Några Umeå-observationer

Nedanom fågeltornet intill E12 var det lugnt (lördag 6.5). Enstaka sångsvanar, gräsänder och tofsvipor tog det lugnt i eftermiddagssolen. Tvenne vadare av grönbena-modell (oidentifierade) spatserade omkring i vattenbrynet.

På pirarna ut mot vindkraftverken nere i Holmsund hoppade sädesärlor, stenskvätta och ängspiplärkor omkring.

Den nordliga snålblåsten var bitande kall. Men i lä i solen kändes det ändå hyfsat behagligt.

Ejder, vigg, småskrake och någon gräsand gled omkring i vattnet utanför - samt i de dammar som bildats av kraftverkspirarna.

Kvarkenprickar

Det här är ett nöd-inlägg. Tvångstankarna dikterar mig att fixa en blogg-uppdatering, men materialet har samma kvalitativa nivå som bon byggda av turkduvor. Här presenterar jag således några olika former av prickar man kan se medan man åker Wasa Express över Kvarken. De där högsmala gulsvarta prickarna tar jag dock inte upp i det här inlägget.

Vit prick med utspridda svarta detaljer = ejder.

Svarta prickar med vita detaljer = svärta.

Helsvarta prickar = sjöorre.

Svärtaktig svartvit prick med röd detalj i ena änden = tobisgrissla.

Svartvit yin yang-prick = tordmule.

Vad är det här då?

Svaret finns förstås i prickfacit här ovan.

Tornens kamp? Nä! Inte i år heller!

2015 blev det inget tornkampande i Bådaviken. Laguppställningen blev för fåtalig och deltagandet ställdes in. Förra året hade jag en total blackout och steg tidigt upp på söndagsmorgonen dagen efter själva kamp-dagen. I år skulle jag äntligen vara med och samla observationer.

Men tji fick jag. Det blev med kort varsel en utryckning till Umeå för min del.

Så jag fick stå på soldäck och spana efter en och annan fågel i stället.

I Vasklot kan man ju t.ex kryssa skrattmås.

Fiskmås är också en lågoddsare.

Enstaka gråtrutar skymtades också (den närmre på vänstra sidan).

När Wasa express börjar röra på sig, är det matdags för vitfåglarna.

Alla väntar ivrigt på vad ätbart propellrarna kan tänkas virvla upp till ytan.

Några silltrutar svepte elegant in på arenan och flashade med sin stillfulla teckning och långsmala räkmacke-glidflygarvingar.

Ungtrutar är knepiga. Det här torde rimligen vara en gråtrut. Silltrut på första året (i maj) borde ha jämnare mörk mantel än vad denna visar upp. Men formerna och proportionerna är i mitt tycke mer silltrut-lika. Färgerna (kontrasterna) är måhända en smula överdrivna i bilden. 

Bäst att vara närmast.

Traditionell första maj med knaggligt flyt

Första maj har jag för vana att leta mig till Bådavikens fågeltorn. Visserligen brukar jag besöka tornet även annars under våren, men just denna speciella dag är det liksom lite tvångstanke över det hela. Jag brukar även vara länge på plats. Helst stiger jag upp kring fyra-tiden och brukar då nå tornet kort efter kl. fem, varpå hemfärden sker vid 11-12-tiden.

Att det blivit en tradition innebär inte att jag lyckats alla år. Förra året blev det t.ex. inget och året innan var jag på plats andra maj i stället. Därmed tyckte jag att det var på sin plats att skärpa till mig lite.

Helt skärpt var jag inte. Med snooker-vm som pågår med match in mot natten, var jag trög och tillät mig ha väckning klockan sex. Att vara ute vid tornet från sju-tiden tyckte jag var alldeles inom rimliga slapphetsgränser.

När jag stegade in i köket för lite frukost och kaffe, kunde jag snabbt konstatera att jag hade städjobb att sköta. En av mjödflaskorna på köksbänken hade gett vika för det inre trycket och spridit ut sig i köket. Det var klibb, russin och glassplitter om vartannat. Merparten av allt mjöd hade redan letat sig ner mellan golvplankorna under bänken. Städningen av det som var åtkomligt tog en timme i anspråk. Först därefter fixade jag kaffet och frukosten.

Det tog sedan osedvanligt länge att cykla eftersom cykelns bakbroms har fått för sig att nypa tag i bromsskivan. Bådaviken nåddes i svettigt tillstånd kvart över åtta. 

Direkt när jag kom mig upp i tornet fick jag rikta kameran mot en ung-örn med kråkmobben efter sig. Örnen flaxade bort över träden på andra sidan viken, men återvände kort därefter och satte sig i en av de större granarna på motsatta sidan.

Efter en lång stund passerade han/hon igen och drog iväg ut mot havet.

Bådaviken var kall och blåsig. Särskilt livat var det inte. Änderna höll sig mestadels inne i vassen eller vilade i lä för snålblåsten. Artuppsättningen för dagen var krickor, gräsänder, bläsänder, skedänder och knipor... ja och en till. Mer om den längre ner.

Ringduvor syns ofta runt tornet.

Jag hade filmutrustningen (Panasonic GH2 + Canon FD 150-600 L f5.6) med. Duvan här ovan blev också filmad. Men jag glömde trycka på mikrofonen och att greja med ett klipp utan ljud känns omotiverat.

Det var mer än den sprängda mjödflaskan, cykelbromsen och opåslagen mikrofon som var snett denna morgon. Kort efter duvfilmandet dog batteriet till den externa, stora bildskärmen som jag är tvungen att ha för att kunna se huruvida skärpan är korrekt inställd. Kamerans egen bildskärm är för liten och mina ögon är för klena. Några reservbatterier hade jag förstås inte med i väskan. Så då använde jag filmkameran som stillbildskamera (vilket den också är) för några enstaka bilder - bl.a. just duvbilden här ovan. .

Alla andra bilder (utom den sista i detta inlägg) är tagna med "standardutrustningen" Canon EOS 7D Mark II + Canon EF 400 L f5.6. Nu råkade det förhålla sig så att jag hade autofokusen inställd på "One shot", vilket innebär att kameran mäter avståndet en gång och håller fokus på den mätta punkten så länge exponeringsknappen hålls halvvägs nertryckt - vilket man (jag) oftast har när man (jag) pekar med objektivet mot motivet. Det betydde att jag kom hem med en hel drös suddiga bilder eftersom fåglarna inte alltid håller sig på det där ursprungligen uppmätta avståndet. Rätt autofokus-inställning är på Canon "AI Servo". Just 7D Mark II har väldans snabb fokus och följer galant med fåglar i flykt. Men vad hjälper det när fotografen sjabblar?

Nåväl. Bilder från fågeltorn är ändå ytterst sällan spektakulära. Det är ren och skär dokumentation och inga prisvinnande mästerverk.

Tranorna var förstås på plats.

Det var när den här tranan kom närmare som jag upptäckte att kameran inte justerade fokus vartefter avståndet minskade. Lyckades trots allt få till en någorlunda skarp bild.

... Och så är det då de där änderna jag skulle återkomma till. 

Här är de centralt i bilden. Lååååångt borta från tornet. För min del är det Bådaviken-premiär för dessa änder. Klang och jubelfest således!

- Ett snatterandspar!!! 

Honan till vänster och hanen således självfallet till höger. Detta kompenserade allt sjabbel och slarv för dagen - om det nu finns någon sådan "balans"?

Jag avslutade sessionen efter traditions-otypiskt kort tid och trampade hemåt med bristfällig rotationsvillighet hos bakhjulet och allt starkare svettutsöndring för varje meter.

I väntan på vår och vingar

Precis intill markisspindeln som presenterades i förra inlägget låg denna 7-8 mm långa halvfärdiga tingest.

En närmare besiktning visar att det är fråga om en växtstekel. Lite mer specifikt är det en stekel ur familjen Tenthredinidae. De kallas bladsteklar på svenska. Den sågtandade ovipositor-utrustningen syns i stekelns akter här i bilden ovan. Dessa steklar lägger nämligen äggen i skåror som de med denna anordning snittat upp på den växt där larverna ska mumsa och ha det gott. Att en ovipositor syns - eller eg. finns - betyder förstås att detta är en hona.

Exakt vilket släkte och vilken art det här ska bli låter jag vara osagt. Men eftersom jag bröt sönder barkflagan under vilken den var gömd, så har jag placerat den på skyddad och kontrollerad plats här hemma i akt och mening att följa med dess utveckling till fullbildad insekt.

Markisen från Bådaviken

Alltså markis i form av den utfällbara skärm man kan ha på utsidan av fönster eller dörrar. Inte markis som titeln "markis" och inte markis som i mark-is. Det skulle vara ett lustigt ord - en synonym till glaciär kanske. Men jag kunde förvisso faktiskt ha tagit hem en del mark-is från Bådaviken. Det fanns ju en del sådant kvar... ja inte som glaciär i dess rätta betydelse då förstås men... 

Nu räcker det! Till saken...

Neriene montana (markisspindel) är en tokvanlig spindel. Men tokvanlig eller inte, så passade jag på att ta ett antal bilder av en hona jag knaprade fram under en barkflaga på sydsidan av en rutten alstam ute vid Bådaviken i går. Hon hade säkerligen spenderat vintern på den platsen. 

Hon fick balansera en liten stund på en lämplig kvist medan jag pekade på henne med kameran och tryckte av ett antal exponeringar.

Särskilt stillasittande ville hon inte vara. Helst ville hon neråt. Det må ha varit en minusgrad i dag, men sådant bekommer inte dessa köldtåliga spindlar.

Markisspindeln hör till de större täckvävarna (Linyphiidae) och blir uppemot 8 mm (kroppslängd). När det inte är vinter (eller bakslag i våren) så återfinns hon och hennes artfränder i låg vegetation där de väver sina trassliga hängmattor. Sök på skuggiga platser där träden kanske inte står riktigt extremtätt, så hittar du markisspindeln innan du hinner uttala dess namn.

Det här exemplaret var kanske 6 mm. Hade endast några enstaka ströbilder av den här arten sedan tidigare. Som jag påpekat vid några tillfällen tidigare i bloggen, är det inte alltid man bemödar sig om att ta bilder av de mest vanliga varelserna. Men egentligen är det absolut på sin plats när det t.ex. gäller spindlar eftersom de ofta har olika mönster individer emellan. En och samma art kan ofta vara ganska varierad i färgsättningen.

Våren i Bådaviken

Letade mig ut för att njuta av långfredagens kyliga snålblåst vid Bådaviken. Vår-avancemanget har ett tillfälligt uppehåll. Trots att jetvinden för tillfället snirklar sig så att kall polarluft dras ner över Norden, så är vintern dömd att gå under för den här gången. Senaste dagars kyla och nysnö är endast de sista konvulsionerna (hoppas jag). Nu är det bara att räkna in återkommande flyttfåglar vartefter de anländer.

Sångsvanarna har förstås frekventerat våra österbottniska åkrar länge redan.

Fjärden utanför Bådaviken släpper sin is. Det är säkerligen främst strömmen från älven som rivit upp den breda isrännan.

Bland träden inne i viken stressade rödhaken omkring.

Tofsviporna höll på med sitt fladderkrumbuktande och tjoflöjtande.

Passade på att ta några dokumentationsbilder över dagsläget fredagen den 14.4.2017. Alltid intressant att jämföra vårarnas antågande år från år.

Skogen bakom fågeltornet består till stora delar av björkar.

Svanar efter svanar passerade. Troligen var de på väg in mot någon betesplats.

På väg hem stannade jag till och spanade in vilka fåglar som håller till i älven. Andfåglarna representerades av storskrake, bläsand, gräsand och kricka.