Tillbaka till dokumentation och artbestämning av steklarna i samlingen. Nästa till rakning var en hane på tre stycken millimetrar. När man har dylika små och lite lätt ospecifika parasitsteklar av hankön framför sig vet man att arbetet med största sannolikhet blir mödosamt.
Första steget är inte svårt. Att det är en brokparasitstekel (Ichneumonidae) är ju direkt synligt på ett flertal karaktärer - t.ex. vingnerverna. Därefter ska vi ta honom till underfamilj. Även det är görbart om man kikar lite närmare på en del detaljer (1).
En sådan detalj är propodeum (nedan) som här uppvisar indelning och mönster som känns väldigt förenligt med Ichneumoninae.
Stämmer det intrycket med första bakkroppstergiten (nedan) som i sin tur är indelad i petiolus och postpetiolus (framför och bakom spirakeln på sidan)?
Ja det gör det. Någon bild vertikalt mot tergiten ovanifrån (snett framifrån) kunde jag inte ta pga. att vingarna skymmer. Men det som kan ses räcker till.
Därefter kan man t.ex. kolla stekeln i ögonen... eller egentligen se den i ansiktet... eller egentligen närmare bestämt spana in själva munskölden (clypeus). Ichneumoninae-steklar har ganska platt clypeus. Det stämmer också bra på denna (nedan).
Det här var bara några enstaka karaktärer och det finns självklart fler. En ganska synlig sådan karaktär är i det här fallet längdförhållandet mellan bakkroppens tergiter (övre ryggsköldar) där tergit tre och fyra är ganska långa och på något sätt "tydligt markerade". Men det är kanske inte alltid ett bra kännetecken. I det här fallet adderar det ändå till "känslan" av Ichneumoninae.
Kan vi dra insekten vidare ut i taxonomiträdet?
I det här stadiet tappade jag modet och började ropa på hjälp. Det gjorde jag i en FB-grupp för europeiska (kontinentala) Ichneumonoidea - Ichneumonidae & Braconidae.
Svaret kom ganska snabbt. Stekeln tillhör tribus Phaeogenini. I svaret fanns även en nyckel till släkten i detta tribus (2).
Första steget i nyckeln leder till undertribus. Första grejen att kolla är antalet tänder på käkarna (nedan).
Svaret är två tänder. Den övre är längre. Sådant är bra att ha koll på även längre fram. Två tänder avlägsnar undertribus Heterischnina och Stenodontina, samt leder till punkt fyra och fem i nyckeln.
Det är då bedömningsproblemen uppstår eftersom man inte har något att jämföra med. Nyckeln vill nämligen att man ska välja mellan tydligt konkav bakkant på sista bakkroppstergiten (tydligt bara hos honor och uppenbarligen mindre framträdande hos hanarna) eller en "icke konkav tergit". Jag uppfattar att det hos min stekel inte finns tillstymmelse till konkav tendens i tergitens bakkant. Men jag sitter som sagt med en hane. Konkav tergit ska leda till undertribus Notosemina.
Hanarna hos Notosemina sägs ha stora thyridium - eller kanske thyridier i pluralis och på svenska? - (se nedan) långt från andra tergitens bas.
Andra tergiten centralt i bild. De gula parfläckarna till vänster är nämnda thyridium.. thyridier. De är, vad jag uppfattar som ganska stora. Stora thyridier stämmer även för nästa valbara undertribus - Phaeogenina.
Sista valbara undertribus - Dicaelotina - sägs sakna thyridium (eller ha enbart små antydningar). Dicaelotina måste rimligen således gå bort.
På basis av ovan nämnda bedömning stannar jag på Phaeogenina.
Första steget i släktnyckeln för Phaeogenina är att se om vingnerv 3r-m (ibland benämnd 3rs-m) finns eller saknas. Här saknas den och därmed har areoleten (den lilla pentagonen nedan) en öppen sida.
Redigering 3.10: En skarpögd person poängterade att 3r-m ändå finns. Den är bara tunn och färglös. Det skulle innebära att jag valt fel spår i nyckeln just här. Det innebär också att allt nedan om denna redigering numera troligen är helt överflödig. Den får stå kvar än så länge som tecken på frustration. Det bör även tilläggas att alternativen och nyckelstegen till släktena som har 3r-m är betydligt fler än för de som saknar den. När jag snabbt ögnar genom nyckeln känns det minst sagt aningen tröstlöst. Men jag får väl göra ett seriöst försök.
När jag snabbt kikar lite neråt i nyckelstegen ser jag att det bara är tre möjliga släkten innan det byter till de släkten som har den där vingnerven. Det är en hoppingivande känsla.
Nu ska jag bara avgöra om eller hur propodeum sluttar bakåt.
Alternativen lyder ungefär som följer om jag översätter:
1: "Thyridierna stora. Propodeum sluttar skarpt från framkanten av "area superomedia" mot apex (bakåt på djuret). Mesopleurum delvis "veckat" (eller hur man bäst översätter engelskans rugose?) eller med kraftig punktur"
Detta alternativ ger släkte Trachyarus.
2: "Thyridierna små. Propodeum sluttar gradvis från basen till apex. Mesopleurum med fin distinkt punktur och inte "veckat".
Det här leder till Hemichneumon.
3: "Propodeum sluttar inte. Radialcellen på framvingen är kort och bred. Radialnerven kraftigt böjd. Nervellus of the hind wing oppositus (jag är osäker på vad en "motsatt" nervellus betyder i termer av hur nervellus ser ut när den är på det viset). Propodeum "läderartad" (coriaceous) och matt. Thyridier finns."
Sådana karaktärer skulle resultera i Epitomus.
Så låt oss då se på några av dessa detaljer. Vi börjar med propodeum (nedan).
Böjen är ganska jämn och hur ska man bedöma "sluttningen"?
Zoomar ut lite (nedan).
Jag får intrycket att propodeums sluttning börjar i bakkanten av "area superomedia" snarare än i framkanten. Stämmer således kanske inte helt med Trachyarus men i alla fall ännu mindre med Hemichneumon som ska ha en gradvis sluttning. När man söker bilder av steklar i dessa släkten känns det som om formen på propodeum är mer jämförbar med Trachyarus.
Men Epitomus då? Propodeum hos Epitomus sluttar väl också på sitt sätt ner mot apex och petiolus? De få bilder av professionellt bestämda Epitomus-exemplar jag kan hitta tyder på att detta propodeum mycket väl kan sitta på en sådan - så där rent formmässigt och sett på avstånd. Så hur nyckeln definierar "sluttning" är något oklart för mig.
På tal om att söka bilder på nätet.
Internet må vara så överbelamrat av allehanda bilder att man lätt tänker sig att allt - verkligen allt... ALLT - finns på bild. Det gör det också. Bilder på ALLT finns faktiskt. Oskojat.
Men steklar hör inte till "allt". Speciellt tribus Phaeogenini är nästan helt utanför detta "allt". Dessutom består det befintliga bildmaterialet enbart av underexponerade, oskarpa och pixelfattiga prickar plockade från de nedersta raderna i optikernas syntavlor.
Tillbaka till nycklandet...
Dags att kolla på en annan karaktär ur ovan nämnda alternativ. Det får bli Mesopleurum (nedan).
Min uppfattning är att det torde stämma med beskrivningen i nyckelalternativ ett (Trachyarus). Tvåan känns i alla fall inte aktuell här (Hemichneumon). Tyvärr nämns inte mesopleurum för Epitomus. Gällande Epitomus nämns däremot thyridierna, men en specifik karaktär king dem förblir oklar.
Sammantaget skulle det här nyckelsteget stödja tanken på att Trachyarus är en stark kandidat, att Epitomus kanske är möjlig och att Hemichneumon kan räknas bort.
Epitomus hittar jag inte mycket om. Laji.fi listar två arter och de bilder som är kopplade till artbestämda exemplar ger inte mycket information. Några beskrivande artiklar/papper lyckas jag inte heller snoka fram.
Trachyarus finns det mera tillgängligt material om. Artantalet är inte horribelt stort. Laji.fi har 6 st arter och Gokhman (2007) tar upp 15 arter samt tre icke namngivna Trachyarus-fynd i hans papper över undersökta [väst]palearktiska arter (3).
Det finns en Trachyarus-nyckel i det pappret. Men den har jag inte nyttjat. "Min" stekel har nämlligen 21 antennsegment i flagellum och det verkar inte vara så många arter i släktet som har så få segment (flagellomerer). Så jag ögnade snabbt genom beskrivningarna på jakt efter antalet segment (som nämns för alla arterna) och sållade ut arterna med rätt mängd.
Första arten med 21 flagellomerer är T. brachypterator. Arten är inte rapporterad i Finland och hanen är okänd enligt Gokhman. Hanarna verkar generellt vara ganska lika honorna i det här släktet - åtminstone färgmässigt. Men helt lika är de ändå inte och utan beskriven hane går det inte att dra några slutsatser.
Andra alternativet med 21 segment i flagellum är T. solyanikovi. Den finns på Lajis lista för Finland. Men det och antennsegmentens antal är i stort sett det enda som stämmer. Allt annat är liksom bara fel... så fel.
Redan i flagellomererna grusas förhoppningarna rätta antalet till trots. T. solyanikovi-hanar har tyloider på segment (7)8-10. Min stekel har tyloider från segment 5 till 12. Här nedan syns de som ovala former med lite kortare och tätare behåring.
Resterande fel är överflödiga att nämna.
Hoppet glimmar till när jag läser om en av de beskrivna arterna som ännu inte är namngivna (åtminstone inte då när pappret förattas). Den kallas Trachyarus sp. B. Beskrivningen gäller enbart en hane och segmenten är 21-23. Dvs. individer inom arten kan ha så få som 21 flagellomerer. Två rader längre ner sägs det att tyloider saknas. Ridå.
Blickarna vänds mot släktet Epitomus igen. Men utan beskrivningar eller bra bildmaterial är det en hopplös kamp. Så om du sitter med sådana beskrivningar utgår jag från att du omedelbart förmedlar dessa till mig. Du ska givetvis också säga var jag gick fel i nyckeln ifall det inte heller ens rör sig om Epitomus.
Men... men... Nu glömde jag... Epitomus skulle ju ha "läderartad" och matt propodeum. Jag uppfattar inte riktigt att min stekel har matt... och... läder...
Matt är vad man själv blir.
Här är ytterligare några bilder så att du har mer jämförelsematerlal.
Referenser:
1.
Gavin R. Broad, Mark R. Shaw & Michael G. Fitton
Handbooks for the Identification of British Insects. Vol 7 Part 12
2.
Selfa & Diller. 1994
Illustrated Key to the Western Palearctic Genera of Phaeogenini (Hymenoptera, Ichneumonidae, Ichneumoninae)
Entomofauna. Zeitschrift für entomologie
Band 15, Heft 20: 237-252. 29.7.1994
ISSN 0250-4413
3.
Vladimir E. Gokhman. 2007
Revision of the genus Trachyarus Thomson (Insecta, Hymenoptera, Ichneumonidae, Alomyini)
Spixiana 30/1: 65-83. 1.5.2007
SSN 0341-8391
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar