Closterotomus biclavatus heter den här ca 6 mm långa ängsskinnbaggen. Den är ganska kännspak med sin mörkbruna kropp, röda ben, ljusa fläckar på cuneus (triangulär och ofta tydligt markerad form på ängsskinnbaggarnas vingar) och tjocka, mörka ändar på det långa andra antennsegmentet.
Det här är samma art men i form av en nymf. Skinnbaggar och andra halvvingar (stritar och bladlöss) sysslar inte med fullständig förvandling. De genomgår istället fem st. nymf-stadier innan de slutligen blir fullbildade.
Vid varje hudömsning blir de en smula större och mer "färdiga". Början till vingar syns vid det tredje nymf-stadiet. Många arters nymfer liknar för övrigt inte alls den fullbildade insekten.
Den här C. bivaculatus-nymfen sörplar i sig växtsafter ur en revsmörblommas halvfärdiga frön.
Växter är också dess huvudsakliga föda. De äter gärna från en rad olika växter. Ibland tar de sig också lite proteintillskott och då är det inte ovanligt att en bladlus eller två får sätta livet till.
Att ha lite "ogräs" i trädgården är också en liten fördel när det gäller mångfalden djur. De kryp vi har i vår natur är ju självfallet mer anpassade för (och inriktade på) t.ex brännässlor och smörblommor än pioner eller silverax.
Uppe i ett av våra äppelträd kravlar sig en fullbildad C. bivaculatus ut ur sitt sista nymfskinn. Jämför man fägerna hos den här skinnbaggen och den på första bilden så ser de helt olika ut. Precis efter ömsningen är de mjuka och relativt färglösa/bleka. De arttypiska färgerna kommer när det läderaktiga skinnet/skalet/exoskelettet hårdnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar