Genomgång och dokumentation av insamlade insekter fortsätter. Jag är fortfarande kvar i materialet från 2020 och lär så vara ganska länge än.
Här är två 5 mm långa artfränder med godheten att bjuda på karaktärer som gör artbestämningen enkel och snabb. Det är man verkligen inte bortskämd med när man plockar fram nästa slumpmässigt valda nål i raden av monterade men osorterade brokparasitsteklar (fam. Ichneumonidae).
Det är mycket hos dessa två spretiga exemplar som direkt leder till att de får sorteras in i underfamilj Hybrizontinae. Bästa och tydligaste kännetecknet är de för brokparasitsteklarna egenartade vingribborna. Hybrizontinae har inte ens alltid klassificerats som Inchneumonider pga. detta.
I Finland är enbart ett släkte och två arter listade på Laji.fi. Hybrizon buccatus är den med marginal vanligare av de två. Endast en rapportering av H. pilialatus finns i Laji.fi och den är gjord av en person som vet vad han har framför sig. Rapporten således pålitlig.
För säkerhets skull har jag givetvis dubbelkollat min artbestämning. Man vågar (kan) inte göra artbestämningar baserat på rapporterad förekomst när det handlar om småkryp. Föga förvånande är det här hur som helst H. buccatus. Det ser man bl.a. på några små detaljer vid vingribborna (hur ribba r möter pterostigma).
Steklarna i underfamiljen Hybrizontinae är kända som endoparasitoider på myrlarver. Strategin verkar vara att hovra ovanför myrbon eller längs myrstigar och spana efter myror som flyttar sina larver. Förmodligen lockas steklarna också av myrornas signalsubstanser. De håller även koll på trädlevande myror vilka kanske i lite högre grad än marklevande omorganiserar eller omlokaliserar sina bon. Primärt verkar arter i släktet Lasius vara värddjur men även Formica-myror kan parasiteras.
När myror med larver upptäcks dyker stekeln ner och ger larven ett snabbt stick. Attacken sägs ta 0,4 sekunder (observerationer av Hybrizon buccatus). Det råder en del frågetecken kring detaljerna i parasiterandet. Myrlarverna är något för små som födokälla åt stekeln (åtminsotne hos en del arter). Således måste stekellarven antingen kunna suga näring av myrlarven en längre tid utan att döda värddjuret eller så åtnjuter den ytterligare föda genom myrorna på annat sätt. Stekellarven tillverkar ingen kokong, utan förpuppar sig som naken puppa inne i myrornas larvkammare. Steklarna i underfamiljen uppvisar rudimentära mundelar och palper med endast tre segment. Kombinationen av tillbakabildade mundelar och avsaknad av kokong kan eventuellt ha vissa kopplingar.
Hovrande små steklar i närheten av myrkolonier eller myrstigar är alltså ett förslag på alldeles lysande sommarnöje framöver. Har man tålamod och tur kan man kanske se en attack också.
Referens:
Gavin R. Broad, Mark R. Shaw & Michael G. Fitton
Handbooks for the Identification of British Insects. Vol 7 Part 12
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar