I flera år har jag tillbringat första halvan av första maj vid tornet i Bådaviken. Visserligen är jag väl relativt ofta vid tornet annars också, men just första maj är det numera närmast att betrakta som tradition. Av olika anledningar blev det inte av den här gången. Så jag försökte glömma datum och utförde första maj-ritualen andra maj istället.
Normalt letar jag mig ut till tornet ungefär kl. 5 på morgonkvisten. Den här gången blev det en knapp timme senare. Solen har då precis tagit sig över skogen bakom tornet och börjar lysa upp vattnet i viken.
I vassen ut mot Bådabukten var det en del kråk-liv. Det visade sig vara orsakat av en ung havsörn som rev och slet i något ätbart. Inom kort var örnen på vingarna.
Den flög in över andra sidan viken och passerade förstås tornet på avstånd.
Vill man se havsörn är Bådaviken ett ganska säkert ställe den här tiden på året.
Sedan satte den sig i en av de stora granar som bryter upp bland övriga trädtoppar på motsatta stranden - ca 500 m bort.
Inom kort satt ytterligare en ung-örn på en sten ute i bukten - också 500 meter från tornet.
Plötsligt hade jag två stora mörka skepnader bara metrar över mig. Två gammel-örnar kom på låg höjd över tornet. De körde med överraskningstaktik - dvs. de kom över skogen "bakifrån".
Jag ska passa på att härmed också berätta hur mycket jag gillar dessa fåglar och samtidigt försöka ge mig på att förklara varför.
Jag gillar dessa fåglar jättemycket!
OK. Med det avklarat går vi över till frågan varför.
Jo, för att det finns något motsägelsefullt i deras uppenbarelse.
Dels har vi förstås deras storlek, det där ladugårdsvägg-mäktiga, deras intensiva blick och allt annat som gör deras uppenbarelse så magnifik.
Men sedan bjuder de ibland också på det motsatta. De uppvisar pösighet och nära på slashas-utseende - t.ex. när "byxorna" ramlar ner runt tarserna. Havsörnen tappar helt enkelt hållningen tidvis, och ser ut som något som passar i en TV-soffa, apatiskt gloende på en dålig serie under sen eftermiddag. Gamla klassiska "hafsörn" helt enkelt.
Händer något sådant kungsörnar? Nej. Kungsörnar tycks aldrig tappa hållningen. De är jämt och ständigt samma kraftfulla, allvarliga med-bröstkorgen-ut-och magen-in-örnar. Visst pösar de till sin fjäderdräkt ibland - men de tappar inte hållningen och stilen. Kungsörnar är örn-posörer. Seriösa till the bitter end. Sedan ska de förstås showa off också... jaga svårfångade och relativt stora byten.
Inte för att jag egentligen har något emot kungsörnar... men ändå...
Klart att man (jag) blir svag för dessa motsägelsefulla ladugårdsväggar. Jag läser liksom in en stor dos charm i havsörnen. Givetvis helt inbillat och konstruerat.
För övrigt kan man väl tillägga att havsörnen i tiderna (för typ drygt hundra år sedan) faktiskt led en del av detta med sin uppenbarelse. I motsatts till kungsörnen ansågs havsörnen vara feg och lite usel - en sådan som inte drar sig för att äta gammalt as "som vilken gam som helst". Havsörnen kunde gott utrotas som den usling den var. Anseendet om att vara mer "ädel" räddade förvisso inte kungsörnen från utrotningshysterin heller.
Alltså... gammelörnarna passerade lågt över tornet. Därefter hittade de lite termikvind och inledde en långsam stigning tills de krympte till små prickar som sedan gled vidare västerut.
Efter närmare tre timmar i grantoppen letade sig ung-örn nr 1 åter till bukten utanför viken. Den här örnen hade en (i mitt tycke) ovanligt kontrastrik fjäderdräkt. För att vara en mörknäbbad yngling på ca 2-3(?) år hade den osedvanligt mycket färgstark ljusgul i dräkten.
Ung-örn nr 1 kunde inte låta bli att överta stenen från ung-örn nr 2...
... varpå ung-örn nr 2 påbörjade en serie utfall mot någonting nere i vassen - ivrigt påhejad av en svärm kråkor.
Vad örnen dök emot? Det får du veta ifall du fortsätter besöka utgångspunkten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar