till grund för lite kommande provklippning i editeringsprogrammet Adobe Premiere Pro.
Förutom en storskrakehona och en orrtupp (båda flög förbi) såg jag inte andra fåglar.
(Filmsnutten finns som HD-kvalitet)

Kameraholk

Förra våren fick jag en holk med kamera. Det var sent på våren och den hann inte riktigt ut i tid för att några fåglar skulle intressera sig tillräckligt. Först nu har jag kopplat dess kamera till datorn och dröjsmålet hade att göra med vissa tekniska problem som krävde lösningar.

Kameran är nämligen analog och är väl främst gjord för att kopplas direkt till en monitor. Men jag ville ju ha den uppkopplad med datorn för att också kunna ta stillbilder och eventuellt spela in små filmsnuttar. 

Först behövdes en adapter och en sådan beställdes från ett nätföretag som heter StarTech. Det är en adapter som heter "S-Video/Composite to USB Video Capture Cable" och tillsammans med den följer mjukvara för datorn. Problemet för min del var att hitta produkter med Mac-kompatibilitet och denna var den enda som jag (då) fick ögonen på.

När jag hade fått hem adaptern och installerat programmet vill det inte fungera. Programmet installerades nog på datorn men vägrade öppna. Samtidigt började det luta mot att jag skulle byta dator (på grund av andra orsaker) så saken ramlade ner i en malpåse.

Men tillbaka till holken:

Holken i sig har lite lustig form. Det beror givetvis på den nedåtriktade kameran som tar plats i holkens övre halva. Framsidan är tredelad med skild brädlapp för ingångshålet och en rensningslucka längst ner. På ena sidan har holken ett litet fönster.

Taket bytte jag ut. Originaltaket var i mitt tycke alldeles för litet så jag skruvade fast en mycket större brädbit. Eventuellt kunde man lägga till ett mer skyddande litet extra tak närmare ingångshålet. 

Sedan bytte jag också ut delen med hålet. I paketet följde två bitar med olika stora hål beroende på vilka fåglar man kan tänkas vilja locka. Hålen var borrade mitt i brädbiten och det gav onödigt kort avstånd till holkbotten så jag gjorde alltså en ny där hålet placerades högre upp.

Under holken sitter tre kontakter. En gul för kompositvideo, en vit för ljud och en röd för ström till kameran. I de kontakterna pluggas givetvis det knippe kontakter som sitter i ena änden av den medföljande sladden. Det är en lång sladd - 35 meter - så det finns goda möjligheter att hitta olika alternativ för holkens placering. En gammal skarp, svart vattenslang som fanns i uthuset fick tjäna som skydd på den sträcka där sladden grävdes ner. Jag lirkade in sladden via ett fönster där det fanns möjlighet att fräsa en liten "ränna" i en fönsterbåge. Inte den snyggaste lösningen men jag får fila på det där vartefter.

Drivrutinen för adaptern och mjukvaran som sköter signalerna från kameran hade som sagt krånglat tidigare. Så med ny dator laddade jag ner programmet från StarTechs hemsida och hoppades på bättre lycka. Simsalabim, det fungerade.

Kameran är alltså analog och signalen skickas via kompositvideo. Det borgar inte för någon högkvalitativ bild men jag tycker inte att det spelar så stor roll. Det roliga är ju att få en skymt av vad som är på gång där inne. Programmet Ezcap ger möjlighet att justera bilden en aning (ljus, mörker, kontrast osv...) och det går att ta stillbild samt spela in video. Ibland förekommer en del störningar (vågiga ränder över bilden) men de är hittills oftast bara tillfälliga och det blir av någon anledning bättre när kameran varit igång en stund.

Här följer två testbilder jag tagit igår och idag.

Några fåglar har jag ännu inte sett till men när jag idag justerade bilden en aning och tog en ny testbild (nedan) noterade jag att någon rumsterat om. Besök verkar det alltså nog ha varit.

Om man skulle vilja få bättre kvalitet då?

Färgbilder t.ex.?

Jo det finns ju varianter med CCD-kameror (typ webkameror) - dels färdiga sådana men framförallt hemmabyggen. Problemet som då uppstår är att usb-kablar har en viss max-längd. Överskrids den längden börjar det uppstå bekymmer med signalerna. Man kan visserligen skaffa kablar med förstärkare men då blir det givetvis också dyrare. Andra typer av anslutningar (typ trådlöst) skulle kräva extra strömkälla för utrustningen ute i holken. 

Så antingen måste man ändå dra strömsladd eller böka med batterier. 

Därför känns den här, lite "primitiva", modellen fortfarande som en god lösning när det gäller sådant som prisnivå, driftsäkerhet, och flexibilitet (35 m sladd). Med driftsäkerhet menar jag att tekniken är beprövad. Flera som testat trådlösa system har råkat ut för störningar med det också.

Givetvis ska jag låta skeendena i holken få komma ut på www via den här bloggen. Lägger till en etikett i spalten till höger - "Holk-kamera".

Holken är monterad på en skild stolpe - alltså inte i ett träd. De röda isoleringstejp-bitarna ska nog bytas bort till något mer diskret och varaktigt. För säkerhets skull ska jag nog också göra ett lite bättre skydd för kontakterna under holken.

Sidenuppsnofsade hagtornsmatgäster

Får intrycket av att jag konstant kör med astronomiska ISO-tal och största möjliga bländare för tillfället. Men klockan var redan kring halv tre när jag tillfälligtvis avbröt mina trädgårdssysslor och hämtade ut kameran på grund av dessa sidensvansar. Den minst mörka delen av dagen var alltså redan över.

Två sidensvansar idag gjort återkommande besök i och under vårt hagtornsträd. Jag fick som sagt möjlighet kombinera deras närvaro med min kamera och tryckte av drygt 230 exponeringar i hopp om att åtminstone ett par av bilderna skulle få någon slags skärpa. De flesta exponeringarna blev på hela 1/20 och jag hade inget stativ. Däremot tog jag behjälpligt stöd av en gammal kökspall som råkade finnas tillhanda.

Normala år brukar koltrastarna tömma hagtornsträdet redan på hösten. Vi har haft två koltrastar som ständiga gäster i snart två månader men de har av någon anledning inte rört bären.

Hagtornsbären, som normalt är för stora för sidensvansarna, hålls mjuka tack vare värmen och nu kan fåglarna lätt hacka bären till lämpliga portionsbitar.

Speciellt sugna var fåglarna på de bär som redan ramlat ner på marken.

Sidensvansen är verkligen en särling bland våra fåglar.

Dagens trädgårdssysslor handlade också om att fotografera fåglar men på annat håll och på annat sätt. För rätt länge sedan fick jag nämligen en kameraförsedd holk. Det var dock något sent för att holken skulle komma att användas i häckningen i våras och jag har dessutom först nu fått ordning på mjukvaran som ska hantera bildmaterialet från kameran. Idag har holken äntligen blivit "uppkopplad" och jag får följa med huruvida någon fågel nyttjar den som övernattningsplats i vinter. Avföring fanns i holken så nog verkar den ha använts i alla fall. Jag lär väl återkomma kring den saken vartefter.

Börja med ett vitt år? Eller ett vitnäbbat i alla fall.

Lite halvt emot mina principer ("att inte köra bil i onödan") slängde jag mig ner bakom ratten och körde iväg till Svedjehamn i Björköby. Där har ju nämligen en vitnäbbad islom huserat den senaste tiden.
Två andra lom-sökande var på plats när jag kom ut till simstranden lite öster om Svedjehamn. De hade då ännu inte fått korn på fågeln. Medan jag plockade bland mina medhavda prylar fick de dock syn på islommen som låg en bra bit ut i vattnet. Jag skulle tippa på ca 500 meter.
Jag fick också korn på den och vände kameran i rätt riktning. Tyvärr hade jag en del vass mellan mig och fågeln men tryckte ändå igång kameran och kollade samtidigt på fågeln genom kikaren.

Tog dock snabbt beslutet att röra mig ännu en bit österut längs stranden så jag tog tag i mina attiraljer och försökte hitta fram till en bättre position. Högvattnet gjorde att jag tvingades balansera mellan alldeles för djupt vatten och den täta strandvegetationen. Det tog en god stund att hitta den där trevliga platsen där jag tänkte att jag kan ägna flera timmar (de få ljusa timmarna) i lugn och ro.

När allt äntligen var riggat och klart stod ingen vitnäbbad islom längre att finna. Den hade gått upp i rök.
Med facit i hand borde jag ha hållit mig kvar där jag stod från början och bara flyttat mig några meter för att bli kvitt den där vassen ur synfältet. Jag skulle ha hållit järnkoll på fågeln och inte släppt den ur sikte när den en gång hade blivit lokaliserad. De två övriga gick ganska omgående efter de hade fått pricka av den så där fanns heller inte några hjälpande ögon längre. Nya fågelskådare dök upp men jag var lite väl långt borta - 150 m krånglig strand - från dem. 

Jag misstänker att lommen letade sig ut mot Reveln och höll sig där bland holmarna och stenarna eller så simmade den runt västerut och skulle ha varit bättre synlig från udden utanför simstranden.
Nåväl. Jag såg fågeln. Något annat dokumentationsresultat än ett grå liten prick hade jag inte väntat mig heller men bildmaterialet har nog ändå närapå passerat gränsen för det patetiska. Glatt publicerar jag ändå härligheten. Som efterrätt syns två andra prickar flyga omkring. Det är två havsörnar som håller till ute vid Reveln. Dit är det 1,5 km.

Kan vara idé att ställa in filmen på något HD-läge (1080 eller 720 vid "kugghjulet") för annars är de små prickarna ännu mera obegripliga.


Edit: För att alla kilometrarna i bilen inte skulle smärta mitt samvete alldeles för mycket gjorde jag en sväng via sommarstugan och kollade "så att allt var i ordning". Där förväntade jag mig också se en eller annan fågel men förutom en havstrut på en sten långt borta så fanns inte en enda pippi på plats.

Och: 
I centrala Björköby flög en sparvhök förbi framför bilen och vid broarna höll en snösparv på att flyga rätt in i bilen.

Årets sista dag - men jag fuskar med bilderna

Dessa fotografier är nämligen tagna igår och inte alls idag. Men jag nyttjar dem ändå som något slags surrogat till fyrverkeribilder nyårsaftonen till ära. Det blev ju ändå en del färger medan solen var på väg nedanom grantopparna sydväst om Bådaviken.

Egentligen borde jag ha dokumenterat viken och den exceptionella vädersituationen mer till sin helhet men med de brännvidds-begränsningar mina två medhavda objektiv bjöd på blev det bara smala utsnitt av vyerna.

Mitt ute i viken låg fortfarande ett tunt istäcke men högvattnet hade nog pumpat in en del ny väta som givetvis inte frusit i den rådande värmen. Man kunde ju hoppas att detta högvatten fryser till en fin och skarp is vilken i sin tur kan ta med sig (kapa) vassen under vintern och således röja lite i viken. Det skedde för två vintrar sedan och resulterade i att man kunde se ovanligt mycket av vikens vatten (och fåglar) under våren och försommaren. Den mängd vass som trängts i viken det senaste sommarhalvåret var rent av deprimerande ur fågelspanar-perspektiv.

Värmen och det öppna vattnet - speciellt vattnet utanför viken - gör att vissa sjöfåglar ännu håller till i området. Framförallt vitfåglar i form av fiskmåsar och gråtrutar syns mer eller mindre konstant. Mot eftermiddagen och kvällen samlas de i fjärden utanför viken. Förutom dessa och stjärtmesarna (förra inlägget) syntes bara några enstaka fågelarter i form av blåmes och grönfink plus något annat som flög förbi på avstånd och som jag inte hann artbestämma. 

Ja... kråkor och skator ska jag ju inte glömma. De är ju också fåglar.

Nu får vi göra som H.M. Konung Carl XVI Gustaf och vända blad. 

Fågelkryss-häftet är från och med imorgon helt blankt och fullt av möjligheter. För även om jag tidigare (i den här bloggen) påstått att jag inte kryssar så gör jag väl det ändå i någon mån. Jag kan konstatera att årets resultat blev oerhört magert men om man inte aktivt försöker så är heller inget annat att vänta. Däremot har jag ändå haft långt fler alldeles fantastiska och energi-givande "ute-timmar" än på väldigt många år och det är de timmarna som räknas. Härmed önskar jag alla ett riktigt gott nytt år med hopp om riktigt fina stunder och upplevelser ute i den där naturen.

Bådaviken 30.12.2013

Denna molnfria (nästan i alla fall) dag lockade mig till bådaviken och fågeltornet för inspektion av läget. Så här års brukar det vara ganska öde med undantag för någon enstaka (blå)mes i björkarna intill tornet.

Ganska omgående fick jag dock sällskap av en liten grupp stjärtmesar. Särskilt många bilder hann jag inte trycka av innan de letade sig vidare bland träden. 

Har inte tänkt på det förrän nu, men stjärtmesar har tidvis anmärkningsvärt suddiga konturer. Lite märkligt att det inte nämns i fågelböckerna.

Fäboda 29.12.2013

Letade mig ut en stund mitt på dagen denna söndag i slutet av december 2013 då temperaturen fått för sig att nästan hålla midsommarkvalitet. 

Bland annat tog jag mig ut till Fäboda där jag sökte vindskydd intill stranden nedan om kaffestugan. De sedvanliga gråtrutarna gled omkring i blåsten och en havstrut seglade sakta förbi i motvinden. 

Sju st storskrakar (2+4+1) susade fram på typiskt manér och två svärtor fick räknas in. Den ena flög bara förbi men den andra låg i vattnet en bit utanför stranden.

För första gången (ute i fält) fick Canon-huset hållas fast i EF 400 5.6 L-objektivet och nya GH2-huset var kopplat till gamla zoomen. Den senare kombinationen användes bara för lite testfilmande. Bl.a. försökte jag hitta svärtan där ute bland vågorna. Inte lätt att få henne i sökaren och samtidigt hitta skärpan.




Också här på YouTube

Stativet (Induro AT 413) är prima. Det är stadigt och relativt lättarbetat men en aning tungt. Vikten är kostnaden för stabiliteten. Objektivet är tiptop och kamerahuset (Gh2) verkar lovande vilket det också borde vara efter alla positiva recensioner. Bra så långt alltså.
Men!!
Jag har fortfarande inte ett vettigt videohuvud utan plågar mig själv genom att använda mitt gamla Manfrotto kulledshuvud. För fotograferande är det inga problem men vill man filma med den utrustning som nu är monterad - och framförallt med det där objektivet - så är kulledshuvudet verkligen inget att rekommendera. Höll på att bli tokig när svärtan skulle fångas på bild. Man borde ha minst tre armar och helst kanske fyra för att lyckas kontrollera allt som behöver tryckas och vridas på.
Jag är ju en sådan där typ som måste läsa hundra recensioner innan jag slår till och skaffar något. När jag (tidigare i år) slutligen hade beslutit mig för vilket videohuvud som vore det optimala för mina önskemål och behov så tog produktionen av det plötsligt slut - eller det blev ett uppehåll. Jag får vänta till slutet av februari innan det är tillbaka i butikerna. Det finns visserligen alternativ men de är inte många. Problematiken handlar om att videohuvudet behöver klara av vikten på objektiv och kamera plus ytterligare några tillbehör. De flesta tänkbara och prismässigt överkomliga videohuvudena har sin viktgräns retsamt nära men på fel sida sträcket för vad kamerautrustningen kräver. 
Nåväl. Bra att fortfarande ha något att skylla på när resultatet är skakigt och skärpan felinställd.

På bilden här ovan syns också att objektivet är snett (lite lutat till höger) och kameran är "rak". Det har alltså att göra med den där sneda adaptern jag nämnde i inlägget om kamerahuset. Jag har också plockat bort batterigreppet från kamerahuset. Jag skrev ju att det är östaisatiskt "pilipali" men att det fungerar. Tjosan! Det slutade fungera ganska omgående. Något med kontakten till kameran som plötsligt får kameran att säga "Battery can not be used".

Värsta midvintermiddagsljusmörkret på film

En minut av gårdagens filmade material. Samtidigt ett dokument över det rådande mörkret som verkligen förstärks av bristen på snö och det rikliga regnandet. På några ställen hade jag fokuserat en aning fel men på det stora hela är jag grymt nöjd över kamerans (GH2) resultat. 60D-huset hade absolut producerat mera brus och oskärpa under samma svåra förhållanden.
Materialet är filmat med bländare 5.6, iso 1600, 2500 och 3200 samt snabbt editerat i iMovie.

Här finns samma på YouTube - där det finns möjlighet att justera till HD - 1080p.

GH2

I mer än ett halvt år har jag hållit lite extra koll på begagnade Panasonic Lumix GH2-hus och för ungefär en månad sedan hade jag turen att mitt relativt låga maxbud (ebay) gick hem.

Vad ska jag med ett sådant till? Canon-kameran som jag har är trots allt bättre även om den inte är på pro-nivå. Det finns dock en grej som GH2 klarar mycket bättre än min 60D och det är film. Inte för att 60D är särskilt dålig som filmkamera utan helt enkelt för att GH2 är rent av lysande.

Panasonic GH2 kom ut på marknaden i slutet av 2010 och är en spegellös systemkamera med Micro 4/3-fattning. Modellen ersatte den tidigare GH1 och efterföljdes av GH3 i slutet av 2012.

Sensorn är på 16 megapixlar. Snabbt upptäcktes hur extremt bra kameran är när det handlar om att processa film. Den filmar givetvis i HD men framförallt är det kamerans mjukvara som så fint hanterar allt det som flimrar förbi på sensorn. Faktum är att GH2 slår många riktiga (bra) filmkameror på fingrarna. Micro 4/3-fattningen gör att en hel uppsjö spännande objektiv finns tillgängliga. Adaptrarna kostar mellan 15 och 30 € (finns förstås dyrare) och de kommer i alla tänkbara varianter. Dessa adaptrar behöver inga korrigerande linser och är alltså "bara" mellanringar som ser till att ha man får rätt avstånd mellan objektiv och sensor samt givetvis att de olika fattningarna passar.

Jag beställde hem en Canon FD - Micro 4/3-adapter och den landade i brevlådan tidigare idag. Självfallet var jag genast tvungen att koppla ihop huset med det stora 150-600-objektivet och testfilma lite. 

Förövrigt blir 150-600-objektivet "dubblerat" med 4/3-sensor. Dvs. beskärningen motsvarar ett 300-1200-objektiv.

Precis som när jag har 60D på det här objektivet är det givetvis manuell bländare och fokus som gäller. Med det kompakta mörker som alla tjocka regnmoln bjudit på idag, fick kameran dessutom "visa färg" eftersom dåliga ljusförhållanden snabbt tar fram dylika attiraljers (kamerors) sämre sidor. Jag blev tvungen att filma det mesta med ISO-tal mellan 1600 och 3200 vilket givetvis resulterade i en del brus, men vid första anblicken kan jag se att kameran presterar bättre än 60D. 

Planen är nu alltså att huvudsakligen använda GH2 som filmkamera och 60D som stillbildskamera - 60D är ju fortfarande bättre på den punkten.

Till GH2 kan man dessutom ladda ner tredje parts mjukvara ("hack") som ytterligare förbättrar dess egenskaper. Det tänker jag ändå inte göra i första taget. Nöjer mig med att njuta en tid av den alldeles briljanta kvaliteten med kameran i originalutförande. Egentligen kan man också förbättra Canons filmegenskaper med hjälp av programmet Magic Lantern men det har jag nu heller inte tagit mig an. 

Köpet gällde bara ett GH2-hus. Inga objektiv medföljde. Däremot kom det med ett batterigrepp (östasiatiskt "pilipali" som trots allt fungerar) och två extra batterier.

Några första noterade grejer:

- Touchscreen med snabb uppförstoring av Live View för att kvickt kunna ställa skärpan exakt. Det är verkligen ett välkommet plus när sådant (fokus) måste skötas manuellt.

- Kamerans reglage och knappar känns logiska och är enkla att lära sig.

- Bra balans tillsammans med stora FD-gluggen.

- Adaptern är en aning sned så tillvida att huset är en smula "vridet" i förhållande till objektivet. I de flesta fall är det här inte ett problem men med 150-600-objektivet är det lite knepigt ifall man tänkt panorera sidledes med ett videohuvud som behöver vara horisontalt inställt.

Dagens filmade provmaterial har jag inte hunnit klippa i men tids nog ska jag peta ut en del av det på denna blogg. En extern mikrofon (Röde) skulle jag också testa samtidigt men hade glömt att den behöver batteri. Orkade inte sticka iväg och skaffa ett sådant just då.

Mer om dessa manicker vartefter jag får bekanta mig med dem.

Julafton 2013

Temperaturen håller sig en aning över noll men det tunna snötäcket lyckas med nöd och näppe hålla sig vitt. Gårdsmatningen besöks av de sedvanliga fåglarna - pilfinkar, gråsparvar, grönfinkar, talgoxar, blåmesar, kajor, nötkråkor, skator och två koltrastar. De sistnämnda representeras av en hona och en ung hane. Idag upptäckte jag att hanen saknar merparten av sin stjärt. Han har bara de två yttersta(?) stjärtfjädrarna kvar. Månne han lyckats undkomma någon katt?

Trotsade mörkret, öppnade köksfönstret och tryckte av en stor mängd handhållna exponeringar med ISO i taket och maximal bländaröppning (tyvärr inte mer än 5.6 på EF 400 L). Jag producerade således en ansenlig mängd suddiga bilder. Här sitter han i körsbärsträdet precis intill fågelmatningen. Honan är den skyggare av de två och hon drog iväg redan innan kameran var skjutklar.

God jul och gott nytt år!

Canon och Nikon. Duell mellan ett äpple och ett päron.

Den där aktiviteten som genererar bloggmaterial har de senaste veckorna inte riktigt blivit av. Jobbet upptar de ljusa delarna av dygnet och helgerna har gått åt till helt andra saker. Jag har dock vid sidan om ägnat mig åt några spännande anskaffningar av gammal begagnad utrustning. Precis som tidigare handlar det om att hitta olika intressanta billiga alternativ.

Ska sakta men säkert presentera prylarna här på bloggen och nu kommer således det första inlägget vilket är ett riktigt snabbt och ofullständigt provfotograferande med två objektiv. 

För övrigt är detta alldeles onödig konsumentupplysning. Jag jämför nämligen två objektiv som inte alls tävlar i samma klass och som ingen någonsin (troligen) kommer att välja mellan inför ett köp.

Det ena är normal-zoomen som följde med (som ett av två objektiv) när jag köpte min nuvarande kamera. Det är ett Canon EF-S 17-85mm 1:4-5.6 som hittills fått tjäna som mitt bruksobjektiv för "normalt" fotograferande. Objektivet har Image Stabilisation (IS) och är överlag rätt hyfsat även om det givetvis inte kan mäta sig med motsvarande glas ur Canons L-serie.

Ganska nyligen ramlade detta Nikon-objektiv mer eller mindre slumpmässigt ner i min ägo. Det är ett äldre ED AF-S 17-35mm 1:2.8D. Eftersom det går att använda Nikonobjektiv på Canon och eftersom det ska vara ett ganska bra objektiv så kändes det motiverat att skaffa en adapter och testa. Objektivet är så pass gammalt att det också bjuder på manuell bländarinställning vilket är en nödvändighet i och med att det inte kan kommunicera med huset.

Att Nikon-objektivet är snabbare (2.8) är bra. Visserligen kompenserar nog Canon-gluggens IS när det handlar om att kunna fotografera i svagare ljus men framförallt är det för skärpedjupets skull som den större bländaren är intressant.

När adaptern ramlat ner i brevlådan riggade jag snabbt upp stativet och utnyttjade min alldeles fantastiskt stökiga arbetsbänk som lämpligt motiv. I ärlighetens namn arrangerade jag nog en del prylar också.

Ljusförhållandena var inte bra och någon blixt bemödade jag mig inte om att ta fram. Eftersom jag framförallt ville se de kvalitativa skillnaderna mellan linserna kopplade jag bort IS från Canon-objektivet och ställde skärpan manuellt på båda gluggarna via kamerans Live view.

Skärpan ställdes in på främre delen av saxens handtag mitt i bilden.

Genomgående är brännvidden en aning större på Nikon-objektivet trots samma angivna tal. Med andra ord är markeringarna en aning "off" och vilket av dem som är närmare sin angivna brännvidd vet jag inte.

Intressant är också att deras gemensamma "optiska centrum" ligger nedan om bildens centrum. Har inte koll på varför. Stativet stod still.

Bilderna är helt obearbetade (ingen efterbehandling) förutom att jag delat upp dem och kombinerat de båda halvorna med varandra och minskat dem för nätet..

Kameran är ställd på AV - dvs bländarförval. ISO är 800 på alla exponeringarna och slutartiden väljer kameran på basen av bländarförvalet. Slutartiden är genomgående något steg längre med Canon-objektivet. Jag tog ett flertal olika exponeringar men här plockar jag bara ut några få jämförelser. Bilderna här tjänar mest som exempel och jag lägger nu inte ut några detaljer i 100% vilket nästan vore enda möjligheten att via nätet faktiskt se skillnaderna tydligt.

Först 17mm och bländare 4. 

Jag kan konstatera att Nikon-gluggen bjuder på en aning bättre färgdynamik. Skärpedjupet borde vara något så när identiskt då båda har samma bländartal men Nikon har ett lite kortare skärpedjup. Kan det betyda att bländaröppningarna inte är helt identiska i praktiken och förklarar det skillnaderna i slutartider? Skärpan i centrum av bilderna är ytterst nära varandra och jag kan inte riktigt avgöra om någondera är bättre än den andra. Däremot tappar Canon en del av sin skärpa ut mot kanterna.

Följande två bilder är med bländare 8.

Det fortsätter i samma stil och med samma skillnader som i föregående exponeringar. Båda objektiven är en liten (mycket liten) aning skarpare med f8.

Och slutligen 35mm och fortfarande f8

Även vid 35mm är skillnaderna likartade som i de tidigare exemplen.

Summa summarum kommer jag absolut att använda mig av Nikon-objektivet när jag vet att jag ska hålla mig inom dess brännvidds-spann. Framförallt handlar det då om skärpedjupet, färgdynamiken och skärpan ut mot kanterna som fäller avgörandet. Men Canon-objektivet har trots allt IS, zoom fram till 85 mm och möjlighet till full automatik. I fler sammanhang (vardagliga) är Canon-gluggen med andra ord det lämpligare och enklare allround-objektivet av dessa två. Äpplet är fortfarande det bättre äpplet och päronet det bättre päronet.

Kimo åmynning och editeringsprogram

Har de senaste kvällarna suttit och småpetat med lite med filmat material. Det har väl iofs varit ganska uppenbart med tanke på inläggen jag publicerat nu nyligen. Mestadels har det handlat om att testa den nya iMovie-versionen och vad programmet kan göra. Tidigare har jag oftast använt Final Cut för den lilla mängd rörlig bild jag ägnat mig åt. Final Cut är ett proffsprogram som ger massor av möjligheter för den som sätter sig in i verktyget. Det har jag aldrig riktigt gett mig tid till. För en tid sedan gav min gamla dator upp och ny införskaffades. Programmen i den gamla maskinen började också bli av veteran-karaktär (så även Final Cut) och med nya datorn var det dags att även förnya mjukvarorna. Om inte annat så för att jag var mer eller mindre tvungen. Mjukvara har ju en tendens att blir för gammal till slut och vägrar kommunicera med nyare operativsystem och drivrutiner.

Eftersom jag är lite av en Mac-tönt så är nya datorn (liksom alla de tidigare) också en sådan. 
iMovie har jag tidigare lekt en smula med (det följer ju med mac) men höll mig huvudsakligen som sagt ändå till Final Cut eftersom det gav mycket fler möjligheter och var mera flexibelt. Med nya maskinen har jag inget Final Cut och jag har inte heller beslutat mig för om det är det eller Adobe Premier (ett annat bra editeringsprogram) jag vill fortsätta med. Final Cut har förändrats radikalt från den version jag hade och Adobe Premier är numera ett program man hyr via nätet.
iMovie har också ändrat en hel del. Så nu har jag således suttit och bekantat mig med den senaste varianten av det. Några avancerade grejer är programmet inte till för men det är ypperligt ifall man vill editera i all enkelhet. De små fågelfilmer jag nu gjort är alltså resultat av denna nya bekantskap samt lite provfilmning med kameran i kombination med FD 150-600-objektivet.

Det filmmaterial som är uppladdat på bloggen och dess YouTube-kanal håller inte för några stora skärmar. Jag har helt enkelt inte exporterat filmerna i några sådana versioner. Kändes inte nödvändigt för dessa "provbitar" då de tar plats och tid att ladda upp. När jag kikar på de stora filerna i datorn får jag ändå konstatera att objektivet är riktigt användbart. Fin skärpa och bra färger - så länge jag fokuserar rätt. Givetvis är en hel del av de kvaliteterna kamerans "förtjänst" men vad film beträffar finns det långt bättre kamerahus (stillbildskameror) än EOS 60D - för att inte tala om riktiga filmkameror på vilka man kan montera ett FD 150-600. Sådana filmkamerahus börjar dock bli i samma prisklass som 60D.
Gott om plats för förbättringar alltså.

Materialet till filmsnutten här ovan togs 16.10 och är väl mer landskap än rena fågel-dokumentationer. När fåglarna blir så små i förhållande till rutan (på youTube och bloggen) är det som sagt ingen idé att se dessa versioner i annat än små format. Men när jag nu ändå petat ihop klippen så kan jag lika väl även publicera dem.