Rovsteklar i hotellet

Stekelhotellet har fått lite fart på ruljansen. Hittills har jag mestadels bara stött på olika parasitoida steklar som antingen bara undersökt veden i sig eller som letat värdar för sina larver. Några solitära bin har jag inte noterat den här sommaren heller. Däremot nog solitära getingar. Dem återkommer jag till senare.

Flera av rovsteklarna bor i gamla skalbaggs-flyghål. Därför är även de intresserade av stekelhotell. Jag har försökt få till några bilder av dem mitt i deras vardagssysslor, men dessa steklar är enormt nervösa till sin natur och knycker både hit och dit i rask takt. hittills har jag bara dessa två fotografier varav det ena (nedre) har fokus på besvärande fel ställe. Ändå får bilden komma med och jag tänker inte ens skämmas.

Första bilden är en av de större modellerna - en rovstekel i släktet Ectemnius. I Finland har vi 12 arter. Vilken av dem det här är vågar jag inte uttala mig om. Bakkroppens teckning har jag sett, men inte klarat av att memorera så att jag kan avgöra något på basen av det. Ett är dock klart - det är en hane vilket syns på antennerna. En gissning är att det kan röra sig om E. cavifrons men den får officiellt ändå gå som E. sp.

Bilden nedan är en mindre släkting till Ectemnius i underfamiljen Crabroninae. Det är en Rhopalum clavipes, men jag gick en svår brottningsmatch med min egen observationsförmåga innan jag till slut gav upp och slängde in den på fb-sidan Steklarnas liv för att få hjälp. Jag hade sett en drös Crossocerus-steklar surra runt hotellet och trodde det var en sådan jag försökte fotografera när den återvände ut ur växtröret. Sedan blandade jag ihop min minnesbild av Crossocerus-steklarna med stekeln på det här fotografiet. Den blandningen ledde inte till någon artning (även om jag faktiskt kollade på Rhopalum-steklarna) och det behövdes assistans utifrån i form av fräscha ögon i kontakt med en nollställd hjärna för att jag skulle få detta uppordnat.

På jakt efter svampinvånare

För drygt två veckor sedan var jag i behov av att få tag på en specifik typ av insekt som gillar svamp. Orsaken var en illustration som skulle göras. Eftersom det hade regnat en del vid det tillfället letade jag mig ut till ställen där svampar kunde tänkas ha skickat upp fruktkroppar.

Mycket riktigt fanns det även en del svampar att kika närmare på. Givetvis fanns det också lite andra insekter än just de jag var på jakt efter.

Den här 3 mm lilla stekeln är möjligen själv på jakt efter nästan samma typ av kryp som jag letade. Det är en brackstekel i underfamiljen Alysiinae. Däremot vet jag inte vilken art det rör sig om. Den där lite lustiga ovipositorn med förtjockad ända (el. eg. skyddshöljet) torde dock rimligen kunna ge några indikationer på släkte. Än så länge har jag kammat noll.

Nu är det ju förstås så att det i Finland finns åtminstone 43 olika släkten inom underfamiljen Alysiinae. Flera av dem kan säkert snabbt avfärdas, men många av släktena innehåller i sin tur avsevärda mängder arter.

Flera av dessa steklar huserade på de gula kremlor som för tillfället lyste upp här och var i den glesa skogen intill Bådavikens fågeltorn.

Kremlorna var antagligen den vanliga gulkremlan (Russula claroflava). Min svampkännedom är lite bristfällig.

De insekter jag själv letade - en viss grupp bland tvåvingarna (Diptera) - hittades inte på kremlorna i alla fall. Jag fick söka vidare. Hur det gick för steklarna vet jag inte. Men jag tippar att de hittar vad de behöver hitta. Deras hyperkänsliga sinnen snokar säkert reda på prima värddjur för den kommande stekelgenerationen.

Stor lysmask

Namnet Lampyris noctiluca är - om jag tolkat saken rätt - lite tårta på tårta. Lampyris kommer från grekiska och torde betyda något i stil med "en som lyser" medan noctiluca härstammar från latin och orden för natt och lysa. Det här är alltså ett litet kryp som heter "en som lyser som lyser på natten". 

Familjen heter Lampyridae (sådana som lyser) och familjen i sig innehåller fler lysande krypsorter. Här i Finland har vi till exempel även Phosphaenus hemipterus. Den påträffas bara allra längst i söder.

Det svenska trivialnamnet är stor lysmask. Djuret på bilden är en hona och hon är en bra bit över 20 mm lång. Hon är fyndad i utkanten av Nykarleby där hon (och hennes artfränder) efter mörkrets inbrott försökte lysa till sig kärlekskranka hanar. I första bilden ser man hennes gröna fosfor-liknande ljus från tredje sista segmentet. De lyser även från det näst sista, men det här exemplaret lyste inte längre så starkt just när jag skulle dokumentera henne och bakre lampan har redan slocknat.

Lysmaskar är inga maskar. Det ser man ju redan på att de har tre par ben. Honorna liknar dock inte alls det de egentligen är - skalbaggar. Honan liknar till stora delar artens larver och genomgår ingen sådan där radikal fysisk metamorfos i steget över till vuxenlivet. Hanarna är däremot tydliga skalbaggar och kan även flyga. De påminner en smula om lysmaskens avlägsna släktingar flugbaggarna - även om halsskölden är större. Faktum är att auktorn Linné gav (1767) lysmasken namnet Cantharis noctiluca - dvs. samma släktnamn som flera av de större av våra flugbaggar. 1858 hänfördes den dock till eget släkte och det blev ju även egen familj.

Större lysmask är specialiserad som snigelätare. Larverna växer upp på snigelmat, vilken de anskaffar genom att bita sniglarna och samtidigt injicera ämnen som förlamar och löser upp snigeln - eller delar av den. Som vuxna äter de i stort sett ingenting, utan lever på reserverna, parar sig och dör därefter. Övervintrandet sker som larv (två vintrar).

Stor lysmask har sin nordliga utbredningsgräns nästan precis i höjd med Nykarleby. Du hittar dem förstås lättast efter mörkrets inbrott i slutet av juli/början av augusti då de på öppna och lite halvfuktiga gräsmarker uppvisar sina kännspaka och starkt lysande bakändar.

Gutenberg-skorpion

Chelifer cancroides är ju den art av klokrypare vi oftast träffar på eftersom den gärna lever inomhus och gottar sig i allehanda småkryp från den sk. mesofaunan (ryggradslösa djur mellan 0,1 och 2,0 mm). Mesofanua finns ju förstås också utomhus - mesofauna finns alldeles speciellt just utomhus. Där jagar en del släktingar till bokskorpionen och de krypen borde man ju också leta efter någon dag. Det finns så många "borden" här i världen. Vill man leta efter dem är t.ex. murket trä en ganska bra plats.

Tills den dag jag gör det själv, får jag hålla till godo med den ordinära (men alldeles tillräckligt fascinerande) bokskorpionen. Efter fotograferingen fick den flytta in i bokhyllan. Släppte den i sektionen där böckerna om småkryp är placerade.

Äntligen blomkrabba

Bloggredaktionen utbrister "äntligen" och adderar flera utropstecken.

!!!!!!!!!!!!!

Av någon outgrundlig anledning, som egentligen inte alls är överdrivet outgrundlig, har jag av outgrundlig anledning hittills inte dokumenterat någon Misumena vatia i trädgården. Kan faktiskt inte ens dra mig till minnes att jag skulle ha sett någon i trädgården.

Misumena vatia - blomkrabbspindel - är en vanlig art känd för att sitta i blommor och lurpassa på insekter som tänkt sig lite nektar eller pollen. Det var också i fotograferandet av sådana blomsterbesökande insekter - blomflugor och steklar - som jag fick ögonen på blomkrabban. Nja, egentligen fick jag först ögonen på en Helophilus pendulus som låg alldeles utslagen på stödbladen under blommorna på en stjärnflocka (Astrantia major). 

Flugans bedrövliga tillstånd visade sig alltså bero på att den hade en blomkrabbspindels chelicerer obekvämt placerade i thorax (mellankroppen).

Men blomkrabbspindeln visade sig vara synnerligen ovillig att låta sig fotograferas. Hon släppte flugan och gled ner på undersidan av stödbladen. Vartefter jag förskitigt vred blomstängeln för att få spindeln framför objektivet, trippade hon bara sidledes vidare i fortsatt exponeringsskugga.

Jag kunde ha skakat ner henne i ett kärl för att åstadkomma en ordinärt tråkig habitusbild. Men det behövs inga sådana bilder eftersom blommkrabban är så lätt att arta. Jag ville ju bara få en bild där hon sitter i sin blomma och ser så där otroligt fin ut.

Kampen blev lång och hård. Båda parterna nyttjade sina bästa förmågor. Spindeln använde sig av tålamod som ett vasst vapen medan jag brottades förtvivlat med mitt.

Till slut hade hon letat sig till ett ställe där hon antagligen misstänkte att jag inte kunde se henne. Tji fick hon. Men några riktigt lysande bilder hade jag svårt att åstadkomma. Jag avgick kanske inte med segern, men remi fick jag nog ändå till.

Livräddad ur tunnan

Varje gång jag gör förbi någon av våra vattentunnor är det baywatch-aktivitet och ofta får man ju hjältemodigt fiska upp nödställda. 

Det är inte särskilt ofta som spindlar råkar i sjönöd, men den här (max) två millimeter lilla hoppspindeln är ett exempel på att så ibland sker. Det är en liten juvenil. Arten i fråga blir i och för sig inte särskilt storvuxen och stannar vid ca 3-4 mm.

Inledningsvis trodde jag det är någon art i släktet Heliophanus, men parprickarna på bakkroppen stämde inte riktigt. Via facebook-gruppen Spindelnätet fick jag svar av hoppspindelexpertisen. Det rör sig om ett exemplar av Synageles venator - smalmyrespindel.

Fyndet är ganska kul eftersom det verkar vara ett av de nordligaste fynden i landet - om inte det nordligaste (fyndkartan är ju inte uppdaterad sedan 2013). Som vanligt när det handlar om småkryp är fynden trots allt beroende av artningar och rapporteringar. Så med andra ord är det helt säkert fullt möjligt att hitta arten en bra bit norrut från Nykarleby. Det är bara att söka. I första hand är det läge att leta i vegetation nära stränder (vatten).

Som vuxen får den en mer långsmal och - typ - "skulpterad" kroppsform vilken är mer myr-lik (därav dess svenska trivialnamn). Den ska även ha en ljus [hår]rand tvärsöver carapax precis bakom det bakre ögonparet.

Ullbagge

Den här baggen har jag lagt upp tidigare, men eftersom de nya bilderna är lite bättre får den hänga på en gång till. 

Ullbaggen - Lagria hirta - är vanlig under andra halvan av sommaren. 

Silltrut-bokslut

För tre dagar sedan lade jag upp några gråtrutar jag fotograferade under den spaning från gömsle som i stort sett avslutar säsongens fältarbete med silltrutsinventering och ringmärkning. Det handlar alltså om att återvända ut till kolonierna och genom gömslet kunna studera vilka och hur många silltrutsungar som fortfarande är i livet. Vid tidpunkten för spaningen är merparten av (de kvarvarande) ungarna på vippen att bli flygga - eller har blivit.

Samtidigt som jag kikar efter ungar brukar jag förstås också ta lite bilder av fågellivet runt gömslet.

Även äldre ringmärkta silltrutar syns. Den här har jag inte rapporterat än och vet således inte när eller var den är märkt. Troligen ändå på samma lokal eller i en relativt närbelägen koloni. Även truten i första bilden är ringmärkt men har bara en metallring.

Vissa - eller ganska många - par har inga ungar längre. Så är det i fåglarnas familjeliv. Endast en liten minoritet av alla kläckta ungar klarar sig till flygg ålder. Därefter är det ännu fortsatt hög dödlighet under det första levnadsåret. Paren vars ungar inte längre lever håller sig trots allt i närheten av sitt bo när de inte är ut på matjakt. Dessa två är inget undantag.

Här är en av årets ungar. Livlig, företagsam och gnällig.

Så fort någon förälder närmar sig inleds ett intensivt gnisslande.

Föräldern låter också.

Därefter är det fest.

Silltrutarna i kolonin hämtar huvudsakligen hem strömming, men en del har ibland med sig minkmat eller mask från någon åker. Silltruten är dock i absolut första hand en fiskare.

Jag skrev i ett tidigare silltrut-inlägg att året verkar bli ganska OK vad häckningen och ungfågelproduktionen beträffar. Det var ett förhastat uttalande. Den här säsongen visade sig till slut bli ett magert år. Den slutliga analysen är ännu inte gjord, men champagnen sparas garanterat för andra ändamål eller tillfällen.

Min andel i årets silltrutarbete blev synnerligen blygsam. Men projektet fortsätter och förhoppningsvis ska jag ha lite mera tid att assistera nästa säsong.

Tills dess får vi hoppas att dessa trutar har en säker resa till och från de ekvatoriala delarna av Afrika där de håller sig vid insjöar och vattendrag. Dessutom får vi hoppas att de inte heller konfronteras med alldeles galna mängder DDT - eller ens lite av den varan - under vintervistet.

Mycke gråtrut blire

Jag repriserar (nästan) härmed ett inlägg från förra året. 

När det är dags att sitta i gömlse och observera & räkna ringmärkta silltrutar har jag självfallet kameran med mig. Ett resultat av detta är bifångst i form av bilder även på den alldeles vardagligt triviala gråtruten. 

Förra året hade jag med mig den gamla FD 150-600-linsen men den är bökig i ett trångt gömsle, så i år nöjde jag mig med mindre och mer praktisk glugg.

Notera den till vänster med sina vita inslag i manteln.