Skogssandjägare

Bloggredaktionen genomförde senaste torsdag en expedition till Storsand i Monäs (Nykarleby). Blåsten var hyfsat frisk och nere vid stranden piskade sandkornen både kinder och kameror på elakt sätt. Jag höll mig därför i lä på det öppna området som mot stranden avgränsas av en rad småväxta tallar samt enstaka lövträd. 

Och se!

Den här gången tog jag några översiktsbilder av biotopen!

Marken varvas av öppna sandytor och ställen täckta av mossa och lav. Träden som omgärdar platsen må vara relativt låga men skapar ändå skyddade områden. Där brukar småkrypen ofta vara aktiva.

Myror regerar på området. Det handlar om gråmyror - Fomica cinerea - vars kolonier måste sträcka sig både vitt och djupt. Jag återkommer med dem i ett senare inlägg. Här är de dock nämnda i ett tidigare Storsandsbesök.

Här hittades också de flesta aktiva krypen för dagen. Träden kollade jag dock inte så ingående den här gången och "missade" därmed säkerligen en hel del.

Huvudmålet var att möta skalbaggen skogssandjägare - Cicindela sylvatica. Nu på försommaren är de fullbildade skalbaggarna aktiva och de finns i hyfsat stort antal på området.

Särskilt lätt är det inte att få ögonen på dem medan de sitter stilla på marken. Men går man runt en liten stund skrämmer man snart upp någon som tar till vingarna och då är det bara att följa dem med blicken tills de landar. Mycket längre än 5-10 meter brukar de inte flyga. Då får man fixera platsen där baggen landat och smyga fram.

De sista tre metrarna fram till sandjägaren bör man röra sig varligt. Långsamma rörelser är rekommendabelt eftersom de annars lätt åter flyger iväg. 

Kamerahuset var utrustat med Canon FD 200 Macro f4 vilket är ett gammalt och och lite svårarbetat objektiv. Jag har nämnt knepigheterna med objektivet ett antal gånger i tidigare inlägg.

Rent teoretiskt är det en lämplig glugg för dylika skalbaggar. Brännvidden gör att man inte behöver komma sig så förtvivlat nära att man skrämmer iväg dem. Men objektivet dras med en del besvärligheter som kromatisk aberration och en märkvärdig förmåga att placera fokus på fel plan.

- "Jamen det kan ju inte stämma!" Säger du då.

- "Hur skulle ett helmanuellt objektiv ställa skärpan fel? Det är ju förstås fotografen som missar sig med fokusringen!

Förvisso är det påpekandet helt korrekt. Men det är någonting som gör att jag ständigt lyckas få fokus på fel ställe. I och för sig är det lätt hänt med makro eftersom skärpedjupet är så smalt. Men om jag i sökaren har skalbaggens öga tydligt i fokus och trycker av tenderar skärpedjupet ändå missa och aningen slumpmässigt vara bakom eller framför tänkt ställe (alltså ögat). Det är som om sensorn och sökaren inte är synkroniserade med varandra - vilket inte kan stämma eftersom samma problematik då skulle uppstå även med andra objektiv. 

Oftast tar jag därför galna mängder exponeringar med en liten variation i fokusplanet för att vara någorlunda säker på att få någon bild där det klaffar. Man skulle kunna säga att objektivet är lynnigt på något sätt.

En blänkande skalbagge med många små fåror och detaljer belyst av direkt solljus är ju inte heller optimalt för ett objektiv med lite onödigt mycket kromatisk aberration. Många av de små detaljerna "bryts sönder" och försvinner pga. effekterna. 

Det finns fler bekymmer också, men nu skiter vi i att käbbla om den gluggen och återgår till krypen.

Sandjägarna är snabba rovdjur som ofta fångar sina byten genom kvicka ruscher. Ibland kan de även flyga på sina byten. De har excellent syn och toksnabb reaktionsförmåga. 

Vi har fyra arter sandjägare (släktet Cicindela) i Finland och alla torde vara möjliga att hitta i den här bloggens hemtrakter. Vid Storsand tycker jag att det åtminstone teoretiskt vore möjligt att också hitta C. hybrida (brun sandjägare) och C. campestris (grön sandjägare). Hittills har alla mina observationer ändå alltid varit C. sylvatica.

Fullbildade exemplar av skogssandjägare hittas lättast i maj, juni och juli. Enstaka individer kan synas i augusti. Vid den tiden är det ändå vanligare att man hittar bohålorna där deras larver huserar. De lever i samma sandområden som myrlejonlarverna men väljer ofta platser med aningen mer fast sand. Sandjägarlarverna konstruerar inte den grop av lös sand som myrlejonsländorna gräver, utan sitter högst upp i sin djupt grävda bohåla och håller huvudet som ett lock vid markytan. När t.ex. en myra kommer för nära gör larven ett blixtsnabbt utfall och griper den stackars munsbiten. 

Närmar man sig bohålen brukar man sällan se larverna sitta i öppningen. De känner vibrationerna av fotstegen och kryper snabbt djupt ner i sitt hål.

Känner jag mig själv misstänker jag att det blir fler resor till Storsand för att försöka få till den typ av bilder jag egentligen vill ha av dessa alldeles fascinerande skalbaggar.

Trachelipus rathkii

Alla dessa "borden"!

Ett sådant "borde" är att någon gång göra en mer metodisk genomgång av de gråsuggor som hittas i trädgården och försöka utröna vilka arter det rör sig om.

Här är hur som helst Trachelipus rathkii och tillsammans med Porcellio spinicornis finns således åtminstone två arter på nämnda yta.

Att döda en igelkott - ett tankeexperiment

Det torde väl vara ställt utom tvivel att mänsklighetens nuvarande livsföring är en katastrof för livet på planeten. Vår aktivitet medför genom överstor exploatering, förstörelse och utradering av ekologiska system. Vi övertrasserar helt enkelt naturtillgångskontot. Samtidigt förändrar vi de kemiska sammansättningarna i såväl atmosfär som hav, vilket innebär ytterligare ekologiska påfrestningar och ökad massdöd bland klotets organismer.

"Jo, men jag har ingen del i detta" tänker vi då. "Det är någon annan som förstör naturen".

Men varje liten daglig aktivitet har sin beskärda andel av den totala miljöbelastningen. Mitt knappande på tangentbordet medan jag skriver detta är en sådan andel. Datorn har tillverkats med allt vad det innebär med brytning av alla råvaror som sedan förädlas till den slutliga produkten. Sedan tillkommer elektricitetsproduktionen som ska hålla datorn vid liv och därefter ska den hanteras även när den är förbrukad.

Varje liten aktivitet utöver de absolut mest livsnödvändiga göromålen är en extra belastning för ekologin och naturresurserna.
Dricka kaffe, torka aktern efter toalettbesök, pendla till jobbet, äga ett par skor, värma huset, lyssna på musik... 
Listan är oändlig och givetvis har även jag personligen en livsstil som är långt ifrån hållbar. Ändå har jag under de senaste åren försökt minska mitt CO2-fotspår. 
Jag (eller hela familjen) använder bil så lite som möjligt. Jobbpendlandet på 40 km tur retur sker främst med buss eller cykel.
Lokala transporter sker företrädesvis med lådcykel.
Numera tar jag inte bil för att kryssa ("bonga") en fågel jag skulle vilja se. Den får antingen vara osedd eller så ska cykeln användas.
Visst görs avvikelser från mina principer. 
I samband med fågelinventeringar blir bilen oundviklig. Har planer på att hitta praktiska alternativ på den punkten.
För några dagar sedan körde jag bil till Storsand för att se vilka småkryp som vaknat till liv. Lär bli inlägg om det så småningom.

Vi har bergvärme och försöker hålla inomhustemperaturen låg.
Köttkonsumtionen har minskats och vegetariska alternativ utnyttjas oftare.
Förr flög jag kanske en gång per år i jobbet. Nu har jag "undvikit" det i två år och planen är att inte längre flyga.

Men jag beställer tidvis [musik]skivor. Skivsamlingen är en svår last jag har. 
Vilket är mindre miljöbelastande? Streama eller lyssna på vinyl/CD? Datorhallarna som står för alla streamingtjänster slukar gigantiska mängder energi.
Måste jag lyssna på musik? 

Jag dricker kaffe ( har skurit ner en smula och funderar på att sluta), jag kan ibland beställa smågrunkor (till t.ex. kameror) från långtbortistan eftersom prylarna inte finns lokalt.
Huset är onödigt stort och med stor luftvolym som ska värmas.
Jag gillar ishockey och går gärna på match i en arena som drar sin beskärda del av energi.
Finns en del elektriska mojänger som puttrar på trots att vi är noggranna med att släcka det mesta och inte ens ha TV på standby.

Allt detta kunde man orda om i evigheters evighet, men jag måste ju komma till det där tankeexperimentet som utlovas i rubriken någon gång också. Ville dock inledningsvis belysa några av de där "problemen" merparten av oss lyckligt lottade västerlänningar dras med.

Så... varje nämnd aktivitet är en liten del i den miljöförstörelse och klimatförändring mänskligheten orsakar. Det är den tanken jag vill vrida till en smula.
Hur mycket naturförstörelse orsakar jag om jag tar bilen till jobbet en dag?
Hur många organismer sätter då (indirekt) livet till för en sådan jobbresa - ifall vi omsätter den nämnda miljöförstörelsen i "ren och skär död"?

Givetvis går det inte att räkna om på ett sådant sätt. Eller åtminstone är det gruvligt svårt.
Men låt mig bara kasta ut idén om att 40 km med personbil har ihjäl ett sammetskvalster. Nu räknar vi alltså på själva miljöbelastningen och omsätter den i en enda organisms liv. Vi tänker inte på de småkryp man krockar med under bilfärden.

Låt mig då ytterligare justera tanken så att man automatiskt förflyttar sig - "teleporteras" - dessa 40 km genom att mosa ett sammetskvalster. Så varje gång jag vill färdas till och från jobbet med "lyxen" av egen bil går jag ut på morgonen och klämmer ihjäl ett sammetskvalster. *Vips*... så har jag "teleporterat" mig till jobbet och (senare) hem igen.

Bussresan kräver inte ett helt kvalster. Låt säga att jag mosar ett kvalster enbart på måndagen och så är hela veckan ordnad.

I samma tankeexperiment klämmer jag sönder en nematod och *vips* så har jag läst dagstidningen. 
För att få de nya skorna stampar jag ihjäl en daggmask. 
För att se på Eurovision Song Contest dödar jag en blåmes.
För att gå och se på en hockeymatch bränner jag en humla.
För att skriva det här inlägget måste jag döda en hoppstjärt.

Omsätt alla dessa aktiviteter till ett samhälle med 2000 invånare (Nykarleby centrum). 
Omsätt det till ett samhälle med 60 000 invånare eller en miljon invånare, eller... 
Kom ihåg att inget av detta dödande är ett dödande som gör oss mätta. Det är enbart sådant som genererar förenkling och mervärde - "lyx" - i våra liv.

Vad måste jag göra för resan till Mallorca? 
Bör jag ta en spade och klappa ihjäl en igelkott eller räcker det med att vrida nacken av en pilfink?

Vad kostar teleporteringen till Thailand eller shoppingresan till London? Hur långt kommer jag eller hur mycket "mervärde" i livet får jag genom att strypa tre ekorrar och två tranor?

Fortfarande är det alltså så att dessa djurs död inte ingår i något ekologiskt kretslopp. De bara dör en "extra död" i den pågående artutrotningen och biodiversitetsminskningen.

Skulle vi människor göra mer i vår vardag för att försöka minimera antalet organismer vi dagligen måste klappa ihjäl för vår egen existens?
Skulle vi värdera vår omgivning på ett annat sätt?
Skulle vi gärna börja åka med den där bussen lite oftare?

Eller avtrubbas vi så att vi inte alls har något emot att ta fram spaden när igelkotten kommer vaggande i trädgården samtidigt som vi gärna skulle lägga oss på en thailändsk strand?

Naken och avslöjad barrlus.

För ett år sedan fotograferade jag ett gäng barrlöss (fam. Adelgidae) på en Abies nordmanniana som står i trädgården. Bilden ovan är tagen för en vecka sedan och nu hittade jag några individer som kastat sin vaxkostym.

I samband med artningsförsöken förra året nosade jag runt bland barrlössen men hittade aldrig rätt. I de flesta fallen handlade det om att vaxutsöndringen på de arter jag hittade i litteraturen inte hade den här karaktären. Till slut började jag misstänka att jag var fel ute trots att alla övriga signaler pekade på barrlöss. Återupptog försöken att arta krypen nu i år.

Pga. osäkerheten började jag också söka bland ullössen och deras släktingar i överfamiljen Coccoidea (sköldlöss). Men där hittade jag förstås inget heller. Nu har jag dock fått napp med hjälp av expertis på svenska YLE:s naturväktarna och svaret är Adelges pectinatae.

Äntligen!

Taggig knölskalle

Varför plockar man inte upp de allra vanligaste trädgårdkrypen som t.ex. gråsuggan Porcellio spinicornis och tar några närbilder? 

Frågan är motiverad. Det är ju nämligen busenkelt att utföra och väldigt skoj. Ändå gör jag det sanslöst sällan trots att det finns mycket att upptäcka i dylika porträtt av världens mest vardagliga dussinkryp.

Brun stenkrypare med liftare

Senaste gårdssafari renderade också i en brun stenkrypare - Lithobius forficatus. 

Föregående mening kan eventuellt tydas som att fyndet är något att höja ögonbrynen över. Men brun stenkrypare är så tokvanlig att jag snabbt fiskar upp en sådan vilken dag som helst under sommarhalvåret. Av någon anledning har jag bara inte tagit så många bilder av dem. Den här bilden är ju heller inget att hänga i julgranen, men den får komma med på bloggen oberoende. Hela den nästan 3 cm långa individen fick inte plats på sensorn.

I det här inlägget från 2015 finns några närbilder och mer information om krypet i fråga.

Notera de sju småmojängerna på sidan av stenkryparen. Det är liftande (foretiska) deutonymfer av någon sort bland Uropodina-kvalstren (Mesostigmata). 

Det häftiga är att de ur analen sprutar en slags vätska - ett "lim" - som fastnar på det djur de vill lifta med. Vätskan stelnar i kontakt med luften och bildar en slags stjälk. Detta syns ju inte så värst bra på den här bilden.

Jag har ett annat Uropodina-kvalster på en död och tillvaratagen skalbagge jag tänkt fotografera inom kort. Om kvalstret också dött, så att det inte släpper taget i samband med någon förvandling till nästa utvecklingsstadium, så är planen att också få det ordentligt dokumenterat.

Ängsfrölöpare - typ

Kort gårdssafari här om dagen renderade bl.a. i denna jordlöpare.

Torde enligt expertis vara Harpalus latus. Ängsfrölöpare är dess svenska trivialnamn.

Känner mig en smula osäker - ja kanske lätt förvirrad - eftersom expertis bedömde denna till Harpalus laevipes (skogsfrölöpare) och jag misslyckas med att se skillnaderna i enlighet med vad jag känner till kring dem. H. laevipes torde ha ett antal små gropar i bakre halvan av täckvingarna. Ser inga sådana på bilderna i det länkade inlägget.

Hur som helst. Frågetecknen kanske blir raka så småningom.

Vi träffas på maten

Här nedan är lite spännande lektyr om liljebagge (Lilioceris lilii) och några steklar som eventuellt kunde tänkas börja dyka upp även här längre norrut så småningom.

Man borde kanske egentligen börja föda upp dessa baggar för att se om parasitoiderna är på G? De två på bilden skulle ju ha försett mig med ägg. 

Fotografiet togs 20.5.

Helena Kroon

Biology of Lilioceris lilii (Coleoptera: Chrysomelidae) and the occurrence of their parasitoids in Sweden

Faculty of Landscape planning, Horticulture and Agricultural Science Department of Plant Protection Biology SLU Alnarp. 2009

Rostskräddare

På finska heter rostskräddaren peilivesimittari. Alltså typ spegelvattenmätare.

Gerris lateralis är det vetenskapiska namnet.

Här i bloggredaktionens närområde ska det vara möjligt att påträffa sju olika arter skräddare. De är fördelade på tre släkten vilka är Aquarius (1 art), Gerris (5 arter) och Limnoporus (1 art).

I den egna trädgården har jag enbart observerat (eller artbestämt) rostskräddare. En vacker dag är det väl läge att kolla olika vattensamlingar för söka upp någon av de övriga arterna också. Det finns många tomma rutor i den där listan över småkryp man kan kryssa. 

Finns det några mumsiga sniglar här?

Standardskalbagge i utgångspunktens kärnområde i form av snäckjägare - Phosphuga atrata.

Var med på bloggen för drygt två år sedan och men det hindrar ju inte att den får synas igen. Havsörn medverkar ju trots allt i hela 30 st inlägg.

Sniglar, snäckor, någon daggmask och kanske något dött är sådant som attraherar denna nästan 15 mm stora bagge som dras med sådan blygsel att den viker in huvudet under halsskölden så snart man säger hej.

Mestadels nattaktiv och mån om att gömma sig på dagarna.

Ängstaggfoting

I det ständiga samlandet av artobservationer och dokumentation stöter jag titt som tätt på vanliga kryp som tidigare inte blivit dokumenterade. För även om jag hållit någon slags kontinuerlig observationsverksamhet i gång de senaste åtta åren har jag ännu inte kommit så långt att alla "vanliga" djur[arter] är avklarade och att enbart de mer sällsynta kvarstår. På många sätt är det en del av tjusningen och det ger insikt om den oerhörda mängd organismer som lever på begränsade hörn av den här planeten.

Visserligen håller jag ju heller inget högt observationstempo och antalet artdokumentationer kunde snabbt öka ordentligt om jag skulle ägna mig åt mer klassiska knep som fällor och andra metoder. Jag har skrivit en del om det tidigare här på bloggen. Kan kortfattat nämna att jag inte ägnar mig åt t.ex. fällor än så länge eftersom det skulle resultera i mera arbete. Observationssamlandet är fortfarande en verksamhet som får ta någon minut här och någon minut där - samt enbart då jag känner för det.

Det här vanliga krypet är en spindel med det trevliga namnet ängstaggfoting. Visserligen ska jag väl inte gjuta någon bronsplakett med det namnet eftersom jag inte kontrollerade mer än bara ovansidan av spindeln. En del av arterna i släktet Zora - dit den här alltså hör - är aningen variabla och väldigt lika varandra i vissa fall. Den här verkar dock vara av typiskt och hyfsat tydligt Zora spinimana-snitt.

Familjen är Miturgidae (taggfotsspindlar) och i Finland finns sex st arter. Råder tydligen viss namnutveckling för familjen. De (Miturgidae) har nämligen också gått under namnet sporrspindlar. Det är dock namnet på familjen Eutichuridae där släktet Cheiracanthium inordnas och som tidigare eller tidvis/ställvis finns i egen familj Cheiracanthiidae. Hänger du med? Inte jag heller. Men man kan väl i alla fall konstatera att det råder en del skillnader beträffande vem som håller i den taxonomiska ordförandeklubban.

Hur som helst är ängstaggfotinen marklevande spindel som jagar med hjälp av synen och "aktivt" fångar sina byten ungefär som t.ex. vargspindlarna.

En hona av ängstaggfoting blir ca 6-7 mm stor och släktet känns lätt igen på teckningen och ögonindelningen.

Typisk dyngstump

Bloggen fortsätter rapporteringen av småkryp funna i den dynga som i söndags transporterades hem så att vi skulle få nya spännande arter till trädgården... 

... eller möjligen för att vi skulle få gödning till tomater och allehanda andra köksträdgårdsväxter. 

Känner att jag eventuellt måste dubbelkolla vad det huvudsakliga syftet egentligen var.

Här kommer bloggens första stumpbagge (fam. Histeridae). Det beror inte på att stumpbaggar är ovanliga, utan helt enkelt på att jag inte råkat dokumentera någon... Nä nu var jag på väg att ljuga. Precis när jag skrev detta slog det mig att jag faktiskt fotograferat en stumpbagge för länge sedan.

Och så här såg den ut. Året var 2010 och månaden augusti.

Först nu nio år senare noterar jag att den bar på ett antal kvalster. Det är extremt vanskligt att uttala sig om vad det är för kvalster eftersom fotografierna inte räcker till för att ens fastställa underordning. Men möjligen kan stumpbaggar agera transportmedel för flera olika kvalster (se referenser) beroende på vilka födokällor och miljöer baggarna besöker. Referenserna gäller dessutom andra geografiska platser och inbegriper andra arter stumpbaggar. Dessutom handlar artiklarna främst om dyngbaggar och stumpbaggarna är bara med på ett hörn.

Stumpbaggar hittas vid kadaver, i dynga och bland ruttnande växter där de förser sig av den mat som erbjuds. En primär del av den maten består av andra insekter och då främst larver.

I Finland har vi enligt Laji.fi 49 arter inom familjen Histeridae (stumpbaggar). Flera av dem är synnerligen lika varandra och man får höja koncentrationsnivån när det är dags för artning. Här lutade jag mot Margarinotus striola och fick detta bekräftat via en skalbagge-grupp på fb.

Linjerna - eller fårorna - på täckvingar och halssköld ska stämma för den arten. Sedan har den också en grop (inbuktning) långt framme på respektive täckvinge som avslöjar arttillhörigheten. Denna stumpbagge är ca 6 mm lång.

Om jag lyckas se rätt är även den stumpbagge jag dokumenterade 2010 av samma art.

Philip S. Barton et al.

Contrasting diversity dynamics of phoretic mites and beetles associated with vertebrate carrion.

Experimental and Applied Acarology 63(1) November 2013

F. Bahrami et al.

Mesostigmatic Mites Associated with Coleoptera and Biodiversity Calculation of These Mites Phoretic on Dung Beetles in Golestan Province (North of Iran)

Middle East Journal of Scientific Research 9(3): 345-366, 2011

ISSN 1990-9233

Necrobia violacea

För kortfattad information om dyngan som denna bagge påträffades i hänvisas du (läsaren) till föregående inlägg.

I motsats till kortvingen i det där förra inlägget är det här ingen stor insekt. Det är väl ca fyra stycken millimetrar mellan antennfäste och akter. 

Inte heller denna rackare blev trög av att få tillbringa ett antal timmar i kylen, utan återfick raskt sitt pigga tillstånd och drog iväg innan jag hann få några riktigt vettiga bilder.

Tack och lov blev åtminstone den här bilden så pass skarp att man kan utröna vad det är för skalbagge. Den heter Necrobia violacea och är kanske främst känd som besökare på kadaver - vilket de uppenbarligen gillar bäst om det har en ordentlig mognadsgrad. 

Larverna tycks dock inte äta på själva kadavret utan snarare jaga andra asätande insekters larver - främst fluglarver. Jag tippar att just fluglarverna kanske varit den primära orsaken för det här exemplarets besök i dynghögen.

Skit... så hopplös kortvinge!

Bajs är ju alltid roligt. 

Fördelen med bajs är att det gör sig så himla väl i både humor och småkrypssammanhang. 

Här håller vi oss till det sist nämnda.

I söndags var bloggredaktionen ute på insamling av just bajs. Det rörde sig om brunnen dynga som skulle transporteras hem som näring för allehanda växter i trädgården. 

Väl framme vid dyngupplagringsplatsen fick man gotta sig i ett eldorado av spännande liv och rörelse. Givetvis var tvåvingarna (diverse flugor) av påtaglig numerär. Jag koncentrerade mig inte nämnvärt på dem, men kunde notera en del svängflugor tack vare deras karakteristiska vingvevande.

Kortvingar av den hopplösa modellen "svart och snabb" syntes också överallt. Med ordet hopplös tänker jag på att det finns miljarders miljoner arter som är svåra att skilja från varandra.

En större och betydligt mer lättigenkännlig art var också aktiv i och på dyngan. En sådan samlade jag in för fotografering hemmavid. 

Creophilus maxillosus kan bli uppemot 25 mm lång och liknar med sin svartvita teckning ingen annan kortvinge i våra trakter. Den är ett rovdjur som dras till as och dynga. I kadaver äter den både av kadavret och de fluglarver som där finns. I dyngan är det förstås bara själva fluglarverna som är på menyn.

Helt galet omöjlig att fotografera. Det insamlade kräket lyckades flyga iväg och enda bilden jag hann prestera var eländet högst upp i det här inlägget. Dessutom är den här insekten lite för stor för det där MPE65-objektivet.

Dyngan på släpvagnen innehöll dock fler exemplar och ytterligare en förpassades ner i ett insamlingsrör. Den här gången fick kortvingen åka en vända in i kylskåpet.

Det hjälpte föga. 

Efter fem timmar i +4°C var den lille j****n hur kvick som helst och smet iväg på nolltid.

Fler exemplar har observerats i trädgården och om tillfälle ges måste jag förstås försöka igen i hopp om någorlunda vettiga bilder.

Kameran är ett effektivt myggmedel

När värmen nu slog till igen vaknade stickmyggorna åter till liv. De var ju tvungna att retirera en smula när vintern för ett par veckor sedan slog till med en eftersläng.

I går agerade jag lockbete då myggorna mot kvällen började surra i skuggan. Men inte ens de hungrigaste myggor verkar vara helt nöjda över att bli fotograferade. Känns som om kameran är det mest effektiva myggmedlet även om man står en ljum sommarkväll bredvid valfri skogstjärn omgiven av ett moln stickmyggor.

Till slut fick jag ändå napp.

Mina stickmyggkunskaper är än så länge gravt bristfälliga vad artning beträffar. Därför har jag i dessa fall lagt upp bilderna på en fb-sida tillägnad tvåvingar (ordningen Diptera). 

Första stickmyggan bedöms vara Aedes hexodontus - fjälltömygga. Ett litet frågetecken hänger eventuellt över artningen. Det är den myggan som syns på bild nummer två och tre.

Andra stickmyggan (bild ett, fyra och fem) hör till släktet Anopheles och arten är sannolikt A. messeae - källarfrossmygga.

Hagtornsbärfis

Enligt utbredningskartor och rapporterade fynd har hagtornsbärfis - Acanthosoma haemorrhoidale - sin nordliga gräns i trakten kring den här bloggens kärnområde.

Hagtornsbärfis är 12-17 mm och stiligt tecknad i färgerna frisk försommargrön och mustig mörkröd med schatteringar av gult, orange, brandrött och svart.

Hagtorn (Crataegus) ska - med tanke på namnet - föga förvånande vara dess favoritväxt. Kräsen verkar den ändå inte vara eftersom Suomen luteet listar hägg, ek, rönn och bok som träd vilka den också lever på.

Övervintringen sker som vuxen och de parar sig på vårarna varpå avkomman blir aktiv senare under sommarhalvåret.

Detta exemplar är det första som observerats (eller artbestämts som denna art) i bloggredaktionens trädgård. Några problem att artbestämma hagtornsbärfis är det inte. Den delar inte sitt utseende med några andra bärfisar.

Hemerobius sp.

Våren håller sig frisk och fräsch. Inte många kryp är aktiva just nu ifall man bara går på vanlig jakt med kameran. Efter jobbet i går gjorde jag en kort trädgårdsrunda och hittade i alla fall den här florsländan.

Tycks vara i det närmaste kört med artningen. Det är antingen Hemerobius perelegans eller H. humulinus. Den först nämnda ska generellt ha aningen mer mörka fläckar på vingarna. Men de båda arternas inbördes färgvariationer sägs också överlappa varandra så att ljusa H. perelegans delar utseende med mörka H. humulinus. Ordet "mörk" betyder i det här fallet mera färgad brun ton och tydligare mörka fläckar på vingarna. H. humulinus har generellt mer fläckfria vingar och mindre utbredd ljusbrun färgton.

Men samtidigt finns det expertis (V. Monserrat) som misstänker att det inte ens rör sig om två olika arter. Hanarnas könsorgan sägs bl.a. vara extremt lika - något som annars brukar vara ett användbart hjälpmedel. Så för min del stannar jag vid Hemerobius sp. den här gången. 

I diskhon

När jag senaste söndag vaknat och kommit mig till köket för att fixa morgonkaffet blev rutinerna rubbade av liv i diskhon.

En husspindel (Tegenaria domestica) och en fläskänger (Dermestes lardarius) hade uppenbarligen fått för sig att ramla ner i dödsfällan någon gång under natten. 

Innan något annat överhuvudtaget kunde utföras - typ det där kaffekokandet - var jag förstås tvungen att dokumentera de båda äventyrarna. Det blev bara några snabba exponeringar utan extra åthävor innan krypen förpassades till ställen där de skulle få fortsätta med sådant som de gör. Fläskängern förpassades ut genom köksfönstret medan husspindeln fick leta sig ner under en tröskel.

Bloggen har hunnit fylla sex år och 1448 st inlägg har producerats. Det här är inlägg nr 1449. Med tanke på bloggens primära tema är det häpnadsväckande att fläskänger faktiskt inte kommit med förrän nu. Vad hade oddsen på det varit hos valfritt spelbolag?

Bokade mig i kors

Tornens kamp är ju en liten höjdpunkt varje vår. Att det eventuellt skulle gå av stapeln just lördagen 4.5 var väl ganska förväntat redan för ett halvt år sedan. Eventuellt var det också spikat. Men sådant kollade jag aldrig upp när jag lovade ställa upp för en kort föreläsning och workshop kring bihotell. Därmed hade jag bokat bort mig själv från tornens kamp.

På grund av snöyran som drog in under fredagen fann gänget som skulle ställa sig i Bådavikens fågeltorn ändå för gott att tacka för sig. Det bidde alltså ingenting av det hela det här året. 

Jag gjorde heller ingen första maj där ute i viken så som jag traditionsenligt brukar sedan ett antal år tillbaka. Vädret var kallt och ruggigt. Sådant klarar jag mig utan. Dessutom var jag tvungen att ägna den där dagen åt illustrationsarbete.

Småkrypen kröp bort när vintern stack kniven i ryggen på oss ständigt blåögda och naiva. Men en korsspindel härdade ut på en klädnypa här hemma i trädgården. I brist på nya fräscha flyttfåglar och framvaskade småkryp får denna lilla tuffing hålla liv i bloggflödet.