Hög tid att peta in ett litet inlägg om den utrustning jag normalt använder i samband med fotodokumentation av småkryp. I en del inlägg nämner jag ju bl.a. vilket objektiv som använts eftersom det påverkar själva dokumentationen på ett eller annat sätt. I bland får exempelvis inte hela djuret plats på sensorn och en annan gång är det något annat som föranleder utrustningskommentar. Det här inlägget blir således något att referera och länka till framöver.
I bilden ovan syns den typiska sammansättningen av vad jag normalt släpar på där ute i spenaten - med undantag för just det objektiv som är på kameran. Det är nämligen så pass nytt att det tidigare inte alls varit en del av utrustingsalternativen. Men oberoende vilket objektiv som är monterat blir det ungefär så där i alla fall. Mer om objektiven och deras egenheter, fördelar och begränsningar längre fram. Först några ord om vad som syns i bilden ovan.
Jag varvar mellan två kamerahus. Här är det Canon 7D mark II som finns i bild. Själva fotografiet är taget med en riktigt gammal trotjänare i form av Canon 60D. För makro-ändamål har jag nästan helt använt 60D medan 7D behäftats med telegluggar och fågelinriktad dokumentation. 60D-huset har sett sina bästa dagar och börjar sjunga på sista versen. Fördelen med 60D-huset är den vridbara displayen som kommer till användning i situationer där kameran måste hållas så att man inte kan se genom sökaren. Sökaren är dock inte så särdeles bra men blir ändå det jag oftast använder om jag har möjlighet. 7D har ingen vridbar display men sökaren är riktigt bra och klar. Under de senaste småkrypsjakterna har jag nyttjat 7D pga. att 60D haft en del knas med att skicka bildfilerna till minneskortet.
Blixten sitter på en sk. "magic arm" - en friktionsarm som kan ställas lite hur som helst och låsas med ett vred. På bilden är det en tillfällig lösning med några kulleder och en kort magic arm från SmallRig. Fram till för ett par dagar sedan hade jag en längre SmallRig-arm monterad men ena kulleden pressades ur sin hållare och den armen är således helt kaputt. Faktum är att det var den tredje friktionsarmen jag hade sönder. Jag har försökt köra på sådana man betalar kring 20€ för, men det har inte fungerat så bra i längden. Antingen låser de sig inte ordentligt så att blixten vinglar hit och dit - eller ramlar ner på motivet - eller så kärvar ena kulan för att slutligen pressas ur hållaren då metallen tröttats ut. Grundproblemet är att jag har alldeles för tung blixt och måste vrida åt ganska ordentligt för att få den stadigt hållen. Mina billiga friktionsarmar har tydligen inte pallat för detta.
Blixten är en Canon Speedlite 430EX II som köpts begagnad för flera år sedan. Riktigt bra blixt men som sagt alldeles för tung. I skrivande stund väntar jag på en mindre och lättare blixt samt en ny friktionsarm som enligt recensioner verkar vara stadigare än de jag hittills avverkat. Blixtdiffusorn är väl vad som i dag får klassas som den klassiska DIY-glasslådediffusorn à la John Hallmén. Insidan är klädd med aluminium(tejp) och precis framför blixten sitter vinklade aluminium-tejpbitar som skickar ljuset hit och dit i lådan innan det skickas ut genom de dubbla lagren av tunn förpackningsskumplast (som är så snyggt fastsatt med silvertejp).
Jag använder mig tidvis också av en diffusor som fästs på själva objektivet och som sträcker sig framåt som en vit, rund skärm ovanför och runt motivet. Då är glasslådan alltså inte monterad på blixten. Ljuset blir lite jämnare och "snyggare" på motivet med den diffusorn. Problemet med den är att man inte riktigt kommer åt kryp som sitter inne i vegetation, spindlar i nät eller liknande situationer där krypet är omgivet av diverse objekt. Glasslådediffusorn är enkel och behändig att flytta omkring där man vill ha eller behöver ha den - åtminstone om man har en fungerande friktionsarm.
Då har vi kommit till gluggarna som är i bruk.
Från vänster till höger:
- Canon MP-E65mm f2.8 1-5x Macro
- Laowa 100mm f2.8 Macro 2X
- Canon FD 200mm f4 Macro
Canon MP-E65 f2.8 har sedan anskaffningen 2016 varit det absolut mest nyttjade av mina makroobjektiv. Om detta objektiv finns massor skrivet. Det är ju trots allt ett hyfsat unikt objektiv - eller då när det kom så var det unikt - och därmed har det också varit flitigt använt av många som dokumenterat småkryp eller ägnat sig åt annan mer extrem makrosport.
Mycket nämns i ovanstående länk, men några korta reflektioner kan jag trots allt ta upp här. Objektivet har alltså ingen fokusring och skärpan är således helt beroende av avståndet till motivet vilket är ett specifikt avstånd beroende på förstoringsgrad. Fokus uppnås således genom att man hittar rätt avstånd mellan objektiv och motiv, vilket i extrem-makro ofta handlar om någon ynka bråkdelsmillimeter. Fördelen med MP-E65 jämfört med olika DIY-varianter med diverse specialoptik på mellanringar (som optiskt kan vara nog så bra) är att Canon-objektivet åtminstone har bländarkontakt (automatik) med huset och därmed är sökaren ljus och klar (öppen bländare) medan man söker motivet och skärpan.
Med ringen ställer man in graden av förstoring som alltså är från 1x till 5x. I största uppförstoring blir objektivet ganska långt (andra bilden) och arbetsavståndet till motivet kortas av en smula. Eftersom 1x (eller 1:1) är "minsta uppförstoringen" betyder det att man inte kan fotografera kryp större än sensorn ifall man vill ha med hela djuret. I mitt fall begränsas småkrypslängden av APS-C-sensorn som är 22,5 mm bred. Diagonalt kan jag i bland klämma in ett aningen längre kryp. Många fjärilar går alltså helt bort med det här objektivet. Men i egentlig mening är det i praktiken en ganska liten andel av alla småkryp som är "för stora" för MP-E65 i våra trakter.
Ett annat litet "problem" är förstås att man måste komma krypen nära. Alla småkryp är inte bekväma med sådant. Dessutom får de ju blixtdiffusorn över sig också. Tvåvingar går ofta bra om man rör sig långsamt. Skalbaggar är också ganska fogliga. Även de flesta spindlar tolererar närhet om man är försiktig och långsam i rörelserna. Men steklar - som jag är lite extra intresserad av - är närmast hopplösa. De är ju knyckiga och hispiga redan utan kamera uppkörd i näsan mot antennerna. Med det korta skärpedjupet blir det riktigt trixigt innan man får till några bilder - om man alls lyckas. Alternativet är att hitta dem när det är kallt eller när de exempelvis lägger ägg - men det ägnar jag inte några rader åt den här gången.
Här är några typiska småkrypsdokumentationer med MP-E65:
Nu hoppar jag över Laowa 100mm och återkommer till det längre ner i inlägget. Först...
Canon FD 200mm f4 Macro var det första riktiga makroobjektivet jag skaffade om man inte räknar in DIY-varianten med bälg och kopieringsapparatsobjektiv.
FD 200 hittades för en billig slant på ebay 2013 och kändes intressant på flera plan. Brännvidden ger möjlighet att fotografera småkryp på avstånd vilket förstås är en fördel gällande de mer skraja sorterna.
Canon började tillverka objektivet 1981 och det fanns väl i katalogen några år. Kvaliteten är hög på i stort sett alla plan. Optiken är bra och det är gediget konstruerat. Känns stabilt på alla sätt. Tungt är det också. Objektivet dras ut markant på längden vid fokusering på motiv som är nära (Inläggets tredje bild). På bilderna är inte det fasta motljusskyddet utdraget.
Fokusringen är stor och känns följsam. Bländaren förstås manuell på själva objektivet. Eftersom det är Canon gamla FD-fattning måste man ha en adapter för att det ska fungera med EOS-kameror. Adaptern jag använder i det här fallet är en tunn, glaslös EdMika-adapter. Adaptern (samt olika fokusplan/bildplan i förhållande till optik) gör att man inte kan ha fotografera motiv på avstånd. skärpa i "oändligheten" uppnås inte. Men för makro är det ju nemas problemas. Någon kommunikation (elektronik) mellan objektiv och hus existerar inte.
En del kromatisk aberration finns men den är inte särdeles störande och oftast lätt att avlägsna i efterhand. Kontrast och (speciellt) färgomfång är aningen "lustigt" och skiljer sig en hel del från mina andra objektiv. Det är ungefär som om bilderna känns "gamla".
Det stora bekymret med objektivet är inte objektivet i sig. Problematiken sitter snarare i att man även i det här fallet har stora fördelar med artificiellt ljus i form av blixt, men att blixten kommer för långt bort från motivet för att få en stor jämn ljusspridning över krypet. Även om någon form av diffusor används blir ljuskällan storleksmässigt begränsad i förhållande till motivet. Dessutom vill man j gärna ha blixten (ljuset) ur någon annan riktning än rakt från kameran. Med MP-E65 kommer ju ljuset från ett annat håll än från kameran. Visserligen ger blixtarmen möjlighet att hålla blixten en bit från själva kameran, men om avståndet är tillräckligt stort till motivet blir det ändå relativt "rakt på".
I bra ljusförhållanden kan jag fotografera med objektivet utan blixt. Brännvidden leder dock lätt till skakningsoskärpa, så för att undvika det bör man dra upp ISO-talet en hel del. Bländaröppningen vill jag heller inte ha alldeles för stor eftersom skärpedjupet blir kortare då. Det är ju galet kort redan från början med makro. För liten bländare vill man iofs inte heller ha pga. diffraktionsoskärpa.
I flera tidigare inlägg har jag gnällt över att jag har förtvivlat svårt att hitta skärpan med det här objektivet. Motivet ser ut att ha skärpan på rätt ställe i sökaren men på den tagna bilden har fokus halkat antingen för långt fram eller bak och jag får kassera massor av bildmaterial. I och för sig tar jag många extra fotografier för att vara någorlunda säker på att komma hem med något användbart.
Det hela blev lite bättre när jag kom underfund med att sökarens justering för plus och minus (synkorrigeringen) hade vridits till så att det inte alls synkade med mina ögon. Men fortfarande känns skärpan som ett litet lotteri.
Här är några inlägg med typiska resultat:
Rhyssella approximator. I de två första bilderna är blixten med glasslådediffusor utsträckt från kameran och i de två följande användes blixt genom en diffusor som träddes runt objektivet. Ljuset förstås för mycket rakt på motivet. Avstånd till motivet varierar mellan 50 och 150 cm.
Rödbrunt jordfly. Glasslådediffuserad blixt på utsträckt friktionsarm. Här fungerade pusselbitarna på ett trevligt sätt. Motivet är inte av det blänkande slaget och därmed är ljusreflektionerna mycket mjukare trots arbetsavstånd.
Skogssandjägare. Bilderna av skogssandjägaren är alla tagna med enbart solen som ljuskälla. Borde ha använt blixt för att motverka de hårda ljus-mörkerkonstrasterna. De kontrasterna ökar också den kromatiska aberrationen. Inte alls särskilt glad över de här bilderna. Men skogssandjägaren är en skalbagge med onödigt stor personlig bekvämlighetszon och vill absolut inte att man kommer så nära. Därav valet av telemakro.
Och så slutligen:
MP-E65 är extremt på sitt sätt och samma gäller i någon mån FD 200 f4 Macro. Jag har oerhört ofta känt att jag borde ha något som är lite mitt emellan de båda och har länge gått och ältat ett mer traditionellt makroobjektiv på mellan 50 och 100 mm. Det finns ju ganska många beprövade modeller att välja bland.
Mest har jag sett på Tamrons 90 mm makroglugg, Canons 100 mm L-makro och ett par andra ner mot 50-60 mm. Ältandet har pågått i flera år.
För några år sedan kom Venus Lens ut med ett 60mm objektiv som heter Laowa 60mm f2.8 2X Ultra-Macro. Det har också varit ett intressant alternativ.
Laowa-objektiven sägs vara ett resultat av några makronördar som ville tillverka lite udda alternativ för detta specialicerade foto-område. De har flera olika makrogluggar med specifika egenskaper. Några av dem är riktigt galna (men roliga) idéer. Jag är aningen svag för dylika entusiastprodukter.
När jag för en kort tid sedan åter rotade runt bland potentiella alternativ snubblade jag över ett alldeles nytt Laowa-objektiv på 100 mm. Snabbt sög jag i mig de recensioner som hittills fanns att ta del av. Det såg lovande ut. Uppenbarligen är köparna (beställningarna) just nu så pass många att det finns viss väntetid på objektivet, men via en försäljare lyckades jag hitta ett exemplar som kom hem med posten hyfsat snabbt. Laowas priser är ganska låga jämfört med t.ex. Canons och det här var i parentes med Tamrons 90 mm.
En viktig skillnad är att Laowa 100 mm går till 2x förstoring snarare än "enbart" till 1:1 (1x) som t.ex. Tamron. Den extra förstoringsgraden ger i alla fall mig mer möjligheter att hålla det här objektivet som något slags "standardoptik" ute i fält. Objektivet har bländarkontakt med kamerahuset men fokus är manuell. Det gör ändå inget eftersom man trots allt vill fokusera manuellt. Ett löst motljusskydd medföljer (saknas på bilderna) och all förändring av objektivets längd vid fokusering på olika avstånd är "intern".
Optiken och kvaliteten tycks enligt testarna vara bra. De bildresultat jag sett har också verkat lovande. Nu återstår alltså att bekanta mig med objektivet och hoppas det motsvarar förväntningarna. Jag lär ju få testa olika bländarval och blixtuppsättningar innan jag hittar någorlunda rätt. Hur allt går återkommer jag till.
