Bloggen fortsätter med fotografier som togs 8.2. För fler fågelbilder från samma tillfälle vill jag hänvisa till föregående två inlägg. Där fick domherre respektive grönfink vara i fokus. Nästa inlägg - som i skrivande stund förstås inte ännu är uppladdat eller ens påbörjat - fortsätter på samma tematiska spår.
Gulsparv - Emberiza citrinella - är en trogen art vid matningen den här vintern. Flocken pendlar mellan ungefär 15-25 fåglar och syns i stort sett dagligen.
Det gäller att bjuda på havre. Mycket annat vill de inte ha. De saknar proper teknik för att öppna solrosfrönas skal men möjligen kan de tänkas äta dem färdigskalade. Har inte testat sådana på länge. Evenuellt petar de också i sig mindre bitar av nötter men det är inget jag observerat eller läst om och därför är det bara en spekulation från min sida.
Likt föregående inlägg med domherre och grönfink ska jag passa på att frossa lite i de taxonomiska hörnen av gulsparvens varande.
Släktet Emberiza är ganska stort och inbegriper totalt 44 arter. Fyra av dem är möjliga att se i Utgångspunktens närhet och ytterligare ett antal kan ses i landet under flyttning eller om de förirrar sig en bit ut från sitt naturliga utbredningsområde.
De 44 arterna är fördelade i Europa, Asien och Afrika.
Gulsparven är indelad i tre underarter. Nominatformen E. c. citrinella (Linné 1758) lever förenklat sagt i Fennoskandien och Centraleuropa. E. c. caliginosa (Clancey 1940) finns på brittiska öarna och E. c. erythrogenys (C. L. Brehm 1855) har östlig utbredning som sträcker sig från Östeuropa till centrala Sibirien.
Gulsparven har en närbesläktad syster-art i form av tallsparv (E. leucocephalos) som sällsynt observeras här i Finland. Dess utbredningsområde är dock beläget mellan Uralbergen i väst och den ryska och kinesiska Stillahavskusten i öst. Arterna är lätta att skilja från varandra då de har olika färgteckning. Tallsparven har t.ex. inget gult i fjäderdräkten. Redan det liksom.
Arterna har dessutom olika beteende och olika osteologi (benbyggnad). Med andra ord inte alls märkvärdigt att de betraktas som skilda arter.
Längs den 3000 km långa sträcka av delat häckningsutrymme i centrala Sibirien tenderar gulsparv och tallsparv hybridisera relativt friskt. Det sägs vara av en frekvens som inte påverkar stammarna av de två enskilda arterna ("föräldragrupperna") i någon påvisbar utsträckning, men som ändå bildar en viss population av mellanformer.
DNA-undersökningar visar också att populationer hos båda arterna uppvisar genetiska spår av varandra även på platser långt från "hybridiserings-zonen", vilket skulle tyda på att de haft en lång ömsesidig relation som just syster-arter och att genetisk introgression pågått under den tiden.
Det Med detta sagt låter det en smula paradoxalt att föräldragrupperna inte påverkas. Jag kan inte svara på vad det är som föranleder den slutsatsen, men måhända hybridiseringen och introgressionen varit någorlunda statisk över en längre tid och att föräldragruppernas morfologiska "kvalitet" hålls intakt trots viss inblandning av gener från systerarten.
E. c. erythrogenys är den av gulsparvsunderarterna som ägnar sig åt vänsterprasslet. Men nominatformen E. c. citrinella överlappar i sin tur med E. c. erythrogenys. Det finns med andra ord potential för genflödet att ständigt röra på sig i och mellan olika populationer. De genetiska haplotyperna förändras då sakteliga över tid. Det här är förstås en så pass långsam process ur ett mänskligt tidsperspektiv att vi inte kan notera någon skillnad när gulsparvarna besöker matningen.
Dylika förhållanden där arter evolutionärt separerat från varandra men ändå tidvis sammanblandas geografiskt och parar sig med fertil avkomma har visat sig spela en viktig roll i evolutionen.
Populärt uppfattar vi ofta art-skillnad i enlighet med det sk. "biologiska artbegreppet" vilket i stort sett ska innebära att djurgrupper som kan få fertil avkomma borde bedömas vara samma art och att de som får infertil avkomma börjar vara så avlägset släkt att de inte längre är samma art.
Men artbegrepp och hybridisering är förstås inte så enkelt i praktiken. Genetiken har ställt till mycket oreda bland gamla föreställningar och idéer. Men vad är väl mer spännande än nya insikter och kunskap som stjälper både det morfologiska samt biologiska artbegreppet över ända?
Det är alltså dylika mentala taxonomiska, biologiska och därmed även geografiska resor som rörs ihop av synapserna medan man sitter och fotograferar högst alldagliga gulsparvar. De är lokala representanter för ett omfattande genetiskt nätverk i ständig omvandling.
Det är nästan så att man känner en fläkt av interkontinentala DNA-nätverk runt en sketen fågelmatning mitt i Utgångspunktens vardagligaste vardag.
Referenser:
HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World.
Volume 2. 2016. Passerines. p 776-782
