Troligen släkte Phygadeuon

Dokumentation och bestämning av sommarens insamlade kryp fortsätter. Takten är långsam och jag kommer aldrig att hinna beta av alla innan det blir ny sommar och nya insamlade. Hade jag detta som heltidsjobb skulle jag kanske hinna.

Här är en liten hane i underfamiljen Phygadeuontinae (fam. Ichneumonidae). Han är någonstans i trakten av 3-3,5 mm lång. Expertis bedömer via en FB-grupp för steklar att det rör sig om släktet Phygadeuon. Där tar det slut. Släktet är nämligen stort och i desperat behov av en ny genomgång - en revision - av arter och deras karaktärer.

Laji.fi har listat 54 arter i Finland och med tanke på revisionsbehovet kan väl den listan vara osäker.

Så här ser i alla fall denna hane ut.

Notera den subtila Coca Cola-flaskformen på bakersta skenbenen (ovan).

Mellan ögonen och käkarna finns ett litet område på "kinden" som består av små täta knölar vilka ser ut att krönas av små korta hår. Clypeus har två rundade tänder och käkarna torde också ha två tänder om jag inte sett fel.

Segment 9 till 13 i flagellum har små längsgående åsar vilka säkerligen kan betraktas vara tyloider. Möjligen är det antydan till en sådan även på segment åtta.

Steklar i släktet Phygadeuon parasiterar på flugor i bl.a. familjerna Muscidae (husflugor) och Anthomyiidae (blomsterflugor).

Tack till Gergely Varkonyi för utlåtande om släkte!

Skimmervägstekel

Vägsteklar (fam. Pompilidae) är något av en favoritfamilj i min bok. Jag vet inte exakt varför, men troligen har det att göra med deras sportiga uppträdande och tillsynes dödsföraktande idé att föda upp larverna på förlamade spindlar. Men frågan är förstås hur dödsföraktande det egentligen är. Vet inte om det alls finns exempel på att spindlar lyckats värja sig och slå tillbaka när vägsteklar närmat sig.

Det lilla favoritskapet till trots finns här på bloggen inte många bilder av vägsteklar. Dels har jag faktiskt inte lagt någon tid på att söka upp dem mer specifikt och dels är de så oerhört raska och knyckiga att fältbilder är knepiga att åstadkomma.

Det här är min första insamlade vägstekel och det är precis som den absoluta merparten av alla andra i samlingen ett kryp som självdött här i trädgården - närmare bestämt i växthuset. Troligen har stekeln legat på något ställe där kondens i något skede gjort den våt med tanke hårens utseende på mellankroppen.

Bilderna är nästan en smula knasiga och stökiga". Stekeln hade helt enkelt något "svår" kroppsställning och jag har inte tagit för vana att mjuka upp krypen och positionera om vingar och ben. Det är för mycket jobb och det görs endast med några enstaka exemplar.

Arten  är Caliadurgus fasciatellus och det är en hane. Svenska namnet är skimmervägstekel. 

Han har ett blått skimmer i det som ser svart ut, men tyvärr försvinner nyansen när ljuset diffuseras inför fotograferingen. Jag tog i det här fallet inga bilder utan diffuserat ljus så som jag gjorde i det här inlägget med en rovstekel. I bilden av bakkroppen längre ner skymtas en viss blå ton i de första tergiterna.

Längden är mellan 6 och 7 mm. Honorna har rödorange främre halva av bakkroppen.

Hanen kännetecknas bl.a. av långa, ljusa tibiataggar på de två bakre benparen. Tyvärr har jag inte riktigt möjlighet att få vettiga bilder av taggarna så att deras längd syns ordentligt. Ben och vingar är lite tokigt placerade i förhållande till varandra.  Kunde kanske ha tagit en bild underifrån dock.

Ett annat kännetecken är den vita sjunde ryggplåten på bakkroppen.

Skimmervägstekel jagar hjulspindlar (Araneidae) och käkspindlar (Tetragnathidae). Dessa förlamas och släpas till en plats där honan gräver en grop i vilken spindlarna förpassas tillsammans med ett ägg.

Hedar, glesa skogstyper, kraftledningsgator, hyggen och hällmarker nämns som biotoper där man hittar arten. I Tyskland är den känd från städer, men jag vet inte om lilla Nykarleby platsar in som ett sådant exempel i det här fallet. Tror Nykarleby snarare platsar in i egenskap av "kulturmark".

Jag har endast vid ett fåtal tillfällen skymtat vägsteklar i trädgården. Någon artbestämmning har jag aldrig åstadkommit. I nuläget finns heller ingen riktigt bra markplats där grävande steklar och bin har ideala förhållanden. Att skapa sådana platser ingår i planerna för att öka biodiversiteten.

Nästa sommar får jag väl spana lite extra efter honor på jakt efter någon av trädgårdens många hjul- och käkspindlar.

Referens: Artfakta, Artdatabanken. SLU.

En till Phaeogenini-hane

Jag har inte organiserat insamlade insekter särskilt noggrannt och medan jag monterade dem i somras kollade jag inte deras taxonomiska hemvist annat än extremt ytligt. Därför kan det ibland vara så att jag stöter på ett till exemplar av en redan dokumenterad och [på bloggen] publicerad art. Det här är en sådan.

29 oktober gjorde jag ett inlägg med en svårbestämd hane i tribus Phaeogenini i underfamiljen Ichneumoninae i familjen Ichneumonidae.

Svårbestämd och svårbestämd. Omöjlig hittills. 

Dessutom upptäcktes ett snedsteg i mitt artnycklande och jag editerade det förra inlägget med en tilläggsbeskrivning kring det några dagar senare.

Tog inte så många bilder av den här hanen. Endast några fotografier som visar att det är samma art samt några kompletterande till den förra som ju dokumenterades ganska ingående.

Det här exemplaret har mörkare antenner. Tyloiderna finns på flagellums femte till tolfte segmant precis som hos den föregående hanen. Jag har inte jobbat vidare med några artbestämningsförsök. Det var helt enkelt en aning motigt och jag blev lite lack på stekeln i fråga. Får återkomma om något lossnar någon gång framöver.

Rhorus cf. longicornis. (?)

Efter en rad skalbaggar är det åter dags för lite steklar. Det handlar alltså om dokumentation av insamlade småkryp.

Först till rakning när jag återvände ner i stekellådan var denna brokparasitstekel (fam. Ichneumonidae). Det är en hane med kroppslängd på ca 9 mm. Inledningsvis tyckte jag på basis av vingnerver och en del annat att det kunde tänkas röra sig om underfamilj Tryphoninae trots förekomsten av tagg på frambenstibian. Korrigering till Ctenopelmatinae skedde via en stekelgrupp på fb. Jag borde ha lyssnat mera på tibiataggen.

Exemplaret är inte i så gott skick. Bakkroppen är i princip tömd och möjligen uppäten under tiden stekeln hunnit ligga död i växthuset där den är hittad. Jag har ytterligare ett identiskt exemplar i något bättre skick och inte fullt så dammig, men den stekeln är inte monterad än (måste beställa fler nålar och kartongbitar).

Släktet torde enl. expertis i nämnda fb-grupp vara Rhorus. Arten brottas jag fortfarande med. När jag nycklar (se referenser) upplever jag att alternativen tar slut väldigt snabbt. Artbeskrivningarna är också extremt begränsande, men problematiken ligger även i att det här är en hane - om jag inte fullständigt tolkar en insjunkna bakkroppsspetsen helt fel -  och att de beskrivna arterna inte alltid inbegriper beskrivning av båda könen. Dessutom finns viss inkonsekvens i hur könen skiljer sig från varandra rent utseendemässigt arterna emellan vilket gör att det är svårt (eller omöjligt) att dra några slutsatser gällande könsskillnader för en specifik art baserat på beskrivningar av skillnaderna hos en annan.

I grova drag kunde man säga att färgkombination och antal flagellomerer (flagellum är de likartade segmenten efter scapus/antennskaft och pedicellus/segment 2) snabbt utesluter den absoluta merparten av släktets arter. Flagellomererna är 38 till antalet. 

För tillfället är R. longicornis den art som enligt beskrivningar tycks vara "närmast sanningen". Men det finns ett par osäkerhetsfaktorer beroende på att jag inte hittat mer ingående beskrivning av detaljer hos hanen (om nu detta verkligen är en hane). Dessutom är den longicornis-beskrivning jag sett enbart en förklaring kring några karaktärer som skiljer arten från den närstående R. gracilitor som tillsammans med R. longicornis bildar den sk. "longicornis-gruppen"

I någon mån kan jag för tillfället inte säga mer än att R. longicornis är den art som har "minst fel" i förhållande till min stekel. Om dessa "fel" verkligen är fel kan jag inte heller uttala mig om. Jag har inte heller koll på eventuella variationer inom arten. De lågupplösta och lite halvsuddiga bilder av artbestämda R. longicornis jag sett pekar på att färgsammansättningen i alla fall verkar vara enhetlig med min stekel. Kommentarer kring speciffika karaktärer längre fram i inlägget står främst i relation till R. longicornis.

Mesosoma (mellankroppen) och huvudet skiftar i vackra skimrande blå toner vid direkt ljus. När jag diffuserar ljuset för fotografering tenderar de blå reflektionerna försvinna. Det är samma effekt som beskrivs i det här inlägget med Crossocerus subulatus vilken även fotograferades utan ljusdiffusering. Jag har inte noterat att den blå färgtonen nämns någonstans, men så har jag heller inte lusläst de generella beskrivningarna av släktet och kan ha missat något.

Bilden ovan har lite märkliga proportioner och huvudet ser oproportionerligt stort ut. Det beror på perspektivförskjutningen som sker genom stackningsmetoden som innebär att kameran flyttas framåt mellan varje exponering. Således är det som för tillfället fokuseras (den skarpa sektionen) alltid på exakt samma avstånd från kameran.

Propodeum kan inte fotograferas i bra vinkel utan att vingarna avlägsnas. Men det tillgängliga bildmaterialet torde ändå visa utseendet i tillräcklig omfattning och visar tydlig indelning. Mesopleuron har punktur och tydligt avgränsat punkturlöst speculum. Har varken hittat belägg eller motstridig information för att den är överensstämmande med R. longicornis.

Tergit 1 (petiole) kan heller inte fotograferas ovanifrån utan att avlägsna ena sidans vingar. Men här syns  ändå hur jämnt avsmalnande den är. Har inte sett beskrivning av hur petiole är formad i dorsal vy hos R. longicornis, men den beskrivs som lång (utdragen) vilket jag kan tolka är förenligt med denna i förhållande till andra arter.

Dorso-lateral carina är den "ås" som sträcker sig längs övre sidokanten av petiole. Här viker den av neråt efter spirakeln. Vet inte om det är överensstämmande med R. longicornis. Ovansidan är slät (utan tydlig punktur) vilket sägs vara karaktärsdrag för R. longicornis.

38 st flagellomerer. Osäker på om det stämmer med R. longicornis. Men den sk. longicornis-gruppen (R. longicornis & R. gracilitor) sägs i ett nyckelsteg ha 32-40 flagellomerer. R. gracilitor-honor har 32 segment och det betyder att R. longicornis logiskt borde ha fler. Hur många segment R. gracilitor-hanar och respektive kön av R. longicornis har vet jag således inte. Man kan i alla fall konstatera att R. longicornis inte avfärdas på denna punkt.

Svart ansikte stämmer också bra med R. longicornis-hane. Porträttbilden av en sådan på sidan 688 i sista referensen nedan ser oförskämt lika ut. Det är givetvis ingen bekräftelse.

Longicornis-gruppen kännetecknas även av en längre nedre tand på käkarna. Kryss även i den rutan.

Raden av taggar på frambenens klor är dock lätt problematisk. R. longicornis-honor har 8 st taggar men här tycker jag mig skymta något fler. De är svårräknade men skulle eventuellt kunna vara 10 st. De verkar hur som helst inte vara så få som 8. Om det är skillnad mellan honor och hanar har jag heller inte koll på.

Vingarna ser hyfsat OK ut för R. longicornis. Nervulus på framvingen är en gnutta postfurcal, dvs. vingnerven 1cu-a (nervulus) möter den längsgående CU bakom (ytter om) M&RS vilket också är ett kännetecken för arten.

Detta till trots vågar jag mig inte på en artbestämning och lämnar stekeln således med ett frågetecken eller ett cf (confer). Får återkomma och komplettera/redigera inlägget om jag erhåller mera information.

Referenser:

R. longicornis behandlas primärt i del 2 (första referensen) av D. R. Kasparyans totalt 5 papper med beskrivningar av arterna i släktet. R. longicornis finns även i del 5 (sista referensen) där den förekommer i nyckeln och på några bilder. Övriga listade referenser (del 3 och 4) är mera av karaktären "bonus-information" kring släktets övriga arter i Europa. Nu undrar förstås alla vad del 1 behandlar. Den gäller arter i östra Asien och jag har således inte tagit med den.

D. R. Kasparyan

Review of the Western Palaearctic Ichneumon-flies of the GenusRhorus Förster, 1869 (Hymenoptera, Ichneumonidae: Ctenopelmatinae). II. 

The Species of the punctus, longicornis, chrysopygus, and substitutor Groups, the Species with the Black Metasoma and Some Others

Entomological Review, 2014, Vol. 94, No. 5, pp. 712–755. © Pleiades Publishing, Inc., 2014.

ISSN 0013-8738

D. R. Kasparyan

Review of the Western Palaearctic Ichneumon-Flies of the Genus Rhorus Förster, 1869 (Hymenoptera, Ichneumonidae: Ctenopelmatinae). Part III.

The Species with the Reddish Metasoma and Black Face

Entomological Review, 2015, Vol. 95, No. 9, pp. 1257–1291. © Pleiades Publishing, Inc., 2015.

ISSN 0013-8738

D. R. Kasparyan

Review of the Western Palaearctic Ichneumon-Flies of the GenusRhorus Förster, 1869 (Hymenoptera, Ichneumonidae: Ctenopelmatinae). Part IV. 

The Species with the Reddish Metasoma and Black Face (Addendum)
Entomological Review, 2017, Vol. 97, No. 1, pp. 116–131. © Pleiades Publishing, Inc., 2017.
ISSN 0013–8738

D. R. Kasparyan

Review of the Western Palaearctic Ichneumon-Flies of the Genus Rhorus Förster, 1869 (Hymenoptera, Ichneumonidae: Ctenopelmatinae). Part V. 

The Species with Yellow Face and Reddish Metasoma

Entomological Review, 2019, Vol. 99, No. 5, pp. 660–704. © Pleiades Publishing, Inc., 2019. 

ISSN 0013-8738

Vråkstumpbagge

Tredje skalbaggen på raken i denna "serie" av inlägg typiska för vinterhalvåret. Det handlar alltså om dokumentation och presentation av sommarhalvårets insamlade småkryp. Skalbaggarna är få i samlingen och jag hade väl tänkt ta dem en och en lite mer sällan som omväxling till de myckna steklarna och tvåvingarna. Nu blev det dock så här.

Det här är ingen stor bagge. Två millimeter från hjässa till akter med indraget huvud. I levande tillstånd skulle väl huvudet addera någon tiondelsmillimeter när det sträcks framåt.

Formen avslöjar att det är en stumpbagge (fam Histeridae). Generell okulärbesiktning av storlek, punktur och fåror på täckvingarna leder till släkte Gnathoncus - ett släkte med fem (i Finland) småväxta arter vilka främst förknippas med fågelbon där de lever som rovdjur på andra småkryp.

Inledningsvis lutade jag mot G. buyssoni (duvstumpbagge) som är en av de två oftast rapporterade arterna i landet. Den andra vanligen rapporterade är G. nidorum (starstumpbagge) verkar vara vanligast, men lustigt nog den mest sällan rapporterade i Sverige. Antingen är förekomsten i länderna verkligen så olika eller så handlar det om rapporteringsskillnader eller skillnader i var och hur undersökningar främst sker.

Starstumpbagge kunde jag hursomhellst avfärda direkt pga. utseende i punktur. Det borde jag ha gjort gällande duvstumpbagge också. Hade missat punkturens utseende ute i de bakre hörnen av täckvingarna. Där har duvstumpbagge lite tätare och grövre punktur samt antydan till längsgående veckning.

I fb-gruppen där jag frågade efter råd började expertisen gå i riktning mot vråkstumpbagge - G. rotundatus - men ville helst se en bild av pygidium (sista bakkroppsplåten) innan den kunde spikas slutgiltigt. Jag hade inte tagit någon bild av pygidium pga att den dött med vingarna utsträckta och för att vinkel och arbetsavstånd (objektiv till motiv) därför inte blev optimal med det mest lämpliga objektivet - samt pga. lathet. Bild av pygidium ordnades.

Här bekräftar punkturen att det rör sig om Gnathoncus rotundatus - vråkstumpbagge.

Arten är inte så ofta rapporterad. På Laji.fi är det den minst rapporterade av de fem. Observationerna är dessutom ofta gamla. Troligen handlar det om att den är rejält underrapporterad snarare än ovanlig.

Ett kul fynd är det med tanke på att den inte verkar vara vardagsmat och främst påträffad i undersökningsfällor ute i skogsmarkerna.

Pocadius ferrugineus

Andra skalbaggsinlägget på raken i den här "serien" av inlägg i vilka jag slänger upp dokumentation av insamlade småkryp. Det blev het enkelt spännande att spana in fler av nålarna i skalbaggslådan när den väl var öppnad eftersom jag faktiskt inte sett närmare på dem sedan hösten 2019 och därmed nästan glömt vad jag har.

Här är en art jag fick smärre problem med. Att det måste vara en glansbagge (fam. Nitidulidae) var jag ganska övertygad om med tanke på allmänna karaktärsdrag. Men ingen av de glansbaggar som passerade revy framför ögonen medan jag sökte på sidor med samlade artbilder verkade passa in. Några kikade jag närmare på men tyckte inte att de höll måttet.

Ett av släktena jag snabbt kollade en gnutta extra på var Pocadius, men den enda i Finland tänkvara arten P. ferrugineus såg alldeles för blank ut och jag fortsatte söka vidare bland andra släkten.

Till slut gav jag upp och kastade in bilderna på ett skalbaggsforum. Visst var det ändå Pocadius ferrugineus. Ny och mer noggrann kontroll av arten kunde bekräfta det. Vet inte om det finns individuell variation eller om det nämnda "blänket" enbart var en fototeknisk grej som tycks förekomma i många bilder. Hur som helst.

Arten är vanlig och påträffas in nästan hela landet. Längden på mitt exemplar är 4 mm. Den lever på por-röksvamp (Lycoperdon spp.), skålröksvampar (Calvatia spp.), äggsvampar (Bovista spp.), jätteröksvampar (Langermannia spp.), rottryfflar i släktet Scleroderma samt en del andra svampar som t.ex. svavelticka (Laetiporus sulphureus). Åtminstone por-röksvamp finns här i trädgården (skalbaggen hittad i växthuset).

Referens:

Andrew R. Cline. 2005

Revision of Pocadius Erichson (Coleoptera: Nitidulidae)

Zootaxa 1799(1799):1-120

DOI: 10.11646/zootaxa.1799.1.1

Mörk vårdyngbagge och Uropoda sp. (?)

Dokumentationen av insamlade småkryp stannade upp rätt rejält för en dryg vecka. Jag tog mig nämligen plötsligt i kragen och åtgärdade ett alldeles för länge oåtgärdat arbetsrumsproblem gällande organisation av skrivbord och arbetsytor. Nu börjar allt vara någorlunda omorganiserat och lilla makrostudion är åter brukbar. En vacker dag ska jag väl skriva om den också. Det har jag väl nämnt i något inlägg för ett par år sedan.

Så snart kamerautrustningen åter var brukbar tog jag mig an två dyngbaggar. Den ena blev nämnd i ett inlägg med foretiska Uropodida-kvalster. Mer om Uropodida-kvalstret längre ner i detta inlägg.

Den här dyngbaggen, en mörk vårdyngbagge - Melinopterus punctatosulcatus, kom troligen hem med dynga som hämtades till trädgården våren 2019. Den hittades kort därefter i växthuset. Man kan alltså lugnt konstatera att min dokumentationstakt inte matchar insamlingstakten trots att jag inte riktigt samlar... typ.

I Finland finns tre arter i släktet Melinopterus - ett släkte som ställvis hänförs till Aphodius. De två andra arterna är vårdyngbagge (M. prodromus) och brämdyngbagge (M. sphacelatus). I laji.fi är merparten av observationerna vårdyngbagge, men dessa är mest koncentrerade i södra halvan. De två andra arterna är rapporterade från mer utspridda lokaler runtom i landet. Mörk vårdyngbagge är minst rapporterad och lustigt nog inte alls i Österbotten eller ens i närheten. Enligt Finlands rödlista är arten NT (nära hotad) nationellt.

Alla arterna är en smula variabla och om man inte håller ögonen i styr riskerar man kanske bli lurad Det blev jag som inledningsvis trodde att det här är vårdyngbagge (M. prodromus). Detaljer att hålla koll på är bland annat halssköldens ljusa kanter, åttonde strimman på täckvingarna samt bakbenstibians sporre. Hos vårdyngbagge är åttonde strimman avsevärt kortare än den sjunde vid skuldran. Här tyckte jag att så var fallet precis i enlighet med en teckning i artbestämningsnyckeln i Nordens dyngbaggar. 

Vad jag missade var att strimman egentligen upphör att vara en strimma och blir en rad punkter längst fram, men ändå ska uppfattas som strimma. En sådan punkt är lokaliserad nära framkanten av sjunde strimman. Dessutom hade jag nog feltolkat proportionerna hos respektive strimmors längd. Det är ibland trixigt att hitta tillräckligt tydliga och informativa referensbilder. Vårdyngbagge ska ha en strimma som verkligen upphör tvärt och inte består av lösa punkter ute i "ändan". Bra att jag dubbelkollade artbestämningen och blev korrigerad i en skalbaggsgrupp på fb.

Då så... här följer den andra baggen med sin foretiska deutonymf.

Deutonymfen är alltså ett kvalster. Högst sannolikt är det en art i släktet Uropoda och möjligen kan det vara arten U. orbicularis som tycks gilla att transportera sig med dyngbaggar. Uppenbarligen är den ofta påträffad på vårdyngbagge (M. prodromus) men verkar rent allmänt vara en opportunist som liftar med en hel hög olika småkryp (ref. 1) även om den i hänvisade studie inte inte råkade sitta på den enda M. punctatosulcatus som hittades och undersöktes. En undersökt mörk dyngbagge säger förstås inget. 

Släktet Uropoda inbegriper i Finland nio arter. Fyra av dessa är rapporterade på laji.fi. Någon nyckel för släktet har jag inte hittat och således vågar jag förstås inte spika art i det här fallet. Dessutom finns det risk att man inte heller kan utesluta möjligheten att det är någon art i ett närstående släkte inom familjen Uropodidae eller t.o.m. infraordningen Uropodina. Det tar jag dock som mera tveksamt utgående från generellt utseende hos övriga släkten samt även utseendet på den stjälk kvalstret fäst sig i skalbaggen med.

En del av nedanstående beskrivning gäller således U. orbicularis men närbesläktade arter har liknande specialiseringar även om det troligen skiljer sig på detaljnivå.

Deutonymfstadiet är hos dessa ett transportstadium för att kunna röra sig till nya födokällor. Arten lever i vad man kunde betrakta som tillfälliga "habitatöar" - dvs. spillning, kompostliknande miljö, förna, fågelbon och motsvarande som erbjuder tillgång på föda endast under begränsad plats och tid (1). Eftersom ett dylikt litet kvalster inte själv kan ta sig från födokälla till födokälla är transporten central för dess överlevnad och därav det foretiska nymfstadiet. Deutonymf kan för övrigt också betraktas vara ett "andra larvstadium".

I spillning hittas företrädesvis tidiga (unga) utvecklingsstadier medan vuxna individer tycks vara mera flexibla och fyndas proportionerligt oftare i förna. 

I A Manual of Acarology (2) nämns U. orbicularis som svampätare vilket alltså betyder att arten lever av nedbrytande svampar i nämnda miljöer.

När deutonymfen är på väg att byta tillhåll behöver den klamra sig fast på ett transportdjur. Eftersom den delar habitat med flera större organismer är chanserna goda att få lift. Väl "ombord" pressar kvalstret bakändan mot det större djuret och pressar ur en körtel ett sekret som fäster mot underlaget. Därefter sträcker deutonymfen bakersta benparet (eller t.o.m. går på transportdjuret) och töjer ut sekretsträngen som stelnar i kontakt med luften och således bildar en stjälk (pedicel) (3). Slutligen drar kvalstret in benen i specifika gropar och intar ett slags passivt "liftar-mode". Valet av transportmedel sker troligen med hjälp av uppsnappade signalsubstanser (typ lukt).

När det större djuret kommit fram till en plats kvalstret finner lämplig lösgör det sig från sin stjälk som lämnas kvar på färdtjänsten. Man kan ibland skymta dessa tomma stjälkar på en del småkryp.

Stjälkens (pedicelens) längd varierar beroende på var kvalstret fäster sig. De längsta pedicelerna uppstår hos kvalster som finns på ovansidan av transportdjuret. Kvalster som satt sig på ben och undersida använder sig av kortare pedicel (3). Hypotesen är att en längre pedicel medför aningen mer rörlighet vilket kan vara bra när transportdjuret rör sig i trånga utrymmen eller gräver tunnlar varpå kvalstret har större möjlighet att positionera sig skyddat för att undvika att brytas loss. De flesta deutonymferna tenderar fästa sig längre bak på täckvingarna vilket troligen också ger bättre skydd i sådana lägen. Kvalster på undersidan är mera skyddade av själva transportdjuret och behöver inte den rörligheten. Pedicelens längd har också konstaterats variera beroende på hur mycket föda kvalstren tillgodogjort sig innan transporten samt om det är många kvalster som trängs på samma djur. Mer svultna deutonymfer producerar generellt kortare spedicel (3).

För artbestämning av kvalstret borde jag högst sannolikt avlägsna det för att kunna se undersidan ordentligt. Måhända gör jag det en vacker dag - speciellt om jag hittar fler som kan samlas in i enlighet med mina insamlingsprinciper.

Referenser: 

1.

DARIA BAJERLEIN and JERZY BŁOSZYK (2003)

Phoresy of Uropoda orbicularis (Acari: Mesostigmata) by beetles (Coleoptera) associated with cattle dung in Poland

Eru. J. Entomol. 101: 185-188, 2004

ISSN 1210-5759

2.

G. W. Krantz et al.

A Manual of Acarology

Chapter 6, page 65.

A Manual of Acarology. ISBN 978-0-89672-620-6. 2009

3.

Daria Bajerlein & Wojciech Witaliński

Localization and density of phoretic deutonymphs of the mite Uropoda orbicularis (Parasitiformes: Mesostigmata) on Aphodiusbeetles (Aphodiidae) affect pedicel length

Naturwissenschaften (2014) 101:265–272

DOI 10.1007/s00114-014-1150-x

Mer information om foretiska deutonymfer:

Daria Bajerlein et al.

To attach or not to attach? The effect of carrier surface morphology and topography on attachment of phoretic deutonymphs of Uropoda orbicularis (Acari)

Sci Nat (2016) 103: 61

DOI 10.1007/s00114-016-1385-9

Daria Bajerlein et al.

Morphological diversity of pedicels in phoretic deutonymphs of Uropodina mites (Acari: Mesostigmata)

Arthropod Structure & Development (2013) 1-12

Elsevier

Plutothrix acuminata?

Det går långsamt på bloggredaktionen för tillfället. Den absoluta merparten av all bloggrelaterad verksamhet lär för tillfället handla om att publicera dokumentation av insamlade kryp. På grund av diverse pågående projekt blir det sannolikt inte så bevänt med några rapporter från "fältet". Utevistelser med kamera tenderar ligga långt ner på att-göra-listan. 

Någon enstaka kväll trotsar jag ändå mina övriga arbetsuppgifter och placerar ett litet kryp framför kameran. Fotograferandet och efterföljande artbestämning är dock även det en långsam process för närvarande.

Bilderna visar en 2,5 mm lång puppglansstekel (fam. Pteromalidae). 

Jag tänkte egentligen vänta med det här inlägget tills jag har stekeln artbestämd (så långt det eventuellt går), men även det har hittills blivit ogjort. Det finns två omfattande nycklar att gå efter (1, 2). Vad jag inte gett mig tid till är att se på detaljer vilka inte syns på dessa bilder. En del av nyckelstegen kräver det.

Men i ena nyckeln råkade jag vid en hastig genomgång notera "porträtt-teckningar" av arter i släktet Plutothrix. Karaktärerna (poroportionerna) i "ansiktet" verkar vara ganska specifika i det släktet och "min" stekel är porträttlik (se sista bilden). Samtidigt föreslog en puppglansstekel-kunnig person ute på www att Plutothrix är en god kandidat.

Jag har i all hast också försökt "snabbnyckla" (gå genom nyckelstegen) både till och från nämnda släkte. Det finns dock en del steg jag inte fått klockren bekräftelse på. Jag hittar ändå inget riktigt "fel" när jag jämför beskrivningen av dessa steklar med den på bilderna. Ska dock tilläggas att det enbart gäller en art i släktet - nämligen Plutothrix acuminata (syn, P. cisae - vilket är dess namn i båda nycklarna). Övriga arter har mörka vingfläckar och en del andra avvikelser. 

Sålunda tror jag för tillfället att det här är just P. acuminata. Säker är jag absolut inte utan att ha nycklat den på allvar.

Skulle det råka vara P. acuminata så kan man om den arten ändå nämna att den tidigare gick under namnet P. cisae och att den verkar vara parasitoid på trädsvampborrare (fam. Ciidae). Kläckning av P. acuminata är i alla fall förmodad från Cis boleti (3). Stekelns gamla vetenskapliga artnamn är en smula avslöjande.

Den här individen är insamlad i ett av trädgårdens växthus. Några trädsvampborrare har jag inte hittat i trädgården (har inte aktivt letat), men förutsättningar för dem finns absolut.

Referenser:

1.

M. W. R. de V. Graham

The Pteromalidae of North-Western Europe (Hymenoptera: Chalcidoidea)

Bulletin of the British Museum (Natural History) Entomology 1969

2.

Zdenek Bouček & Jean-Yves Rasplus

Illustrated key to West-Palearctic genera of Pteromalidae (Hymenoptera: Chalcidoidea)

Institut National de la Recherche Agronomique. 1991

ISBN 2-7380-0343-5

ISSN 1150-3912

3.

Vikberg V. & Martikainen P.

Parasitoid wasps (Hymenoptera) reared from two polypore fungi on aspen in Kivach, the Karelian Republic of Russia

Sahlbergia 17.1 (2011), 28-31

ISSN 1237-3273