fredag 15 juli 2016

Vadarkonflikt

Måhända läge att tagga ner en smula efter förra inläggets lilla svada gentemot populistiska trollutsöndringar bland lokaltidningarnas kommentarer.

Men jag håller mig envist ännu kvar vid bilder tagna under inventerings-/ringmärknings-sessionerna jag deltagit i.

Knäppte några avståndsbilder av en roskarls-unge med en rödbena i bakkgrunden. 

Medan jag fyrade av en kort serie exponeringar mot ungen blev det tumult i sökarens övre kant. Jag hann dock aldrig höja kameran. Inte ens rödbenor får komma i närheten av roskarlarnas ungar.



onsdag 13 juli 2016

Ringmärkning i trollträsket

Editerat 13.7. kl 16:26

"Förstår inte varför fåglarna skall störas med ringmärkningar, han försäkrar att fåglarna inte störs, klart att dom störs, allt för eget intresse. Åk ut till holmarna var de finns Skarvar och stör dom, det får han inte göra men måsarna får han störa utan att bördlife blandar dig i. Slut upp ned ringmärkning och låt fåglarna leva ifred, basta."

Tidningen Vasabladet har under försommaren haft ett antal artiklar om ringmärkning och citatet här ovan, är en kommentar i anslutning till en av dessa artiklar. Kommentaren är förstås skriven under anonym signatur - som de allra flesta. Här följer ytterligare några:

"Varför ska fåglarna störas i sitt bo ? Vem har gett er rätten till den saken alla som bor på landsbygden respekterar sånt men bongarna tror sig veta mer o tar sig rätten o störa."

"All märkning av djur är djurplågeri och borde omedelbart förbjudas. Låt dessa djurplågare göra något vettigt i stället. Deras jobb är i bästa fall fullständigt onödigt."

Att örnar beskattar sjöfåglar är obestridligt, andfåglar samt deras fågelkullar går dom hårt åt. Även tärnkolonier m.fl beskattas ordentligt, inte många lämnas kvar. Men örnen hör till faunan, så den må få hållas. Minken ock mårdhunden skall hållas efter. Båda är stora ock då menar jag stora marödörer. Skarven som inte hör till faunan skall utrotas, men för att få förståelse för detta, bör man ha överseende med örnarna. Fågelbongare eller vad dom kallas har jag ingenting till övers för, ringmärk er själva med en ring om vänstra eller högra benet. Ni skall inte ha möjlighet att ta bort ringen.

Uttalanden som ofta dyker upp i dessa debatter... nej vänta... någon riktig debatt är det inte fråga om. Debatt är inte en korrekt benämning på nätdiskussioner där så många kommentarer består av unken gas som bubblat upp ur ett trollträsk.

Alltså, jag börjar om...

Återkommande i dessa textuella käftslängningar är att ringmärkning och forskning kring fåglar är bongande, miljötalibanism, miljöterrorism, "fågelkyttande" och allmänt vedervärdig aktivitet. Det verkar också vara helt klart att dylika omdömen härrör från "skribenter" som säger sig ha säte i landsbygden - dvs. "naturnära" boende personer. Dessa individer har levt hela sitt liv i direkt närhet till den aktuella naturen och till de berörda djuren. De låter läsaren veta att de därmed vet exakt hur miljö och fauna ska skötas om. De känner i detalj till hur ett lokalt ekosystem ser ut och fungerar.

Problemet är bara det att de aldrig någonsin förmedlar en vetenskapligt hållbar förklaring - eller lösning ifall något behöver "lösas". Förvisso är ju också ståndpunkten den att vetenskapen har fel och att deras obefintliga förklaringar räcker till.

"Ringmärkarna/bongarna/miljötalibanerna" är alla från stan. Det är sk. balkongbiologer eller helt enkelt bara stadsbor som roar sig med att kika på fåglar för sitt eget höga nöjes skull. Det är i alla fall intrycket man får ifall man tar del av kommentarsfloran.

Gång på gång har jag utvecklat ett stort frågetecken inför dessa påståenden. Faktum är att jag inte känner en enda "miljötaliban" som bor eller är född i någon stad - inte vad jag kan komma på i alla fall. Jag känner i och för sig inte många - men de där några pinnarna är i alla fall typiska österbottniska "lantisar" (precis som jag själv) vilka levt i samma miljöer som de skrikande nättrollen. Förhållandet ("lantis") gäller faktiskt både de som samlar observationer ("bongar") som hobby, de som har biologi som yrke och de icke-biologer som ändå ägnar sig åt naturvetenskaplig verksamhet. Och för den delen... varför i hela fridens namn skulle folk födda/boende i en stad besitta sämre biologisk kunskap än någon annan?

Alla aggressiva kommentarer bottnar troligen i auktoritetshat. Ingen ska så att säga komma hit och hävda något om den miljö var och en anser sig kunna sköta om på bästa sätt. Om jag själv tillåter mig att fläka ut en förutfattad mening så vill jag hävda att ingen av dem som skriver "djurplågeri" i samband med ringmärkning egentligen bryr sig om själva fåglarna i fråga eller om naturen i sig. Allt skrikande och alla inlägg är bara uttryck för det myndighetsförakt som råder. Att myndigheter oftast - tack och lov - följer forskningsresultat i sina beslut, resulterar i att själva forskningen/vetenskapen även den blir föremål för förakt och hat.
Motsvarande skeenden syns i ett flertal olika sammanhang och resultatet är givetvis den gamla klassiska populismen..

Var ställer sig dessa agitatorer upp och skriker "djurplågeri" när någon oansvarig jägare skjutit änder över vassen efter mörkrets inbrott? Var skriver dessa demagoger "djurplågeri" när mink/räv-fällan inte kontrollerats tillräckligt ofta och det fångna djuret dött av dehydrering eller svält? Står dessa uppviglare på barrikaderna när det handlar om motstånd mot skadliga utsläpp i Östersjön? Var håller trollen hus när stränderna grävts bort, fyllts upp och "avnaturaliserats" in till absurdum? Frågorna kan fortsätta.

Och jag bör förtydliga...
Jag har  absolut inget emot jakt och jag har inget emot sommarstugor - av vilket jag själv är ägare av det senare. Men angående sommarstuga (eller "villa" som det ju heter i Österbotten - inte att förväxla med svenska "villa" dvs. egnahemshus) så har jag en hel del frågetecken när det handlar om de radikala ingrepp vissa sommarstugetomter genomgår. Att "flytta ut till naturen" över sommaren verkar nämligen inte vara det centrala när vissa bygger sommarstugor. Jag tänker då främst på hur allt det naturliga skövlas bort med grävmaskin och marken omkonstrueras till strikt ordning och reda. Tack och lov hör det dock till undantagen. Jag brukar dock fundera på om dessa antinatur-skapelser är gjorda av de självutnämnda naturälskande landsortsborna vilka skriker "miljötaliban" så fort tillfälle ges. 
Så om jag tillåts raljera och vädra mina egna fördomar, har man här att göra med en hel del stenar i glashus.

Men jag ska förstås inte dra alla ruralt boende personer över den där berömda kammen. Faktum kvarstår dock att de grövsta utsagorna i nätdiskussioner postas av sådana som själva hävdar sin närhet till naturen eftersom de är födda och bor i anslutning till den.
... något som alltså även jag är.

Självfallet störs fåglarna under ringmärkningen - om än så lite som möjligt och på så kort tid som möjligt. Det har jag skrivit om en hel del i tidigare inlägg där ämnet behandlats. Därmed onödigt att repetera den saken.

Nu ska man (jag) förstås akta sig för att bestämt hävda orsakerna till varför den ena eller den andra personen ägnar sig åt ringmärkning. Syftet och huvudintresset kan se lite olika ut. Man bör också hålla begreppen inventering och ringmärkning isär (nämner det eftersom jag ordat en hel del om just inventering tidigare på bloggen). Viss ringmärkning görs i samband med inventering, men en hel del ringmärkning sker i annat forskningssyfte. All ringmärkning är således inte liktydig med inventering. Vem som helst kan ansöka om att bli ringmärkare. Det gör man hos Naturhistoriska Centralmuséet, vilket agerar myndighet i frågan. Man bör genomgå en assistent-period och via den visa att man kan identifiera och hantera fåglarna på vederbörligt sätt. Handledaren bedömer. Beroende på om det är bounge-ringmärkning eller ringmärkning av fåglar fångade i nät ser kriterierna lite olika ut.

Upprepad inventering (räkning) är förstås den typ av kontroll som främst återspeglar miljöns tillstånd. En viss fågelart minskar i antal och en annan ökar. Då kan man försöka utröna orsakerna till förändringarna. Vad är det i miljön som gör att gråtruten blir vanligare och antalet silltrutar minskar? 

Behöver vi silltrutar i Kvarken? Vilken nytta gör de egentligen?
Använder silltruten som exempel bara för att den varit aktuell i mina tidigare inlägg. Byt gärna ut silltrut mot valfri annan organism.

Svaret på första frågan är ja och svaret på andra frågan finns inte. Man kan i och för sig tänka sig att fågelinventeringar främst handlar om att kontrollera och notera ifall någon art börjar löpa risk att utrotas, för att sedan försöka agera så att det inte sker. Visserligen har vi människor nog ett ansvar över att upprätthålla artrikedom, eftersom vi i vår verksamhet de facto tränger undan och decimerar djurlivet på ett omfattande sätt. Den naturliga vilda miljön är idag så oerhört fragmentiserad att det är rent av svårt att förstå. Vi fortsätter också fragmentisera i rasande takt. 

Ska vi ha mångfald bara för att ha mångfald? Ska djuren finnas bara för att glädja några naturintresserade som samlar observationer? Självklart inte. Biodiversiteten behöver vara stor helt enkelt för att naturen är långt mer hälsosam då. Det är vetenskapligt bekräftat många gånger om. Det är t.ex. också helt omdömeslöst att tänka sig att silltruten är vanlig på annat håll i världen och att vi därför inte nödvändigtvis behöver ha den här i trakten. "Vi måste inte upprätthålla djurstammen X eftersom den finns i stora mängder på annat håll", är en repeterad åsikt i ett flertal olika miljörelaterade debatter. Djurarter har utplånats från jordklotet i kraft av den tanken som utgångspunkt (t.ex. vandringsduvor). 

Jo, jag anser att vi har skyldighet att försöka följa upp och bevara så stor biodiversitet som möjligt - absolut även på ett lokalt plan. Huvudorsaken handlar faktiskt sedan inte om att vi ska ha många olika djur att se på. Det är inte därför de finns där ute i naturen.
Deras primära uppgift - och således deras "nytta" - är att de i sin mångfald upprätthåller en någorlunda balanserad miljö och ett fungerande ekosystem. Detta ekosystem sitter även vi människor fast i, även om vi (eller vissa) tycks tro oss självständiga från allt vad biologi inbegriper. När ekosystem kollapsar drabbas även vi. Det har skett på olika håll världen och det kommer att ske igen.

Olika organismers nyttoaspekt sitter alltså i deras position i den komplicerade väv som ekosystemet består av. Till och med fästingarna har sin givna plats i den väven. Det förlegade synsättet om att djur är mer eller mindre nyttiga måste helt enkelt skrotas och skickas många sidor tillbaka i historieboken. 

När fåglar (eller vilka organismer som helst) inte kan reproducera sig och/eller när de på annat sätt minskar i antal, betyder det att något inte står riktigt rätt till med livsmiljön. Natur/ekosystem är i något slags hänseende förvisso aldrig riktigt i balans. Biotan pulserar oftast rytmiskt med ner och uppgång hos de inblandade - åtminstone så länge livsbetingelser är någorlunda statiska. Att människan som organism förändrat just dessa livsbetingelser både lokalt och globalt, är ett obestridligt faktum. Det minsta vi kan göra är väl absolut att försöka följa med och vetenskapligt observera våra planetära medboende - vilka vi med rekordfart decimerar både vad mångfald och antal beträffar.

Jag må uttrycka mig pessimistiskt angående den nuvarande miljöhälsan och det ser onekligen inte ljust ut inför framtiden. Hopp hyser man som brukligt ändå alltid. Djur och natur äger trots allt en förunderlig förmåga att justera sig och återta förlorad mark bara chansen uppstår. Det finns massor av positiva små skeenden att ta fasta på. Men med den generella trenden så tydligt framför oss, är det anmärkningsvärt att det uppstår sådana mängder gravt ignoranta - ja rentav imbecilla - åsikter och påståenden bland lokala nätdiskussioner. Även pressen i sig visar tyvärr dessutom diverse populistiska drag i valet och vinklingen av naturrelaterade artiklar.

Bilderna i det här inlägget är en påse blandat och de illustrerar alltså inte texten i sig.


måndag 11 juli 2016

Kustlabb + kustlabb = kustlabbungar

Det har blivit många inlägg från den pågående inventeringen och ringmärkningen av de fåglar som huserar på några skär någonstans i trakten. Här följer ännu mera.

Att det finns kustlabb i området förstår man om man läst ett par tidigare inlägg här på utgångspunkten. Även de fåglarna får ringar. 
Det är fråga om två par som bor grannar med varandra. Här ovan (båda bilderna) är ena parets äldre unge.

Och här ovan är deras tvåa. Labbar har normalt två ägg och om allt går bra föder de således även upp två ungar. Labbföräldrar kan vara hyfsat aggressiva. De här ungarnas förmyndare var dock relativt beskedliga. Ungarna ligger stilla, blänger upp ur vegetationen, får sin ring och småbits bara lite halvapatiskt medan vingen mäts. Allt är över på några få minuter.

Det andra labbparet hade något äldre avkommor. Deras första (och större) unge syns på bilden här ovan och nedan.

Medan vitfåglar (måsar och trutar) har ungar som går i något ljusgrått (el ljusbrunaktigt) och mörka kamouflagefläckar, har labbarna som synes mörka ungar. De första dunbollarna är jämnt bruna och när täckfjädrar och pennor börjar framträda har de en ljust spets/ände som bildar ett vattrat mönster.

Labbungars mat kan ha varit i två olika krävor innan det bjuds. Ingen viktig information. Bara ett litet konstaterande som slog mig. 


fredag 8 juli 2016

Silltrut igen - för att jag kan

Kändes som om det började bli ett tag sedan jag senast hade Larus-eleganten silltrut i den här bloggen. Tror det rör sig om nästan två hela veckor. Därför blev det angeläget att åter ge läsaren möjlighet att scrolla fram ytterligare några decimeter silltrutsbilder.
- För att det är min blogg och för att jag därmed kan.




Truten med denna gula ring, märktes 2011 på samma ställe som bilden är tagen. Nu är den en av föräldrarna i kolonin.

Bäraren av denna röda läsring blev märkt 2013. Även den en återvändare och numera förälder.

Nämnde jag redan tidigare att silltrut är en personlig trutfavorit?
Kanske det. Men det tål upprepning.

Ligger man riktigt stilla syns man inte.

Och vad har vi här då? Jo en ljusmantlad (el. skiffergrå) silltrut. Om det är samma som i det här inlägget vet jag inte, men några enstaka ljusmantlade brukar kunna skymtas vid sällsynta tillfällen. I södra och östra Finland är det främst kanske den sk. tundratruten Larus fuscus heuglini som ibland kan siktas i samband med dess flyttning. Det går inte att med bestämdhet säga vad den här är för form av silltrut.  Heuglini-typ kunde man möjligen säga. Lämpligt var i alla fall att den sitter bredvid en L. f. fuscus så att man tydligt kan se skillnaden mellan mantlarna.



torsdag 7 juli 2016

Roskarl + kustlabb = irritation

Kustlabbens rykte bland övriga Aves-representanter gör att den får stå ut med en del irritation. Stentuffa roskarlar bränner propparna när labbarna envisas med att flyga omkring i grannskapet.






Nutid + labb = kustlabb

En gång i tiden hette Stercorarius parasiticus bara labb. Numera heter den kustlabb. Jag har fortfarande svårt att få det där ordet kust placerat i täten av namnet. Den vill därmed fortfarande heta bara labb när jag ska haspla namnet ur mig. Kustlabb är i och för sig inget jag ogillar. Jag har alltså inget emot namnförändringen i sig.

Labben... kustlabben har allt lite exotiska drag. Dels beror det på att den inte är någon riktig dussinfågel här i trakten. Kanske inte ovanlig - men absolut inte heller något man ser varje dag om man nu inte råkar spendera sommaren i yttre skärgården. Dessutom rör den sig med en egen karaktär. Dess sätt att ta sig fram genom lufthavet är en säregen kombination av pondus och stilfull elegans. Kustlabben jämförs ju ofta med falkar i flykten. Liknelsen säger mycket, men samtidigt smyger kustlabben ibland in det där högsjöfågelsättet (läs typ lira) att ta fart och susa framåt ovanför vågorna.

Labben har också ett drag av frihet hos sig. Det där att röva mat från måsar och tärnor är väl lite badass/outlaw/rebelliskt i sig, men det är inte riktigt det jag i första hand tänker på. Nej, det handlar kanske främst om deras vintervistelser - som ju kan vara mer eller mindre var de behagar befinna sig. De drar liksom mest bara långt söderut och kan där vingla omkring ganska fritt - lite vagabondaktigt runt kuster och ut över haven. Kustlabbarna verkar inte vara så oerhört låsta vid någon annan plats än där var de häckar. 

Alla sådana tankar är förstås förmänskliganden av ett djur som för sin överlevnad sliter lika ont som alla andra djur. Labben är inte någon rebellisk vagabond. 
Den är en labb... ja eller kustlabb då förstås... en fågel med den anpassning den har. Jag gillar kustlabben!



onsdag 6 juli 2016

Skärgårdsänder

I skärgårdens lugna bakvatten, vikar och flador/glosjöar håller viggen till med sina ungar. 

Boet anlägger hon väldans gärna i den absoluta närheten av mås och tärnkolonier. Mycket bättre alarm och skydd finns inte. 

Boet i bilden har "byggts på" - dvs. i samband med regn har det fått mera material och blivit högre. Hon har på så sätt undvikit att utsätta äggen för väta från en växande vattensamling precis intill boet.
Efter fotograferingen täcktes förstås äggen över och honan återvände en kort stund senare. Detta skedde i samband med ringmärkning av andra fåglar - men även viggarna noteras och inventeras. 

Viggen lägger där ikring tio ägg på ett ungefär. Tyckte att vi ofta räknade nio ägg i de bon vi stötte på. Ungarna ränner snabbt iväg från boet och äter i princip själva redan från start. Ungar och hona håller sig ändå nära varandra i början. Tio ungar blir inte fullvuxna. Det är konstant åtgång på fågelungar där ute i den där naturen.

En annan andfågel som syns i skärgården är förstås småskrake - Mergus serrator. Måhända en av de sportigaste modellerna av andfåglar. Den - liksom vigg - uppvisar stadigt sjunkande populationssiffror. Det är kanske inte totalt alarmerande än. Men frågorna bör ställas och orsakerna utredas. Småskrake är klassad som nära hotad i Finland.

Edit: Det är den inte alls... småskraken... nära hotad (NT - near threatened) alltså. Den är numera klassad som starkt hotad (EN - endangered). Så det där jag skrev om "inte totalt alarmerande" kan ifrågasättas. Att arter minskar i antal är förstås alltid alarmerande på någon slags skala. Det är i alla fall ett tydligt tecken på att någonting i deras tillvaro inte är i enlighet med de behov de behöver för att hålla en stabil population. Överhuvudtaget har kustfåglarna i våra trakter riktigt knepiga tider. 


tisdag 5 juli 2016

Rödbena

En annan vadare på utskären är Tringa totanus - även känd som rödbena. 






måndag 4 juli 2016

Roskarl

Nu sätter utgångspunkten fokus på roskarl - Arenaria interpres.

En riktigt karaktärsfågel på steniga holmar och skär i den yttre skärgården. 
Roskarlen är förhållandevis oskygg, men de som syns i dessa bilder håller ett litet extra vakande öga på mig. De har nämligen ungar i närheten och jag är på deras holme eftersom de bor grannar med de silltrutungar som är föremål för ringmärkning.

I och för sig så har de all anledning att hålla koll. Roskarlungarna får också ringar ifall ringmärkaren råkar få ögonen på dem.

Hanen till vänster och honan till höger.

Honan till vänster och hanen till höger.

Roskarlen har minskat en del i antal. Orsakerna är något oklara. Klimatförändringar har nämnts men flyttfåglar i allmänhet har det onödigt knepigt numera. Roskarlen flyttar i huvudsak ner till västra Afrikas kusttrakter men kan även övervintra i norra Afrika och eventuellt också på europeiska sidan av Medelhavet. För stora mängder av flyttande vadarfåglar är bristen på lämpliga rastplatser och habitat ett allvarligt och växande problem. Om sådant påverkar roskarlen vet jag dock inte.

Och där har vi förresten den ena lille gynnaren. De springer rappt och gömmer sig kvickt. Två ungar ringmärktes.

Roskarlen är en stenvändare. De bökar omkring överallt runt strandlinjen med sina stadiga och spetsiga näbbar. Kräftdjur, mask och blötdjur står för en stor del av menyn. En del självdött (as) kan de även peta i sig. Dessutom besöker de ibland även andra fågelbon och äter ägg - precis så som skett i silvertärnans bo här ovan.