2025

Mindre hackspett fotograferad 21.4.

När det nu är dags att knyta ihop 2025-säcken får jag konstatera att innehållet ser lite annorlunda ut än vad det gjort senaste tio åren. Med undantag för några enstaka augusti-utfärder med planlöst drällande och småkryps-safari har nästan all min tid i spenaten gått åt till organiserad inventering och kartering.

Första mars skedde årets premiärtur till Bådaviken.

Bådaviken skulle komma att vara i fokus mer än vanligt detta år eftersom nämnda inventeringar skedde just där. Forststyrelsen har planer på viss restaurering genom utökat strandbete och/eller slåtter runt glosjön vilket innebär behov av att få grepp om hur åtgärderna kan påverka arterna inom området.

Två inventeringar pågick parallellt. Det handlade om åkergroda och fåglar.

Åkergroda har konstaterats i Bådaviken tidigare. Någon undersökning gällande hur stor population och hur omfattande fortplantingen är fanns dock inte. Åkergroda är i sig inte rödlistad men ses som en markörart vars habitat är skyddat och inte får förstöras. Eventuella åtgärder i Bådaviken får således inte inverka negativt på åkergrodans livs- och fortplantingsbetingelser.

När det i mitten av april blev klart att jag skulle utföra inventeringarna var tyvärr grodleken redan påbörjad och jag hann väl ta del av halva dess aktiva period. Grodleken skedde ungefär två-tre veckor tidigare än vad som varit normalt de sista tio åren. Våren var helt enkelt tidig och varm.

Att leken redan hade pågått en tid kunde konstateras på basis av äggklumpar på ställen där lockropen inte längre hördes. Grodornas lek hade flyttat och rimligen följde de helt enkelt med temperaturen vartefter vattnet värmdes pö om pö i glosjön.

Båda arterna, alltså vanlig groda, Rana temporaria, och åkergroda, R. arvalis, leker i Bådaviken. Vanlig groda är aningen tidigare av sig. En vecka ungefär. Men eftersom den mest intensiva leken sker över ca två veckors tid hos båda arterna är överlappet tidsmässigt ungefär en vecka. Ljuden skiljer sig tydligt arterna emellan och det är inga problem att notera vilken art som spelar var. 

Jag försökte vid några tillfällen ta bild på åkergrodorna men de var under mina besök inte längre så många och intensiva i sin lek vilket också innebar att de var aningen mer benägna att tidigt tystna och sjunka ner under ytan. Borde egentligen ha suttit tyst och stilla på avstånd och väntat längre men bildmaterial var inte viktigt och tiden behövde ägnas åt mer aktivt karteringsarbete.

En vanlig groda fastnade ändå på sensorn. 

Äggklump av åkergroda. Relativt små runda samlingar som sjunker ner en bit under ytan.

Äggsamling av vanlig groda. Hyfsat stora och relativt utspridda direkt vid ytan.

All lek och alla observerade äggsamlingar var knutna till vattenytor på platser som senaste år varit under betestryck och slåtter. Det talar för att utökat strandbete gynnar åkergrodan och därmed även är rätt metod för upprätthållandet av det habitat arten är beroende av för fortplantningen. Omkringliggande strand-/primärskog är teoretiskt också av lämpligt slag för grodorna medan de är aktiva resterande del av sommarhalvåret. Grodor brukar jag också notera när jag letat småkryp bland alarna.

Inför nästa år bör jag - om jag inte tackar ja till nya motsvarande sommarprojekt - spendera lite tid åt att sätta mig ner för att på någorlunda avstånd tyst, stilla och med teleobjektiv invänta åkergrodornas lek.

Jag har väl i och för sig rätt många "nästa år borde jag-projekt" som jag aldrig någonsin gjort något åt. Så man vet inte riktigt hur det blir.

Strandbetet ja...  När jag åkte hem från Bådaviken 20.9 stod denna ko på Djupstensvägen. Min telefon hade laddat ur men jag fick efter hemkomsten (via ombud) iväg ett meddelande till ägarna.

De har en tendens att ignorera elstängslet, de där kreaturen.

Fågelinventeringen skedde över i stort sett hela sommaren. Primärt handlade det om att kartlägga vilka arter som var knutna till det restaureringsaktuella våtområdet och framförallt vilka som häckar där. Störst fokus lades således inom de ytorna. Samtidigt passade jag ändå på att också inventera primärskogen runtom för att få lite större insikt i artförekomst och populationer i området som helhet.

Lövsångare fotograferad 25.5. Lövsångare och bofink var föga förvånande vanligaste arterna i strand-/primärskogen. Beräkningen är att ca 20 par av vardera fågelart häckar inom det inventerade området.

Tofsmes fotograferad 1.7.

Totala antalet observerade arter blev 103 stycken. Det är aningen färre än jag hade föreställt mig. Under årens lopp finns bekräftelse på 149 observerade arter i Bådaviken men flera av dem är förstås tillfälliga besökare som inte har någon speciell anknytning till viken och dess habitat. 

77 observerade arter kan sägas vara direktknutna till de olika biotoperna kopplade till glosjön med dess omgivande primärskog. 

Dessa kan fördelas så att 21 st huvudsakligen är beroende av själva glosjön och dess vatten medan 20 arter har vasshavet samt strandängen som viktigt habitat. Primärskogarna är centrala för 36 arter. Givetvis är alla habitaten påverkade av varandra och många av arterna har anknytning till kombinationerna av habitat och miljöer. Vassbeståndet behövs ju som skydd för flera av "glosjö-arterna" som t.ex. sothöna.

Flera av arterna i statistiken häckar inte inom området men besöker viken i återkommande födosök. De tre arterna svalor samt tornseglare är typexempel. De jagar svärmande insekter vilka spenderar sin larvperiod i glosjön.

För några av vadarna är Bådaviken rastplats i samband med flyttningen.

Totalt ca 38 arter torde häcka inom området och ytterligare några i den närmaste omgivningen.

Ett antal fågelarter som rent teoretiskt borde kunna trivas i Bådaviken, och som tidigare observerats i området, kunde jag varken se eller höra denna sommar. Rörsångare är en av dessa.

Sävsångare fotograferad 25.5. 

I vasshavet var sävsångare vanligaste arten. Svårräknat antal men på basis av räknade individer vid utvalda observationsplatser och en viss extrapolering är uppskattningen att ungefär 25 par häckar i glosjöns vass. Antalet stämmer rätt väl med den par-täthet arten vanligen observerats uppvisa i dylika habitat. Antalet gör också att sävsångare är vanligaste häckfågeln inom inventeringsområdet.

Skäggmes fotograferad 3.8.

När jag fick anbudsförfrågan om att göra inventeringarna tackade jag först nej. Dels tyckte jag inte att jag ville dra på mig ett sådant jobb av den enkla anledningen att jag hade andra jobbprojekt som krävde engagemang och tid. Dels ville jag inte omvandla min normala sommaravkoppling till ett jobb som innebär ansvar och deadline. Den avkopplande effekten av att vara ute i naturen riskerade gå om intet. Jag har trots allt brottats med utmattningssymtom tidigare och känsligheten gör sig ibland påmind.

Utöver det ville jag inte konkurrera om inventeringsjobb med biologer som både professionellt och inkomstmässigt rimligen har större nytta av detta än vad jag har. Jag är ju alltså ingen biolog.

Men när jag meddelade detta till Forststyrelsen visade det sig att ingen biolog kunde ta på sig inventeringen och att jag - om jag tackade ja och lämnade in en offert - i så fall skulle vara den enda tänkbara inventeraren. Efter en dag av kontemplation tackade jag således ja. Det ångrar jag inte nu i efterhand. För utöver datahanteringen och rapportsammanställandet lyckades jag ändå se det som ett rent nöje i tillräckligt god omfattning.

Därmed ersatte inventeringsprojektet närmast helt och hållet den normala och rätt planlösa jakt på småkryp jag vanligen idkar under sommarhalvåret.

Som sagt. 2025 blev ett annorlunda år ute i spenaten.

Rapporterna finns inte offentligt tillgängliga och jag vet inte om Forststyrelsen har för avsikt att ladda upp dem på sin webbsida. Den som har intresse av dem får helt enkelt kontakta mig.

Turkduva fotograferad i trädgården 1.3.

2025 i övrigt då?

Den traditionella statistikredogörelsen bör förstås publiceras. 

Här kommer den:

2025 blev antalet nya artkryss i trädgården bara 14 stycken. Totalt är trädgården således nu uppe i 859 djurarter. 

14 nya trädgårdskryss är lägsta antalet någonsin.

 

Inventeringsarbetet i Bådaviken bidrog till artkrysstorkan på hemmaplan. Dessutom blev det ingen genomgång av insamlade småkryp under senaste vinterhalvår.

2013: 142 st.

2014: + 33 = 175 st.

2015: + 213 = 388 st. (en hel hög äldre obestämda observationer som adderades)

2016: + 43 = 431 st.

2017: + 85 = 516 st.

2018: + 60 = 576 st.

2019: + 37 = 613 st.

2020: + 32 = 645 st.

2021: + 45 = 690 st.

2022: + 50 = 740 st.

2023: + 33 = 773 st.

2024: + 72 = 845 st.

2025: + 14 = 859 st.

Siffrorna ovan gäller dock bara djur. 

Bland övriga organismgrupper är krysslistan, artbestämningen och dokumentationen än så länge endast rudimentär. Det finns med andra ord mycket att hämta bland dessa än.

27 arter svampar.

4 arter slemsvampar.

11 arter lavar.

29 växtarter. Kunde troligen snabbt räkna upp ytterligare 50 eller fler växter men utgår här endast från en hittills ofullständig lista av genomgångna och verifierade arter som i nuläget inte är mycket längre hunnen än att den inbegriper ormbunkar och barrväxter. Långsam process eftersom andra göromål oftast är prioriterade.

2025 gav 39 nya djurarter till bloggen och nu torde det totala antalet vara 1307. 

Även den siffran är lägst någonsin. Jag skyller som sagt på inventeringen.

Art nr 1300 blev kvadratspindel.

2013 -> 2015: 467 st.

2016: + 52 = 519 st.

2017: + 116 = 635 st.

2018: + 82 = 717 st.

2019: + 75 = 792 st.

2020: + 87 = 897 st.

2021: + 75 = 972 st.

2022: + 91 = 1063 st.

2023: + 109 = 1172 st.

2024: + 96 = 1268 st.

2025: + 39 = 1307 st.

Totalt finns även 47 arter svamp, 6 arter slemsvamp och 24 arter lav i bloggen. 

Växter förekommer i viss mån men jag har inte statistik på det än.

Lite övrig statistik är att jag nu har dokumentation (foto) av 1379 djurarter. Då räknar jag in även riktigt dassiga avståndsdokument.

En annan siffra som är lägst någonsin under den här bloggens existens är antalet inlägg som 2025 bara blivit 109 stycken (det här inlägget inräknat). Hur kommer det sig?

Jo, jag skyller givetvis på inventeringen och andra jobbuppdrag som hållit mig borta från bloggredaktionen under året.

Några galet exceptionella naturupplevelser dök väl inte upp men brun glada, dokumentation på flyktig skäggmes och (genom viltkamera) vattenrall samt rördrom som bjuder på dans kan ändå nämnas.

Mindre kul var att slutet för Bådavikens fågeltorn med största sannolikhet nu nåtts.

Härmed tackar jag er som hittat hit och hoppeligen hittat någonting av intresse detta år samt önskar ett riktigt gott nytt år!

Graveland, J. 1999.

Effects of reed cutting on density and breeding success of Reed Warbler Acrocephalus

scirpaceus and Sedge Warbler A. schoenobaenus.

Journal of Avian Biology, 30(4), 469-482.

 

Paleontologiska motiv och Science-omslag

Mitt egentliga gebit är fri bildkonst inom samtidskonsten. Det är i den traditionen min hjärna är marinerad och verksam i såväl egna projekt som undervisningssammanhang.

Hela den här naturbloggen och allt ordande om diverse kreatur är egentligen bara resultatet av ett livslångt sidointresse. Samma gäller de naturvetenskapliga illustrationer jag gjort mer frekvent - även yrkesmässigt - under senare år. 

Visst finns broar mellan ämnesområdena och visst använder jag de broarna ibland. Framförallt samtidskonsten är ju öppen för alla tänkbara inslag från allehanda håll. Men normaltillståndet är ändå att jag håller verksamheterna någorlunda separerade med syfte att erhålla mental avkoppling ämnena emellan.

Tänkte det var skäl att nämna detta eftersom potentiella återkommande bloggbesökare sannolikt inte har koll på att så är fallet. Det om det!

Sedan mitten av 1990-talet har jag gjort en och annan illustration med motiv inom ämnet paleontologi. Det började - och höll i sig rätt många år - med tuschteckningar och gouachemålningar för Rolf Österblads suveräna naturvetenskapsartiklar i Vasabladet och fortsatte senare med enstaka andra uppdrag. 

2014 gjorde jag en serie målningar för Matts Anderséns bok När himlen faller ner som handlar om Söderfjärden och framförallt dess geologiska historia.

När det projektet var avklarat blev det inga nya på flera år och vad paleontologisk illustration beträffar. Dessutom girade jag ändå mera in på motiv bestående av nu levande organismer vilket också var heltidsjobb under några år (se t.ex. lungsnäckor och krabbspindlar).

Men så helt plötsligt och oförväntat fick jag våren 2024 förfrågan om att göra ett antal målningar för ett kommande bokprojekt. Arbetet med de målningarna avslutades i somras och boken går inom kort i tryck. Jag ordar mera om boken när den publicerats.

Som en biprodukt i det arbetet uppstod en önskan om att omvandla och utveckla en av målningarna för ett nytt ändamål, nämligen som framsidesförslag till tidskriften Science. Forskarlaget som kontaktade mig var på väg att få referentgranskningen av en artikel godkänd för publicering och ville med framsidesförslaget skapa lite mer synlighet för artikeln. I den bemärkelsen är det här inlägget med sin målning också en liten blänkare till bokprojektet. 

Science (Magazine) är tillsammans med Nature två av de mest renommerade tidskrifterna innehållande referentgranskade forskningsartiklar. Nature startade 1869 medan Science började ges ut 1880. Utgivningstakten är ett nummer per vecka. Båda publicerar referentgranskade artiklar inom alla naturvetenskapliga områden. Utöver forskningsartiklarna inbegriper de alltid genomintressanta redaktionella artiklar, ledartexter och fantastisk nyhetsöversikt. Politik och dess effekt på vetenskap tas också upp i den redaktionella sektionen. Det är alltså två tidskrifter som på på närmast fullödigt sätt förmedlar bred och djup vetenskap med största möjliga respekt för de vetenskapliga principerna.

Min tvångstankemässiga dragning till allt det som dessa publicister matar ut ledde för flera år sedan till att båda tidskrifterna kommer hem till postlådan. Visst kunde jag ha en digital prenumeration! Men min hjärna behöver ha tryckt text på papper för åtkomst till erforderlig sinnesro och förmåga att ta till mig det jag läser. Att prenumerationerna skapat ohållbar pappersöversvämning i arbetsrummet - där tidningarna förstås måste uppbevaras - är något jag ganska snart måste ta tag i. 

Att få skapa ett förslag på framsidesbild för Science kändes av ovan nämnda orsaker synnerligen hedersamt och därmed naggades gladeligen en hel del av min sommarsemester i kanten. Det fanns förstås ingen garanti för att Science-redaktionen skulle välja forskarlagets och mitt förslag. Andra artikelförfattare i samma nummer hade troligen också önskan om synlighet genom plats på framsidan.

När det blev klart att min målning valdes kändes allting ganska overkligt. Jag firade med en liten skål glass. Vaniljglass utan något extra. Det är nämligen så jag vill ha vaniljglass.

Sedan följde förstås lång väntan fram till 13.11 då numret med artikeln och illustrationen skulle publiceras.

Artikeln handlar om tidigt ökad marin biodiversitet efter massutdöendet i slutet av Perm för 252 miljoner år sedan. Detta konstaterande baserar sig på fynd i marina avlagringar på Svalbard och inbegriper en tidigare oförväntad rik artsammansättning med flera olika benfiskar, hajar, temnospondyler (en slags "primitiva groddjur") och fisködlor. De fossila spåren efter massutdöendet pekar på att ca 90% av allt marint liv försvann. Klimatologiska förändringar och kemiska omdaningar i biosfären var omfattande samt pågick över relativt lång tid. Det föranledde tidigare en misstanke om att biodiversitetsökningen blev en utdragen process en bra bit in i Trias (den geologiska perioden efter Perm). Fynden påvisar alltså förhållandevis snabb återhämtning inom de närmaste tre miljoner åren efter massutdöendet. Åtminstone i det marina område som fossilbädden representerar.

Målningen inbegriper ett mindre urval av de djur som hittills hittats på Svalbard.

I centrum Aphaneramma rostratum (temnospondyl) som fångat benfisken Bobasatrania nathorsti. Skallen på Aphaneramma var ungefär 40 cm lång.

Tre stycken fisködlor, Grippia longirostris, cirklar runt och plockar exemplar av ammoniten Svalbardiceras spitzbergensis. Grippia var ca 1 - 1,5 meter och Svalbardiceras var en småvuxen ammonit. Utseendet på mjukdelarna och förmågan att spruta bläck är spekulation. Samma gäller förstås exakt form och färg på resterande djur.

Nere till höger dyker toppredatorn Cymbospondylus fram. 

Långt bort syns ett stim Boreosomus som antastas av den långsträckta rovfisken Saurichthys. 

Längre ner i bakgrunden skymtar två hajar i släktet Acrodus tillhörande Hybodontiformes som är en numera utdöd grupp. De åt sannolikt skalförsedda mollusker eftersom tänderna var knölformade.

Science-redaktionen justerade kontrasterna en smula. Det får de göra och för kontrastbortfall i trycket kan det dessutom vara nödvändigt med kompensation. Beskärningen blev i mina ögon en liten gnutta för hård. Jag hade gärna sett två millimeter till av bildytan i vardera kant. Det fanns marginal att ta av. Men jag ska egentligen inte klaga. 

Ganska exakt en månad efter utgivningsdatum landade mitt premumerationsexemplar i postlådan. Det är den normala fördröjningen mellan utgivningsdatum och leverans på prenumerationen. Men jag fick några exemplar i specialförsändelse relativt omgående efter publiceringen.

Jag trodde paleontologiska motiv hörde till det förflutna i mitt arbete. Plötsligt satt jag och jobbade med sådana i ett drygt år. Man vet liksom aldrig vart ett och annat leder. En gammal kontakt resulterade i ett bokprojekt som i sin tur resulterade i en avknoppning som landade på framsidan av Science.

För 10 år sedan var jag i ärlighetens namn aningen trött på paleontologiska motiv och framförallt trött på den något grabbigt juvenila "paleoart"-diskussion som genren genererar i sociala media. Men den måste jag förstås inte ta del av. 

Hur som helst var det onekligen riktigt skoj att återigen dyka ner i den här världen. Mer om ämnet när nämnda bok publiceras.

Länk till publikationen på nätet.

Direktlänk till artikeln.

Merparten av allt som Science publicerar på nätet är dock bakom betalvägg.

Illustrationer i Finlands Natur 2025

För ett år sedan plitade jag ihop detta inlägg med illustrationer gjorda för artikelserien Artporträttet i tidskriften Finlands Natur under åren 2023 och 2024. Läge för det här årets motsvarighet nu då kanske?

Tokstrikt lateral eller dorsal vy utan bakgrund har varit mitt genomgående tema.

Först ut 2025 var padda, Bufo bufo. 

Läge att påminna om mystiskt svartögda paddhanar dokumenterade vid Storsand.

Därefter följde makaonfjäril, Papilio machaon.

Det blev det både larv och vuxen fjäril.

I höstnumret var det dags för nötkråka, Nucifraga caryocatactes. Valde den smalnäbbade underarten N. c. macrorhynchos som ju är den man ser här på utgångspunkten.

Slutligen, i nr. 4 för året, blev det småvessla, Mustela nivalis, i vinterdräkt.

Nu är det dock över för den här gången och hoppeligen hittar redaktionen någon ny illustratör som vill ta hand om uppdraget inför kommande år. Hur kul det än varit att göra dessa illustrationer så är jag i behov att prioritera andra projekt den närmaste tiden.

Sedan artikelserien inleddes har det blivit totalt 30 st porträtt för Finlands Natur och det känns som en fin och jämn siffra att avsluta på. 

Oplitidae

Ibland postar folk kvalster till mig. Med postar menar jag inte bilder skickade via e-post eller sociala medier. Nej, det är fysiska kvalster i fysiska paket som landar i den fysiska postlådan ute vid den fysiska gatan.

I djurväg inbegriper den här bloggen allt mellan himmel och jord. Någon speciell inriktning är inte uttalad. Eventuella frekvent återkommande besökare har kanske ändå noterat att jag tenderar ha viss dragning mot vissa taxonomiska grupper. Steklar är ett sådant exempel. Speciellt brokparasitsteklar. Spindlar gillar jag också. Men båda nämnda grupperna brukar jag ibland ha mentala pauser från. Varför vet jag inte. Det blir bara så.

En grupp som dock ständigt får neuronerna att skicka elektriska impulser mellan varandra är kvalster. Denna ofantligt stora och diversa samling svårobserverade kryp ackompanjerad av begränsad biologisk litteratur full av stora informationshål och svårfunna beskrivningar. Helt hopplös djurgrupp att fatta tycke för. 

Under årens lopp har, främst i Sverige, uppenbarligen ett rykte om min kvalstervurm spridit sig. Beror rimligen på otaliga kvalsterkommentarer i diverse "vad är det här för småkryp-grupper" på Facebook. 

Med ovan nämnda i åtanke står det sannolikt klart att kvalstren i det här inlägget tillhör dem som skickats till mig. Kvalstren hade upptäckts klamra sig fast på terrariedjur och följaktligen uppstod oro kring huruvida kvalstren kunde vara skadliga för terrariedjuren - i det här fallet en skorpion, Euscorpius italicus.

På första - av terrarieägaren Fredrik McPede Häljesgård tagna - fotografiet ser man att det handlar om kvalster i infraordningen Uropodina (ordn. Mesostigmata, rovkvalster). I den här delen av världen är det, vad jag nu erinrar mig, inga andra som uppvisar dylik rund och slät "ryggsköld" samt klänger fast på större evertebrater. Eller jo... det finns. Men de är mycket mindre - bara kring 200 μm (0,2 mm) jämfört med minst dubbla storleken och med en del tydliga diagnostiska karaktärer som inte återfinns hos Uropodina.

Jag fick hem ett litet rör med bottensubstrat (jord) innehållande en försvarlig mängd kvalster. Antagligen kring 150 - 200. Rejäl mängd kvalster i liten mängd substrat. Drygt 50 stycken av varierande storlek plockades ut och sparades. Kvalstren är inte bevarade i sprit och har i all enkelhet tagits av daga i frysen samt därefter tillåtits torka. Merparten av dem håller formen men när innandömet torkar krymper det ihop varpå ett oregelbundet mönster skymtas genom kutikulan och som således inte har med deras egentliga utseende att göra.

Utseendet på honornas genitaliesköld - den rundade formen centralt på undersidan - gick inte att återfinna i den Uropodina-litteratur jag dittills hade samlat på mig. Sköldformen hör till de diagnostiska karaktärerna.

Kom samtidigt på att det var rätt länge sedan jag kollat om Wolfgang Kargs Acari (Acarina). Milben Unterordnung Parasitiformes (Anactinochaeta) Uropodina Kramer, Schildkrötenmilben (1989) fanns tillgänglig på något webb-uppkopplat antikvariat. 

Minsann! 

Ett exemplar väntade på köpare och det beställdes omgående.

Boken är dock redan gammal och saknar föga förvånande ett försvarligt antal arter. Kvalster-arten i det här inlägget hör till de där saknade. Men boken är det oaktat riktigt bra och gav bekräftelse gällande kvalstrets taxonomiska hemvist på familjenivå.

Bilderna ovan och nedan är de två första jag tog. Ljussättningen blev aningen skarp. Rättade till den grejen men konstaterade även att det skarpa ljuset också framhäver detaljer som nästan försvinner när ljusdiffusionen är starkare.

Kvalstrets familjetillhörighet är Oplitidae (ingick tidigare i Trachyuropodidae). Därefter har identifieringsprocessen tagit stopp och släkte är än så länge oklart. Det är kanske inte ens möjligt att avgöra på basis av det här bildmaterialet.

Tack till Jenő Kontschán för bekräftelse av familjetillhörighet!

Pillade bort andra och (del av) tredje benet på vänstra sidan hos ett av kvalstren för att få visuell åtkomst till peritremen (åsliknande struktur) vid andningsspirakeln som är en av de diagnostiska karaktärerna i bestämningen av dessa kvalster. Peritremen syns dock inte jättetydligt i bilden nedan. Den är kort och bildar i sin främre del en utåt och bakåtriktad krok. 

Här ett äldre inlägg med omnämnande av peritreme i familjen Macrochelidae.

Peritremen hos släktet Oplitis bör vara lång och krokig. Det skulle antyda att just Oplitis inte är aktuellt i det här fallet. Hos övriga släkten är den kortare och "enklare" men utgående från vad jag hittills hittat är det inget släkte eller någon art som uppvisar utåt och bakåtriktad prestigmatid peritreme-krok.

En annan karaktär jag hittills inte heller sett motsvaras i artbeskrivningar är placeringen och riktningen av de strukturer som bildar små kanter eller fåror på ryggskölden.

Trevligt nog har ett antal av de vuxna honorna utskjutna chelicerer. De kan som synes sträckas ut en god bit. Bland Uropodina-kvalstren är chelicererna försedda med saxklor och kan, med vätsketryck och muskelindragning, skjutas ut och dras in. Muskelfästet sitter relativt långt bak i kroppen. Saxklornas utseende är också diagnostisk karaktär men jag har för närvarande inte möjlighet att fotografera så små motiv på vettigt sätt.

Jag vågar inte uttala mig mer preciserat om kvalstrets diet eftersom bestämningen inte kommit längre än Oplitidae. Bland Uropodina är många av släktena och arterna rovdjur på främst nematoder. Flera äter också svamp och andra organiska ämnen. I dynghögar där bland annat arter i släktet Uropoda ofta befinner sig är just svamphyfer troligen viktig födokälla. Men där får också små fluglarver sätta livet till. Här och här hittas deutonymfer av någondera art i släktet Uropoda.

Många Oplitidae-kvalster är kopplade till myror - eller termiter där sådana finns - på vilka de också kan ses lifta. I motsats till Uropodidae-kvalstren som liftar i deutonymfstadiet, och då genom att kleta fast stig med ett stelnande sekret, är foretiska Oplitidae-kvalster vanligen vuxna.

En del Oplitidae-kvalster är förknippade med död ved. Många myror bygger i och för sig också bo i död ved.

I det här fallet råder det osäkerhet kring vad kvalstren exakt kommit in med i terrariet. Därför går det inte heller att med säkerhet säga huruvida inläggets kvalster har säker koppling till myror och/eller död ved. Bör även tillägga att deras hemvist är en lövskogsdunge på en ort något norr om Stockholm.

Med tanke på den stora mängden kvalster i terrariets marksubstrat har miljön tjänat dem gott. Men eftersom de klättrat upp på terrariedjuren får man spekulera att födokällan börjat tryta och att kvalstren hoppats på lift till ny plats. Foresi (liftande) är dessa kvalsters primära spridningsmetod.

Hanarna känns igen på att deras genitaliesköld har annat utseende. Hanarna bland de insamlade kvalstren är generellt aningen mindre än honorna.

Nymferna har lite klenare kutikula/skal och blev i flera fall deformerade när de torkade. Men några behöll ändå formen. De är ungefär hälften så stora som de vuxna honorna och med ett innandöme som förmodligen torkat ihop till nästan ingenting är det i stort sett bara ett tomt skal som fotograferats.

I det här inlägget från 2021 syns Uropodina-kvalster på raspryggstekeln Rhyssa persuasoria (underfam. Rhyssinae, fam. Ichneumonidae, brokparasitsteklar). Inte omöjligt att det också handlar om något kvalster i familjen Oplitidae. Abies-veden i vilken stekelhonorna under flera år parasiterat på hornstekellarver är också hem för myror.

Inlägget uppdateras ifall artbestämningsprocessen leder vidare till släkte och t.o.m. art.

DNA-sekvensering vore förstås alltid fördelaktigt i dylika sammanhang.

Referens:

Karg, Wolfgang. 1989.

Acari (Acarina). Milben Unterordnung Parasitiformes (Anactinochaeta) Uropodina Kramer, Schildkrötenmilben

Der Tierwelt Deutschlands. 67. Teil. Web Gustav Fischer Verlag Jena

Månen 7.11

Ibland blir nattsömnen kortare när det är fullmåne. 

Inte för att fullmånen gör att jag sover dåligt. Det känns konstigt att ha sämre sömn bara för att solen lyser på hitsidan av något som är mellan 356 000 km och 406 700 km långt bort och som jag dessutom inte ser i sovrummet.

Nej, det handlar förstås om att jag kan få ett behov av att gå ut med kameran för att ta ett fotografi eller två.

7.11 var månen som synes inte längre riktigt full. Men vädret var fördelaktigt.

Så jag plockade ut mitt gamla Canon FD 150-600 f5.6 och monterade en Canon FD 2x-A-extender på det.

1200 mm således. Har testat kombinationen många gånger förr men utan att nå särskilt tillfredsställande resultat. Den här gången tänkte jag också se hurudan skillnad det blir jämfört med RF 200-800. Jämförelser bör ju helst ske vid samma fotograferingstillfälle eftersom de atmosfäriska förhållandena ofta spelar stor roll.

Första bilden ovan är en enskild bild tagen med 80-talslinserna.

Här jar jag stackat 9 exponeringar i Photoshop. Orsaken till det är att enskilda delar av månen kan vara skarpa och andra oskarpa pga. ljusbrytningar i atmosfären. Sådana områden syns i den första bilden. Ljusbrytningarna böljar av och an vilket innebär att skärpan och oskärpan ständigt byter plats. Stackningen innebär att programvaran använder de skarpa delarna ur respektive exponering och då finns chans att merparten av månen kan framträda med bättre skärpa.

Slutligen tog jag några fotografier med det nya objektivet (nedan). 

Här är bilden mer beskuren eftersom 800 mm inte fyller bildytan med lika mycket måne som 1200 mm. 

Nu har jag än så länge inte bemödat mig om att göra en fokusstackning av bildmaterialet erhållet med den nya optiken. Så fotografiet nedan dras med en del "regional oskärpa".

- Men dragningskraften då?

... hör jag någon fråga. Är det inte den man sover sämre av?

- Vi människor består ju av närmare 60% vatten och alla vet ju hur månen drar med sig en tidvattenvåg runt hela jordklotet. Klart vi påverkas!

Men nä. Vattnet i vår kropp påverkas givetvis inte mer än resterande molekyler i kroppen. Dessutom borde vi i så fall påverkas varje gång månen passerar över himlavalvet och inte enbart när den är full. 

Utöver det utövar objekt i vår omedelbara närhet ständigt större gravitation på vår kropp än vad månen gör.

Bådaviken 1.11. Fågeltornet

Det ser ut som om en nästan fem decennier lång era är över.

Femte oktober möttes jag i den lokala Nykarleby-gruppen på Facebook av bild på delvis riven och igenbommad trappa samt skylt om att fågeltornet i Bådaviken är tillfälligt ur bruk.

Det gick nästan en månad innan jag själv kom mig iväg för att begrunda situationen. Under tiden har jag varit i kontakt med olika berörda parter för att reda ut exakt vad som föranlett detta samt hur framtiden för tornet kan tänkas se ut.

Att tornet sett sina bästa dagar råder det inget tvivel om. Men den bärande stommen är så vitt "vi" - dvs. talkokrafterna i Jakobstadsnejdens Natur r.f. (JNN) - kunnat konstatera i erforderligt skick. Smärre delar har under årens lopp bytts ut. Senast för ett år sedan byttes golvplankor och material på räcket.

Något direkt svar på om det är hela tornet eller vissa specifika och utbytbara delar i konstruktionen som dömts ut har inte erhållits.

Ett större renoveringsbehov är dock något som obönhörligt kommit närmare de sista åren. Dessutom är trappan brant och ska inte tas med slapp lattjo-attityd oberoende hur gott dess skick än skulle vara.

Tornet byggdes av föreningen med material som donerades av staden Nykarleby. Invigningen skedde 1978. En berättelse om detta finns här på Nykarlebyvyer.

Sedan dess har det berömda vattnet runnit under broarna och så småningom överfördes marken tornet står på från staden Nykarleby till Forststyrelsen.

JNN har förvaltat tornet och trodde sig också äga tornet. Men några dokument om vem ägaren egentligen är verkar inte finnas. Det var kanske mindre relevant då när det begav sig. Av den anledningen är det så att tornet nu rimligen också juridiskt ägs av Forststyrelsen. 

Den rivna trappan och förbommningen är utförd av en Forststyrelsen-anställd som dömt ut tornet ur säkerhetssynpunkt och skridit till verket med såg och kofot. Det står nu också klart att tornet landat i Forststyrelsens lista över rivningsobjekt och därmed så småningom rivs ner. Några planer på nytt torn finns inte och Forststyrelsen är en part som av såväl ekonomiska som ansvarsmässiga orsaker inte vill bygga eller ens förvalta fågeltorn.

Att uppföra ett nytt torn på platsen kräver utöver själva byggkostnaderna därmed också en ansvarstagande part samt godkänt avtal med och arendekostnader till Forststyrelsen. JNN är i skrivande stund knappast förmöget att åstadkomma detta på egen hand. Hur det ser ut från stadens håll är för tidigt att säga. Fågeltorn är måhända inte högst på åtgärdslistorna i dagens kommunala vardag.

Synd på många sätt. Observationsstatistiken från tornets 47 år är hyfsat omfattande och den långa perioden av datainsamling ser nu ut att huggas av. Ur vetenskapligt (ornitologiskt) hänseende är det beklagligt eftersom långa dataserier förmedlar verifierbara insikter om ekologiska förändringar på ett sätt som kortare observationsperioder självfallet inte gör. Här spelar också begreppet citizen science roll eftersom besökare noterat sina observationer i tornets gästbok.

Visst kan man även framöver bedriva ornitologisk observation i Bådaviken. Men metodiken spelar alltid roll beträffande jämförbarhet observationer emellan och därmed även hur observationsdata kan användas vetenskapligt. Bådaviken är dessutom ett område omöjligt att överblicka utan högt belägen utkiksplats. Under den gångna sommarens fågelinventering kunde jag konstatera att den absoluta merparten av arterna var möjliga att se eller höra från just tornet. Mer precis räkning och kartering behövde visserligen ske genom rundvandring i området, men för artantal och övergripande bild är tornet generellt mycket god observationsplats.

Tornet har också varit ett relativt populärt besöksmål i Nykarleby. Det vittnar både gästboken och kommentarer i sociala media om. 

Det ser med andra ord ut som om jag får hitta ny första maj-tradition och att eventuell medverkan i tornens kamp nu bör ske från någon annan utkikspunkt.

... åtminstone inkommande vår.

För man vet ju aldrig och hoppeligen kunde någon lösning dyka upp för en fortsättning på höghöjdsspanandet ut över Bådaviken. Det vore prima både ur ornitologisk synvinkel och för alla oss i lokalbefolkningen som gärna har tornet som återkommande utflyktsmål.