Illustrationer i Finlands Natur 2025

För ett år sedan plitade jag ihop detta inlägg med illustrationer gjorda för artikelserien Artporträttet i tidskriften Finlands Natur under åren 2023 och 2024. Läge för det här årets motsvarighet nu då kanske?

Tokstrikt lateral eller dorsal vy utan bakgrund har varit mitt genomgående tema.

Först ut 2025 var padda, Bufo bufo. 

Läge att påminna om mystiskt svartögda paddhanar dokumenterade vid Storsand.

Därefter följde makaonfjäril, Papilio machaon.

Det blev det både larv och vuxen fjäril.

I höstnumret var det dags för nötkråka, Nucifraga caryocatactes. Valde den smalnäbbade underarten N. c. macrorhynchos som ju är den man ser här på utgångspunkten.

Slutligen, i nr. 4 för året, blev det småvessla, Mustela nivalis, i vinterdräkt.

Nu är det dock över för den här gången och hoppeligen hittar redaktionen någon ny illustratör som vill ta hand om uppdraget inför kommande år. Hur kul det än varit att göra dessa illustrationer så är jag i behov att prioritera andra projekt den närmaste tiden.

Sedan artikelserien inleddes har det blivit totalt 30 st porträtt för Finlands Natur och det känns som en fin och jämn siffra att avsluta på. 

Kackurdunten 2.3.

Insåg här om dagen att det var flera år sedan jag vandrat ut till Kackurdunten och att det kändes som om den bristen kunde rättas till.

Ett par plusgrader och enstaka moln gjorde att jag föreställde mig viss chans att få se enstaka småkryp på snön. Bland annat vore det prima att hitta någon snöslända och äntligen få chans att fixa bättre bilder än de som åstadkoms på väg utt till Kackurdunten 2017 då jag av outgrundlig anledning dummade mig totalt med fotograferandet. Varför inte också en rostvingelarv (se samma inlägg)?

Eller måhända vinterharkrank? Den medhavda optiken (Laowa 100mm f2.8 Macro 2X) skulle vara mycket mer hanterlig optik för alla tre motiven än M-E65 som användes vid de tidigare tillfällena.

Molnen glesnade och solen blev allt mer framträdande vartefter. Det innebär att åtminstone vinterharkrankarna kanske inte skulle vara så troliga. Enligt uppgift hittas de oftast vid mulet väder eftersom de då inte riskerar överraskas av lika snabbt fallande temperatur som vid solsken.

Några småkryp hittades inte trots synnerligen långsam vandring och ögon mot snön intill stigen. Jag brydde mig heller inte i att syna träd eller skaka kvistar.

I stället blev det ett par slentrianmässiga avståndsdokumentationer av fåglar samt allmän förnöjsamhet över friskluftsdag i stället för skrivbordsarbete med ritplatta och krabbspindlar. 

Det var ju trots allt sportlov.

Nötkråkan i första fotografiet var en liten överraskning. 

Nötkråkor, av den smalnäbbade varianten, är ingen ovanlig syn i cembratalltäta centrum av Nykarleby. Vad denna nötkråka gjorde där ute i det där området vet jag inte, men de torde inte vara främmande för att äta frön av vår vanliga tall heller. Några av dem besöker tidvis vintermatningar även om det verkar vara förhållandevis sällan.

En annan fröätare som kameran riktades mot är större hackspett. Höll mig dock på avstånd för att inte störa honom i hans arbete i smedjan.

Försökte lyssna och spana efter svartmes vilken man brukar se och höra när man går längs vandringsleden. Det är faktiskt ganska länge sedan jag haft ögonen på denna en gång vanliga skogsmes som uppenbarligen inte är fullt så vanlig längre. Någon svartmes blev det inte den här gången och det krysset får jag således försöka åtgärda en annan dag.

Störd av nötkråka

Nykarleby, lördagen 20.8.2022.

Jag försöker sitta i trädgården och läsa i det fina sensommarvädret. Hittills har det gått sisådär.

När stararna, amiralen och ekorren stört klart var det dags för nötkråkan (den smalnäbbade underarten Nucifraga caryocatactes macrorhynchos). Visserligen hade den varit i farten hela tiden. Men den höll sig konstant utom synhåll högt uppe i bortre ändan av cembratallen och tidvis även på osynlig plats i gårdseken där de ofta sitter och lirkar fröna ur tallkottarna. Den här nötkråkan verkade inte vara fullt så oskygg som många av dem tenderar vara.

Till slut kunde jag ändå inte läsa vidare innan jag åtminstone fick lite skymt av fågeln genom sökaren. Tvångstankar är icke att leka med.

Sagt och gjort! 

Skymten erhållen och exponering avklarad.

Nu skulle det bli läsa av!

 

Sensommarnötkråkor

Sensommaren är nötkråktider.

Stadens smalnäbbade har ungar som skriker och knirrar. De vuxna samlar cembrafrön i rasande takt.

Den stora cembratallen i vår trädgård har åter ett magert år vad kottproduktion beträffar. Måhända ser vi därigenom inte så mycket av nötkråkorna när de väl tömt tallen.

Gammal bild, gammalt träd

Vår trädgård har ett antal gamla karaktärsträd. Lite skraj är jag eftersom de kombinerar hög ålder med stor storlek. Dvs. jag är orolig över att de kan skada omgivningen ifall de knäcks i någon storm.

Almar är generellt stabila och starka även som åldersstigna. Vårt högsmala exemplar lutar sig lite försiktigt över grannens uthus. Kronan är inte längre så tät och trädet har en hel del gamla, döda grenar som letar sig neråt med jämna mellanrum. Högt där uppe i kronan är det full rulle under sommarhalvåret. När rödhakeparet hade bo i holken precis intill almen tog det ca 60 sekunder för en enda förälder att flyga upp i trädet och återvända till holken med näbben full av mat till ungarna. Jag gissar att de andra småfåglarna har närapå samma takt när säsongen är som mest intensiv. Det är med andra ord en betydande mängd småkryp som lever uppe i ett dylikt träd. Flera av dessa misstänker jag är arter man mer sällan påträffar nere vid marknivå och det skulle allt vara lite spännande att få göra en liten expedition högt där uppe.

Fotografiet är taget elfte augusti förra året. Då hade några grå flugsnappare (här och här) hittat till trädgården. De stannade kvar ett par veckor och tog för sig av sensommarens småkryp. Till höger i bild syns en bearbetad kotte från gårdens cembratall. Nötkråkorna sitter gärna uppe i almkronan och tömmer kottarna på innehåll.

Den där oundvikliga delen av livet

Kvarlevorna av en nötkråka. Tippar att det är någon av de tre ungarna som hållit till i vår trädgård sedan slutet av sommaren. Har inte undersökt kroppen så pass mycket att jag sett huruvida fågeln drabbats av yttre skador som lett till detta resultat.

Hackspett och nötkråka

En hane och en hona av Större hackspett - Dendrocopos major - har hållit sig runt trädgårdsmatningen i helgen.

Trädgården är dock inte stor nog åt dem båda så det är lite kivande nu som då. Här är det honan som letar sig fram mot den där korven de helst äter av.

En liten stund senare var det hanens tur.

Nötkråkan, som upptäckt fröautomaten och börjat tömma den på innehåll, fick också för sig att testa korven.

Heureka! Sade nötkråkan

Idag har jag för första gången sett en av nötkråkorna faktiskt besöka fröautomaten.

Kajorna brukar förse sig med innehållet och de sprätter frön så det står härliga till. Nu har uppenbarligen denna nötkråka också insett vad som finns att hämta. 

Allt duger inte. Även nötkråkan sorterar så fröna flyger åt alla håll.

Gårdsmatning och många kvistar

När vi äntligen kom igång med vintermatningen blev det varmt. Men fåglarna behöver givetvis ändå bygga upp fettreserverna så det är ju bara att mata på.

Idag har vi haft grönfinkar på besök. 

Bollpilen är ett omtyckt tillhåll. Tätt med grenar och kvistar.

Av någon anledning har denna nötkråka också fattat tycke för bollpilen. Normalt brukar de använda gårds-ekens långa, grova horisontala grenar.

Talgoxen undersöker holken i vilken det finns en kamera monterad. Vi har inte haft den kopplad till någon dator ännu (kompatibilitetsproblem) men det torde kunna lösa sig inom kort.

Våra vänner nötkråkorna

En höstsemestervecka kvitteras ut just nu. Idag har jag försökt kratta löv och plocka i trädgården men det har minsann inte varit lätt. Olika störningar har ständigt hindrat mig i mitt arbete och en av dessa störningar var denna nötkråka.

Jag kan ju omöjligt jobba när dessa fåglar nödvändigt måste envisas med att finnas i närheten. Min självkontroll rämnar och jag rusar in efter kameran för att sedan ägna tid åt att smyga runt bland buskarna och knäppa bilder.

Några kottar finns inte kvar uppe i tallen så nötkråkorna får hoppa omkring på marken och söka efter dem.

Stor bländare, lång näbb och kort skärpedjup.

Kottfjällen hackas effektivt bort och de stora fröna kastas ner i krävan med fart.

Nötkråkorna

Jag börjar fråga mig hur nötkråkorna ska klara av att övervintra i trakten då det ser ut som om cembratallarna har producerat lite färre kottar än normalt. Hos oss har de snart tömt tallen och det är ovanligt tidigt.

Kråkorna hamstrar ju kottarnas frön i olika gömmor här och var men allt hittar de inte och vissa frön kommer de inte heller åt. Än så länge lever de i alla fall goda dagar och det är ett intensivt knackade uppe i vår ek.

Smalnäbbade gnisselkråkor

Traktens smalnäbbade nötkråkor - Nucifraga caryocatactes macrorhynchos - matar ännu sina nästan fullstora ungar. 

Ljuden, som ekar ur gårdens cembratall och träden intill, är varierat och nästan exotiskt. Flera av skriken kunde passa bra som ljudspår i någon naturfilm från Amazonas.

Ungarna har ett gnisslande - direkt osmörjt - läte när föräldrarna kommer med mat.

Jag slet ut stora FD-objektivet (FD 150-600 5.6 L) och försökte få någon av dem på bild men de satt högst upp i vår (väldigt höga) alm och oftast bakom allehanda trädkomponenter som t.ex. grenar, kvistar och löv.

Här är förövrigt det förra nötkråkeinlägget.

Ur arkivet 9 - Nötkråka

Nötkråkorna Nucifraga caryocatactes är ett trevligt tillskott i vår miljö. De smalnäbbade (N c macrorhynchos) vi har här är generellt orädda och tillåter en att betrakta dem på nära håll. Vår gård med sin stora cembratall har allt som oftast besök av ett par som häckar i närheten och på sensommaren/hösten har de sina flygga ungar med sig. Då gäller det att vara en aning vaksam ifall man befinner sig under tallen. Med jämna mellanrum tappar kråkorna kottarna och det är liksom med en viss pondus de dråsar ner i backen.

Trädgårdens gamla ek är en av favoritplatserna när kottarna ska bearbetas. Grova horisontala grenar ger en bra plattform. Alla frön äts inte genast. Nötkråkorna är ivriga sparare och gömmer fröna precis överallt. Gråden brukar vara full av små cembraplantor varje försommar.

Nötkråkorna arbetar upp kottfjällen synnerligen effektivt. Gårdens kajor började plötsligt efterapa nötkråkorna men var långt ifrån så skickliga att bända fram fröna och det verkade vara för mycket jobb i förhållande till belöningen så det blev aldrig populärt på kajornas meny. Dessutom fick jag intryck av att de verkligen besvärades och nästan äcklades av kådan som ju är rejält klibbig.

I Nykarleby finns ett antal par men de senaste åren tycker jag mig uppleva en viss minskning. Under slutet av 90-talet var det en stor invasion av nötkråkor men antalet häckande före och efter den invasionen uppskattar jag var ungefär samma. Med andra ord var det knappast några som stannade kvar. Här finns visserligen många cembratallar men riktigt många häckande nötkråkor räcker de ändå knappast till.